Modernismens födelse och första staplande steg

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Carl Brandt
Påbyggnads- och fördjupningskurs
modernitetsupplevelser
(hemtentamen)
HT 05
”ex nihilo nihil”
O Levertin
Modernitetens intrång
Under 16- och 1700-talet kullkastades gamla idéer för nya landvinningar, religionen offras på vetenskapens altare men det var först under 1800-talet som man på alvar kan börja tala om det moderna samhällets framväxt. Industrialismen krävde sin tribut, människoskaror sökte sig från landsbygden in till städerna, som växte urskillningslöst likt en amöba, med labyrintiska gator och smutsiga gränder. Människorna började tappa känslan för proportioner och sin tro, och snart skulle Friedrich Nietzsche, enlig Marshall Berman, genom övermänniskan Zarathustra, proklamera Guds död och nihilismens inträde. I och med att städerna växte så växte också en ny typ av mentalitet fram, stadens puls gav luft åt nya tankar och strömningar.
Snart hade staden vuxit ur sig själv, samhällskroppens hjärta höll på att slammas igen, detta krävde drastiska åtgärder.
För Paris del utmynnade detta i att Napoleon III och hans trogne medarbetare Georges Eugène Haussman, prefekt över Paris, beslutade att det skulle sprängas fram esplanader och boulevarder för att öppna upp artärer i det gamla hjärtat. Som August Strindberg sedermera uttryckte det ”- Här rivs för att få luft och ljus;” det vilade en atmosfär av omvälvningar över hela scenen och luften dallrade av underliggande revolt. Denna stad, denna tid krävde moderna människor med moderna visioner, och givetvis kom dom, framlockade av boulevardernas gångvänliga storlek och mångfald, de flanerade i ljuset från gaslyktorna om kvällen, ivriga att delta i de spörsmål som framlades av den nya tidens människa, flanören/dandyn, en skapelse av den moderna staden, och en fullvärdig medlem av det nya rummet, som Berman kallar det. Den snabbt växande, pulserande staden, med sina boulevarder och Nietzsches totala suveränitet, det individualtänkande som han står för kommer att genomsyra hela modernismen, får tillsammans med de framväxande revolutionstankarna hos till exempel Karl Marx och Friedrich Engels stå för grogrunden till vad som kommer att kallas modernismen.
Legio var de män som lockades av de modernistiska strömningarna, och den kanske mest moderna av dem alla var Charles Baudelaire, men han hade som många av sina samtida en ambivalent inställning till staden. Som Walter Benjamin uttrycker det, ”[d]et som vibrerar hos Baudelaire när han besvärjer Paris […] är en stor stads skröplighet och bräcklighet.” Den ambivalens som fanns att finna hos Baudelaire var också ett tydligt tecken på en begynnande modernitet, den spleen som han älskade att åberopa var en tendens som genomsyrade hela parnassen, ”För livsledan är den jordfäste historiens ’transcendentala subjekt’” och den modernitet som han etiketteras med har han kommenterat med, ”I varje förändring ligger något gement och angenämt på samma gång.” Ambivalensen tar sig bland annat uttryck i flanörens/konstnärens sökande efter det rena, madonnan, och dragning till det låga, horan; hyllningar till staden, och leda inför dess överbefolkning; ”folkhopen” är en slöja som döljer ”folkmassan” för flanören. Att se stadens människor och känna dess puls gjorde Petronius redan under 300-talet e. Kr. i sin Satyrikon, eller Françoise Villon i sina tjuvballader på 1400-talet. Men under 1800-talet blev staden påtaglig och den trängde sig på, man kunde inte värja sig, och vissa hade inte en tanke på att ens försöka göra det.
Den moderna mannen vandrade till synes ensam mitt i myllret, det finns tecken på alienation eller en anonymitet hos de flesta av tidens stilbildande författare, bland annat används det av Edgar Allan Poe i The man in the crowd, vi finner det i Fjodor Dostojevskij Anteckningar från ett källarhål eller hos Baudelaire i poemet En som gick förbi. Men denna alienation är inte helt av ondo, Johan Lundberg menar att den förvisso kan ses som en illustration av tomhet och anonymitet, men samtidigt ett hopp om och en önskan att få delaktighet i något större. Dessutom kan ensamheten i vimlets brus ibland vara en flykt undan ett större mer gnagande inre brus. Detta är något som också kan appliceras den moderna människan, att understundom söka flykt från verkligheten, som Baudelaire uttryckte det, ”[m]en med vad? Med vin, poesi eller av egen kraft, som ni behagar. Men berusa er.” till och med folkmassan kan vara ett berusningsmedel för en solitär, förvisso har folk berusat sig i alla tider och kulturer, men under modernismens första skälvande tid utvecklade man det till en livsstil, vilket säkert också kan härledas till den allmänna livsledan. Människan får för första gången tid att kontemplera, reflektera och reagera därefter, flykten kan vara en säkerhetsventil i en allt hetsigare miljö.
En annan av tidens unga män som försöker fly verkligheten är J K Huysmans romanfigur des Esseintes i Mot strömmen, men där bland annat Baudelaires, Poes eller Conan Doyles figurer ”bara” ägnade sig åt berusning för att fly så försökte des Esseintes omskapa själva det rum han satts att vistas i, det vill säga världen. När Baudelaire talade om artificiella paradis som kunde frammanas via berusning av haschisch och opiater, skapade des Esseintes helt konstgjorda världar som skulle passa hans sinnesstämningar och nycker. Bland annat bepryder han en sköldpadda med ädelstenar för att den skall passa hans orientaliska matta. Vid ett annat tillfälle skapar han en utsökt blombukett helt i konstmaterial allt för att förbättra naturens missar, men inget tycks rå på den leda han känner, trots att han tycktes ha nått sitt mål, ”[i]ngen av blommorna verkade naturlig.” Detta till trots låter han undslippa ett ”[a]llt är bara syfilis, […].” detta beteendemönster för oss, i det närmaste, osökt in på nästa spår i sökandet efter det modernas ursprung.

Konsten kontra naturen/livet.
Konstnärer har i alla tider försökt att försköna människans tillvaro men under 1800-talet börjar det talas om att förverkliga sig själv via konsten, symbolisterna eftersträvar att inlemma något gåtfullt, upplösligt i sin konst. En blandning av nedstigande klassiska symboler blandas upp av nyskapande moderna dito. Man söker sig medelst konsten bort från verkligheten, till en visionär drömvärld, likt både Huysmans och Baudelaire. Vilket antyder en valfrändskap med filosofen som låg i tiden minst lika mycket som Nietzsche, nämligen Arthur Schopenhauer som menar att det högsta stadiet är det sublima då den geniale konstnären ser med absolut klart öga. Han går vidare och lägger sig jämsides med Nietzsches Zarathustra då han jämför konstnären, geniet, med vanligt folk, naturens fabriksvaror. Men att se med skönhetens ögon är måhända att se klart, men inte nödvändigtvis att se rätt. Men den eftersträvade självinsikten, självrannsakan blir tillsammans med skönheten en lovsång till det säregna. Här har Nietzsches övermänniskoideal och anarkisten Michail Bakunins totala nihilism, ”Även destruktion kan vara skapande.” banat väg för nedrivandet av allt, för att med ruinerna som grund bygga det sanna och sköna, det som Jörgensen kallar själens A priori och idéernas renhet. [A priori. Ett filosofiskt begrepp för kunskap som vi har från början och vars giltighet kan påvisas.]
Konsten blir vid den här tiden, i och med Poes konstvetenskapliga teorier, i bland annat Marginalia, enligt Berman, ”en slags matematisk vetenskap”, Detta kan, enligt Lundberg, ses som en typisk dekadent strävan, en motvikt mot den oformliga och smutsiga staden. Denna strävan kan man finna genomgående i både Mot strömmen och hos Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. I den sistnämnda blir flykten ifrån det oformliga och smutsiga, den för en dandy så förhatliga ålderdomen, fullständigt påtaglig. Både des Esseintes och Dorian Gray försöker att skapa en, vad Lundberg kallar, autonom värld genom konsten. Eller som Jörgensen menar, inte först och främst fara med osanning eller vända sig bort från verkligheten, inte söka en världsordning utan skapa en.
Konsten blir större än livet självt. Vilket helt följde Schopenhauers ord om att konstnären inte skulle tvingas vara ädel upphöjd eller moralisk, han [konstnären] skulle bara medvetandegöra mänsklighetens känslor och strävanden, att helt enkelt uppenbara det eviga i det ändliga. En tes som delades av det symbolistiska gardet som sökte det rena genom en uppåtriktad rörelse, vilket både Jörgensen och Lundberg påpekar, och genom bruset kan man höra Nietzsche förkunna, ”[a]ndens botgörare såg jag komma; de växte fram ur diktarna.” Dekadenterna försökte att leva sin konst, konsten var inte bara större än livet den hade blivit livet. ”Varje tanke har i sig själv, liksom människan, ett evigt liv. Varje skapad form är odödlig.”
Men livet hotades av den moderna tidens nya faror, gasförgiftning, överdosering av narkotiska substanser, trafikolyckor och kanske den mest förfärande av alla farsoter könssjukdomen (syfilis), som spreds via en vampyr, en vamp en femme fatale, den moderna kvinnan.


Skräcken för kvinnan och sexualiteten
På 1800-talet började kvinnor i Europa och USA ställa krav på rösträtt. De hänvisade till upplysningsfilosofernas lära om alla människors lika värde och rättigheter, detta störde ordningen i leden, även de mest radikala konstnärer kunde visa sig hysa mycket konservativa åsikter i frågan. Men jämställdhetsfrågan, och dess starka kvinnor, var ändå inte den utlösande faktorn i bilden av kvinnan som en energisugande vampyr, utan den i alla läger, men kanske extra mycket i bohemkretsar, förhatliga syfilisen som grasserade och verkade öka lavinartat under modernismens intåg, stadsbilden fylldes inte bara av flanörer utan den prostituerade utnyttjade också de nya upplysta boulevarderna för att saluföra sina varor. Precis som i den övriga rörelsen finns det en ambivalens inför detta fatala, en blandning av skräckel och fascination. ”Då upptäckte han den fruktansvärt irriterade huden på brösten och i munnen, […] kopparröda fläckar på kroppen och drog sig förvirrat tillbaka. Men kvinnans ögon fascinerade honom.”
Den växande kvinnorörelsen propagerade inte bara för jämlikhet, rösträtt och lika värde, man ansåg också att kvinnan, precis som mannen, skulle få bejaka sin sexualitet, detta stötte på patrull i hela den civiliserade världen men kanske främst i det victorianska England, och den roman som kanske tydligast visar britternas inställning var Bram Stokers Dracula, de två kvinnliga huvudpersonerna Mina och Lucy står för två diametralt olika kvinnotyper, Mina är den rekorderliga som sitter i sin jungfrubur och väntar på sin älskade Jonathan, förvisso är hon en modern kvinna med ett arbete som hon sköter minutiöst, men ack så kysk. Som en pendang till henne står Lucy, den lättfotade som skulle kunna tänka sig att ”mary as many as want her”. Det står snart ganska klart vem som kommer hamna under inflytande av den invaderande ondskan, det orena blodet från det ociviliserade österlandet. Lucy ligger uppenbarligen i farozonen då hon enligt Alexandra Warwick indikerar ett farlig, manlig sexuellt oberoende. Och för att ytterligare förstärka skräcken för kvinnan så har Dracula fått ett nästan feminint drag när han ”ger Lucy bröstet” med uppknäppta kläder, och blodet ger bilden av dibarnets mjölk. Den moderna frigjorda kvinnan blir sammankopplat med monstret med vilddjuret med den otämjda naturen, Lundberg menar, som jag redan varit inne på, att dekadenterna tog avstånd ifrån och till och med förnekade det naturliga och det djuriska, så en ”sexhungrig” kvinna ses som något man måste sky, detta leder till en vurm för homoerotiska förbindelser.

Tron på det nya moderna

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att det finns ett starkt intresse för den moderna tekniken hos alla ovan nämnda författare, den som det skiner igenom hos mest är förmodligen Stoker, som i Dracula radar upp alla tekniska landvinningar han kan erinra sig, på ett ställe används till och med den för tiden mycket ovanliga telefonen, men även en så världsfrånvänd författare som Huysmans använder sig av den moderna tidens under för att föra sin anemiske hjälte fram mot sista anhalten. Hos Baudelaire bullrar Paris storstadsdjungel ständigt i bakgrunden, och Dorian Gray lever mitt i det som var det dåtida moderna skiktet med allt vad det innebär.
Hos hela den moderna rörelsen finns det, enligt Berman, ett överflöd av möjligheter, men hos många av tidens konstnärer och författare utnyttjades dessa dåligt eller inte alls, och man hamnade lätt i en nietzscheansk nihilism. Moderna företeelser och modernistiska rörelser, allt ifrån romantiken till kompostmodernismen, har ofta en tendens att stagnera och bli en del av historien utan att ens själv märka det, Marx tes om att ”allt som är fast förflyktigas” blir verifierad om och om igen, detta störde dock inte Baudelaire som i en av sina spleenpoem anammar det flyktiga.

” […] ’vad tycker du alltså om, egendomliga främling’
’Jag älskar molnen … molnen som drar förbi …
där borta … där borta … de underbara molnen!’”

***



Carl B 2005


Käll- och Litteraturförteckning
Birgitta Antonssons, Efterklang och särprägel i Per Freudenthals tidiga prosa, Almquist & Wiksell Stockholm 1972.

Herman Bang, Släkter Utan Hopp, Student...