Jul, jul - strålande jul...

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jul, jul - strålande jul…

Det var sent, en kall och gnistrande stjärnklar kväll. Månen kastade sitt kalla sken på marken runtomkring honom. Han frös, gud så han frös. Hade ju inte mer än den trasiga skjortan och snickarbyxorna på sig, inte ens ett par strumpor i de iskalla träskorna. Uppe på gångvägen till skolgården där han satt ihopkrupen intill en tall, såg han längtansfullt mot fönstret.
Därinne såg det varmt ut, han såg att hon gick och pysslade i köket. Han kunde nästan känna skinkdoften, känna smaken av de hemgjorda köttbullarna. Först nu märkte han att han var hungrig, hur länge sen var det egentligen han åt…? Kanske var det i går… eller i förrgår?
Han kunde inte minnas riktigt.

Timmarna sen han avvek från Lövsta Skolhem flöt ihop på något konstigt vis. Han skrattade till lite när han tänkte på namnet – ”skolhem”… jo, visst fick man lite skolundervisning också, det var sant. Ungdomsvårdsskola eller ungdomsanstalt, det lät tydligen för skrämmande för vissa. Skolhem skulle det heta. Eller paragraf tolvhem som de i ”socialsvängen” valde att kalla det. Oavsett vad man nu valde att kalla det så tyckte han själv att det var ett fängelse. Eftersom han efter en tidigare avvikelse ansågs som ”rymningsbenägen” så hade han varit på den låsta avdelningen i snart fyra månader. Det innebar att enda gången man fick komma ut i friska luften var under väl övervakad promenad de arton meterna till ”Snicken” och tillbaka. Två dagar i veckan i bästa fall, det vill säga OM de hade tillräckligt med personal både till dem som var kvar inne på avdelningen och de som skulle till ”Snicken”.

Det var under en av de här artonmeters-promenaderna han hade fått tillfälle att rymma.
Efter noga övervägande hade de bestämt att det räckte med en medföljande personal till de fyra ungdomar som skulle till ”Snicken”. Han såg genast sitt tillfälle. Utan att tänka på något annat än att bara komma därifrån sprang han det snabbaste han någonsin sprungit.
Hjärtat bankade och spänningen kändes olidlig. Trots de klumpiga träskorna på fötterna kändes det som han flög fram. Visste knappt vart han var på väg. Bort, bara bort, ut!

Han sprang över fälten, hoppade över ån och sen in i granplanteringen. Att han rev sig på kinder och händer märkte han inte. Långt bort hörde han sirener tjuta. Inte trodde han att de så snabbt skulle få tag på en tillgänglig polisbil i de här avkrokarna. Han fortsatte att springa i samma höga tempo. Ända tills han snavade på en sten och slog hakan i en annan. I flera sekunder blev han liggande så, på mage medan blodet från hakan färgade stenen under honom röd. Han ansträngde sig för att höra om någon var efter honom men det enda han kunde höra var sitt eget hjärta som bankade. Med sin flåsande andedräkt tinade han upp frosten runtomkring stenen. Som för att lugna sig låg han och tittade på snökristallerna som sakta smälte och blev till små vattendroppar. Försiktigt lyfte han blicken och försökte fokuserade på något en bit därifrån. En sommarstuga – kunde han ha en sådan tur?

Han reste sig sakta upp och märkte att han visst stukat till foten lite också. Han linkade bort mot den öde stugan och kikade försiktigt in genom de frostiga fönstren.
- Vilken tur, därinne står en telefon tänkte han. Hoppas att den är påkopplad också.
Han tittade sig omkring och fann snabbt vad han sökte, något att slå sönder ett fönster med, en piassavakvast stod lutad mot väggen bredvid ytterdörren. Han lyfte upp den och måttade ett slag mot rutan närmast. Med ett väldigt klirrande och kraschande yrde glasbitar åt alla håll. Med kvastskaftet slog han bort resten av glaset i nederkanten så han lättare kunde hoppa in. Han skyndade sig fram till telefonen och lyfte luren.

Hjärtat tog ett glädjeskutt när han hörde den ihärdiga tonen.
- Yes, den fungerar, tänkte han.
En liten stund stod han bara och trummade med fingrarna mot telefonen, lite osäker på vem han skulle ringa. Till slut fick det bli till Simon, han var ju i alla fall den bästa vännen. Kanske kunde det finnas en chans, om än liten, att Simon kunde fråga sin brorsa Tobbe om hjälp.
Tobbe var arton, hade körkort och bil och skulle nog ta varje tillfälle i akt att hjälpa en rymling, han visste själv hur det var att vara ”på fel sida”. Snabbt slog han numret och signalerna började gå fram.
- Tänk om det var Simons morsa som svarade… då får jag lägga på tänkte han.
Turen höll i sig, det var Tobbe själv som svarade i andra ändan. Han skulle genast komma till undsättning lovade han. Han såg ju numret på nummerpresentatören och kunde lätt hitta tillhörande adress. Det skulle dröja en stund sa Tobbe, fem mil på små skogsvägar kunde ta sin tid.

Så blev han hämtad till sist, genomfrusen trots åkarbrasor och annat. Han tinade dock upp ganska snabbt i Tobbes varma bil. Under tystnad åkte de mot hemtrakterna. Han blev avsläppt nere vid centrum. Alla skyltfönster var skyltade med tomtar, stjärnor, girlanger och låtsassnö.
Centrumet var fullt med folk som trängdes för att fixa ”det sista” inför julen. Han skyndade sig bort till ”Tjuren Bravo”, slank in på deras toalett för att snygga till sig lite. Tobbe hade sagt att han var lite blodig i ansiktet och även händerna var rispade. Han tvättade av sig så gott det gick och lämnade sen puben snabbt, efter att ha sett grannen sitta där inne.
Han gick till parkeringsgaraget och kurade ihop sig i en trappa. Där somnade han och vaknade inte förrän ett fyllo började skråla lite längre ner i trappan.
Han reste sig och skyndade uppåt i garaget, kastade en blick ut och såg att det var kolsvart.
När han kom högst upp kikade han på den stora klockan på centrumväggen. Tio över fem.
Då är tunnelbanestationen öppen tänkte han och skyndade över gångbron dit. I spärrluckan stod en liten skylt ”kommer strax”. Han tog rulltrappan ner och satte sig att vänta på tåget.
Hur många timmar han sen satt och åkte fram och tillbaka på alla de olika linjerna visste han inte. Hade ju ingen stans att ta vägen. Till slut hade han klivit av vid hemstationen igen.

Utan något särskilt mål hade han strövat runt bland höghusen, ibland blev han tvungen att gömma sig när han såg någon bekant. Så hade han till slut hamnat här uppe i backen.
Och tittade nu på sin syster genom fönstret där hon donade i deras lägenhet. Pappa satt säkert och blossade på sin pipa vid TV:n.
Åh, vad han längtade in dit, in i värmen, in i gemenskapen. Undrar om det är i morgon det är julafton…? Ska jag…? Nej, han vågade inte. Skulle han komma hem skulle de säkert ringa till Lövsta. Ångesten slet i hans bröst, han vågade inte lita på någon. Inte ens sin egen syster, den han egentligen stod närmast. Det fanns ingen att vända sig till, ingenstans att ta vägen. Han var helt ensam som så många gånger förr. Han torkade de halvfrusna tårarna med sin smutsiga skjortärm, så en sista förstulen blick mot fönstret.
- Hejdå.

Julaft...