Filmanalys

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På vilket sätt skulle man kunna säga att filmen är en satir?
Suzanne tar allt som realterar till karriären på fullaste allvar. Att presentera vädret blir som en väldigt speciell och viktig ritual för henne. Hon är överaktiv på sitt jobb som inte innebär någonting egentligen.
På väg in i rättssalen får hon ett dussin kameror riktade mot sig samtidigt, flera reportrar försöker få hennes uppmärksamhet. Hon är i centrum och det är bara hon som får all uppmärksamhet, ingen annan. Hon är i total extas och bara måste få säga någonting innan hon går in i rättssalen.
Det är lite komiskt på något sätt. Även om det slutade illa för Suzanne fick hon känna på hur det är att vara riktigt känd, så hon fick som hon ville till slut? Suzanne var på sin topp precis innan hon dog, men de som verkligen kom någon vart var de som hon ratat, de som berättade hela historien.


Filmen blandar olika genrer på ett smart sätt, detta påverkar filmen...
Delvis får man se filmen som en dokumentär då andra personer berättar rakt in i tv-rutan om Suzanne, hur hon var och vad hon gjorde. De berättar om sina egna åsikter, upplevelser och känslor. Även i en TV-show pratas det om henne.
Ingen är särskilt positiv till hennes attityd. Det gör att man inte tycker speciellt mycket om henne. Inte för att det är meningen, men som hennes nya familj säger på ett ungefär att, hennes man Larry gillar ju henne, så vad gör man inte?
Detta sätt att berätta blir ännu mer skruvat än vad det redan är då Suzanne gör en dokumentärfilm om de tre ungdomarna och deras tankar om livet, samtidigt som hela filmen ständigt speglas i mediernas värld på olika sätt.
Man får veta vad som hänt långt innan man egentligen förstår det själv, redan i anslaget visas tidningsutklipp som berättar om vad som hänt. Man får följa Suzanne rätt mycket, men man känner aldrig riktigt någon medkänsla för henne. Man hinner aldrig sätta sig in i hennes roll riktigt. Då känner man mer när det gäller birollerna, särskilt de tre ungdomarna som det slutar väldigt olika för. Man känner även mycket när det gäller Suzannes man, hans syster m.fl.
Filmen skildras i form av både drama, komedi och thriller och är delvis filmad på ett sätt som en dokumentär. Detta gör filmen speciell och häftig att titta på. Jag känner lite att, ”kanske skulle det vara bra att se den här filmen en gång till så att man får rätt på allting.” Det är nog mycket som man inte lägger märke till första gången man ser den.
Filmen är baserad på en sann historia, Pamela Smart-fallet. Allting är väldigt likt. Smart manipulerar Billy Flynn, i princip på samma sätt som Suzanne gör med Jimmy Emmett i filmen. Smart tjatade på Flynn och dagen efter de haft sex första gången sa hon, “Last night was great, but we can’t keep on like that.” Självfallet blir Flynn ledsen och frågar, “Why not?” Smart svarar, “Because of Greg. If you want to keep seeing me, you’ll have to get rid of my husband.” Hon forstätter att manipulera Flynn och får honom till sist, efter många om och men att fatta beslutet att skjuta Greg.
Till skillnad från filmen så får Smart livstids fängelse istället för att hon blir dödad av maffian. Pam Smart fallet var det första rättsfallet som filmades live. Passande...!



Hur är filmen kritisk gentemot media?
Filmen är mediakritisk på ett flertal punkter. Delvis har vi Suzanne som är helt besatt av mediernas värld, av att synas. Hon vill bli kändis - till varje pris. Hon är inte någon som man direkt gillar, hon beter sig väldigt hänsynslöst och hon har sålt sin själ för karriären.
Allt mediafolk framställs som hårda typer som verkar ganska kalla. Man får höra om kändisar som tagit sig uppåt i branschen på halvt fruktansvärda vis. Hela tiden ska mediafolk vara med, kameror överallt. T.ex. när Suzanne går in till sin döde makes föräldrar så står där ett gäng med kameror inne i deras hem, det är ganska fruktansvärt med tanke på vad som hänt.


Hur jag vill beskriva Suzanne Moretto och varför hon blivit den hon är...
Jag skulle beskriva Suzanne Moretto är ofördragsam, vriden och överdriven. Samtidigt är hon en farligt vacker kvinna och har en tjusningskraft som få. Hon får alltid som hon vill och det går inte att säga emot henne. Om någon väl gör det så blir hon hatisk och ohygglig att handskas med, fast på ett sätt så att man känner skuld och obehag.
Hon tål inte att ha fel eller att någon säger emot henne, det blir en stor konflikt för henne när hon och Larry tycker olika, när han vill bilda familj, när han föreslår att hon kan hjälpa honom på restaurangen. Han fattar inte riktigt att hon blir så upprörd över detta. Då ser hon honom som inget annat än ett stort äckligt problem, ett problem som måste röjas ur vägen.
Hon kan göra de mest sjuka saker för att lyckas inom karriären. Under vilka omständingheter som helst när det är en kamera i närheten kollar hon snabbt hur hon ser ut, fixar till håret och klistrar på värsta leendet.
Hon kan konsten att manipulera, om hon inte får som hon vill så använder hon den där bedjande blicken och ser ledsen ut så ger den utsatte efter direkt. Hon lyckas till och med få Emmett att med lite hjälp döda Suzannes man.
Antingen är hon bara väldigt besatt av tanken på att få vara någon, att bli känd, eller så är hon störd på något plan. Hon klarar att hantera så många känslor på en och samma gång, hon spelar oskyldig och ledsen när hon egentligen bara känner att hon har lyckats med sitt verk. Man känner aldrig att hon är glad eller visar uppskattning på riktigt, vilket är hemskt. Gillar hon ens sin hund eller är det ännu en grej för karriären?
Har hon blivit den hon är på grund av för lite uppmärksamhet? Begär efter att bli någon? Det har gått fel någonstans, hur och varför kan man reflektera över.


Vad jag tycker om filmen...
Rollerna sitter bra, jag fastnar inte riktigt för Nicole Kidmans insats då hon enligt mig inte är överdrivet skicklig på någonting. Hon klarar allt över medel och gör en bra insats men hon är inte tillräckligt hatisk eller tillräckligt snygg för att jag ska gilla rollen som hon spelar. Ungdomarna gör verklighetstrogna insatser som passar perfekt. Den snälle Matt Dillon gör inte det hela sämre.
Som många filmer så facinerar bildspråket mig. Det är så mycket som är med hela tiden, som fastnar i ens undermedvetna. Sånt man inte tänker på för stunden men som man kan gå och fundera på långt efteråt...