Det sista andetaget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi träffades första gången i en skidlift i Kungsberget, jag och Daniel. Redan då kände jag att det var något speciellt med honom, han var annorlunda. Varje gång vi åkte upp i liften pratade vi med varandra, vi lärde känna varandra mer för varje gång. Daniel och jag var nästan lika bra på att åka slalom, jag åkte fortare än honom nästan hela backen men i slutet kom han alltid ikapp mig och han kom alltid först.

När jag kom hem från Kungsberget längtade jag otroligt mycket efter honom, för varje minut som gick längtade jag mer och mer. Eftersom att Daniel och jag bodde ganska långt ifrån varandra träffades vi inte så ofta, därför skrev vi till varandra på MSN nästan varje dag. Vi kom närmare och närmare varandra och blev tillsammans, det kändes som om det var det jag hade längtat efter hela tiden utan att jag själv hade vetat om det.

Daniel hade brunt rufsigt hår och bruna ögon. Jag tyckte att han var väldigt söt. Jag älskade att fördjupa mig i hans ögon, jag kunde se in i dem nästan hur länge som helst. Jag älskar bruna ögon, jag tycker att det är vackert.

Nästa gång vi träffades var på ett läger i Dalarna, det var det bästa läger jag har varit på och det var till stor del Daniels förtjänst. Varje ledig stund tillbringade vi i vårt tält, jag, Daniel, hans kusin Emil och min bästa kompis Anna. Elina och Katrin var också där. Vi hade väldigt trevligt men det gick inte så bra att spela kort för ingen brydde sig om kortspelet, vi bara pratade om annat och skrattade, så efter ett tag gav vi upp. Jag fick min första kyss av Daniel i vårt tält, det var underbart.

Den sista kvällen på lägret satt Anna, Daniel och jag med våra kompisar i ett stort tält i närheten av vårt och fikade, pratade och skrattade. När vi hade suttit där i några timmar och haft väldigt trevligt gick Daniel och jag till en sjö i närheten för att se på solnedgången. Vi satt på en bänk vid sjön och kysstes och pratade om hur roligt det hade varit på lägret och att det var tråkigt att vi snart skulle åka hem. Ungefär klockan fyra på natten gick vi till tältet för att sova, det var väldigt lätt att somna för vi var väldigt trötta efter alla sena kvällar. När jag vaknade morgonen därpå var det min födelsedag. Jag fick ett halsband av Anna och tårta som Anna och Katrin hade gjort. Tårtan var inte så god för det var nästan bara grädde på och det tycker inte jag så mycket om, men det är ju i alla fall tanken som räknas.
När vi hade packat färdigt våra saker var det dags att åka hem, det var tråkigt att lägret redan var slut, det hade gått så fort och jag skulle sakna alla, särskilt Daniel men efter att ha kramat alla jag kände och sagt hej då så åkte vi i alla fall. I bilen lyssnade vi på musik men efter ungefär en halvtimme sov alla för vi var så trötta.

Under året träffades vi några gånger då och då och vi hade trevligt tillsammans. Men jag kände ett avstånd mellan mig och Daniel. Det kändes konstigt och när jag träffade honom kändes det som att han inte var rätt person för mig även om jag hade haft väldigt roligt med honom. På nyårsafton träffades vi men det kändes fel att vara med honom. Ett par månader efter nyår ringde jag till Daniel och sa att det var slut, det lät som att han tog det ganska hårt men han sa aldrig någonting om det.

När jag träffade mina kompisar utan Daniel kändes det tomt, det var något som saknades när han inte var där. Jag förstod att jag hade gjort fel, jag älskade fortfarande Daniel, när vi inte var tillsammans hade jag en stor saknad inom mig. Jag bestämde mig för att bli tillsammans med honom igen och det kändes väldigt bra. Jag älskade Daniel och han älskade mig. Vi träffades ganska ofta och han var en stor del av mitt liv, det gick inte en dag utan att jag inte ägnade en tanke åt honom.

Daniels storasyster, Mia tog studenten och jag och min familj var bjudna. När vi kom fram till parken där Mia just då höll på att sjunga var inte Daniel där, jag blev förvånad för han hade sagt till mig två dagar innan att han skulle komma. Hans mamma berättade att han inte mådde bra och var hemma. När Mia kom fram till oss fick hon massor av blommor och efter ett tag kom hennes farbror med hans röda bil som han har byggt själv. Bilen var väldigt snygg. Alla andra i Mias klass åkte på en kärra bakom en ful gammal traktor. När Mia och hennes farbror hade åkt iväg med bilen gick vi till vår bil och åkte hem till deras hus. Hemma hos Daniel fick vi potatissallad, skinka och något annat kött som jag inte visste vad det var. När vi hade ätit en stund kom Daniel ner från sitt rum. Han var vit i ansiktet och kunde nästan inte röra nacken. Han satte sig på en stol bredvid mig och jag frågade honom hur han mådde. Han svarade att han var yr och hade väldigt ont i nacken. Han orkade inte sitta vid bordet särskilt länge alls för efter bara ett litet tag kände han sig sämre och gick tillbaka upp till sitt rum.

Jag oroade mig väldigt mycket för Daniel och jag tänkte på honom nästan hela tiden. Han var sjuk ganska länge, han hade huvudvärk och var mycket stel i nacken. Läkarna sa att Daniel hade en lättare hjärnhinneinflammation men några veckor senare fick han reda på att det var en elakartad hjärntumör. Daniel låg bara i sängen på sjukhuset hela dagarna och hans familj gjorde allt för att uppfylla hans önskningar. Daniel och hans familj höll hoppet uppe ända in i det sista. Men Daniel blev bara sämre och sämre och den fjärde juli tog Daniel sitt sista andetag.

Jag har en stor saknad och sorg inom mig. Jag vill inte dela min sorg med någon annan än mig själv. Jag har börjat ett nytt liv, blivit en ny person, livet går vidare och utan mina vänner skulle jag vara maktlös.
Han ga...