Adoption

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Mitt syfte med den här uppsatsen var att ta reda på vad en adoption är och hur en adoption egentligen går till. Men jag ville också ta reda på vilka lagar som gäller inom adoption. Vilka rättigheter ett adoptivbarn i Sverige har. Och vad som egentligen gäller med att homosexuella ska få adoptera.

Jag började med att titta i olika fakta böcker från biblioteket, men det var ganska svårt att hitta en exakt fakta i böckerna. Då började jag leta på Internet, den mesta fakta tog jag ifrån hemsidan adoptionscentrum.se, vilket är en av de sex adoptionsorganisationerna i Sverige.
Men jag hittade även mycket ifrån adopterade människors egna hemsidor, där jag läste om deras berättelser och egna upplevelser. Efter det insåg jag vilket djup det ligger i adoptioner och tankarna började kretsa för fullt i mitt huvud.

Fakta

Vad är en adoption?
”Adoption = att man upptar en person som sitt eget barn.” ”-nationalencyklopedin.
Det innebär att man tar till sig ett barn, och blir dess föräldrar med alla rättigheter och skyldigheter som detta innebär.
I Sverige har den adopterade samma rättigheter som ett biologiskt barn.
I andra länder kan de rättsliga följderna av en adoption vara annorlunda. I några länder saknas lagar om adoption och vissa kulturer accepterar inte adoption alls.

Hur går en adoption till?
För att få adoptera i Sverige ska man först och främst ha fyllt 25 år, efter det krävs det att makarna genomgår en hemutredning, utförd av socialtjänsten d.v.s. man kollar om makarna är lämpliga som adoptivföräldrar. När man sedan har fått socialnämndens medgivande så kontaktar man en auktoriserad adoptionsorganisation, som hjälper till med att förmedla barn till sökande. Dessa organisationer är godkända av Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) som också har uppsikt över verksamheten.

Efter att man har blivit aktiv sökare i en organisation är det dags att tillsammans med en adoptionskonsulent välja ut det land som passar bäst, med hänsyn till familjens egenskaper och önskemål. Ibland kan det vara väntetid för att få starta med adoptionsansökan till ett visst land, t ex om man vill ha ett litet barn. Detta beror oftast på att vissa länder är mycket efterfrågade och att det finns en gräns för hur många ansökningar en organisation kan skicka samtidigt till landet i fråga.

När man har bestämt land måste familjen göra i ordning de dokument som krävs för det aktuella landet, dessa kan se lite olika ut beroende på vilket land det är, men medgivandet och hemutredningen ska alltid vara med. Därefter har olika länder olika krav på intyg, det kan vara läkarintyg, utdrag från polisregistret m.m. I dokumenten skickar man också med en hel del fotografier av familjen, som visar hur man bor, fritidsintressen osv.
När adoptionsdokumenten är klara skickas de till de utländska myndigheterna i landet, efter en slutlig granskning av personalen på organisationen.

Beskedet om att en familj utsetts för ett visst barn, kan komma till organisationen på olika sätt. Det kan vara faxen som piper, det kan vara telefonen som ringer, utlandskurirens kan komma med tjocka plastkuvert fyllt med medicinska rapporter och fotografier.
Familjen får reda på barnbeskedet så snabbt som möjligt, i vissa fall sedan olika uppgifter kontrollerats och sedan vid behov konsultläkare rådfrågats.

Hur mycket uppgifter som går att få fram om barnet är beroende på vilket land och ort barnet kommer ifrån.
När familjen får sitt efterlängtade barnbesked, sker det nästan alltid per telefon. Sen får man via post all skriftlig information och fotografier.
Samtidigt ska familjen informera hemutredaren. Nu är det nämligen dags för kommunen att besluta om samtycke till att adoptionen får fortsätta. Oftast är detta beslut överlåtit till den tjänsteman som gjort hemutredningen. Det som ska kontrolleras är att allt går rätt till rättsligt, och att familjens förhållanden är oförändrade. Kommunen har högst två veckor på sig att besluta om samtycke. När man fattat beslut om att gå vidare meddelas detta tillbaka till utlandet. Nu är det för en del länder också dags att ta fram ytterligare några dokument, som rör detta verkliga barn; behörigheter, ansökan till domstol eller liknande.

Till en del länder bär det av så snart det bara går. Andra får vänta ytterligare flera månader innan det är dags att resa. Väntetiden kan vara lång men det finns en sak som man måste komma ihåg; med den här metoden blir det barn, det kan ta tid, det kan vara jätte jobbigt att vänta, men sen kommer den dagen som man så länge har väntat på.
Den dag som varit målet för all pappersarbete, alla utredningar, och för all väntan.
Det första mötet kan inträffa på många olika sätt, det kan vara i en sal på ett sjukhus eller i ett rum på barnhemmet - plötsligt är livet förändrat, och ett barn har fått nya föräldrar.

I några länder hämtar man barnet i princip det första man gör men ibland kräver myndigheterna att makarna ska leva en tid i landet för att sedan utvärderas.
Eller så finns barnet kvar på institutionen medan adoptionen blir klar, familjen besöker barnet men hämtar der först när det är dags att åka hem.

När alla papper är klara i utlandet är det dags att resa hem. Efter hemkomsten är det ännu mer papper som ska klaras av, folkbokföring, adoptionen ska godkännas i Sverige, läkarundersökningar m.m. Även efter hemkomsten får familjen information av Adoptivorganisationen om vad som ska göras. Adoptionskonsulenten håller kontakt med familjen ett år efter hemkomsten. Kommunen gör en obligatorisk uppföljning efter 6 månader.
Det viktigaste arbetet, som nu tar vid i familjen, det är att växa ihop. Att bli en ny familj.

Efter adoptionen förbinder sig familjen att skicka rapporter tillbaka till barnhemmet och till ansvariga myndigheter i utlandet. Förutom familjens egna rapporter, kräver vissa länder också uppföljningsrapporter från svenska myndigheter, vanligtvis är det hemutredaren som står för dessa.

Kostnaderna.
Kostnaden i samband med en internationell adoption betalas av de blivande föräldrarna. Den kan variera stort mellan olika länder (2004) från 90 300 kronor till 182 000 kronor. En del av adoptionskostnaden går till att täcka kostnader i Sverige. En annan del går till att täcka kostnader som uppstår i utlandet, som t ex. De juridiska kostnaderna och vårdkostnaderna för barnen. I beräkningen ingår också familjens utgifter för resa och uppehälle.
Oftast betalar man adoptionsavgiften i tre etapper. När familjen har valt vilket land de ska adoptera ifrån, betalar man in en första del, 10 000 kr, som ska vara inbetald innan man får instruktioner om adoptionsdokumenten för det aktuella landet. När man sedan lämnar in den fullständiga adoptionsakten, och familjens avgift därmed bestäms, faktureras övrig del av halva avgiften. Den sista inbetalningen, andra hälften av avgiften, betalas när man blivit utvalda för ett barn.
Hela adoptionsavgiften måste vara betald innan man reser och hämtar barnet.

Man är berättigad till ett adoptionsbidrag när adoptionen är genomförd i Sverige. Bidraget är i nuläget 40 000 kr. Alla har rätt till bidraget som förmedlas via Försäkringskassan.
Enligt försäkringskassan ska barnet vara yngre än 10 år och inte bosatt i Sverige när familjen får det i dess vård. Familjen ska även vara bosatt i Sverige när dom får barnet i dess vård och när adoptionen blir giltig här i Sverige. Adoptionen ska vara godkänd av svensk domstol eller NIA eller så ska det finnas ett utländskt beslut om adoption som gäller här i Sverige.

Kort Historia.
Adoptioner av barn från andra länder blev aktuella i Sverige efter andra världskriget. Då gällde det barn som hade kommit till Sverige som fosterbarn från de krigsdrabbade länderna och som efter kriget befanns ha förlorat sina närmast anhöriga.
I slutet av 1950-talet började enskilda svenskar adoptera barn från länder där de arbetade eller hade personliga kontakter.
Ofta är skälet till att man adopterar bort sitt barn, en kombination av ekonomiska och sociala skäl. Mamman är nästan alltid övergiven av barnets far och då även av sin familj och av det övriga samhället. I många länder accepteras varken mamma eller hennes utomäktenskapliga barn, då hon bli utstött klarar hon inte av att vårda och ta hand om barnet och kan därför inte behålla barnet.
Under 1970- och 1980-talen kom årligen mellan 1000 och 2000 barn till Sverige från länder utanför Norden. Sedan slutet av 1980-talet har antalet barn som adopteras hållit sig till omkring 900 - 1000 per år.

Lagar.
Man eller kvinna, som fyllt 25 år får med rättens tillstånd ta emot adoptivbarn. Undantag finns, om man fyllt 18 år och vill adoptera makes barn eller makes adoptivbarn.

Ett homosexuellt par som ingått partnerskap, har möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar. Det finns också möjlighet att göra en så kallad "styvbarnsadoption", då den ena partnern adopterar den andras barn.
Det finns dock inte alls många länder som accepterar homosexuella par som föräldrar till adoptivbarnen.

Barn över 12 år kan inte adopteras utan att först själva ha godkänt det.
Ingen under 18 år kan adopteras utan sina vårdnadshavare eller förmyndares samtycke. En biologisk förälder som inte är vårdnadshavare kan inte förhindra en adoption.
Har man fyllt 18 kan man bli adopterad utan att ens biologiska föräldrar eller förmyndare kan hindra det, men de har oftast möjlighet att säga vad de tycker.
En adoption kan aldrig upphävas.
Adopterade barn har alltid rätt att få veta vilka som är deras biologiska föräldrar, sin etniska identitet och information om sitt ursprungsland.

Adoption i siffror.
Det finns ca 44 000 utlandsadopterade i Sverige. Över hälften av dem är nu över 18 år.
Varje år adopteras ytterligare 1000 barn från utlandet till familjer i Sverige. De kommer från ett 25-tal länder i (2003) Asien, Latinamerika, Östeuropa och Afrika. Under år 2003 kom de flesta barnen från Kina (373), Sydkorea (111), Colombia (90), Ryssland (76), Sydafrika 54 och Vitryssland 51.
År 2003 adopterades sammanlagt 1 046 barn ifrån hela världen, men mestadels från Asien där det adopterades 616 barn till familjer runt om i Sverige.



Egna tankar

Jag tycker att adoption är ett annorlunda men bra sätt att bli med barn. Det hjälper inte bara ett barn som blivit övergivit och behöver en familj, det hjälper också ett par att kunna få ett barn, som de kan älska och vårda. För några adoptivföräldrar är det en självklarhet att adoptera då de inte kan få egna barn, för andra är det kanske ett svårare val men hur det än är så räddar dom ett övergivit barn och ger det en möjlighet, en ny start på livet.

Vissa anser att det är fel att ta hit barnen för att dom kan råka ut för mobbing och diskriminering på grund av tillexempel annan hudfärg. Men ”barnhemsbarn” har små chanser till en acceptabel framtid i sitt födelseland. De får ingen eller otillräcklig utbildning och de saknar släktingar som kan råda, stötta och hjälpa dem när det behövs. I många av barnens hemländer så riskerar det att diskrimineras på grund av sin ”oäkta” födelse och ibland för sin hundfärg. Tillexempel har romska barn i östra Europa och svarta barn i Latinamerika mycket liten chans att få adoptivföräldrar i sina födelseländer.

Vissa tycker också att vi borde bistå barnhemmen och de biologiska föräldrarna istället för att ta ett barn ifrån sitt hemland. Men jag resonerar såhär; Det kanske skulle bli bättre förhållanden på barnhemmen, men det ger inte barnen en familj och det är vad dem behöver. Pengar till de biologiska modern skulle inte självklart förändra hennes situation så att hon kan behålla barnet. Pengar är inte allt, hon behöver stöd från sin familj och hon behöver ett arbete. Om kvinnan knappt kan ta hand om sig själv, är det omöjligt för henne att ta hand om ett barn, då har barnet mycket bättre förutsättningar hos en familj i Sverige.

Sen så har vi det här med att homosexuella par ska få adoptera, jag tycker att det ska få tillåtas, men heterosexuella ska ha förtur. Bättre att barnet har två pappor eller två mammor som älskar sitt barn och kan ge barnet ett tryggt liv än att bo hela sin uppväxt i ett barnhem, där dom bara får ligga i en säng, om ens det, hela dagarna och aldrig får gå ut, aldrig få leka eller nånting.
Många anser att det vore fel att låta homosexuelle få adoptera då det finns så stor risk att barnen kommer att bli retade eller mobbade för att det har två mammor eller två pappor men man måste öppna ögonen och se läget som det är; barn retas för allt, dom retas för att någons föräldrar är tjocka, rödhåriga, långa, korta eller för att dem bär glasögon. Så vad är det för skillnad med att dom är homosexuella?
Det finns flera länder där antalet föräldralösa barn är höga, t ex Latinamerika där vissa barn springer runt och letar bland sopor efter mat och sniffar lim hela dagarna. Bättre att de får sniffa god hemlagad "homomat” i Sverige istället.
Föräldraskap handlar om hur man är som förälder med allt vad det innebär, inte vilken sexuell läggning man har.



Sammanfattning.

En adoption innebär att man tar till sig ett barn, och blir dess föräldrar med alla rättigheter och skyldigheter som detta innebär. Man eller kvinna, som fyllt 25 år får med rättens tillstånd ta emot adoptivbarn. Ett homosexuellt par som ingått partnerskap, har möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar. Det finns också möjlighet att göra en så kallad "styvbarnsadoption", då den ena partnern adopterar den andras barn.
Ett adoptivbarn har precis samma rättigheter som ett biologiskt barn. Om någon av adoptivföräldrarna är svensk medborgare blir också adoptivbarnet det.
En adoption kan aldrig upphävas.
Om man vill adoptera måste man först och främst få ett medgivande från socialnämnden. Sedan kontaktar man en adoptionsorganisation som hjälper makarna att hitta ett adoptivbarn, tillsammans med organisationen väljer ni det land som barnet ska komma ifrån. Därefter måste makarna göra i ordning ett speciellt adoptivdokument som sen skickas till de utländska myndigheterna i det aktuella landet.
Efter en lång väntan kommer beskedet om ett visst barn som utsetts till makarna. Efter det ska man skicka fotografier...