Apartheid - ett arbete om rasåtskillnaden i Sydafrika

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Inledning

Vad är apartheid? Varför uppkom apartheid och varför just i Sydafrika? Var apartheid bara att de vita satt vid makten och att de svarta inte hade något med det styrande att göra. Eller var det kanske bara de ”vita bänkarna” och de ”vita toaletterna”, o.s.v., som spelade någon roll för de svarta respektive de vita? Vad tänkte vanligt folk som inte var med och styrde? Var det bara positiva tankar bland de vita eller fanns det de människor som tyckte att detta var negativt? Likadant med de svarta; var de bara negativa, eller? För att få reda på svaren på dessa frågor har jag gjort detta arbete, men om man skulle ha alla fakta riktigt rätt skulle man nog ha intervjuat flertalet sydafrikaner, både vita, svarta och även araber och övriga folkgrupper i landet. Detta har jag varken haft tid till eller kunnat genomföra av ekonomiska skäl, men jag har försökt se det ur olika synvinklar ändå och i alla fall försökt att skriva ett objektivt arbete. Jag i min tur tycker att apartheid var något fruktansvärt som bara någon maktgalen och tokig idiot skulle kunna komma på. Någon som inte riktigt kan dra den där viktiga gränsen mellan fantasi och verklighet eller rätt och fel. Någon som sätter olika värde på olika människor bara genom deras utseende och hudfärg. Någon som, bokstavligt talat, bara kan se svart eller vitt. Alla dessa frågor har jag försökt, på bästa sätt, att svara på i detta arbete, och jag hoppas att det ska ge dig en någorlunda grundlig inblick i vad det hela handlade om.

2. Undersökning

Härmed börjar nu redovisningen av den undersökning jag gjort. Jag har försökt sammanfatta det jag tyckt varit viktigast i alla dokument, texter och arbeten jag läst, och jag hoppas att du kommer att ha en trevlig stund med den läsning som nu finns framför dig.

2.1 Varför just i Sydafrika?

Varför det blev apartheid i just Sydafrika kan ses som en tillfällighet, men inte enbart. Det kunde i och för sig ha hänt i vilket land i Afrika som helst, men nu var det här som de flesta vita bosatte sig, vilket är den röda tråden genom alltihop. Det fanns även i andra länder, men det var i Sydafrika som utbredningen var som störst, d.v.s. total. Jag hoppas att följande sidor ska ge dig en liten inblick i varför det blev som det blev.

2.2 Historia

Redan vid 1500-talet kom de första européerna till Sydafrika. Norra Afrika kände man redan till, men man hade bara utforskat en liten del av den stora kontinenten. Sahara var ett av de bekymmer man stötte på och därför slutade utforskningen. När Columbus misslyckades att nå Indien, och upptäckte Amerika, så spann man vidare på denna idé. Portugiser for utmed Afrikas västkust som samtidigt utforskades och koloniserades. Så småningom nådde Bartolomeo Diaz sydspetsen av Afrika och kunde segla runt denna. På 1600-talet kom holländarna, eller boerna som de kallade sig, till Sydafrika och bosatte sig där. På 1800-talet kom även engelsmännen till södra Afrika. Boerna drog sig då norrut och bildade där sina egna småstater. Dessa stater krossades av England i det s.k. Boerkriget 1899 - 1902. Boer och britter blev därefter jämställda, d.v.s. med samma rättigheter, i Sydafrika, men eftersom boerna var betydligt fler tog dessa kommandot. De svarta däremot var de vitas ”slavar”, eller underställda som man snällt beskrev dem. De vita var ju mycket finare i klädväg, hygien o.s.v., så i början såg de svarta ofta upp till dem. Detta gällde dock naturligtvis inte när man började utnyttja dem.

2.3 Varför vita vid makten?

Detta är det många som undrar över men det var ju vad systemet gick ut på. De vita sa att de hade fått makten av Gud och ingen talade någonsin om rasförtryck. Utåt förklarades syftet med apartheidsystemet som ett sätt att ge alla olika folkgrupper möjlighet till separat men likvärdig utbildning. Allt detta var, som jag hoppas att du fattat vid det här laget, en enda stor lögn, men det lät ju bra utåt världen. En stor del av lögnen var vad apartheidmotståndarna fick höra från de styrande instanserna. De berättade ju bara det som man ville att de övriga skulle få veta.

2.4 Vita mot vita

Tiden gick och boer och britter styrde sida vid sida, men så kom världskrigen. Efter dessa två fruktansvärda krig och framför allt efter och under det andra så började boerna trycka ner, inte bara ursprungsbefolkningen utan även engelsmännen. När Hitler tog makten i Centraleuropa så var det många boer i Sydafrika som tog ställning för denna tyrann. Man tryckte ner engelsmännen i gatudammet, precis som man trodde att Hitler skulle ha gjort. Han var kort sagt deras idol. Man hade speciella skolor för bara boer, speciella bostadsområden o.s.v. Engelsmännen var ganska respekterade i större sammanhang, men om en ensam engelsman mötte ett antal boer på gatan så visste man aldrig vad som kunde hända. Merparten av engelsmännen var innerst inne motståndare till rasförtrycket men vågade ofta inte säga något. Faktum är att endast runt 10 % av befolkningen var anhängare till rasförtrycket. Man kan kanske undra hur denna minoritet kunde klara ut situationen med så många motståndare, men de svarta vågade helt enkelt inte göra något, och engelsmännen, de som var mot rasförtrycket, var för få.

2.5 Vita mot svarta

Efter Andra världskriget, när västmakterna vunnit, minskade klyftorna mellan de olika vita grupperna. Trots detta så infördes 1948 begreppet apartheid, som betyder just rasåtskillnad. Detta system, som även praktiserats tidigare, infördes av Nationalistpartiet med syftet att säkra en fortsatt vit politik. Bönderna drabbades vid den här tiden av svår torka vilket innebar dåliga skördar och dålig ekonomi. Bönderna började nu flytta in till städerna och slumområden skapades runt och vid flera storstäder. Industrin däremot, blomstrade och för att kunna hålla denna ekonomiska nivå så valde politikerna att införa Apartheid. Man delade också upp landets yta mellan de vita och de svarta. 87 % av befolkningen, de svarta, fick 14 % av arealen, och detta var oftast de sämsta jordarna. För att dessa afrikaner skulle klara av att över huvud taget överleva var de tvungna att jobba för de vita, och då fick de oftast nästan ingen lön.

2.6 Apartheid ur svart/vit synvinkel

Här tänkte jag ta upp lite hur apartheidsystemet utspelade sig i de olika folkgrupperna, hur de olika levnadsförhållandena var och hur de uppfattades av den motsatta parten. Detta leder även till samarbete mellan de olika grupperna, men även till stora motsättningar, inom och utanför dessa.



2.7 De svartas samhällssituation

Om någon sagt till mig att sammanfatta denna underrubrik hade jag nog bara sagt ett ord; nertryckta. Trots detta så innebär rubriken så mycket mer. Det var inte alla som var utsatta. Det fåtalet svarta som var rika klarade sig ur systemet ganska hyfsat. Men vad jag hade tänkt ta upp var hur en vanlig svart afrikan hade det, eller kunde ha det. Om man gör en jämförelse på hur det var från början och vid slutet, så ser man en stor skillnad. Skillnaden i de svartas ögon var nog för det flesta mot det bättre, i alla fall i det långa loppet. Allt eftersom övriga världen fick upp ögonen för vad det egentligen handlade om så blev systemet allt snällare och snällare mot de svarta. Detta var kanske svårt att se när människor, som Nelson Mandela (se Slutet för apartheid, sidan 7) och andra liknande storheter, blev kastade i fängelse för sina åsikter. Orsaken till detta var ofta att de styrande var rädda för den makt som dessa människor kunnat få om de kommit till makten, vilket man senare fick erfara. De stora massorna av svarta bodde ofta i stora getton, där de vita inte ens fick vistas p.g.a. de rasistiska lagar som systemet innebar. Ett av de största gettona var Soweto, en miljonstad större än Stockholm, vilket var en förort till Johannesburg, Sydafrikas ekonomiska centrum. Befolkningsantalet i denna stad har man bara kunnat uppskatta, men ytan på 85 kvadratkilometer säger väl en del om storleken. Långt ut på landet, där en minoritet (i slutet av systemet) av befolkningen bodde, nådde ofta inte apartheidsystemet. Svarta växte upp sida vid sida med vita utan att det var något rasförtryck. Det var ju säkert inte vanligt att detta förekom, men det förekom i alla fall, så för alla var det ju inte lika illa.

2.8 De vitas samhällssituation

Många vita utnyttjade säkert den här ”lyxsituationen”, men det var säkert många som drogs med utan att de egentligen ville. Men hur var den allmänna uppfattningen mot de svarta? Ja, man var ju säkert glad att man hade någon som kunde göra ens arbete för en otroligt liten slant, och att det t.ex. var s.k. ”vita toaletter” och ”vita dryckeskranar” var det säkert ingen som tänkte så mycket på. Det hade ju alltid varit så, kanske man försvarar sig med, men det är ju lätt att säga. Med detta påstående skjuter man bort allt ansvar från sig själv istället för att försöka ta tag i det och göra något åt det. Men visst fanns det vita som kämpade för de svartas rättigheter, men de var som en droppe i havet, alldeles för få. De få som ens vågade sig in i ett svart bostadsområde, eller ska vi säga getto, blev ofta skrämda av de svartas mörka blickar, eller blickarna som trånade efter frihet och rikedom. De vågade alltså ofta inte komma tillbaka, inte heller dela med sig av dessa syner till andra vita. Man höll helt enkelt tyst om sådana saker.

2.9 Slutet för Apartheid

Det fanns flera olika motståndsrörelser i frihetskampen i Sydafrika, som alla strävade mot ett gemensamt mål: ett icke rasistiskt och demokratiskt Sydafrika. Den mest kända organisationen, och även den första, var ANC (African National Congress) som bildades 1912. Denna var dock förbjuden, men kämpade ändå under jorden för de svartas rättigheter. Efter att ANC blivit förbjudet och alla människor som öppet visade sitt stöd till ANC blev fängslade eller dödade, öppnades vägen för andra motståndsrörelsers bildanden. En av de största kom att bli UDF (United Democratic Front). Syftet för UDF var att samordna och ena apartheidmotståndet över klass- och rasgränserna och därigenom effektivare sätta käppar i hjulet för regimens rasåtskillnadspolitik. UDF var en öppen tillfällig organisation i väntan på att förbudet mot ANC skulle upphävas. ANC försökte i över femtio år att försöka övertala de vita att även de svarta måste ha grundläggande rättigheter. Rader av kampanjer genomfördes mot jordlagarna, som förbjöd svarta att äga jord. De svarta försökte med alla möjliga mutningar, men istället skärptes rasförtrycket 1948 när det vita nationalistpartiet vann parlamentsvalet med ett program för att skilja alla raser åt; apartheid. Man började nu inom ANC trots de stränga reglerna mot svart befolkning inte ta till våld, utan tvärtom. Istället inledde man icke-våldsprotester och blev då fängslade utan att göra något som helst motstånd. Under 1950-talet var det årtionde då motståndskampen drog fram hårt. Man skrev ett politiskt dokument, det sydafrikanska folkets frihetsdeklaration (1955), och i denna kan man se många av dagens politiska idéer som ANC använder. Efter detta hoppades anti-apartheidrörelsen att den vita regeringen skulle tänka till och ändra på sig, men dock fick detta inte det resultat man önskat. Istället blev det tvärtom och man förbjöd ANC och liknande grupper och man började ta till ändå mer våld mot motståndsrörelser, speciellt ANC. Detta tror jag berodde på att man var så rädd att förlora den makt man hade skapat i Sydafrika och om man skulle tillåta sådana här grupper skulle man kanske också förlora den vita makten. De svarta hade trots allt en överlägsen befolkningsmajoritet, men de saknade en så viktig del som pengar, vilket de vita hade ”roffat” åt säg det mesta av. Nu, 1961, beslöt sig även ANC att ta till våld och vapen. Nu började en arton månaders lång tid med bombningar och attentat mot varandra. Det tog slut 1963 då myndigheterna slog till mot ANC:s hemliga högkvarter och de fängslade alla ledarna till livstids fängelse tillsammans med den redan fängslade Nelson Mandela. Nu började en lugn tid i Sydafrika utan några uppror. Apartheidregimen fortsatte sin väg medan det vita maktblocket i början av 1980-talet, främst genom P.W. Botha, var rädd för att den svarta folkmajoriteten skulle ta makten i framtiden om man inte gjorde någonting åt att förbättra deras situation. Man var helt enkelt rädd för att de vita skulle förlora på den stränga apartheid genom bojkott av sydafrikanska varor från utlandet som ANC hade uppmanat omvärlden om. De svarta fick nu vistas på allt fler offentliga områden och de kunde t.o.m. få bo i de vitas område permanent om de hade en god ekonomi. En annan viktig sak var nu de nya s.k. reformerna och två av dessa blev speciellt viktiga: En kommunfullmäktigereform började att genomföras 1984. Den syftade till att låta de svarta själva ta ansvar för den allt mer explosiva situationen i de svarta förstäderna och bl.a. genomdriva hyreshöjningar mm. En ny grundlag togs också i bruk 1984. Den gav de färgade rösträtt i ett ”flerrasigt” parlament, där de vita behöll majoriteten. Svarta ställdes utanför och hänvisades att rösta i de svarta ”självständiga” reservaten. De svarta tyckte att budskapet var tydligt och att apartheidprogrammet inte skulle avbrytas. Nu växte anti-apartheidmotståndet ännu mer och man började i takt med att den ekonomiska krisen började att slå allt hårdare i och med höjda avgifter och hyror att starta konsument och hyresbojkotter mot den svarta kommunalfullmäktige, strejker och protester. Nästa val till kommunalfullmäktige bojkottades. Man tyckte inte om att en och annan svart bodde i lyxvillor och skaffade sig själva höga löner. Man fortsatte i stort sett ANC:s idéer och frihetsdeklarationen populariserades åter igen genom kampanjer. De svarta började nu också att trakassera den kommunalfullmäktige och nu för att få kontroll över situationen var regeringen tvungna till att rycka fram med militären mot de civila. När inte bojkottningarna mot kommunalfullmäktige heller hjälpte genomfördes istället konsumentbojkotter mot de vita affärsägarna, vilket gjorde att detta för första gången drabbade de vita mycket hårt, vilket i sin tur gjorde att de tvingades att tänka efter mellan två alternativ: ett långt och utdraget inbördeskrig eller att tvingas släppa Nelson Mandela och alla andra politiska fångar och utlysa allmänna fria val. Det andra alternativet var det som kom att hända och i och med den svarta folkmajoriteten kunde ANC och Nelson Mandela ta makten. Nelson Mandela släpptes 1990 efter 27 års fångenskap. Presidenten Frederick de Klerks enda alternativ var då att börja förhandla med ANC. Apartheid hade kostat landet mycket pengar och landets ekonomi var körd i botten. Strax efter frigivningen av Mandela började de Klerk och Mandela att förhandla och lovade tillsammans en fredlig lösning på landets problem och verka för en demokratisk utveckling. En folkomröstning 1992 gav stor majoritet i fortsatta förhandlingar och i april 1994 hölls det för första gången i Sydafrikansk historia ett allmänt parlamentsval, där alla fick rösta. ANC segrade och Nelson Mandela blev president. Jag tror att de vita i Sydafrika agerade helt rätt i detta läge. Tiden var inne då hela världen snart skulle gå emot den vita regeringen i Sydafrika och stoppa apartheid på ett eller ett annat sätt t.ex. genom bojkotter av sydafrikanska varor. De hade inte så mycket att välja på eftersom att de troligen hade förlorat makten i ett inbördeskrig p.g.a. den svarta folkmajoriteten och att de i sin tur också skulle få hjälp i från utlandet i form av vapen och dylikt. Runt om i världen hade man vid den här tiden börjat inse de hemska rasskillnader som fanns och börjat ta till åtgärder för att de svarta skulle få det bättre. Även om det hade gått olika långt i olika delar av världen så hade man i alla fall insett hur hemskt det en gång hade varit.

3. Sammanfattning

Apartheid var en rasistisk ”regeringsform” som infördes i Sydafrika 1948 och som innebar att enbart de vita hade någon politisk makt. De svarta var också nedtryckta i allmänna livet. Det fanns t.ex. speciella toaletter, bänkar, kranar med dricksvatten, parker, lekplatser o.s.v. för de vita, där de svarta absolut inte fick vistas. De fick knappt titta dit. Hela tiden fanns det dock människor som kämpade emot detta, och två viktiga namn att nämna är anti-apartheidrörelsen ANC och den för många år fängslade kämpen för svartas rättigheter, Nelson Mandela. 1994 fick de i alla fall sin belöning. Landet blev kvitt apartheidsystemet och alla, inkluderat de svarta, fick för första gången lika rösträtt, och den frisläppte Nelson Mandela valdes till president.

4. Slutsats/Reflektioner

När apartheid infördes i Sydafrika 1948, fanns redan ett flertal motståndare till systemet. Varför sa man inte ifrån redan då? Det hade sparat många människors liv. Varför man införde systemet från början är för många fortfarande en stor och oförklarlig gåta. Troligtvis berodde det dels på maktbegär, men den stora boven i dramat är trots allt den då starka rasismen. De svarta fråntogs ju all möjlighet att påverka samhället och dess utveckling. Man föste ihop de svarta i s.k. getton. Ofta låg dessa en bit utanför städerna och på sådana ställen som man inte behövde passera eller genomkorsa. Allt detta för att slippa se allt lidande och bekymmer som de svarta hade. Men vad hade hänt om man lagt dem mitt i stan istället? Det är sådana frågor som man aldrig får svar på men det hade ju i alla fall uppmärksammats mer, både inom landet och utomlands. Det är också intressant att jämföra Sydafrikas förhållanden med de liknande som rådde i t.ex. USA. I USA blev man ju kvitt rasförtrycket långt innan Sydafrika, och man kan ju tycka att det är lite konstigt att omvärlden inte fick upp ögonen för Sydafrikas förtryck. I och för sig var nog inte intresset för länder i Afrika lika stort som det var för USA, men det är ju samma princip, så det är ändå lite konstigt. Jag hoppas i alla fall att människan har lärt sig något av hemskheter som apartheid, och att det aldrig någonsin kommer tillbaka igen. Det var ändå bara drygt tio år sedan apartheid upphörde, och det är ganska skrämmande i sig tycke...