Finland i EU

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Politisk bakgrund

Finland har varit självständig stat sedan 1917. Utrikespolitiken i Finland följde till en början den s.k. randstatspolitiken, vilket betydde samarbete med Estland, Lettland, Litauen och Polen. Men redan i början av 1920-talet blev Nationernas Förbund grundstenen i Finlands säkerhetspolitik.


Sovjetunionen ockuperade Finland under andra världskriget, men till skillnad från andra Sovjetockuperade länder lyckades Finland besegra den ryska invasionen, dock förlorade man sin sydöstra landsända till Sovjet.
Ett fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd ingicks mellan Finland och 1948 och bildade grunden för den politik som går under namnet Paasikivilinjen. Finlands internationella ställning började nu stärkas.
En aktiv neutralitetspolitik tog ökad fart under 50-talet, i och med Finlands medlemskap i Förenta Nationerna och Nordiska Rådet. Då Uho Kekkonen tillträdde presidentposten stärktes landets utrikespolitiska svängrum ytterligare. Den lyckade balansgången mellan Sovjetunionen och Finland gav den senare en unik ställning som länk mellan öst och väst, och ett flertal toppmöten under kalla kriget hölls av denna orsak i Helsingfors.

Från andra världskrigets slut har Finlands politiska majoritet bestått av Socialdemokrater och Agrarer (Centerpartister) i koalition med kommunister. Den politiska högern har befunnit sig i opposition största delen av efterkrigstiden. Våren 1987 svepte högervindar över vår världsdel, vilket avspeglade sig på Finlands politik, då Samlingspartiet (moderaterna) och Socialdemokraterna tillsammans styrde landet i en majoritetsregering fram till 1991.
Kalla kriget var slut, det delade Europa var enat igen, det kommunistiska systemet rasade samman och Sovjetunionen upplöstes.
Dessa radikala förändringar, tillsammans med högerregeringen som kom till makten 1991, gav följden ytterligare utökat internationellt svängrum för Finland, som nu snabbt blev fullvärdiga medlemmar i EFTA, Europarådet, EU och slutligen även EMU.

En djup ekonomisk kris drabbade nu Finland såväl som följeslagaren Sverige. Arbetsmarknaden gick snabbt från brist på arbetskraft till massarbetslöshet, runt 20% av befolkningen var utan arbete år 1995, och för första gången i efterkrigstiden minskade antalet offentliganställda.
Sovjetunionens kollaps medförande problem för den finska exporten, den stigande arbetslösheten, med fallande reallöner och högre skatter ledde till kraftigt minskade inkomster för republiken Finland.
Högervindarna i Finlands politik höll i sig under 1990-talet. Regeringens främsta uppgift nu var att placera in Finland i EU-strukturer, att föra ekonomin in i en tillväxtutveckling samt att minska på den höga arbetslösheten.
Sveriges ekonomi förbättras under 1993, Finland följer strax efter. Dock består den omfattande statsskulden och den höga arbetslösheten, den senare håller förstås löner och priser stabila i bägge grannländerna. 1997 kan man skönja en nedgång i arbetslöshetssiffran i Sverige, först 1999 i Finland, som då var nere i ”bara” 10%. En kraftig exportutveckling vid mitten av 1990-talet i främst Finland bidrar till den positiva trenden.
En relevant skillnad i de två ländernas ekonomiska politik mitt under krisåren är valutapolitiken. Då Sverige valde att tills vidare stå utanför EU:s monetära union, valde Finland i enlighet med sin internationella utveckling att gå med i EMU.






Samhället

Som mycket annat har Finland och Sverige stora likheter i välfärdssamhällen. Socialskyddssystemet som begrepp infördes på 1930-talet, även om skyddsnätet varit i funktion tidigare än så. Sjukförsäkring finansieras genom en del av kommunalskatten samt genom arbetsgivaravgifter. Offentlig hälsovård är allmänt avgiftsfri eller subventionerad, likaså tandvård. Folkpensionslagen infördes i Finlands lag 1937, sjukförsäkringslagen 1964.
Republikens största ekonomiska problem utgörs alltså av arbetslösheten, ett arv från 1990-talet. Arbetslöshetspension kan beviljas långtidsarbetslösa som nått en ålder av, 60 år. Socialskyddslagen tryggar arbetslösas utkomst i arbetslöshetsdagpenning, grundad på procentsats av tidigare inkomst.
Ett annat stort samhällsproblem är bostadsbrist, då beräkningar på bostadslösa, vilka främst utgörs av lågavlönade, ensamstående män, uppgår till ca. 30 000 personer i Finland.

Inom barn- och familjepolitik kan det anses att Finland till och med gått om Sverige, i och för sig genom alternativa åtgärder till den bristande barnomsorgen som är en följd av krisåren på 1990-talet, då offentligsektorn minskade. Flera olika bidragsformer beviljas till familjer, bland annat har gravida kvinnor rätt till 4 månaders moderskapsledighet, därutöver finns rätt till 7 månaders föräldraledighet, samt ett för Finland unikt alternativ till den kommunala dagbarnomsorgen: Hemvårdsstöd för barn möjliggör för en förälder att stanna hemma med barn under de tre första åren med rätt att återgå till sitt arbete.
Äldrevården ställer i stadig takt allt högre krav på samhället, i enlighet med Sverige. Här hålls också samma linje som grannlandet; en reform av äldrevården till ökad korttids- och hemvård har tagit sin början.

Finland i EU


Statsskicket

Finland är alltså en republik sedan 1917. Parlamentarism tillämpas, med undantaget att man i Finland väljer president, inte genom riksdagsrepresentanter utan genom direkt folkval, på en sexårsperiod. I efterkrigstiden var presidenten ensam ansvarig för landets utrikespolitik, en uppgift som internationellt erkänt sköttes exemplariskt, främst med tanke på landets goda förhållande till Sovjetunionen under kalla kriget.
1999 antogs en ny grundlag, som reducerade presidentens befogenheter betydligt, till förmån för regeringen, som nu får avgörande makt med majoritet i statsrådsbeslut (regeringens plenarsammanträde), där tidigare presidenten hade vetorätt. Ansvaret för utrikespolitiken delas nu mellan presidenten och regeringen. Därtill styrker den nya grundlagen regeringens roll ytterligare genom att den nationella beredningen av EU-frågor läggs i dess händer.
EU-anslutningen 1995 kom som en naturlig följd av det kalla krigets slut, då den militära och ekonomiska skiljelinjen i Europa försvunnit och Finlands neutralitetspolitik miste sin relevanta roll. Ett solidaritetselement infördes nu i Finlands politik, och man är enig om att fördjupa integrationen, med eventuellt undantag för det aktuella turkiska medlemskapet, kanske.
EMU-medlemskap, FN- och NATO-deltagande samt WEU:s säkerhetspolitik motsvarar Finlands syn på gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det nordiska närområdessamarbetet med Baltikum och Ryssland har fått nya dimensioner i och med de politiska och ekonomiska reformer som genomförts här med start på 1990-talet. Finland är positivt inställd till EU-utvidgning österut med innebörden demokratisk, rättsstatlig och marknadsekonomisk utveckling i berörda länder, samtidigt som ett stärkt samarbete här skulle motverka uppkomsten av nya skiljelinjer i Europa och stödja säkerheten.
Aktuella frågeställningar och problem i EU:s medlemsland Finland:

Finlands EU-anpassning har gått friktionsfritt och exemplariskt, helt i enlighet med EU:s regelverk. Ändå har stora samhällsproblem med snara åtgärdsbehov dykt upp, vilka i samverkan med brister i det finska samhället innan EU-medlemskapet trädde i kraft har fått större betydelse för både ekonomin och folkhälsan, två för EU relevanta politiska frågor.

Våren 2004 genomfördes den alkoholskattesänkning och ändringen av införselbestämmelser som EU förordar. Ett drygt år senare presenterar Finansministeriet en översikt av verkningarna av reformen;
- Resandeinförseln av alkohol ökade med ca. 70%.
- Den totala alkoholkonsumtionen ökade med nästan 10 %, dvs. till 10,3 l. hundraprocentig alkohol per invånare och år,
- Även konsumtionen av finskproducerad alkohol ökade, med 6,5%.
- Alkoholskatteinkomsterna minskade med 300 miljoner euro till 1071 miljoner euro under 2004, en minskning på ca. 20% från året innan.
- Alkoholkonsumtionen orsakar sociala och hälsorelaterade skador samt störningar i den allmänna ordningen och säkerheten
- Kriminalitet med direkt samband med alkoholmissbruk har ökat i samma takt som alkoholkonsumtionen.
Verkningarna av alkoholskattesänkningen enligt dessa uppgifter har varit av den natur som regeringen uppskattat vid tillfället för reformen.
Ytterligare direkta och indirekta biverkningar av skattesänkningen är det ökande behovet av vård för missbrukare, ett behov som ställer höga krav på den redan innan hårt ansträngda kommunala offentliga sektorn.
Polisens ansvarsområde har också tyngts ytterligare som en konsekvens av skattesänkningen och den fria införseln; antal omhändertagande av berusade i förvärrat tillstånd än tidigare har ökat, antalet utryckningar till villa- och lägenhetsbråk, antal grov misshandel samt antalet rattfyllerifall, alla fall med samband till alkoholkonsumtion har fått en markant ökning.
I social- och hälsovårdsministeriets alkoholprogram ligger åtgärdspaketen till störst del på ett kommunalt plan; främst vårdsektorn berörs i och med dess utökade ansvar att garantera det allt högre behovet av vårdplatser för det ökande antalet missbrukare.
I riksdag och regering är man oenig. Många vill skärpa alkoholbeskattningen igen, andra hävdar att EU-beslutet hade en väntad effekt och togs då man var tvungen att välja mellan ökad konsumtion av inhemsk alkohol eller ökad import. Förslag om lagändring till dyrare sprit, men billigare öl och vin, finns. En gränsdragning på tullens område för införselregler är önskvärd i riksdagen, men utrymme för ökade befogenheter till tull och polis finns inte i EU:s inbördes regelverk.
Klart för Finlands parlament står i alla fall att EU:s regler om fri införsel har utgjort ett hårt slag mot folkhälsan. I regeringen utreds just nu vad EU kan tänkas tillåta. Det undantag från EU-normen som begränsar införseln av öl från icke-EU-länder går ut vid årsskiftet, men statsrådet ansöker om förlängt undantag. Med anledning av de negativa verkningar på folkhälsan och socialskyddssystemets urholkning som uppdagats kommer frågan troligen att avgöras i EU-kommissionen och i förhandlingar med övriga medlemsländer, tillika frågan som tvistas om i regering nu: återhöjning av alkoholskatten.
Sveriges regering har på grund av vänsterpartiets och miljöpartiets nej i frågan nu uteslutit en sänkning av alkoholskatten, men lämnar frågan öppen för vårbudgeten.








Amnesty International släppte i slutet av september en global granskning av våld mot kvinnor. Näst efter USA av 25 västländer toppar Finland med dödlighet gällande kvinnovåld.

Finland toppar statistiken, och har gjort länge, över kvinnovåld i Norden. Den senaste nordiska utredningen om kvinnovåld visar att två av tre kvinnor blir under sin livstid utsatta för fysiskt våld, nästan en tredjedel för sexuellt våld och över en tredjedel för psykiskt våld.

I flera EU-undersökningar visar finländska kvinnor sig ha mest erfarenhet av våld i närrelationer.
En undersökning från år 2000 av EU visar att 40 % av vuxna finländska kvinnor blivit misshandlade av män. Två år senare uppföljs denna av en ny EU-rapport som pekar på en fortskridande utveckling av våld inom familjen; i Finland dör i genomsnitt 27 kvinnor varje år till följd av familjevåld.

Finland har enligt inhemska undersökningar av polisväsendet kommit fram till skrämmande siffror: man har inte räknat med att hälften av misshandelsfallen anmäls, men den finska polisen tar ändå emot omkring 14 000 anmälningar om familjevåld varje år.

Kvinnovåld beräknas kosta Finland ca 50 miljoner euro per år. Räknar man med indirekta kostnader i form av sjukfrånvaro, nedsatt arbetsförmåga och liknande tredubblas kostnaderna.

Amnestys granskning av kvinnovåld i Finland har kartlagt kommunernas förebyggande hantering, och pekar ut ett lågprioriterat problem som ökar. I såväl förebyggande syfte som hantering av aktuella våldsbrott är kvinnovåld överlag lågprioriterat på vård-, tjänste- och politisk nivå, både nationellt och kommunalt. I regeringsprogrammet går kvinnovåld under jämställdhetsfrågor.

Regeringen har förbundit sig enligt sitt program att förebygga våld. Social- och hälsovårdsministeriets handlingsprogram för förebyggande av våld i närrelationer siktar på stärkt stöd och beredskap, både för våldsoffer och förövare, inom den offentliga sektorn på ett kommunalt plan.

En annan aktuell fråga som tas upp i Finlands debatter i dagsläget är särbehandling av återvändande ingerm...