Utpressningen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag var nog lite sen gick med raska steg genom dom mörka gatorna i Stockholm, dom lyktor som skulle lysa upp vägarna hade troligen krossats eller så hade dom slutat att funka. Det var en sen höstkväll i slutet på september så dt var lite smått kyligt.
Kommer inte längre ihåg vad gatan hette eftersom jag själv inte bor i Stockholm utan i Uppsala, så jag hade kommit med tåget lite tidigare idag.

Bion vi skulle ses på hade börjat för cirka 5 minuter sen. Det kändes som alla tittade på mig, vad har jag gjort för fel, inte än i alla fall.
Tänk om han har hunnit gå därifrån, hur kommer det då att sluta för mig och min far? Det var en ren utpressning att ta honom från mig, dom vet hur nära jag och han är, men dom hitta min svaga punkt så det är bara göra som dom säger för jag vill ha tillbaka min far.
Jag gick där på gatan, skulle inte bion ligga här i närheten? Jag ser bion och skyndar mig ännu lite mer för att inte irritera dom allt för mycket. Det börjar regna precis när jag kommer in i byggnaden, det är tyst för dom flesta filmer har redan börjat.
Jag letar igenom mina fickor efter biljetten, NEJ, jag har vell inte glömt den, letar igenom igen och hittar den, lite knölig men ändå. Ger biljetten till en tjej i Sf-kläder och går in, känner hur jag börjar skaka lite lätt, är nervös för vad som kommer att hända där inne.

Väl inne i bigrafen så går jag till min plats sätter mig bredvid en man kanske kring 40:års ålder, hade en svart hatt eller i alla fall en mörk hatt i knät. Han tog emot all fakta jag hade fixat fram, sa till mig att jag skulle få se min far när jag kom hem, reste sig upp och gick iväg ut härifrån.
Jag andades ut av lättnad att ha det här avklarat, såg klart filmen som faktiskt var riktigt bra, den hette notting hill.
Tog en taxi till tåget så jag inte skulle missa tåget tillbaka. Väl i Uppsala så tog ...