Mimmi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag var på väg hem från skolan. Sommarlovet skulle snart börja och vi hade bara en vecka kvar i skolan. Jag skulle sluta 9.an. Alla 9.or skulle ha en jättestor fest och fira att vi skulle börja gymnasiet. Det kändes lite vemodigt att lämna det trygga 9c efter sig, med alla man kände. Jag och Mimmi hade alltid gått i samma klass förut, men nu när vi skulle börja gymnasiet hade vi kommit i olika klasser. Jag hade bara hamnat med Johan, Niklas, och Katarina från min gamla klass 9c.

Solen sken och jag gick och tänkte på hurdana kläder jag skulle ha till avslutningsfesten. Mimmi och jag skulle träffas på torget. Som vanligt var jag först. Jag satte mig ner för att vänta och tog upp ett kexchocklad från väskan. Jag betraktade mina vita ben. Dom hade fått lita färg efter helgernas fina väder, men än var de mycket vita. Det var skönt att klä sig lättare med shorts och kortärmat. Jag vände ansiktet upp mot den varma solen. Åh, vad skönt det var. Jag blundade.

Plötsligt dånade Mimmi ner vid min sida. Jag slog upp ögonen. Mimmi satt och tittade på mig med sina blåa ögon. Hennes korta blonda hår stod ut åt alla håll. Hon var rosenröd om kinderna, och jag kunde gissa att hon sprungit för att hinna hit i tid. Hon log med hela sitt brunbrända ansikte.
Det var det bästa med Mimmi, att hon alltid var på gott humör. Hon tog alltid allting så lugnt och var nästan aldrig allvarlig. Mimmi var kort sagt en festprisse rakt igenom.

Hon tittade först på mig och sen på mitt kexchocklad i min hand och sa:
- Det är inte bra att proppa sig full med sånt där nu innan baddräkts säsongen. Hon tog kexchockladet ur min hand och kastade det i papperskorgen bredvid. Jag ansåg att om jag ville vara i form till stranden så hade faktiskt Mimmi rätt. Mimmi reste sig och började gå. Jag gjorde det samma.
- Vad ska du köpa idag då? undrade jag.
- Jag måste alltså bara ha en ny tröja till festen på Fredag. Du själv då?
- Får se vad jag hittar, sa jag.

Egentligen kände jag inte alls för att åka och handla just idag, men Mimmi ville så gärna så jag följde med för hennes skull. Mimmi kollade på sin klocka och började springa. Jag förstod utan att hon behövde säga nåt, att bussen snart skulle gå.

Så var det alltid mellan mig och Mimmi. Vi behövde inte alltid säga det rakt ut, den andra förstod ändå. Mimmi sa att det var ett sjätte sinne, men jag tror inte riktigt på sånt där.

Bussen var på väg att köra men Mimmi hann fram och knackade på dörren. Väl ombord på bussen sa Mimmi:
- Tur att vi hann med den.
- Mmm, sa jag.

Men jag hade genast fått en väldig magvärk. Jag kände på mig att något inte var som det skulle. Det var egentligen meningen att vi skulle missa denna bussen. Det var en stark känsla jag fick och oron gnagde i mig.

Vi fann ett säte där båda kunde sitta och slog oss ner. Utanför susade landskapet förbi som en film. Först pratade vi lite smått men när Mimmi inte fick några ordentliga svar av mig förstod hon att jag inte var på humör att prata. Jag kunde liksom inte släppa känslan jag hade fått. Jag visste att nåt fruktansvärt skulle hända. Men hur skulle jag förklara det för Mimmi. Hon skulle tycka att jag var barnslig, Mimmi var alltid så realistisk. Jag satt som vanligt vid fönstret. Eftersom jag lätt blev åksjuk tyckte jag att det var skönare om jag kunde titta ut. Vi körde förbi en gård, där barnen var ute och lekte. Jag tänkte att dom såg så lyckliga ut.

Ett lastbilshorns tutande genomträngde mina tankar. Någon skrek ett hjärtskärande tjut. Lastbilen träffade vår buss i 90km/h från sidan och knuffade hela bussen genom räcket vid vägkanten. Jag minns att jag tänkte: Varför har dom inte säkerhetsbälten på bussar?

Hela bussen välte på sidan och rullade ner för slänten, efter kom lastbilen. Vi snurrade och snurrade, och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag trodde att bussen vältrade runt i 10 minuter men egentligen var det bara nån varv. När bussen äntligen låg stilla med min sida neråt försökte jag hitta Mimmi. Jag kunde inte se henne. Paniken växte i mitt inre. Längre fram i bussen låg människor slängda som trasdockor. Lastbilen hade fortsatt och dundrat rakt in i ett träd lite längre bort. Tanten framför mig låg i en obehaglig vinkel med nacken och jag antog att hon brutit den och dött. Jag letade desperat efter Mimmi. Jag såg hennes jacka ligga i gången längre bak. Jag kravlade mig upp så att jag stod på fönsterrutan. Jag hörde ambulansens sirener tjuta i fjärran. Tjuten kom allt närmare och jag hade ännu inte hittat Mimmi. Sen kommer jag bara ihåg att alt blev svart.

Jag vaknade upp på sjukhuset. En sköterska i vitt dräkt satt och samtalade med mina föräldrar. När jag försökte att resa mig upp ilade hon genast till min undsättning. Hon hjälpte mig att sätta mig upp. Jag kände ett väldigt illamående.
- Det är bara en liten hjärnskakning, sa hon när hon såg mitt plågade ansiktsutryck.
- Så jag kan snart åka hem då?
- Ja, i eftermiddag om läget inte har förändrats. Natten var ju stabil, så det är nog ingen fara.
Jag kom att tänka på Mimmi och att jag inte visste vad som hänt henne.
- Min kompis…äh…hur är det med Mimmi?

När jag såg sköterskans ansiktsutryck och mamma och pappas förstod jag direkt att nånting var fel. Jag ville inte höra det. Jag lade mig ner med huvudet i kudden. Mamma kom bort och strök mig över håret. Men vad hjälpte det?

- Hon kommer att vakna…ha lite tålamod vännen min, sa mamma.
Jag lyssnade inte på henne. Vad visste hon? Jag minns inte hur länge jag låg där, men jag måste ha somnat, för nästa gång jag vaknade var det mamma som väckte mig.
- Du får lov att åka hem nu.
- Mm, sa jag men egentligen ville jag bara lägga mig tillbaka och dö.

När mamma och jag kom hem kom pappa och Simon för att möta mig och hjälpa mig in. Jag satte mig mödosamt på stolen. Jag kände mig lite yr men doktorn hade sagt att jag skulle vara hemma och ta det lugnt. Pappa kom fram med dagens tidning. Där stod om gårdagens bussolycka. Jag skummade snabbt igenom den. Det var som vilken annan olycka jag läst om i tidningen innan. Jag kunde inte fatta att den handlade om oss. Att varenda person som det stod om i artikeln var med på bussen där jag satt i går. Där stod att det varit två som dött och fem som var svårt skadade, de andra hade klarat sig undan med lindrigare skador.

Varför skulle just jag klara mig utan ens en skråma när det var dom som t.o.m. hade fått sätta livet till? Hur kunde livet vara så orättvist?
Jag frågade pappa om han hört nåt från Mimmis föräldrar. Läget var fortfarande kritiskt och inte förändrat. Hennes föräldrar hade lovat att ringa så fort läget blev annorlunda. Jag lovade mig själv att besöka Mimmi på sjukhuset.

Nästa dag körde mamma mig till sjukhuset. Jag var nervös så att jag kunde spy. Tänk om hon var helt vanställd i hela ansiktet så att jag inte kände igen henne. Tänk om hon låg helt inpackad i gips så att man kunde tro att hon var vem som helst.

Innan vi gick in fick jag sätta mig på en stol utanför och ta det lugnt. Mina ben kändes som kokt spagetti och jag mådde lite illa. Jag sa till mig själv att andas lugnt och inte gråta. Jag tog ett djupt andetag, reste mig upp, blundade, öppnade dörren, och gick in.

Mimmi låg i sin sjukhussäng. En stor apparat bredvid pep och tjöt, och jag var jätte rädd att röra vid den så att den skulle stanna. Mimmi såg precis ut som om hon låg och sov. Inga yttre skador förutom riv och blåmärken på vänster kind. Hon hade en vit sjukhussärk på sig och hennes händer låg över täcket. Hon liknade en sovande ängel. Hon såg så fridfull ut. Men vad som hände inne i hennes kropp visste jag inte. Jag satte mig på stolen vid hennes säng. Jag visste inte riktigt vad ska skulle göra. Skulle jag prata med henne, hörde hon i så fall mig? Jag satt och bara tänkte och stirrade rakt fram i flera timmar. Tiden gick snabbt och samtidigt mycket sakta.

När jag väl kom hem kastade jag mig på sängen och bara grät. Jag grät hela natten. Varför skulle vi och handla? Jag hade ju känt på mig att nåt skulle hända. Varför hade jag inte följt min intuition? Varför hade just jag klarat mig så lindrigt undan? Hur kunde det hända? Vems fel var det, lastbilschaufförens eller busschaufförens? Varför har dom inte bälten i bussar? Vi var ju hur glada som helst och Mimmi anande nog inte att hennes liv bara nån timme senare skulle sväva mellan liv och död. Vem kan ana nåt sånt?

Den sista veckan i skolan var jag bara hemma och tyckte synd om mig själv. På avslutningsdagen fick jag gå för att ta farväl av alla mina kompisar i 9.an och hämta mitt avslutningsbetyg. Folk frågade hur det var med mig och lärarna tittade medlidande på mig. Ingen frågade om Mimmi. Jag tror inte att dom vågade, dom trodde nog att jag skulle bryta ihop.

Jag besökte inte sjukhuset på hela veckan. Jag kunde bara inte. Jag hade såna skuldkänslor emot Mimmi. Jag tog på mig skulden för att hon låg där.
På Söndagen hade jag ännu inte hälsat på henne. Mamma undrade om jag inte skulle ringa till Mimmis föräldrar, Inger och Jan, och höra om jag kunde följa med dom och hälsa på. Jag gick upp på rummet ...