ABC-stridsmedel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur ABC-stridsmedel påverkar naturen
ABC-stridsmedel är ett samlingsnamn som innefattar kärnvapen, biologiska-
samt kemiska stridsmedel. Alla tre utvecklades under 1900-talet, men har
endast använts ett fåtal gånger. Den sparsamma användning av denna typ av
vapen var ett problem när jag sökte efter tillfällen i historien då
konsekvenserna av vapnen kunde skådas. Men när jag tänker efter så skulle
en mindre sparsam användning nog varit ett större problem. Jag kommer inte
redogöra för problem som skulle kunna uppstå vid lagring eller nedrustning
av ABC-vapen, utan utgår från det perspektivet att vapnen används i krig.

A-stridsmedel
A-stridsmedel eller atomstridsmedel är ett annat namn för kärnvapen.
Kärnvapen har endast använts vid två tillfällen i krigshistorien, men
tester och provsprängningar pågår ständigt. Det ursprungliga kärnvapnet är
fissionsbomben eller atombomben. Den kraftiga explosionen bomben för med
sig orsakas av en kedjereaktion genom fission, eller klyvning. Kärnvapnens
direkta effekter orsakas främst av tryckvågen och den ofattbara värmen. På
lång tid blir radioaktiviteten explosionen för med sig ett förödande
problem. När ett kärnvapen exploderar vid markytan sugs stora mängder
markmatrial upp i eldklotet, som snabbt stiger uppåt. Större delen av detta
material, som nu har formen av partiklar, börjar genast falla tillbaka mot
jordytan igen. De partiklar som har större diameter än 20 mikrometer kommer
ner inom ungefär ett dygn, och den radioaktivitet som de bär utgör det
tidiga eller lokala nedfallet. Partiklar med mindre diameter håller sig
svävande längre och kan även föras upp till stratosfären där dess
genomsnittliga uppehållstid är ett år. Det är den sistnämnda aktiviteten
som utgör det globala nedfallet efter kraftiga kärnvapensxplosioner.


Atmosfären

Den allvarligaste störningen av atmosfären efter ett kärnvapenkrig orsakas
troligtvis av de många bränder som skulle uppstå och inte kunna släckas på
grund av utslagna vattenledningar, brandsläckningsutrustning och
brandpersonal. Åtskilliga typer av bränder kan komma att rasa. Förutom att
tätorter och industricentra skulle fatta eld, skulle också stora
skogsbränder bryta ut. Omfattande gräsbevuxna områden och odlade arealer
skulle börja brinna och med stor sannolikhet skulle ett flertal gas- och
oljekällor skadas av kärnvapenexplosionerna, med påföljd att stora mängder
olja och gas läcka ut och antändas. Alla den rök dessa bränder skulle föra
med sig skulle absorbera stora delar av solljuset. Bränderna skulle under
åtskillig tid, kanske månader, verka kraftigt på solljusets förmåga att nå
jordytan och på så vis förändra jordatmosfärens fysikaliska egenskaper.
Under sådana förhållanden är det sannolikt att jordbruksproduktionen
praktiskt taget elimineras. Den resulterande temperatursänkningen i olika
områden kan tänkas bli mellan 5 och 25 grader, om kriget äger rum på
sommaren. Temperaturen kan i värsta fall förbli abnormt låg i månader,
innan den långsamt börjar återgå till normal nivå. Det skulle emellertid ta
flera år innan atmosfären är helt återställd. Nederbörd och vindar kan
också påverkas. Den mest troliga effekten är att regnen minskar, särskilt
på kontinenternas inland. Det finns också risk att sydvästmonsunen som ger
de mesta regnen i Sydostasien, Indien och delar av Afrika försvinner eller
kraftigt störs en tid efter det stora kärnvapenkriget.
Skadorna på ozonskiktet medför bland annat att den ultravioletta
strålningen vid jordytan ökar. Det finns ett bevisat samband mellan
hudcancer och stora doser UV-strålning. Växter och djur kommer också att
påverkas av strålningen. Växtplankton i havet, som är den första länken i
närningskedjorna, har visat sig vara särskilt känsliga.


Joniserande strålning

Joniserande strålning är partiklar t.ex. elektroner eller fotoner med så
hög energi att den frigör elektroner i det material den passerar. Instabila
atomkärnor gör sig av med sin överskottsenergi genom att sända ut sådan
strålning. De sägs därför vara radioaktiva. Höga doser av den joniserade
strålningen kommer att få verkningar på växt- och djursamhällen världen
över inte minst inom skogsområden. Kvar kommer bara att finnas en artfattig
rest bestående av härdiga efterföljare till dagens arter. De kvarstående
förändringarna i miljön efter ett kärnvapenkrig favoriserar små organismer
som snabbt förökar sig. Många av dem kallas i vardagligt tal för "kryp". De
omfattande förstörelse av biologiska resurser som skulle bli följden av ett
kärnvapenkrig sträcker sig långt bortom vad någon i dag upplevt och nästan
bortom det tänkbara. All användning av kärnvapen i krig kommer att
resultera i att områden förstörs genom stötvåg, värmestrålning och
joniserande strålning från själva eldkloten.
Inte särskilt mycket är känt när det gäller verkan av bestrålning på
växter. De flesta experiment som gjorts har utförs med gammastrålning.
Växter tål gammastrålning bättre än djur (inklusive människan) och kan
överleva doser som för människor skulle leda till akut strålsjuka med död
som utgång. Strålkänsligheten varierar kraftigt mellan olika växtarter och
är också i betydande grad beroende på åldern. En växt som precis ska
skördas är mer resistent än den skulle vara vid en tidigare tidpunkt; arter
där cellkärnorna har liten volym och med många kromosomer är mindre
strålkänsliga än arter där det motsatta förhållandet råder.
Känsligheten hos bestånd av olika växter i en naturlig omgivning har
samband med växternas höjd. Experiment med bestrålad skog antyder att
träden är känsligast. Höga buskage överlever lite längre medan däremot
marktäckande växter kan överleva upp till så mycket som fem gånger mer än
vad träden tål. Den mängd kärnvapen som krävs för att förvandla ett
skogsbevuxet område till ett artfattigt landskap ligger gott och väl inom
det intervall som skulle bli aktuellt i ett kärnvapenkrig. Vädrets
slumpaktiga karaktär skulle komma att orsaka ojämnheter i nedfallets
fördelning, så att några områden skulle komma lindrigt undan medan andra
skulle drabbas av höga doser. Konsekvenserna av ett kärnvapenkrig skulle
kunna vara så förödande att i princip all vegetation på norra halvklotet
(där kriget troligtvis utspelar sig) förstörs. Det scenariot är i så fall
irrelevant eftersom sådana strålningsmängder skulle döda alla människor
norr om ekvatorn. Resultatet skulle troligtvis bli ett fläckvis dött
landskap, med stora dalgångar där praktiskt taget inga effekter av
nedfallet kan märkas, omväxlande med stora områden förstörda av strålningen
och härjade av bränder. Den process som satts igång av bestrålningen från
nedfallet skulle fortskrida på olika sätt i olika områden. I vissa delar av
tropiskerna kan en permanent utarmning ske. När väl träden förstörts,
marken börjat eroderas och förrådet av näringsämnen försvunnit, har
möjligheterna för ny skog att växa upp gått förlorade för all framtid. I
andra områden kan man emellertid vänta sig en relativt snabb återhämtning.
Marken förstörs inte nämnvärt, bränder förvärrar inte skadorna och skogen
växer upp inom ett tiotal år eller så. Mellan dessa två möjligheter finns
en skala av biologiska situationer, där utarmningen kommer vara mer eller
mindre påtaglig. Emellertid kommer små arter som snabbt förökar sig
uppträda i större omfattning.
Det kan tyckas som återhämtningen hos organismer efter ett kärnvapenkrig
borde följa mer eller mindre normala ekologiska mönster inom området i
fråga - som innebär att den har sin gång under en tidsperiod av tiotals
till hundratals år. Det är emellertid inte helt och hållet fallet. En orsak
till detta är att återhämtningen av växtligheten skulle förhindras i brist
på tillgängliga frökällor i området. Graden på fröbristen skulle bero på
storleken av de drabbade områdena samt styrkan på anfallet. De många växter
och djur som finns i ett område har helt olika känslighet gentemot
radioaktiv strålning och gentemot andra följder av ett kärnvapenanfall. Som
ett resultat skulle många obalanser kunna uppstå inom rovdjur/byte,
värd/parasit och många andra ömsesidiga beroenden mellan organismer, som
utgör själva basen för ekosystem. I synnerhet skulle problem kunna uppstå
som resultat av tåligheten gentemot radioaktiv strålning som uppvisas av
insekter, bakterier och svampar. Brist på näring skulle resultera i en
mager första början av växtförnyelsen. Härav skulle följa en onormalt lång
varaktighet hos de första arter som tränger in och bildar nya bestånd. Kort
sagt, den ekologiska följdutvecklingen skulle fortgå efter
kärnvapenförödelse, men mycket långsammare och mindre förutsebart än
annars.

B-stridsmedel
B-stridsmedel står för biologiska stridsmedel. Biologiska stridsmedel eller
mikrobiologiska stridsmedel nyttjar mikroorganismer, t.ex. bakterier, virus
och svampar för sitt syfte. Eftersom jag inte har hittat uppgifter om att
stridsmedlet påverkar naturen, endast smittar människan på olika sätt, ser
jag ingen anledning att berätta om det.

C-stridsmedel
C-stridsmedel användes för första gången av tyskarna i första världskriget.
Tyskarnas c-stridsmedel, i form av stridsgas, vållade stor panik på den
franska sidan. Stridsmedlet förbjöds sedan enligt Genévekonventionen men
har trots detta utvecklats och använts ett otal gånger i historien. C-
stridsmedel är förkortning av kemiska (chemical) stridsmedel. De flesta
vapen som används i dag är kemiska. En "vanlig" explosion är en kemisk
reaktion, liksom förbränning av napalm. Oftast menar man dock att vapen som
grundas på ett kemiskt ämnes giftiga egenskaper får kallas kemiska vapen,
inte sådana som endast levererar kemisk energi. Ett vapensystem grundat på
kemiska gifter kan betraktas som summan av fyra element: 1) ett system som
bär vapnet till målet, 2) ett medel som sprider det kemiska ämnet, 3) ämnet
självt, 4) den roll som den omgivande miljön spelar för att transportera
det utspridda ämnet till varje särskilt mål. Jag ska inte berätta om någon
av punkterna, utan ska försöka hålla mig till effekterna av kemiska vapen.
De kemiska vapen som finns är många och alla påverkar naturen på sitt lilla
sätt. Jag tänker endast ta upp kemiska avlövningsmedel som är avsedda för
att skada naturen, och inte sådana vapen vars enda syfte är att skada eller
döda människan.

Avlövningsmedel
De allra flesta kemiska vapen är avsedda för att begränsa fiendens
prestationsförmåga, i många fall sänka den till noll. I Vietnamkriget
användes, av USA, kemiska vapen för första gången med avsikt att skada
eller döda växter. Detta att skada eller döda en växt kan förefalla så
bagatellartat jämfört med den slakt på människor varje krig innebär att man
inte behöver bekymra sig om det. Men när man i massiv omfattning griper in
i en regions ekologi, sätter man i gång en händelsekedja som inte går att
hejda, och som kan fortsätta att påverka både jordbruket och djuren - och
därmed människorna - långt efter det att kriget tagit slut. Syftet med
växtbekämpande medel i Vietnam, var att röja djungel och på så vis minska
skyddet för fienden. Ett annat syfte var att förstöra födan i vissa
områden, som fienden kontrollerade.
Kemikalierna sprutades vanligtvis ut tidigt på morgonen, när luften är
lugnast och risken för vinddrift minst. Inom 24 timmar börjar löven vissna
och bli bruna. Inom sex veckor faller alla löv bort. För avlövning är det i
regel nödvändigt att upprepa besprutningen i början av varje lövsprickning.
Avlövningen med växtskadande ämnen liknar den naturliga avlövning som
inträffar årligen. Bladen på icke ständigt gröna växter är förbundna med
stammen genom en smal bladstjälk. Genom stjälken går ett kärlsystem som
leder vatten och näring i bladet och organiska partiklar bort från det. Så
länge bladet producerar hormonet auxin i måttliga mängder sitter det kvar
på växten. I normala koncentrationer spelar auxin en nyttig roll under
olika skeden i växtens tillväxt. Om än av naturliga orsaker, som kortare
dagar på hösten, eller av artificiella, som skador på bladet, produktion av
auxin upphör eller mätbart avtar så bildas ett lager av stora, svaga,
tunnväggiga och bräckliga celler vid stjälken och resultatet blir att lövet
faller. Vetenskapen om det faktum att lägre auxinnivå i gröna blad
resulterar till att bladet faller av ingav växtfysiologer den tanken, att
man genom att införa en motståndare till auxin eller ämnen som minskade
a...