Disciplineringsprocessen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INLEDNING
I kursen Sociologi B som jag läser nu under vårterminen 2004 så fick vi i uppgift att skriva en uppsats om en sociolog utifrån en retrospektiv läsning av denne. Jag valde att skriva om Michel Foucault.

SYFTE
Att med hjälp av Foucaults teorier se på olika former av disciplinering som sker på t ex skolor, sjukhus och framför allt i fängelser.

METOD
Min litteraturstudie är en ren litteraturstudie där jag har läst Michael Foucault: Övervakning och straff och Diskursens ordning.

TEORI
Michel Foucault levde 1926-84. Hans teorier är en reaktion mot fenomenologi och existentialism. Subjektet är en historiskt och kulturellt avhängig produkt. Subjektets historia innebär historien om att den moderna människans tillkomst vilar dels på ett visst slags ”vetande” och dels vissa former av ”maktrelationer”, dels en reaktion dem emellan. Kunskap och makt ger subjektivitet, och det är just subjektiviteten som är den röda tråden i Foucaults teorier.

Vansinnets historia innebär att man på 1600-talet började sortera folk efter om de var friska eller sjuka vilket leder till att vi får ett nytt begrepp i samhället; kliniken. Ny vetenskap om individen skapas, nya tankemodeller, maktrelationer och praktiker är grunden i denna vetenskap. Vi fick en profession (läkare), en institution (kliniken) och en ny relation såg dagens ljus; nämligen relationen läkare - patient. ”Den medicinska blicken” härstammar från denna tid, allt koncentreras i kliniken, medicinen blir även mönsterbildande för andra humanvetenskaper. Det är kliniken och medicinen som skapar patient/subjektiviteten. Detta leder fram till ”disciplinering”. Med makt menas inte institutioners makt utan så kallad mikromakt och den utövas av människor. Sedan 1600-talet har makten utvecklats som en disciplin mot kroppen och en disciplin mot befolkningen. På 1600-talet använde man sig av grymma avrättningar för att bestraffa brottslingar. Man använde sig ibland av fyra hästar som skulle slita av armar och ben på brottslingen och sedan brändes kroppen på bål. Det var ett fruktansvärt inhumant straff eftersom det kunde dröja väldigt länge innan individen dog och han kunde plågas oerhört innan han dog. Det utvecklades senare mer mot mera psykisk bestraffning där man lät brottslingarna vistas i fängelser med mycket inrutade dagar för att de skulle lära sig att disciplinera sig. Man ansåg att brottslingarna hade bristande förmåga att disciplinera sig själva och fungera i samhället, därför skulle de med fasta rutiner för uppstigning, arbete, studier och mat lära sig disciplin. Disciplinering handlar om att få individer att komma in i samhället och komma in i en grupp. Efter andra världskriget var inte internerna isolerade längre utan kriminalvården har sedan dess utvecklats markant.

Foucault och diskursanalys
Michel Foucault (1993) var den som på allvar satte igång med diskursanalysen, både genom att utveckla teori och begrepp och genom en rad empiriska undersökningar. Inom nästan alla diskursanalytiska riktningar har Foucault blivit en gestalt man förhåller sig till i sitt arbete. Man delar in Foucaults författarskap i en tidig arkeologisk fas och senare en genealogisk. Foucaults diskursteori är en del av hans arkeologi. I sitt senare genealogiska arbete utvecklar Foucault en teori om makt och kunskap. I stället för att se agenter och strukturer som primära kategorier sätter Foucault makten i centrum. Makten är lika lite som diskursen något som tillhör bestämda agenter. I Foucaults perspektiv ses makt inte som något som vissa agenter utövar i förhållande till passiva subjekt. Makten är spridd över olika sociala praktiker. Den ska inte förstås uteslutande som förtryckande utan som skapande. Det är genom makten som vår sociala omvärld skapas. Makt är både skapande och begränsande. När det gäller kunskap får Foucaults sammankoppling av makt och kunskap den konsekvensen att makt blir snävt förbunden med diskurs. Diskurser bidrar till att själv skapa de subjekt vi är och de objekt vi kan veta något om.

Disciplineringsprocessen
Kännetecknande för den disciplineringsprocess som Foucault beskriver är att man riktar in sig mot människans psyke, hennes själ eller samvete, och genom detta skapar en individ som underordnar sig makten. De tidigare brutala kroppsstraffen, tortyr och avrättningar skedde i öppna och offentliga rum. De var ett tydligt uttryck för att markera makthavarens hämnd och här var kollektivets åskådande och delaktighet viktigt. De nya fängelsestraffen, utförda i namn av samhällets försvar, innebar enligt Foucault enbart en skenbar mildring. Där utskiljs individen istället från kollektivet och utsätts för olika disciplinerande tekniker bakom stängda dörrar.

Foucault beskriver hur disciplineringen börjar med att fördela individerna i rummet och för detta används flera tekniker. För det första kräver disciplinen en sluten miljö, en plats som inte har kontakt med andra platser, jämför med klostrets avskildhet. Ett annat exempel på detta, förutom fängelser, kaserngårdar och fabriker, är hur internatskolan blir den mest fulländade skolformen även om den kanske inte var den vanligaste. Därefter följer inrutningens princip. "För varje individ finns en plats, för varje plats en individ" (Foucault, 1974). Detta gynnar kontrollen, att se vem som är närvarande eller inte, var man kan hitta individerna och hur man kan upprätta önskvärda kommunikationer. Alla som ingår i det disciplinära systemet är utbytbara, eftersom individen får sin definition utifrån den plats hon intar och dessa rangordnas i relation till varandra. Genom förändrad uppställning kan rangordningen mellan individerna ändras. Förutom fördelningen i rummet finns även andra disciplineringstekniker som kontrollerar verksamheten, t.ex. tidsschemat, rutiner, och obligatoriska arbetsuppgifter.

Disciplineringen behöver en arkitektur för kontroll och den finner man i Benthams Panoptikon där maktmekanismerna samordnas. Panoptikon, som presenterades i slutet av 1700-talet, var en fängelsebyggnad uppbyggd kring ett inre torn och med en yttre ring av celler. Cellerna kan övervakas från tornet i mitten och det är tillverkat så att man inte vet när övervakningen inträffar men den kan alltid förekomma. Övervakningen blir effektiv och kan skötas av liten personal. Makten blir effektivare och tränger djupare in i människors beteende. Den observerade blir tvungen att inrätta sitt liv efter detta faktum att man alltid kan bli sedd. Panoptikon får stor genomslagskraft och blir modell även för andra verksamheter där man anser att övervakning krävs, skolor, sjukhus, kaserner och fabriker etc.
När kedjefångarnas offentliga straffvandringar genom Frankrike 1837 ersätts med en sluten fångtransport uppbyggd med den panoptiska tekniken ser Foucault det som en symbol för hur straffängelset under åttio år ersatte de offentliga och brutala avrättningarna med genomtänkt teknik för att förändra individen. Denna nya disciplinering är rumsindelad och även övervakande.


























DISKUSSION
Fängelsestraffet är alltså inte bara ett straff utan även en process för förändring av individen. Det som kännetecknar den disciplinära makten är att den har en hierarkisk översyn och normaliserande sanktioner. Foucault för ett resonemang om varför fängelserna, i princip i oförändrad form, har överlevt trots massiv kritik om att t.ex. vara en skola för kriminalitet. Han menar att i fängelserna ersätts lagöverträdaren med förbrytaren och denna ska på många sätt behandlas och förändras. Men han anser också att det för makten finns vissa fördelar med att ha en sorts sluten laglöshet som kan kontrolleras i fängelserna, eller genom dessa, även utanför fängelserna. Denna form av kriminalitet är lättare att kontrollera än en stor befolkning som ägnar sig åt tillfällig laglöshet, vilken har en större spridningsrisk. Kriminaliteten placeras där den gör minst skada, marginaliseras och tvingas leva under osäkra förhållanden i samhällets utkanter.

Foucault har beskrivit hur disciplineringsprocessen och underordningen går till. Det innebär emellertid inte att motstånd mot detta saknats. Foucault menar att där makt finns så finns också motstånd. Kritik som riktats mot Foucault har bl.a. handlat om att han har en alltför deterministisk syn på individen. Denna övervakningens och straffets historia är en beskrivning av hur genomgripande de strukturella betingelserna i disciplineringsteknikerna är. Med historiens hjälp kan individens underordning i dag förstås, inom såväl kriminalvård som andra områden exempelvis sjukvård och skola. Det slutna rummet och en rumslig indelning där varje individ har en plats finner man exempel på även i dagens skola. Rummet och dess arkitektoniska utformning har alltså, enligt Foucault, ett avgörande inflytande på hur tillvaron kommer att gestalta sig för de individer som vistas där. Det är dock inte enbart det rumsliga som har betydelse utan det finns även andra faktorer som verkar styrande, bl. a spelar också tidsanvändning stor roll. Ett stort problem i dagens fängelser är att det förekommer en annan form av disciplinering bland interner än vad som existerar bland människor ute i samhället. Kriminella har egna normer och regler vilket leder till sanktioner i form av hot, misshandel eller dödsfall om de bryter mot dem. Det råder en sorts ”vi mot dom” känsla bland interner på ett fängelse men även bland kriminella ute i samhället. Moralen för de flesta människor är att man ska följa lagen och inte bryta mot samhällets regler, bland kriminella är det viktigare att inte tjalla på sina kompisar än att följa de regler som samhället har satt upp. Det leder till att de kan begå brott som t ex misshandel utan att tänka på att det är en medmänniska man gör illa eftersom det gynnar de egna intressena. Kanske erhåller man ekonomisk belöning för att misshandla någon som är skyldig ens uppdragsgivare pengar och då kommer den kriminella ”torpeden” att ha...