Japan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

FAKTA

Yta: 377 812 km2
Folkmängd: 125,4 milj (1996)
Huvudstad: Tokyo, 8,0 milj inv (1994)
Religion: Shintoistisk (85 %), buddhistisk (75 %); många japaner är anhängare av bägge.
Språk: Japanska
Statsskick: Monarki
Statschef: Kejsar Akihito
Regeringschef: Ryutaro Hashimoto
BNI/cap: $34 630 (1994)
Tid: Svensk +8 timmar
Valuta: 1 yen=100 sen

Japan
Japan är ett kejsardöme som består av fyra större öar: Hokkaido i norr, huvudön Honshu samt Shikoku och Kyushu i söder. Dessutom ingår ca 3 000 mindre öar, av vilka Ryukyuöarna i söder är de viktigaste. Landet omfattar en yta som är drygt 80 % av Sveriges. På denna yta bor så mycket folk att Japan är världens sjunde land i befolkningshänseende.

Natur och klimat
De japanska öarnas läge och utseende präglas i hög grad av vulkaniska bågar i gränszonen mellan tre av jordens tektoniska plattor, den eurasiatiska plattan i väster, den filippinska plattan i söder och pacifiska plattan i öster. Skillnaderna i höjdled inom området är enorma. Japangraven i öster uppvisar djup på över 10 000 m, och Fuji, Japans högsta berg, når upp till 3 776 m. Där de vulkaniska bågarna möts bildas komplexa bergmassiv, t ex på centrala Honshu, där Boninbågen och Honshubågen strålar samman, och vid Aso-san på Kyushu, där Shikokubågen och Ryukyubågen möts. Fossa magna på Honshu är en jättelik gravsänka med nordväst- sydöstlig riktning, till större delen utfylld med avlagringar. Jordskorperörelser pågår fortfarande i Japan; därom vittnar de många jordbävningarna. Gifu på Honshu har ett rekord på 516 jordbävningar under ett år, jämfört med Tokyos 150. Många jordbävningar inträffar också i havet öster om Japan, vilket gör att den japanska östkusten ofta drabbas av tsunamis, enorma vågor. Japan är också rikt på vulkaner. Man räknar med att landet totalt har ca 200 vulkaner, av vilka 30 ännu är aktiva.
Men Japan är inte uteslutande uppbyggt av vulkaniska bergarter. Stora delar av Honshu består t ex av veckade, lagrade bergarter. Därför har den japanska jorden inte samma bördighet som t ex Javas eller Balis. Jordskorperörelserna har emellertid höjt upp tidigare havsbotten över vattenytan. På denna gamla havsbotten och på de deltaområden som byggts upp av Japans stritt strömmande floder ligger Japans viktigaste slättområden: Kantoslätten vid Tokyo, Kinkislätten vid Osaka-Kobe, Nobislätten vid Nagoya osv. Dessa slättområden blev tidigt uppodlade och har senare också utvecklats till landets viktigaste industriområden.
I nord-sydlig riktning sträcker sig de japanska öarna från ca 25º n br till 47º n br, vilket vid Atlanten motsvarar ett område från södra Marocko till norra Frankrike. Jämfört med detta område har Japan ett kyligt klimat; Hokkaido har ofta snötäcke från november till april. Jämfört med det kinesiska fastlandet på andra sidan Japanska havet är dock klimatet milt. Tokyo har +4º C i medeltemperatur under kallaste månaden jämfört med -2º på motsvarande breddgrad i östra Kina. De högsta vintertemperaturerna uppvisar naturligt nog södra Kyushu, mellan +8 och +10º, medan det inre Hokkaido under kallaste månaden (februari) har en medeltemperatur på -10º. I augusti, som normalt är den varmaste månaden, uppgår medeltemperaturen på södra Kyushu till +28º och på norra Hokkaido till +18º. Kyushu har således ett subtropiskt klimat, medan Hokkaido har ett klimat som motsvarar mellersta Norrlands. Förutom av breddgradsläget bestäms klimatet av havsströmmarna. Den varma Kuro-shio ger särskilt sydöstra delen av Japan ett milt klimat, medan den kalla Oya-shio kyler av kusttrakterna i nordöst. På östsidan av Hokkaido och på norra Honshu bildas också dimbälten när den fuktiga luften avkyls av det kalla Oya-shio-vattnet.
Årsnederbörden är i större delen av Japan över 1 000 mm. I södra Japan faller den mesta nederbörden under sommaren, då sydöstmonsunen blåser från Stilla havet. I norra Japan, framför allt i nordöst, faller den mesta nederbörden under vinterhalvåret. Vindarna blåser då huvudsakligen från nordväst - från högtrycket med centrum över Bajkalsjön.
Apelsinträdets nordgräns går ungefär mitt på Honshu, mullbärsträdets nordgräns över norra Honshu och risodlingens nordgräns från nordvästra Hokkaido ned mot Konsenslätten på östra delen av ön. Skogar upptar ca 60 % av landets yta. På södra Kyushu förekommer palmer. Liksom på södra Honshu förekommer här också skogar med lager, ceder och pinje som viktiga inslag. I en zon från västra Hokkaido till mellersta Honshu dominerar lövskogar med lövfällande träd som ek, ask, bok och kastanj. På resten av Hokkaido och på de högre liggande delarna av Honshu finns skogar som påminner mycket om de svenska, med gran, tall, björk och asp. Arterna är dock i allmänhet andra än de som förekommer i Europa. Detsamma gäller det bekanta japanska körsbärsträdet.
Bland japanska däggdjur märks makak, vildsvin, björn, flygande ekorre och en mullvadsart. Bekanta japanska fåglar är häger (populärt motiv på många japanska bilder), trana och fasan. Bland kräldjur märks geckoödla och sköldpadda, bland groddjur jättesalamander.

Befolkning och bebyggelse
1860 uppskattades antalet invånare till 33 milj. 1905 hade denna siffra stigit till 47 milj, och under den därpå följande femtioårsperioden fördubblades befolkningen nästan (90 milj). Omkr 1950 skedde emellertid en kraftig minskning av nativiteten, bl a beroende på en liberalisering av abortlagarna, och befolkningsökningen har sedan dess varit mycket måttlig. 1971 var antalet japaner 104 milj; 1984 hade antalet ökat till 120 milj. Det nuvarande nativitetsöverskottet på 1,3 % är det lägsta i Asien. Den låga befolkningsökningen är särskilt anmärkningsvärd eftersom medellivslängden har ökat från knappt 50 år före andra världskriget till ca 75 år (73 för män, 78 för kvinnor). Den japanska befolkningspyramiden är f n mycket gynnsam, med få barn och åldringar och 67 % i de produktiva åldrarna 15-65. Motsvarande siffra för Sverige är 64 %, men i många u-länder ligger siffran kring 50 %. Ett märkligt befolkningsinslag med gamla rötter är ainu, som i dag återfinns bl a på Hokkaido.
Japan är ett sekulariserat samhälle. Shinto, buddhism och kristendom existerar sida vid sida och kan samtidigt ha betydelse i en japans liv. Befolkningstätheten i Japan är ca 320 invånare per km2. Siffran är jämförbar med Belgiens och Nederländernas, de mest tätbefolkade länderna i Europa, men överträffas i Asien av flera länder, bl a Bangladesh, Taiwan och Sydkorea. Befolkningstätheten är lägst på Hokkaido och nordöstra Honshu, där siffran ligger under 100 invånare per km2, och högst på sydöstra Honshu och Kyushu, där många områden har över 500 invånare per km2. Det är också dessa delar av Japan som är mest urbaniserade. I landet som helhet ökade urbaniseringsgraden från 56 % 1955 till 68 % 1965 och 76 % 1975. Det är framför allt storstadsregionerna runt Tokyo och i Nagoya- och Osakaområdet som växer hastigt. Enbart i Tokyoområdet bor en tiondel av Japans befolkning, och staden konkurrerar med Mexico City och New York om benämningen världens största stad. Sammanlagt har Japan 10 miljonstäder och närmare 200 städer med mer än 100 000 invånare.
Den traditionella japanska byggstilen, som man finner i jordbruksområdena, men även i förstäderna, är ett enplans enfamiljshus med tegeltak. På landsbygden är denna bebyggelse ofta samlad till små byar. På Hokkaido, där brukningsenheterna ofta är större än i övriga Japan, förekommer också ensamgårdar. I den snabba urbaniseringens tecken har man byggt flervåningshus och skyskrapor i de japanska storstäderna, som därigenom kommit att få en amerikansk snarare än europeisk prägel. Mitt i det moderna Japan finner man emellertid också rester av det förflutna. De ursprungligen hinduiska pagoderna med sina utspringande tak har fått stå modell även för många moderna enplansvillor.

Näringsliv
Jordbruk och boskapsskötsel
Endast 14 % av Japans yta är åkermark. Ytterligare 4 % kan klassificeras som ängsmark. För att denna areal tillnärmelsevis ska kunna föda landets befolkning krävs ett utomordentligt intensivt jordbruk. Brukningsenheterna är små (för flertalet ägare är jordbruket endast en bisyssla). Två tredjedelar av jordbruken är på under 1 ha, och endast några procent är på över 5 ha. Liksom i Sverige är många av jordbrukarna också skogsägare, men även skogsarealerna är små; tre fjärdedelar av bönderna har skogsarealer på mindre än 1 ha.
Ett mått på odlingsintensiteten är skördearealens andel av åkerarealen. På Kyushu ligger detta värde över 140 %, vilket betyder att en stor del av marken ger mer än en skörd per år. På Hokkaido är värdet 100 %, beroende på det kalla vinterklimatet och de relativt stora brukningsenheterna. För Japan som helhet ligger värdet omkr 120 %.
Ris, som är det viktigaste sädesslaget, odlas på över 40 % av den totala åkerarealen. Trots ökade givor av handelsgödsel och användande av växtförädlade sorter har produktionen av ris gått ned från ca 15 milj ton i slutet av 1960-talet till 10-12 milj ton vid början av 1980-talet. Orsakerna till nedgången är dels flykten från landsbygden, dels ändrade kostvanor. Så sent som 1962 var 25 % av den yrkesverksamma befolkningen sysselsatt inom jordbruket, medan den nuvarande siffran ligger strax under 10 %. Den ökade levnadsstandarden har lett till ökad konsumtion av bl a frukt och grönsaker, vilket resulterat i ökade odlingsarealer för dessa grödor. 1985 skördades t ex 2,5 milj ton mandariner och 1,4 milj ton äpplen och päron. Produktionen av andra sädesslag än ris är relativt obetydlig. Veteproduktionen är t ex bara ca 5 % av risproduktionen. Japanernas ändrade kostvanor, som numera inkluderar en hel del bröd, har lett till en betydande import av vete.
Till följd av ökande levnadsstandard och ändrade matvanor har boskapsskötseln i Japan under de senaste årtiondena blivit en viktigare näringsgren än tidigare. Antalet nötkreatur har ökat från 3,2 milj 1960 till 3,9 milj 1980. Mjölkproduktionen har tredubblats under samma tid och uppgår nu till 6,5 milj ton. Antalet svin har fyrdubblats sedan 1960. Det nuvarande antalet är 10 milj. Får och getter har liten betydelse i det japanska hushållet, men fjäderfäaveln är viktig. Liksom i Kina uppföds svin och höns till stor del på avfall från hushållen.

Fiske
I få länder spelar fiske och akvakulturer så stor roll som i Japan. Farvattnen utanför Japans kuster är mycket fiskrika. Den varma Kuro-shio-strömmens vatten är rikt på närsalter; den kalla Oya-shio har ett syrerikt vatten. Där strömmarna möts utanför nordöstra Japan ligger ett av världens viktigaste fiskevatten. Den japanska fiskeflottan fiskar emellertid också i många andra farvatten, ofta långt från hemlandet. Den årliga fångsten ligger på drygt 10 milj ton, vilket ger Japan en topplats bland världens fiskenationer. De arter som fångas är mycket varierande och innefattar makrill och makrillsläktingar som bonit och tonfisk, sill, torsk, lax, hummer och krabba. De värdefullare sorterna går i stor utsträckning på export till Europa och USA i konserverat, fruset eller rökt skick.
Japan tillhör en världens största valfångstnationer - en fångst som emellertid internationellt ifrågasätts p g a vikande valstammar och motstånd från en global miljövårdsopinion. Japan har, liksom Norge, reserverat sig mot valfångstkommissionens beslut att tills vidare upphöra med kommersiell valfångst. De marina akvakulturerna omfattar odling av räkor, havsbraxen, ostron och alger. De senare används i Japan som människoföda i mycket större utsträckning än i andra länder. De är också råvara för framställning av agar-agar. Fiskodlingen i saltvatten bygger på gamla traditioner av pärlodling och sötvattensodling av karp, ål och öring.

Mineral- och energitillgångar
Japan har små egna tillgångar på råvaror och energi. Landet var tidigare självförsörjande på koppar och svavel men måste numera importera även dessa råvaror. Järnmalmsbrytningen är obetydlig, och Japan är utan jämförelse världens största importör av järnmalm. Läget beträffande energitillgångarna är något bättre. Kol bryts på Kyushu och Hokkaido, men brytningen hämmas i det förra området av tunna och svårarbetade kolflötser, i det senare av avståndet till konsumtionsområdet. Kolbrytningen, som på 1960-talet låg kring 50 milj ton per år, har gått ned till en tredjedel. Japan importerar årligen kol för ett värde motsvarande över 5 miljarder dollar. Importen av olja kostar landet tio gånger så mycket. Japan saknar nästan helt egna oljefyndigheter. Produktionen av vattenkraft uppgår till 14 miljarder kWh, ungefär en fjärdedel av Sveriges produktion, och spelar liksom kärnkraften en försvinnande liten roll i landets totala energiproduktion på ca 600 miljarder kWh. De olje- och koleldade kraftverken är miljöförstörande i mycket hög grad.

Industri
Den japanska industrin sysselsätter en tredjedel av landets 57 milj yrkesverksamma. Medan landet fram till krigsslutet i huvudsak var inriktat på den lättare industrin, t ex textilindustri, skedde på 1950-talet en kraftig satsning på den tyngre industrin med stål som basprodukt. 1948 var produktionen av råstål 1,7 milj ton. 1960 hade den ökat till 22 milj ton, 1967 till 62 milj ton och 1980 till 111 milj ton. Japan undgick dock inte att drabbas av 1980-talets stålkris, och de senaste årens produktion har legat något under toppårens. Den petrokemiska industrin har genomgått en likartad utveckling sedan de första fabrikerna togs i bruk 1958.
Jämsides med basindustrierna har tillverkningsindustrierna också genomgått en fenomenal expansion. Sedan 1956 är Japan störst i världen när det gäller skeppsbygge, men produktionen, som 1974 omfattade 17 milj bruttoregisterton, ligger nu kring hälften av denna siffra, och andelen av världsproduktionen har gått ned från hälften till ca en fjärdedel. Bilproduktionen, som startade i blygsam skala på 1950-talet, nådde 1964 miljonstrecket. F n produceras ca 7 milj bilar (dvs ungefär lika många som i USA), lika många motorcyklar (om man inkluderar skotrar och mopeder) och mellan 3 och 4 milj lastbilar per år. Sedan 1960-talet har också utvecklingen inom den elektroniska och optiska industrin varit snabb. Japan producerar t ex årligen ca 15 milj TV-apparater (närmare dubbelt så många som USA), och den årliga produktionen av miniräknare ligger mellan 50 och 60 milj.
Förklaringen till "det japanska undret" inom industrins område ligger mindre i billig arbetskraft än i andra faktorer. Sålunda spelar anställningsförhållandena en viktig roll. Arbetarna har fast lön med ålderstillägg och får dessutom en klumpsumma vid pensioneringen, som vanligen sker vid 55 års ålder. Detta är fördelaktigt för företagens kapitalsparande eftersom på så sätt en del utbetalningar skjuts på framtiden. Dessutom binds arbetarna vid företagen och arbetsmarknaden blir lugnare än i många andra länder. De som inte har fast anställning i storföretag eller statsförvaltning lever dock ofta ett otryggt liv i fattigdom. Vid uppbyggnaden av industrin kunde Japan också använda sig av högmodern teknologi och starkt statligt stöd. Landet har mycket små försvarskostnader jämfört med andra industriländer, bara ca 1 % av bruttonationalprodukten. En viktig faktor är naturligtvis också den köpstarka hemmamarknaden och den starka anknytningen industrin har till universitet och högskolor.

Handel och samfärdsel
Liksom i andra högt utvecklade länder sysselsätter servicenäringarna i Japan en större del av befolkningen än den rena industrin. För Japans vidkommande finns mer än 30 milj yrkesverksamma inom handel och kommunikation, privat, kommunal och statlig serviceverksamhet.
Japan har ett utomordentligt väl utbyggt vägnät, med en sträckning på totalt över en miljard km. 1980 var antalet motorfordon 37 milj, varav 23 milj privatbilar. Den första järnvägen byggdes 1872 mellan Tokyo och Yokohama. Det nuvarande järnvägsnätet omfattar totalt 27 000 km. En femtedel är privatägd. De offentliga järnvägarna transporterade 1979 nära 7 miljarder passagerare. En tunnel avsedd för tågtrafik, Seikantunneln, nästan 54 km lång, förbinder Honshu med Hokkaido. Även den japanska flygtrafiken är väl utvecklad och befordrar varje år ca 40 milj passagerare, därav ca 10 % på utrikeslinjerna.
Den japanska utrikeshandeln är näst störst i världen efter USAs. De viktigaste importvarorna är olja, järnmalm och stenkol. Vete och andra sädesslag samt kött och trävaror är andra viktiga varor på importsidan. Oljeimporten kommer främst från Mellanöstern och Indonesien, kol från Australien, Canada och Sydostasien, järnmalm från Filippinerna, Australien och Canada. Tidigare hade Japan en stor import av metallskrot från USA, men denna import har avtagit. Vete, kött och trävaror importeras från Canadas och USAs västkust samt från Australien. Överhuvudtaget har den japanska utrikeshandeln lett till att världshandeln under det senaste decenniet, i långt högre grad än tidigare, kommit att gå över Stilla havet. Detta gäller också den japanska exporten av t ex fartyg, bilar, optiska och elektriska apparater och instrument samt textilier och kemiska produkter. USA, Saudiarabien, Indonesien och Hongkong är Japans viktigaste handelspartner, men även handeln med Kina och de f d Sovjetrepublikerna har utvecklats starkt, liksom handeln med många u-länder.
Japans bytesbalans har under efterkrigstiden i allmänhet visat stort överskott. Detta överskott har främst grundat sig på export av högt förädlade varor till västvärlden. En sektor som dock ger underskott är turistsektorn; medan landet gästas av ca 1,5 milj utlänningar per år, lämnar 4 milj japaner landet för att turista utomlands.

Samhällsförhållanden
Under amerikansk ockupation 1947 ersattes Meijiförfattningen från 1889 med en ny. I den avsade sig Japan för alltid bruket av våld som medel att lösa internationella konflikter. Kejsaren fråntogs all makt men förblev en symbol för staten och folkets enhet. I folkets namn utfäste sig Japan att upprätthålla demokratins och fredens idé.
Lagstiftande makt utövas av nationalförsamlingen (kokkai), bestående av rådsförsamling (sangiin, 252 ledamöter, valda enligt ett proportionellt system, halva kammaren väljs vart tredje år) och det överordnade representanthuset (shugiin, (512 ledamöter, mandatperiod fyra år). Rådsförsamlingen har vetorätt men kan inte initiera egen lagstiftning. Representanthuset avgör budgetfrågor och ratificerar internationella avtal. Rösträtt vid 20 års ålder.
Premiärministern utses av nationalförsamlingen, inför vilket det av honom utsedda kabinettet är ansvarigt. Representanthuset kan ställa misstroendevotum. Hård partidisciplin och det liberaldemokratiska partiets (fram till valen 1983) obrutna egna majoritet har lett till att den reella makten koncentrerats till regeringen. Högsta domstolen, vars ledamöter utses av regeringen, kan förklara lagar författningsstridiga.
Japan indelas i 47 prefekturer med valda guvernörer och församlingar. Därunder finns tre administrativa nivåer.
Ett mycket stort antal partier bildades efter kriget. 1955 gick flera konservativa grupper samman till det liberaldemokratiska partiet (LDP, Jiyu-Minshuto), som fram till 1993 oavbrutet innehade regeringsmakten. LDP står storindustrin nära men har sitt väljarstöd främst på landsbygden. I internationella frågor ansluter sig partiet ofta till USAs politik. Internt är partiet splittrat. Starkast är de mycket konservativa krafterna. De små radikalare, liberala fraktionerna fick dock från 1980-talet ökat stöd sedan LDPs partiledning framstått alltmer som maktfullkomlig och skakats av flera skandaler.
Främsta oppositionsparti har varit det socialistiska partiet (Nihon Shakaito), som har stöd i fackföreningsrörelsen. Utrikespolitiskt för partiet en neutralistisk linje. Demokratiska socialistiska partiet (Minshato) är mindre radikalt och mer populistiskt inriktat. Kommunistpartiet (Kyosanto) har varit oberoende både av Moskva och Beijing. Komeito, näst störst i oppositionen, är ett buddhistiskt parti som förespråkar en humanistisk socialism men som i nationella frågor ofta stött LDP.
Enskilda företag spelar en mycket stor roll för japanska löntagare. Anställda stannar ofta hela livet på samma arbetsplats. Befordringsgång, lönehöjningar och andra förmåner tryggas både genom fastställda och traditionella hierarkiska regelsystem. I gengäld förväntas löntagarna vara lojala mot företaget, acceptera en låg begynnelselön och stora arbetsinsatser. Arbetslösheten är mycket låg, ca 2 %, liksom antalet förlorade arbetstimmar i konflikter, 1,5 milj 1981. Fackföreningarna är ofta organiserade på företagsnivå, där också avtalen träffas. Det finns ca 73 000 olika fackföreningar, med 12,5 milj medlemmar - mindre än en tredjedel av samtliga löntagare. Fackföreningarna är ofta knutna både till nationella råd (organiserade efter industrigren) och till en av fyra politiskt inriktade landsorganisationer. Störst och radikalast av dessa är det socialistpartiet närstående Sohyo, som framför allt organiserar den offentliga sektorn. Domei är knutet till det demokratiska socialistpartiet och är likt detta mer kompromissvilligt.
Nästan hela befolkningen täcks in av en eller flera sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkringar. För framför allt den relativt stora gruppen småföretagare sker detta på privat basis. Tjänstepension erhålls vanligen vid 55 års ålder, folkpension vid 60. Detta har skapat dels en betungande pensionsbörda för den japanska ekonomin, dels problem för pensionärerna, som sedan hälsoförhållandena förbättrats ofta önskar fortsätta vara produktiva.
Den nioåriga grundskolan från sex års ålder är kostnadsfri och obligatorisk. De flesta barn går även i förskola och gymnasium. Över 40 % fortsätter att studera på högre nivå. Landet har 62 tekniska högskolor, 532 "junior colleges" och 458 universitet. Inträdesproven till högskolor med hög status är mycket krävande. Detta gäller de sju tidigare kejserliga universiteten i bl a Tokyo (gr 1877) och Kyoto (gr 1897). Övriga högskolor är oftast privata.
Japanerna är med 575 utgivna dagstidningar per 1 000 invånare världens flitigaste tidningsläsare. Yomiuri Shimbun (14 milj ex i morgon- och kvällsupplaga enbart i Tokyo) och Asahi Shimbun tillhör världens största tidningar. Mainichi, Nihon Keizai och Sankei är andra stora tidningshus. Japan Times är oberoende engelskspråkig. Statliga NHK har två TV- och tre radiokanaler, ofta med utbildningsprogram. Tidningshusen har egna nationella reklamfinansierade TV-kanaler. Lokalt finns ett stort antal fristående TV-bolag. 98,5 % av alla hushåll har färg-TV.
Författningen tillåter bara defensiva militära. Dessa uppgick 1993 till totalt 238 000 man. Militärtjänsten är frivillig. USA förser landet med krigsmateriel och utbildning. 45 000 amerikanska soldater finns stationerade i Japan. Försvarsfrågor är föremål för en intensiv debatt i japansk politik.

Förhistoria
Under större delen av pleistocen var Japan förenat med Ostasiens fastland både i norr och i sydväst, och de första människorna kunde lätt vandra in över landbryggorna. De äldsta fynden tycks dock inte vara mer än 30 000 år gamla. De består av enkla rundstenar, avslag och eggslipade stenyxor; i ett senare skede förekommer retuscherade (bearbetade) s k spånknivar. En mer systematisk kolonisation skedde från den koreanska halvön med början för omkr 20 000 år sedan.
Det helt dominerande inslaget i Japans förhistoria är Jomonkulturen (omkr 11000-300 f Kr), som fått sitt namn efter de repliknande mönster som en del av den mest typiska keramiken försetts med. Jomon delas in i minst sex olika huvudfaser. De äldsta är präglade av jakt och växtinsamlande (11000-5000 f Kr), som utvecklades i en skogsmiljö under den första postglaciala tiden. Den äldsta kända keramiken i världen tillverkades av Jomonmänniskor. Fyndplatser är Fukuigrottan (lager III) på Kyushu och Kamikuroiwagrottan på Shikoku. Fynden har med hjälp av kol 14-metoden daterats till omkr 10 750 år f Kr.
För 7 000 år sedan hade de nuvarande kusterna färdigbildats. Jomonkulturen gick då in i sina mest utvecklade faser (omkr 5000-1000 f Kr), med en rik fångstekonomi där till en början insamlandet av nötter och en mångfald ätliga växter blev den viktigaste näringen vid sidan av jakt och fiske. Bosättningarna blev fler och tätare, särskilt i bergsområdena, och delvis också mer fasta än tidigare. Åkerbruk och boskapsskötsel hade ännu inte införts, och hunden var det enda husdjuret. En typisk gårdsgrupp kunde bestå av tre eller fyra hus grupperade i halvcirkel nära en källa eller ett vattendrag. Härdar fanns inne i husen. Mängder av keramik av olika former, samt malstenar och yxliknande redskap hör till de vanligaste fynden, vid sidan av pilspetsar, knivar m m av obsidian och flintliknande bergarter.
Efter omkr 2400 f Kr försköts bebyggelsen mot kustområdena. En klimatförsämring tros vara den främsta orsaken. Fiske och skaldjurssamlande fick nu en avgörande betydelse, och väldiga skalbankar bildades på många boplatser - över 200 skaldjursarter och ca 30 fiskarter har blivit identifierade i fyndmaterialet. För 4 000 år sedan hade man utvecklat båtarna så långt att djuphavsfiske var möjligt. Välbevarade skelettgravar visar att medellivslängden var låg, 30-35 år, trots att de näringsfysiologiska förhållandena var goda.
Kontakterna med Kinas förhistoriska bondekulturer tycks ha varit obefintliga. Slutfasen uppvisar ett minskat befolkningsunderlag och ett ökat intresse för rituella handlingar och anläggningar. Till slut ersattes komplexet av Yayoikulturen (omkr 300 f Kr-300 e Kr), med tyngdpunkt i södra Japan. Ett markant befolkningstillskott kan ses i det arkeologiska materialet - nu infördes risodling, textiltillverkning, bronshantverk och järnsmide, nya gravskick och ritualer samt nya sociala system. De mäktigaste begravdes i högar med importerade kinesiska vapen och bronsspeglar. Efter hand uppstod en lokal tillverkning av vapen och bronsklockor.

Historia
Enligt japansk mytologi började landets historia med att en hövding, Jimmu, ättling till solgudinnan Amaterasu, efter ett stort erövringståg nådde landet Yamato på Honshu och 660 f Kr grundade den ännu regerande dynastin (vilket också var utgångspunkten för japansk tideräkning och officiell historieskrivning fram till 1945).
Höjdpunkten i Yamatohusets maktutveckling nåddes omkr 360 e Kr, då delar av södra Korea erövrades, enligt traditionen av kejsarinnan Jingo. Landet ägdes vid denna tid av en rad klaner, uji, av vilka Yamatoklanen var den främsta, inte minst i kraft av sin översteprästerliga värdighet. Dyrkan av solgudinnan, klanens anmoder, blev den viktigaste riten i den inhemska japanska religionen, shinto.
Via Korea började nu den kinesiska kulturen, och vid mitten av 500-talet också buddhismen, nå Japan. Från kineserna övertog man även skrivkonsten. Särskilt betydelsefulla för utvecklingen blev de insatser som gjordes av kronprins Shotoku Taishi (regent 593-621), som bl a lät sända en stor ambassad till Kina. Med Tangdynastins makttillträde i Kina (618) blev det kinesiska inflytandet ännu starkare. Efter kinesiskt mönster ville man nu införa det starkt centraliserade kejsardömet också i Japan, och genom Taikwareformen 645-650 förklarades hela landet vara kejsarens egendom. Eftersom landet i praktiken dominerades av de enskilda klanerna blev det hela dock en reform endast på papperet. 710 påbörjades byggandet av Nara, Japans första permanenta huvudstad, som en kopia i mindre skala av Changan (nuv Xian), Tang-Kinas metropol.
Naraperioden blev en höjdpunkt i fråga om kinesiskinspirerad lärdom och litteratur (främst historieskrivning), och i direkt anslutning till buddhismens frammarsch nådde den japanska konsten sin första glansperiod. Buddhistkyrkornas makt blev dock så stor att de började utgöra en farlig konkurrent till hovet i Nara, och 794 lät kejsar Kammu (regent 781-806) grundlägga en ny huvudstad vid Heian (nuv Kyoto), samtidigt som han på olika sätt sökte stärka kejsarhusets auktoritet. Flyttningen till Heian markerar inledningen till Heianperioden i Japans historia (794-1185).
Efter kejsar Kammus död övergick den reella makten till kanslerer av ätten Fujiwara, som redan tidigare varit tronens främsta stöd. Genom bl a systematiska ingiften i den kejserliga familjen lyckades Fujiwaraklanen behålla makten praktiskt taget oavbrutet under nära 400 år. Men redan under 900-talet började centralregeringen försvagas, medan klanerna i de olika provinserna blev allt starkare. Nu började ett feodalt samhällsskick växa fram, inom vilket länsherrarna och deras vasaller utgjorde en sluten krigaradel. Utan att hovet förmådde ingripa, förde stormännen formliga krig med varandra; även de ledande buddhistkyrkorna skaffade sig trupper och deltog i uppgörelserna. Främst stod kampen mellan familjerna Taira och Minamoto. Slutligen lyckades huset Minamoto krossa sina motståndare 1185.
Ledaren för det segrande huset, Minamoto Yoritomo (1147-99), lät kejsaren och Fujiwarafamiljen ostörda fortsätta sin skuggregering. Själv slog han sig ned i den lilla staden Kamakura och inrättade där sitt högkvarter. 1192 tvingade han kejsaren att utnämna honom till shogun, varigenom alla andra riddare gjordes till hans vasaller.
En enkel men välordnad förvaltningsorganisation byggdes upp i Kamakura. Formellt var denna en privat organisation - men i praktiken den mest effektiva centralstyrelse Japan dittills hade haft. Shogunatets styrka sattes på ett svårt prov när mongolerna 1274 och 1281 försökte invadera Japan; den japanska riddarhären lyckades dock avvärja hotet.
Efter Yoritomos död greps makten ...