Pakistan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad Amnesty & Human Rights Watch säger om Barnkonventionen & De mänskliga rättigheterna:

Pakistan skrev på barnkonventionen år 1990 med målet att man skulle förbättra barnens situation i landet. Men Pakistan följer inte barnkonventionen för i oktober år
2003 riktade Amnesty stark kritik till rättssystemet i Pakistan. Amnesty framförde då sin kritik i rapporten ”Pakistan: Denial of the basic rights for child prisoners”. I den står det främst att fängslade barn förvrängs sina rättigheter.
I nu läget finns det cirka 4 500 barn i pakistanska fängelser och av dom är det cirka 3 000 som inte har dömts för något brott. Antigen har inte rättegången börjat eller så har den inte avslutats. Barnen riskerar att sitta i fängelse tillsammans med vuxna, det ökar risken för övergrepp. Och när rättegången är igång är det endast 15-20 procent av barnen som döms. Men om domstolen i Pakistan beslutar att barnet har gjort sig skyldig till brott, kan de dömas till döden. Amnesty uppmanar den Pakistanska regeringen att genomföra de rekommendationer som Amnesty och FN: s barnrättskommittés har. Några av Amnestys rekommendationer är: att informera fängslade barn om deras rättigheter, att snarast förbättra rutiner vid ingripanden och förhållandena i fängelser och att omvandla dödsstraff till fängelsestraff.
Den 6 december 2004 beslutade högsta domstolen i Lahore om att avskaffa landets ungdomsdomstolar. Detta medför att det är fritt fram för att döma ungdomar under 18 år till döden. Barnkonventionen har ett absolut förbud mot dödsstraff för ungdomar under 18 år. Ännu en gång bryter Pakistan mot barnkonventionen.
Amnesty anser att den dödsdömde Rehmat Shah Afridi ska få medicinsk vård för sitt hjärtproblem i fängelset. Han dömdes till döden i juni 2001 (Amnesty befarar en orättvis rättegång) efter att ha anklagats för smuggling av narkotika. Detta hände strax efteråt att han publicerat en rapport gällande korruption bland Pakistans ministrar. Han påstår dessutom att det finns en koppling mellan drogsmugglare, den internationella narkotika polisen och den militära säkerhetstjänsten. Amnesty tror att Rehmat är en samvetsfånge och att hans anklagelser mot honom har politiska motiv. Fängelseläkaren har sagt att Rehmat borde förflyttas till Punjabs hjärtklinik men trots det hålls han kvar i fängelset. Amnesty kräver att de pakistanska myndigheterna garanterar att Rehmat genast får den vård han är i behov av. Amnesty kräver också att de pakistanska myndigheterna ordnar med utbildning för fängelsepersonalen vad gällande behandling av häktade och fångar.


Kvinnornas situation i landet:

Pakistanska kvinnors situation är inte bra, deras situation är väldigt förnedrande.
Dem ses som andra klassens medborgare och utsätts för en systematisk diskriminering. Kvinnorna förnekas sina ekonomiska, medborgerliga, sociala och politiska rättigheter. Och dem diskrimineras av en lagstiftning som diktatorn Zia ul-Haq införde på 1970-, 1980-talet.
Hela 90 procent av kvinnorna i landet har blivit misshandlade av sina män. Orsaken till misshandeln kan vara att mannen har vart missnöjd med maten, städningen, eller att kvinnan har fött ”fel”(flicka) kön på barnet. Och i Pakistan så är det inge brott för en man att slå sin fru, dotter eller syster. Mäns våld mot kvinnor betraktas av många i Pakistan som mannens rätt att uppfostra kvinnan och kvinnan anmäler nästan aldrig brottet till polisen. Men om kvinnan skulle vända sig till polisen så riskerar hon att utsättas för ytterligare hot och trakasserier från samhället.
Kvinnorna får knappt gå till marknaden eller skolan. Det finns fyra regioner i Pakistan där kvinnor lever som man gjorde på medeltiden. Dom får uppleva våldtäkter, sexuella trakasserier, gängvåldtäkt och diskriminering. 15 procent av alla kvinnliga elever på motsvarande gymnasium har någon gång blivit våldtagna. Det finns rapporter som visar att under år 2000 våldtogs det en kvinna varannan timma i Pakistan. Kvinnor som jobbar som hembiträde löper större risk att bli gruppvåldtagen. Dem kvinnorna och flickorna som blir utsatta för våldtäckt får betala ett högt pris i form av skam, dem vet att släkten kan ta avstånd från dem. Och det är därför många ofta väljer att inte säga något för man vill inte att familjen ska få någon skam över sig.
I Pakistan är det bara 33 procent av alla kvinnor som är röstberättigade, men i många av Pakistans regioner får kvinnor inte rösta. Därför kan man inte säga att Pakistan är ett demokratiskt och rättvist samhälle. Kvinnorna får även inte heller ha ett eget ID utan måste använd sig av faderns namn som identifikation.
I Pakistan står kvinnorna för 23 procent av arbetskraften men den pakistanska staten räknar inte med arbeten på landsbygden, där 73 procent av kvinnorna arbetar. Det finns 3 miljoner kvinnor som arbetar i hemmet och deras arbetsdagar är långa, dom kan vara från 12 till 16 timmar långa och kvinnorna arbetar helger utan några raster.
I genomsnitt får kvinnorna 40 procent lägre lön än männen. Och det är väldigt få kvinnor som är med i fackföreningar på grund av att om en kvinna vill gå med så trakasseras de av männen och facket säger nej till kvinnorna.

I Pakistan finns det två parallella rättssystem, ett sekulärt och ett religiöst, men rättssystemen arbetar långsamt. Det finns även en tredje form och det är stamråden. Dem lokala stamråden fattar beslut i tvister om mark, vatten, ”hedersmord”, mord och blodshämnd.
När frågan gäller blodshämnd så är det vanligt att stamråden utdömer kontant betalning till offren. Det är inte bara pengar som man betalar med utan även flickor och kvinnor blir bortgifta till offrets familj. Kvinnorna har inget att säga till om i detta fall utan dem får finna sig i att bli bortgifta till offrets familj som en betalning.

Hedersmord är väldigt vanligt i Pakistan, varje år är det cirka 1 000 kvinnor som mördas eller tre kvinnor om dagen. Men det är nog väldigt fler för man tror att mörkertalet är väldigt stort eftersom många hedersmord aldrig anmäls eller på annat sätt registreras. I takt med att alltfler kvinnor i landet får kunskap om sina rättigheter så börjar dem försiktigt kräva sina rättigheter. Detta tycks dock ha lett till att antalet hedersmord och annat våld mot kvinnor har ökat i landet. Hedersmord är oftast mord på en kvinna som är utfört av hennes far, bror, make eller annan släkting som straff för att hon har bringat skam över familjens heder. Hedersmord förekommer även i Sverige, som det på Fadime Sahindal år 2002. Det som kvinnan kan ha gjort för att bragd skam över familjens heder är: att hon har haft sex före äktenskap eller utomäktenskapliga affärer, vägrat ingå tvångsgifte, för att dem själva har valt den mannen dem vill gifta sig med och för att dem har skiljt sig från män som har misshandlat dem.
Den pakistanska konstitutionen garanterar jämlikhet mellan kvinnor och män, bland annat genom artikel 25 där det står:” Alla medborgare är lika inför lagen och har rätt till samma skydd från lagens sida”. Enligt landets strafflag och officiellt betraktas hedersmord som mord men den pakistanska staten misslyckas med att förhindra, utreda och ställa de ansvariga för hedersmord inför rätta. Den pakistanska strafflagen föreskriver dödsstraff för mord. Men det finns särskilda regler som gäller om mordoffrets lagliga arvinge är en avkomma till förövaren. I sådana fall är maxstraffet 14 års fängelse. Alltså en man som dödar sin hustru, som han har barn med kan inte dömas till döden utan han kan max få ett fängelsestraff på 14 år.
Najma från storstaden Hyderabad i Sindprovinsen är rädd för att hennes familj ska mörda henne på grund av att hon ansökte om skilsmässa från sin man. En dag lyckades hon rymma hemifrån efter ett år instängd i hemmet, hon ansökte om skilsmässa och ringde tills sin mor. När hon berättade för sin mor att hon skulle lämna sin man för att han behandlade henne illa, slog henne, så fick hon till svar att: ”Återvänd till din make, annars dödar vi dig. För familjens skull. För heders skull.” Men Najma lämnade ändå sin man, hon ville helt enkelt inte tillbaka till hennes gamla liv att bli misshandlad, inte få arbeta och att vara instängd i hemmet.
Nu riskerar hon att när som helst bli mördad för det räckte med att Najma övergav sin man och sitt hem för att familjen skulle börja kalla henne för Kari(svart kvinna, någon som drar skam över familjen genom att ha sex utanför äktenskapet). Och detta räcker i praktiken för dödsdom i Pakistan.
Varje dag riskerar Najma, som flera andra kvinnor i Pakistan att bli mördade av sin egen släkt pga. att dem har fört skam över släkten.
Kvinnor i Pakistan främst runt huvudstaden Islamabad utsätts för sotdöden. Sotdöden, cholla är att kvinnor har dränkts in i fotogen och därefter så har olika familjemedlemmar satt eld på dem. Orsaken till varför dessa kvinnor bränns är olika, men det vanligaste är att kvinna inte har fött någon son, eller att mannen vill gifta sig men en andra hustru utan att behöva försörja den första, eller att kvinnan har haft långvariga konflikter med svärmodern. Människorättsförsvarare säger att männens familjer ofta mutar polisen för att få dessa dödsfall klassade som självmord. Så att dem som utför morden på kvinnorna inte kan dömas för mord. Den Pakistanska kommissionen för mänskliga rättigheter uppskattar att förövaren grips i mindre än 20 procent av fallen och att de misstänkta ofta släpps efter några dagar.
Det rapporterades att mellan åren 1994-2002 så utsattes 4 000 kvinnor för sotdöden.

Skilda kvinnor i Pakistan har en väldigt låg status och riskerar att förlora vårdnaden till sina barn.

År 1999 så öppnades det sex kriscenter för kvinnor delar av landet. Kriscentern erbjuder viss rättshjälp och kan hänvisa kvinnor i behov av skydd till de statliga kvinnohusen för utsatta kvinnor, Darul Amans. Det finns för få kvinnohus i landet, dem är ofta överfulla och den hjälp som erbjuds där är ofta otillräcklig. Dem kvinnorna som har sökt sig till kvinnohusen för skydd stängs in. Och får inte lära sig några färdigheter hur dem bygger upp ett liv utanför kvinnohuset. Personalen på kvinnohusen rådger ofta att de skyddssökande kvinnorna ska försonas med sina makar och återvända till dem. Detta gör även många.


Sociala förhållanden i landet:

Nästan en tredjedel av invånarna lever under den officiella fattigdomsgränsen, vart tionde barn i landet dör före ett års ålder och 40 procent av barnen under fem år är undernärda...