Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, någon förföljde henne. Hon vände sig om, men där fanns ingen bakom henne. Hon såg bara de tomma gatorna där dagens tidningar hade lagt sig vid trottoarkanterna och rörde sig sakta i takt med blåsten. Hon ryste till och ökade stegen. Hon hade läst om förföljare, men de hörde hemma i en annan, våldsam värld. Hon hade ingen aning om vem det kunde vara, vem som skulle vilja skada henne. Hon försökte desperat att inte gripas av panik, men det var svårt med tanke på den kusliga känslan. ’Sluta nu, det är bara min fantasi’, tänkte Toni, ’Jag har jobbat för hårt. Jag behöver semester.’
Hennes rädsla försvann delvis när hon gick in på sin egen gata, där allt verkade vara helt dött och övergivet. Hon började att gå fortare, men vägen verkade bara bli längre och längre desto mer hon gick framåt på den. Hon kände hur rädslan kom tillbaka med allt större kraft. Hon började springa, men allt verkade gå i slowmotion och hon kom inget vart. Höghusen tycktes luta sig över henne och öppna sina ögon och stirra stint på henne med nedlåtande blickar. Det kändes som om de öppnade sina vidriga gap och flämtade henne i nacken, som om de ville skada henne. Plötsligt började allt snurra runt. Det blev som en grå hinna som lade sig över hela hennes ansikte. Hon kunde inte se någonting, och hon kände snart hur luftstrupen snörptes ihop och lät ingen luft gå igenom. Lungorna skrek panikslaget efter att få luft. Hennes astma hade satt igång... Hon ramlade ner på marken och började rota i sin handväska efter sin inhalator. Den var som bortblåst. Hon var säker på att hon hade lagt den i väskan, just för dessa slags tillfällen eftersom att den kunde sätta igång när som helst. Faktumet att hon inte såg någonting p.g.a. den gråa hinnan gjorde inte saken bättre. Rädslan steg nu ännu mer och Tonis panik började arta sig – och i och med det så blev astman värre. Hon försökte förtvivlat att blinka bort det gråa hinnan för ögonen, men utan resultat. Hon skulle dö förblindad !

Nu hörde hon de springande stegen bakom sig. ’Nu när han väl har fått djuret på fall, då vågar han sig fram. Men han känner inte detta djuret.’ Hon låg och väntade på att de skulle komma tillräckligt nära. Hon tog ut sina nycklar ur väskan och satt där och låtsades som om hon inte hade fattat ett skit. Hon satte nycklarna mellan fingrarna för att använde dem som knogjärn. Hon hade läst det i en tidning där de hade skrivit om en tjej som berättade när hon blev våldtagen. Sedan hade de gett ut tips för att kunna undslippa det, och detta var väl en liknande situation ?!
Stegen var mycket nära nu. Hon satt där helt still och bara kippade efter andan, som en fisk på torra land. Hon hörde hur de springande stegen saktades ner för att tillslut bromsa inte så långt från den platsen hon satt på. Hon satt bara och inväntade honom. Hon undrade vad som gjorde henne så dissy, och vem det kunde vara som orsakat det ? Hon försökte tänka tillbaka på kvällen medan stegen kröp sig framåt bakom henne.

Hon hade gått till hennes favoritdisco, som vanligt, med Mikaela och dem.
Hon hade som vanligt flörtat och dansat vilt och varit social. Det hade ju förekommit att hon stötte bort killar som kom för att bjuda henne på något, men inte kan de ha tagit så pass illa upp så att de skulle vilja skada henne,eller ?
Hon försökte tänka tillbaka på de killar hon nobbat.

Det hade varit en kille som hon hade lett till hela kvällen. Hon brukade
göra det för att höja killars självförtroende. Han verkade blyg men
kom efter ett långt tag fram till henne. Hon satt i baren och snackade
med värsta snyggingen när han hade kommit fram för att bjuda hennepå en drink, men hon hade tackat nej på samma artiga sätt som hon
hade gjort med alla de andra den kvällen. Han hade försökt igen men då
hade hon bara vänt sig om och sagt snäsigt till han ’Nej tack ! Lämna mig ifred, okej ?’ Han hade verkat rätt stött, men hade tillsist försvunnit menågra snäsiga ord. Sen hade hon dansat med den där snygga killen. Sen hade hon kommigt tillbaka och tagit sin drink och satt sig med Mikaela. Senhade hon gått i sällskap med Mikaela hem, och släppt av henne hemma ochbörjat gå den korta biten kvar. Mikaela skulle väl aldrig göra något sånt mot
henne ? Toni skämdes över sina tankar.
Sedan slog det henne. Han hade hällt i någon slags drog i hennes drink medanhon dansade, och nu var han efter henne. För att göra vad ?

Hon kände en hand på sin axel och började i samma ögonblick slå vilt omkring sig allt vad hon orkade. Nycklarna mellan hennes fingrar fick plötsligt något att tryckas in i. Hon hade träffat honom ! Han skrek och hon hörde en liten duns när han föll ner mot marken. Hon hade träffat han mellan benen. Hon hade nu återfått kontrollen över sig själ och reste sig upp för att komma där ifrån. Hennes lokalsinne hade aldrig varit så bra, men hon tryckte sig intill husväggen och började röra sig framåt i hopp om att snart vara framme vid hennes port. Hon försökte skrika, men luften räckte inte till. Det räckte knappt för att hålla henne vid medvetande eftersom att hon kände hur hon blev allt tröttare och svagare. Hon hörde tydligt mannen ligga och gny en bit längre bort och hon hörde sig själv flämta efter luft som tydligen inte fanns där.
Hon trevade sig framåt och kände tegelstenarnas stäva yta mot sina fingertoppar. Hon gick där tätt intryckt mot väggen med händerna framför sig. Plötsligt så kom det en inbuktning i väggen och hon kunde känna den kalla och glatta ytan av glas. Det var glasdörren in till hennes trappuppgång ! Hon ryckte feberlikt upp dörren och staplade in. Hennes lungor var för längesen hopskrumpnade till storleken av ett russin, men nu verkade de krympa ännu mer. Hon stannade upp och flämtade till innan hon började hasa sig uppför trappan.
På tredje våningen stannade hon och trevade sig mot sin lägenhetsdörr. Hon kände sig säkrare och säkrare ju närmare hon kom dörren och hennes rädsla började lyfta. Hon kunde tydligt känna hur luftstrupen öppnade sig en bit och den lilla luft som kom igenom strömmade till lungorna som förstorades igen. Hennes syn hade börjat komma tillbaka lite, men hon såg allt i en svart och vit dimma som tycktes vingla fram och tillbaka i otakt. Hon tog nycklarna som fortfarande var instoppade hårt mellan hennes fingrar och försökte hitta nyckelhålet. Hon kom knappt ihåg senast hon hade haft så svårt att få in nyckeln. Det hade varit för nått år sen då hon och några vänner hade kommit hem till hennes lägenhet helt packade. Ingen av dem hade lyckats med att få in nyckeln i låset så de hade lagt sig i trappuppgången och sovit. De hade blivit väckta tidigt av en tant som skulle ut med sin mops. De hade legat utspridda på golvet och spytt i några timmar efter det i lägenheter. Mattan hade inte luktat gott efter det.
Där gick nyklen in. Hon stapplade så fort som benen tillät in i lägenheten. Hon låste alla lås som fanns på dörren och drog sig baklänges in till mitten av lägenheten, men uppsikt över dörren. Hon drog sig in i ett hörn och där hon satte sig så gott hon kunde. Hon satt och andades häftigt, men hon kände nu hur lite luft hon hade och hur trött och rädd hon var. Hon gled ner från sin ställning till en liggande ställning på marken. Det sista Toni minns var hur hon låg på golvet som ett blödande djur med tanken ’Han kan antagligen aldrig få familj nu..’

Toni vaknade av en förskräcklig smärta i hela kroppen, som en isning i tanden. Hon öppnade ögonen och såg sig omkring. Bilden hon såg var suddig men blev klarare efter ett tag. Hon hade en fruktansvärd huvudvärk. Hon försökte sätta sig upp men kände direkt av biverkningarna från drogen. Hon tog sig för huvudet och tryckte sig upp mot väggen tills hon satt rakt. Hon försökte ställa sig upp igen, men smärtan var otrolig. Istället lade hon sig på alla fyra och började krypa fram mot köket. ’Jag måste ha några slags tabletter eller någonting. Eller i alla fal ett glas vatten.’
När Toni kröp in i köket kände hon den svaga doften av pizza. Hon och Mikaela hade nämligen varit där föregående dag och ätit och gjort sig i ordning innan festen. Hade det varit en annan dag hade hon njutit av doften, men just nu så höll hon på att kräkas av den. Tanken på mat gjorde henne illamående. Toni kröp fram till köksbänken och drog sig upp så gott hon kunde och öppnade ett skåp. Framför henne stod det en massa burkar med olika tabletter. Hon rev ner alla hon kunde och satte sig sakta ner på golvet. Hon kände hur den plötsliga huvudvärken hon fått när honställt sig upp domnade av lite. Toni tog en burk och började läsa. Hon såg lite suddigt, men kunde ändå urskilja vad det stod. ’Asperin, Alvedon, Ipren, Orudis, P-piller, Treo.’ Hon gick igenom burk efter burk. ’Där, Treo Comp.’
Hon öppnade burken och skakade fram en och lade den i handen. Sedan gick hon krampaktigt mot diskbänken för att skölja ner den med vatten. Hon ställde sig sakta upp, lade in tabletten i munnen, satte på kranen och drack. Det kalla vattnet var som ett iskallt bad för hennes varma kropp. Hon satte sig ner igen, rak i ryggen mot köksbänken och lät tabletten verka.
Efter ungefär en kvart kände hon sig lite bättre och klarade av att resa sig upp. Hon slängde en titt på klockan, tio över två. Hon började gå in mot sovrummet och kände sig säkrare för varje steg hon tog. Hondrog av sig sina kläder och satte på sig ett par slappa jeans och en gammal tröja. Hon gick in på toaletten och sköljde snabbt av ansiktet innan hon gick ut i hallen för att ta på sig skorna. Hon var fast beslutsam att gå till doktorn och se till så att det inte var någon fara med henne. Hon ville inte ringa någon eftersom hon visste att ...