Tal om dokusåpor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Manus till Speakers corner om dokusåpor, reality-serier och förnedrings-tv i största allmänhet.

I dagens samhälle kan man bli känd för precis vad som helst, och många människor verkar bära på en närmast sjuklig önskan att bli kända. Visst har vi väl alla någon gång drömt om ett liv som "kändis". Det kan vara som idrottsstjärna - och jag kan satsa mycket pengar på att det finns fler än jag här inne som drömt om att bli en världsberömd fotbollsspelare. Men det skulle lika gärna kunna vara ett liv som berömd sångare, författare, programledare i tv, politiker, skådespelare, fotomodell - eller varför inte gifta sig rikt och lyckligt med någon som redan är känd och på så sätt få kändisskapet på köpet? Jag ser inte det här som någonting konstigt eller fel. Det handlar väl i grund och botten om vanlig hederlig självbekräftelse. Att visa för sig själv och andra att man *är* någon - att man har någonting som är intressant och värdefullt.

Det jag, gång på gång, förvånas över är vad vissa människor är beredda att offra för att nå det här hett eftertraktade kändisskapet. Vad är det egentligen som driver dessa människor till att göra vad som helst för att skapa en rubrik, bli omnämnda i en tidning eller på tv - att få sina "fifteen minutes of fame"? De personer jag pratar om är de som vi så innerligt älskar och hatar. De som gång efter annan förvånar och chockerar oss. De som alla har en åsikt om. De som kommer från ingenstans och tar sig in i vårt medvetande genom tv:n och sedan följer oss vart vi går. De finns på löpsedlar, i diskussioner - både i och utanför tv:n - och tidningarna skriver spaltmeter efter spaltmeter om dem. De personer jag pratar om är naturligtvis de som ställer upp i dokusåpor, reality-serier och förnedrings-tv av olika slag.

Det är lätt att tro att dokusåpor skulle vara ett ganska nytt fenomen, men jag menar att vi kan finna rötterna till det vi idag kallar dokusåpor eller reality-serier redan på 1700-talet. På 1700-talet hade man nämligen något som kallades för offentliga uppstigningar. Det innebar att allmänheten - eller i alla fall speciellt inbjudna gäster - fick komma till kungahusen och titta på när kungligheterna steg upp, uträttade sin morgontoalett, kläddes och åt frukost. Låter inte det misstänkt likt "Big Brother"? Fast utan allt sex, sprit och bråk förstås...

Man hade även offentliga avrättningar där folkmassor samlades på torget, eller vart man nu var, för att titta på när brottslingar avrättades. Dessa avrättningar gav naturligtvis anledning till många diskussioner om de dödsdömda. Allt de hade gjort i sina liv, och ifall det var rätt att låta dem avrättas eller inte. Även här kan jag se tydliga likheter med idag. Ena dagen ser man en musikvideo på MTV med någon artist som lyckats göra en hitlåt, och nästa dag kan man läsa på löpsedlarna om hans eller hennes död. Genast ska då allmänheten få rätt att veta allt om hur, var och varför han eller hon dog - och det är alla människors fulla rätt att diskutera och värdera allt den här personen gjort i sitt liv. Ett lysande exempel på detta är Ted Gärdestad - som visserligen inte spelades på MTV, men ni fattar poängen. Många år efter hans död kunde vi läsa i tidningen om hur han hyvlade sönder sig med en osthyvel. Och för bara någon vecka sedan kunde vi läsa på löpsedlarna om en annan kändis död. Det räckte inte med att meddela att han var död – vi fick genast reda på att han begått självmord, och vi kunde dessutom läsa om hans sista ord till sin ”hemliga flickvän”.

Går vi vidare i historien och in på 1800-talet hittar vi cirkusar med så kallade freakshows. Dessa gick ut på att folk betalade pengar för att titta på människor som på olika sätt var konstiga eller avvikande. Mestadels handlade det om människor med någon form av utseendemässigt ”fel”. Motsvarigheten till det här hittar vi i dagens plastik-såpor där "fula" människor plastikopereras och förändras på alla möjliga, och ibland omöjliga sätt.

Väl inne på 1900-talet kom den första "riktiga" dokusåpan. Den hette "An American family" och visades 1971 i amerikansk tv - inte helt otippat att just USA skulle vara först... Här fick man i tolv avsnitt följa en amerikansk familjs vardagsliv. Den här dokusåpan hade väl inte så värst stor genomslagskraft, men det var ändå den första. Det första riktigt stora genombrottet för dokusåporna kom sedan 1997. Det var en serie som jag är ganska övertygad om att alla här inne sett minst en gång, förmodligen flera. Det var "Expedition Robinson".

Sedan dess har vi genom våra tv-apparater kunnat se såpor om det mesta. Allt ifrån människor som ska överleva på en ö till personer som blir inlåsta i ett hus med kameror som övervakar dem dygnet runt. Från de som ska driva en bar till de som ska driva en bondgård. Från de som ska bli pop-stjärnor eller dansare till de som ska bli politiker. Från de som ska bilda par för att få stanna kvar på ett hotell till de som ska finna sitt livs kärlek. Från mannen som ska hitta sin drömkvinna till kvinnan som ska hitta sin drömman. Från fula människor som ska opereras vackra till snygga tjejer som ska dejta fula killar. Från de som ska leva medeltids-liv till Amish-folk som ska leva storstadsliv.

Jag frågar mig vad det egentligen beror på att våra tv-tidningar är fyllda med sånt här.
(visar en OH-bild med namnen på en massa dokusåpor)
Vad är det som gör att vi tittar på alla dessa dokusåpor? Vad i dem är det som uppenbarligen är så bra underhållning? Funderar man närmare på exakt vad det är i de här programmen som vi tycker är så intressant och underhållande tror jag vi finner att det som uppskattas mest, och pratas mest om är alla skandaler och bråk. Helt enkelt när folk gör bort sig. Jag kan ju erkänna själv att jag i alla fall är sån. Det roligaste med "Idol" var de avsnitten där man fick följa uttagningarna och se alla urusla sångare göra bort sig och bli sågade av juryn. Det skulle i och för sig kunna bero på att jag inte följde serien, utan bara såg några enstaka avsnitt. Eller så beror det på att jag precis som många andra tycker att det är så jobbigt att göra bort mig att det känns som en befrielse att kunna håna och skratta åt alla andra som gör det.

Till sist en liten fundering kring framtiden. Hur långt kan dokusåpehysterin sträcka sig? Hur länge kommer folk att vilja titta – och var går gränsen för vad människor kan, vill och tillåts göra i tv? Många gånger har man trott att gränsen varit nådd, och lika många gånger har gränsen för vad som tolereras blivit framflyttad. Första säsongen av ”E...