Taoismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Den Tao som kan beskrivas
är inte den eviga Tao
Det namn som kan nämnas
är inte det eviga namnet
Det namnlösa
är himmelens och jordens begynnelse
Det nämnda är de tiotusen tingens moder

Den som är fri från begär ser mysteriet
Den som är fylld av begär ser manifestationerna
Dessa två springer ur samma källa
men skiljer i namn

Dessa två är hemligheten
Hemligheternas hemlighet
porten till alla under.”

Så lyder den första dikten ur Taoismens heliga skrift ”Tao Te Ching”.
Tao Te Ching skrevs ett par hundra år före Kristus födelse av Lao Tzu, en gammal, vis man som lämnade sitt ämbete vid hovet i Chou, ridandes på en vattenbuffel.
Innan han lämnade det kinesiska riket bad en gränsvakt honom skriva ner sina insikter, och Lao Tzu skrev då detta verk med 5000 ord om vägen och om dygden.
Tao Te Ching räknas som ett av litteraturhistoriens märkligaste verk och det är ur den som hela den Taoistiska läran grundar sig.

Taoismen är egentligen inte en religion, snarare en livsåskådning. En studie av världsalltet.
Man skulle kunna översätta Tao till Vägen, Livets väg. Ett ursprungligt schema, varefter allt följer.
Alltings skapande skulle vi kalla evolution, men faktum är att allt följer ett visst mönster. Mönstret i sin tur följer Taos oändliga princip.
Människan har gett denna princip ett namn, Tao, men det betyder inte att vi har lyckats ringa in den eftersom ett ord bara är en metafor som inger oss en illusion av kunskap och förståelse.
Tao kan inte definieras, för Tao är allt och man kan inte definiera något med sig själv. Och om man kan definiera en princip är den inte Tao.

Man skulle kunna beskriva det som åtrå. Tao går ut på åtrå, eller kärlek. För allt i världen hyser en stor åtrå till någonting annat. Ofta till dess motsatser, eftersom det är i motsatserna de finner sitt eget värde.
Liksom himlen och jorden, vilka till slut möter varandra vid horisonten, åtrår natten morgonen och mannen kvinnan (Det finns en del som går runt detta faktum och struntar i Tao…).
Symbolen på framsidan av detta arbete beskriver detta på ett mycket fint sätt. Den representerar den ursprungliga balansen.
Yin, den mörka färgen, är det som skapade och formade jorden, Yang, den ljusa färgen, är det som skapade och formade himlen.
Dessa symboliserar par av motsatser vilka kan ses överallt i universum, så som mjukt och hårt, ont och gott, feminint och maskulint.
Den svarta pricken i det vita fältet, och vise versa, demonstrerar hur de olika motsatserna behöver varandra för att själv existera. Lycka vore inte lycka utan kännedomen av sorg, osv.
Jag nämnde tidigare att allt följer Taos princip. Men Tao är också en princip i sig och vi kan omöjligt förstå den.
Som Lao Tzu själv sade: ”Den som tror sig veta vad Tao är, är i själva verket den som är längst från svaret.”
Men hur ska man kunna leva efter Tao om man inte kan förstå det?

Personligen anser jag att taoismen bara är en enda stor paradox som motsäger sig själv i många avseenden. Man ska leva i ett med Tao men man förväntas inte förstå det.
Samtidigt tycker jag att taoismen bygger på en del mycket logiska motton, den är ärlig (dock otroligt mystisk och flummig).
Den bygger inte på lögner och den har heller inget mål eller några levnadsregler man måste följa. Det finns heller ingen gud att dyrka. Det finns bara Tao, vilket är allting, samtidigt som det inte är något.
Tao är likt en tom rad, ingenting fast ändå allting.
En taoist är som sagt var inte låst vid regler och eftersom det inte finns något egentligt mål med taoismen är han inte låst vid den. Det finns ingen utopi som till exempel paradiset. Inte heller finns det ett helvete, där man straffas för sina felanden.
Taoismen är en mycket fri religion, och finns för individuellt behov av vägledning och fungerar som en flexibel livsstil.
Den försöker inte konvertera någon och fördömer inte heller andra världsuppfattningar eller religioner.
En taoist måste själv söka Tao, annars är det meningslöst.
Samhället bryr sig Taoismen inte så mycket om eftersom den verkar för individuella syften.

Ett nyfött barn är ett med Tao, men ju mer vi utvecklar vår intelligens, ju mer egoistiska idéer utvecklar vi och ju längre bort från Tao slits vi.

Enligt taoismen finns det inget rätt och fel. I Tao finns endast olika sidor på samma sak.
Allt är bara ett flöde, ett flöde i Taos kanal. Tao väljer inte, det godtar eller förkastar inte.
Tao rör allt, och att låta sina instinkter driva en är helt enligt Tao. Den naturliga driften är ofelbar. Ju fler ingrepp människan gör i hennes naturliga omgivning, desto längre bort från Tao befinner hon sig.
Inom taoismen är Harmoni ett viktigt uttryck. Att ta lärdom av vad naturen erbjuder och följa dess lagar är att utveckla harmoni.
All fullkomlig rörelse är spontan och människan måste existera utan ansträngning på samma sätt som världsalltet.

Taoismen använder sig inte av några andra attribut än Tao Te Ching, då den praktiseras. Eftersom det inte finns något att tillbe eller förnöja, utom sig själv, lever varje taoism endast med målet att själv må bättre. Detta tycker jag är en av de fantastiska sidorna av taoismen, lugnet och fridfullheten som präglar den, harmonin och njutningen.

Sigmund Freud var i flera aspekter en sann taoist. Bland annat lade han fram teorin om människans två skildra drifter; Sexualdriften och Jag-driften. Sexualdriften representerar vår instinktiva åtrå och lust medan jag-driften står för självhävdelse, självbevarelse och självförverkligande, det vill säga ”Realitetsprincipen”.
Det är jag-driften som följaktligen hindrar oss från att låta sexualdriften ta överhand, vilket inte skulle fungera om man samtidigt skulle leva i vårat samhälle.
Jag-driften är till skillnad från sexualdriften flexibel, och skulle, om samhället sett annorlunda ut, som en flock apors till exempel, inte hämma denna eftersom framgång lättast skulle uppnås genom ...