Solaris bok- och filmrecension

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Reflektion av Solaris och mer därtill

Låt mig börja mig börja med mitt tycke om boken. Tycket må låta lustigt men en bok som för mig var menad arr vara djup blev istället ytligt. Jag kan se en hårfin gräns mellan djup och oförståelig, och det var precis vad boken var för mig, oförståelig. Jag vill känna mig tillåten att med mitt sinne kunna ta och känna på, se och röra karaktärer och miljöer, och det känslan infann sig aldrig, tyvärr. Jag kan känna en dragning till böcker och filmer som är oförutsägbara men ofta, om man läser mellan raderna ser man en, kanske mycket liten, röd tråd. Men inte i Solaris. Det finns en viss charm i det mystiska och just oförutsägbara men inte i det sterila något obehagliga Solaris. Der närmaste jag kan komma med att beskriva känslan i kroppen vis läsning av boken är att trots att jag satt i min fåtölj kändes det som jag satt på en metallstol med skarpa kanter, trots att jag låg i min säng kändes det som om jag låg på ett liggunderlag av aluminium. Och ja, förut klagade jag på att jag inte kände något när jag läste, inte kunde leva in i miljön, till viss mån kunde jag det, men inte på ett sätt som gör att jag på några sätt skulle läsa boken igen. Kanske är det för att jag inte trivs sci-fien, känner mig klämd. Eftersom jag anser mig vara realist stryps mina sinnen åt för att inte låta mig leva i fantasins värld.
Något jag, faktiskt, tyckte bra om i boken var språket med undantag för de ord man knappt kan hitta i ett lexikon. Upplägget på språket var annorlunda och precis så jag tänkt mig att en ryss vid namn Stanislav Lem skulle framföra det. Men samtidigt stjäl han det som för mig i boken är viktigast, den individuella fantasin. Allt är beskrivet så komplicerat och in i minimalism att boken inte lämnar mycket över åt läsaren. Dessutom känner jag ingen respons de gånger jag faktiskt bestämt mig för att ägna mig åt fantasi. Man vågar på något sätt inte bilda sina egna uppfattningar, för antingen är saker, människor och miljöer precis som jag sa konkreta och förutbestämda av författaren eller visar det sig att de man trott egentligen var helt fel. Man blir besviken på sig själv och arg på boken, att det inte är som man trott. Och gång på gång upprepas detta, lika besviken varje gång, och till slut slutar man helt hoppas på att faktiskt få vara delaktig i boken. Den håller mig på ett konstant avstånd, man lär aldrig riktigt känna boken, vilket för mig är ett krav vid bokval.
Solaris Filmen och boken, plus och minus, salt och peppar. Visst har de en samhörighet men för mig, som ogillade boken så starkt, tyckte ännu värre om filmen. Men just kanske, för att jag har läst boken, genom att läsa boken bildade jag också en stark uppfattning om hur filmen skulle vara. Jag visste att jag skulle ogilla filmen, not my cup of tea, men i och med olikheten till boken blev det kaka på kaka. Jag avskydde filmen och kanske gav jag aldrig den en chans. Ett konkret exempel är namnändringarna i filmen och inte minst jämförelsen av början i boken och början i filmen. Med rivstart kastas jag in i boken, mot min vilja förstås, till skillnad från filmen som börjar med en mjukstart med lite bakgrund. om jag ställer mig utanför mig själv kan jag uppriktigt säga att jag tyckte illa om filmen just för att den inte återspeglade vad jag läst. Jag hade inte tyckt om den ändå men för mig hade det varit lättare att förstå om boken och filmen hade stämt överens med varandra. Jag tyckte det var en oföljsam handling, både i bok och film och reflektionen av dem gentemot varandra. Om en bättre tolkning gjorts hade till och med boken fått bättre betyg då jag förstått mer av innebörden i boken då jag sett det framför mig. George Clooney är visserligen en bra och kompetent skådis men för mig inte rätt till rollen. Förvånad över filmens längd, som vilken fil som helst, eftersom den kändes som en långfilm. Då är det någon som är fel, alldeles för seg och skiftar mellan scener så snabbt att det inte lämnar en millisekund över åt att smälta eller analysera vad som hänt i föregående scen.

Ett annat exempel på bok som blivit film är Sandor/slash/Ida. Det är en av de få böcker jag verkligen ryckts med av, jag kunde verkligen identifiera mig med karaktärerna, och kanske var det därför jag aldrig gillade varken boken eller filmen om Solaris. Det handlar för mig identifikation. Jag har inga problem att sätta mig in i en 35 årig mans otrogenhetsaffärer med en 18 årig prostituerad kvinna eller i en 13 årig pojkes bestämda tro på balett. Solaris var en svår nöt att knäcka. Åter till Sandor och den där Ida och deras äckligt, smutsiga och högst verkliga, tonårsproblem. Boken var fantastisk, jag kunde ligga och vara arg och ledsen på karaktärerna, de var mina vänner. Jag kunde höra mig själv säga ”you go girl!” till Ida och ”din jävla mes” till Sandor, och vice versa. Visserligen var språknivån ganska låg och under min egen faktisk, men nu är det ju inte jag som skrivit boken heller. När filmen kom ut kände jag nästen en rädsla över att behöva dela med mig av ”mina vänner”, dela med mig av vad jag upplevt och känt när jag läste boken. Undermedvetet kände jag nog också en rädsla över att förlora mina egna visioner om hur miljöer och människor såg ut, så som fallet blev med solaris.
Boken och filmen skiljer sig, visst gör de det. Men! På ett enormt preciserat sätt. Lite ångestfylld när jag satte mig på fällstolarna i biografen men lättad när jag lämnade den. Okej, idas hår var inte rött i filmen och Sandor var inte indier, men på det stora hela ändå ö...