För alltid?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– För alltid? Frågar jag, jag som nyss blivit en del av dig, min blomma mitt i all asfalt som omger mig.
- Nej, säg inte för alltid, jag kan inte lova något, imorgon kanske jag inte finns.
– Snälla säg inte så! Du skrämmer mig och det vet du. Snälla lova att vara sann mot mig till döden skiljer oss åt!
- Att löften är till för att brytas det vet du lika väl som jag. Jag kan lova idag och bryta löftet imorgon. Om jag inte bryter det då gör väl någon av oss det för eller senare.
- Jag gråter, du får mig att gråta, ändå älskar jag dig över allt annat på denna jord som är bara mil av asfalt. Varför?
- Det är en fråga som du aldrig kan klura ut! Säger du och retas igen, blir glad och lekfull igen. Oroa dig inte för imorgon för än idag är över!
Jag springer strax bakom dig, glad för att ha fått slut på ett obehagligt samtal, glad för att slippa se din allvarliga sida. Vi springer ner mot vattnet som ler mot oss med sin spegelbild av solens strålar, glad för att få svalka oss.
– Idag kan vara din sista, säger du, åter allvarlig.
- Eller din, säger jag i ett försök att få dig sluta visa denna läskiga sida, en sida som för mig är okänd. Det lyckas och du ler igen. Men när du ser mig i ögonen ser jag tårar. Jag kramar dig och du mig och vi förlåter varann.
– Du och jag, min blomma mitt i all asfalt, säger jag som alltid.
- Du och jag, min syster, svarar du som alltid.
- Det går inte att beskriva vad jag känner för dig, säger jag.
- Slipp da´! Skrattar du retsam igen och skvätter vatten på mig, och så är vattenkriget igån...