Ondskan av Jan Guillou

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken Ondskan är skriven av den välkände författaren Jan Guillou. Det är en självbiografi om hans uppväxt under 50-talets Stockholm. En barndomsskildring från att han var ungefär 10 och fick ta emot eftermiddagsstryk av sin sadistiske pappa och genom hans år på helvetesskolan Stjärnsberg, där kamratfostran skedde i form av våld. Ofta behövde man inte ens göra något fel för att få stryk.
Ondskan är Guillous tredje bok. Den skrevs 1983. 285 sidor lång med ord som inte lämnar någon oberörd.

Jan Guillou heter i boken Erik. I början av boken får man följa med Erik in i vardagsrummet efter middagstid. Plågan han känner, eller snarare har lärt sig att inte känna när hans sadistiske pappa slår honom beskrivs med stor inlevelse och fantastisk precision. Och man får verkligen känslan av att Guillou själv upplevt detta. En bra dag för Erik är 20 rapp med klädborsten. Det är ingenting for honom. När pappan övergår till björkriset eller hundpiskan, då blodet börjar stänka, klarar inte Erik mer. Den skyddade muren rasar och känslorna släpps in och trycker på. Han börjar gråta, men tuppar oftast av efter några minuter p.g.a. den fruktansvärda smärtan.
I skolan där Erik går är han ledare över det gänget som skapar oro bland eleverna som inte sköter sig, som inte betalar det dem lånat. Erik gillar inte våld och använder det endast när han "måste". Efter ett antal oegentligheter har inte lärarna eller rektorn på skolan något mer tålamod för honom och han blir reglerad och flyttas till en internatskola ute på landet: Stjärnsberg.

Skolan ligger ute på landet. Fin miljö ligger runt omkring den och ger ett fridfullt intryck. Inne på Stjärnsberg finns bra lokaler och till och med en simhall. Erik känner sig glad och äntligen fri från sin pappa, tills han får reda på den kamratuppfostran de äldre eleverna utövar, av sin rumskamrat Pierre. Pierre är den intelligentaste på skolan och kommer därför oftast undan relativt lätt från fjärdeklassarna och de s.k. rådisarna trots sin övervikthet, som de gärna retar honom för. Rådisarna är ett urval av de äldsta eleverna. De har mest makt av alla. Om man slår en rådis blir man oftast omedelbart reglerad. De äldre eleverna förödmjukar och misshandlar ideligen sina yngre kamrater och de yngre eleverna vänder andra kinden till och väntar på dagen när det ska bli deras tur. Men Erik vänder inte andra kinden till.

Pierre och Erik börjar en långdragen kamp mot pennalismen som pågår på skolan. De går efter samma metod som Mahatma Gandhi en gång gjorde: "non-violence, non cooperative".

Rådisarna försöker ideligen provocera Erik till våld men misslyckas. Erik är stark nog att hålla emot. Alla åren av eftermiddagsstryk som han fått utstå av sin pappa har gett honom en fördel här. Som den starkaste och bäste slagkämpen på hela skolan försöker han utnyttja våldet utan att bruka det. Rädslan att sumpa sin framtid genom att tappa kontrollen och slå tillbaka finns i Eriks bakhuvud. Det enda stället där man får slå tillbaka, där allting är tillåtet är rutan bakom matsalen.


Ondskan är en stark bok som jag tyckte var väldigt bra. Jag började läsa den med en inställning att den inte skulle vara speciellt gripande och svår att lägga undan. Men jag ändrade uppfattning allteftersom jag läste.
Det är ofta så att om man vet att en bok är en självbiografi så blir den mer levande. Men utan den vetskapen är Ondskan fortfarande lika påtaglig. Man lär känna personerna och man skrattar och lider med dem. För trots ondskan som härjar i bakgrunden av boken och gör så att man sitter på helspänn så är den riktigt rolig stundvis.
I början slussas man direkt in i handlingen, den är lika fartfylld helt igenom och alltid händer det något som får en att fortsätta läsa. Den är lättläst och de 285 sidorna är en perfekt längd.
De våldsskildringarna som beskrivs i boken gör den mer levande och frågor väcks om hur ont det gör egentligen att få näsbenet knäckt. Man undrar också över hur överdriven självbiografin är, eller om det faktiskt gick till så här i Sverige under mitten av 1900-talet.