Referat: Erik Johan Stagnelius

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Erik Johan Stagnelius föddes i en liten stad på Gotland kallad Gärdslösa. Erik föddes år 1793 och dog redan 1823 i Stockholm, strax innan hans trettionde födelsedag. Stagnelius fick lida mycket under hans liv. Mycket på grund av hans utseende som han led utav, och detta lidande kom även att prägla hans otroliga dikter.

Det var mycket som var egendomligt med Stagnelius. Han var en prästson. Men prästson var det sista man förknippade Stagnelius med. Man skulle kunna beskriva Erik Johan Stagnelius utseende som ett bergatroll från en 1800-tals saga, med sitt stripiga gula hår, sin kutrygg och sin egendomliga skallform.

Men inte bara hans yttre var skrämmande och frånstötande, utan han var allmänt högljudd och betedde sig allmänt rätt svinaktigt åt, oftast på grund av sitt kopiösande drickande som han blev arresterad för ett flertal gånger.
Man kan skylla hans beteende på alkoholen och även på opium, som han tros ha varit beroende av, men det finns en till teori. Av hans 5 syskon (2 systrar och 3 bröder) visade 2 av bröderna prov på "utpräglade psykiska egenheter", och frågan är om man inte skulle kunna säga att Erik Johan påvisat karaktärsdrag som skulle kunna förklaras som sådant.

Trots att han troget hade en flaska sprit brevid sig och gärna lite opium, satt han olycklig och tänkte över sin förtvivlan och sitt elände. Och i denna olycka kunde han skapa de mest vackra och skira kärleksdikterna. Det var tidlösa dikter, som tog upp livets alla frågor, och skildrade rättframma dikter, där läsaren lätt kunde känna igen sig, dikter som var ömma och vackra och som skapade vemod hos läsaren.

Redan vid 12-års ålder visade han sin litterära talang "På herr Magister Per Brusenii Promosions-dag den 22 juni 1805". 1811 begav sig Stagnelius till Lund för att följa faderns fotspår och studera till präst. Det blev dock inte långvarigt - redan efter ett drygt halvår begav han sig tillsammans med en äldre bror till Uppsala för att läsa sig till en kansliexamen och senare, år 1815, anställas i Stockholm (dock utan lön).

I Stockholm arbetade han och skrev dikter. En av de mest erkända är "Till förruttnelsen", som kan betecknas som en slags kärleksförklaring till döden, en längtan att döden skall befria hans smärtor. I slutet av hans levnad skrev han "Endymion" och "Näcken" ytterliggare två vackra, mjuka dikter.

Stagnelius hade 3 drömmar den period då han flyttade till Stockholm. Dessa var att ingå in någon slags hjälteroll, han ville bli göra världen bättre, han ville även bli en erkänd diktare samt hitta kärleken hos en kvinna. Han hann aldrig se någon av hans drömmar bli infriade.

Lars Johan Stagnelius dog i Stockholm strax före sin trettionde födelsedag. Som en försupen och förskräcklig man, enligt endel. Men han lämnade efter sig tidlösa och odödliga dikter, som efter hans död kom att bli accepterade och omtyckta.
Det finns rätt lite att berätta om honom. Man vet inte så mycket om hans liv, mer än vad dikterna berättar. Hans dikter är väldigt utlämnande och öppna. Och år 1824-1826 , strax efter att han blivit begraven, blev en samling kallad "Samlade skrifter av Stagnelius" utgiven av Lorenzo Hammarsköld. Denna utgåva blev en succé och 1911-1919 publicerades ett samlingsverk i fem band, och år 1957 gavs ytterliggare ett samlingsverk, denna gång i fyra delar.

Så en av Stagnelius drömmar gick faktiskt i uppfyllelse, trots att han själv ej han vara med och uppleva det. Han blev en väldigt omtyckt och kritikerrosad diktare.
Stagnelius verk jämföras lite i stil med Esaias Tegnér.

"Hans språk var ...