Analys av reklambild - Barack Obama

http://www.individualsole.com/wp-content/uploads/2008/06/barack-obama-antar-dayal-poster.jpg

Denna affisch användes under Barack Obamas framgångsrika presidentvalskampanj 2008. USA:s politiska propaganda skiljer sig från resten av världens av flera anledningar. För det första är kampanjerna centrerade runt enskilda individer och deras personliga agendor i stället för en organisation eller ett parti som kandidaten representerar. Som kandidat till någon amerikansk politisk post måste man med andra ord övertyga väljarna om att det är en själv och ingen annan som är bäst lämpad att leda landet alternativt representera delstaten, staden, kvarteret... samtidigt som man är ödmjuk, folklig och medkännande. Man skall vara den hygglige grannen och samtidigt en narcissistisk övermänniska, samtidigt – för på grund av tvåpartisystemet och USA:s stundtals skrämmande låga utbildningsnivå klarar man sig inte bara på sakfrågor och ideologi hur skickligt man än framför sina argument. Det demokratiska partiet rymmer dessutom sanslöst många ideologier – med europeiska mått mätt kan partiets vänsterflank sägas bestå av socialdemokrater och mjäkiga socialliberaler medan högerflanken befolkas av ”legalisera-allt-libertarianer” och krigshetsande marknadsliberaler. En ”ensam” man skall ena alla dessa stridande faktioner, och dessutom locka väljare från andra håll. Mission impossible, kan tyckas, men då får man inte glömma de rent osannolika kampanjkassor kandidaterna har. Obama spenderade svindlande sex miljarder kronor på sin kampanj, och på lönelistan fanns arméer av reklamare och PR-nissar. Målet var att hitta en grafisk profil som appellerar till alla. Ovan ser du delar av resultatet…
Barack Obama har jämförts med John F Kennedy, en märklig och dåligt underbyggd jämförelse kan jag tycka, men den här kampanjaffischen drar nytta av den likheten. Estetiken kan beskrivas som uppdaterad retro, med många drag direkt plankade från sextotalets propaganda. Om man vill kan man tolka den som Kalla kriget-nostalgi, ett känsligt tema i dessa dagar när Ryssland återigen skramlar med sina vapen, men den parallellen är antagligen bara en oönskad sidoeffekt. Tanken är i stället att skapa en förtroendeingivande tidlöshet. ”Obama är inte bara en mediefluga – han kommer för alltid att ses som en stor ledare”. Åtminstone enligt affischen.
Obamas porträtt ger ett graverat intryck, vilket bidrar till den tidlösa image som eftersträvas men även för tankarna till dollarsedlar. Finanskrisens övervinnare? Eller en framtida följeslagare till Washington, Franklin och de andra legenderna som pryder dollarsedlarna. Många förklaringar finns, alla gynnar Obamas sak. Obamas klädsel är även den väluttänkt. Det finns ett klassiskt exempel på utseendets betydelse från presidentvalet 1960, då demokraten John F Kennedy – ständigt denne Kennedy – utmanade republikanen Richard Nixon. Tidningspropaganda fanns inte på samma sätt som idag, internet existerade inte ens, vilket gjorde att de nationella debatterna hade en enorm betydelse. Inför den sista debatten var det helt jämnt mellan kandidaterna. 1960 var teven på frammarsch men hade fortfarande inte nått in i var mans hem, så debatten sändes i både teve och radio. Kennedy bar under debatten en välsittande kostym, var välkammad och välandad utan att bli överdriven och var dessutom klädsamt solbränd. Nixon bar en illasittande kostym och hade dessutom vägrat tevesmink, vilket fick honom att se likblek ut i den svartvita rutan. Opinionsundersökningarna efter debatten var entydiga – tevetittarna ansåg oberoende av partisympatier att Kennedy hade vunnit klart, samtidigt som radiolyssnarna tyckte att debatten hade varit jämn. Kennedy vann valet. Obama har kan sin historia och tänker inte göra om Nixons misstag. Han bär den klassiska politikerskruden, men på ett självsäkert och ungdomligt - men samtidigt, som alltid, tidlöst sätt. Kavajslaget och slipsen är varken smala eller breda, vilket gör dem stiligt korrekta utan att för den skull kännas löjliga när man om tjugo år med helt förändrade trender ser tillbaka på 2008 års valkampanj. Samtidigt signalerar kavajens kritstreck och slipsens ränder självsäkerhet och fräschör. Har Obama plockat fram första bästa kostym ur sin garderob inför talet han uppenbarligen håller? Knappast. Han är grundligt ekiperad av alla de reklamare kampanjpengarna har köpt in, för att förmedla helt rätt signaler.
Bilden är i grodperspektiv, egentligen inte märkligt alls eftersom Obama av ansiktsuttrycket att döma står i en talarstol, men perspektivet ger samtidigt ett övermänniskointryck. De röda strecken som omger honom kan förklaras som en del av den handmålade estetiken, men nog skapar de ett messiasaktigt sken från presidentkandidatens huvud? Obama har av media utmålats som en mirakulös frälsare. Nog vore det dumt att inte dra nytta av detta? Flaggan i bakgrunden har även den flera möjliga meningar. USA må vara ett land med enorma kulturella skillnader, men i stort sett alla delstater, samhällsskikt och kulturer präglas av den rysligt sliskiga och dessutom helt villkorslösa patriotism som har blivit USA:s främsta internationella kännetecken. Flaggan och stjärnorna väcker säkert sympatier bland både mer högerinriktade demokrater och osäkra väljare. Samtidigt har flaggan en annan stil än resten av bilden, som om den vore målad på en vägg av aktivister. Förändringens röda fanor är inte långt borta. Jag tror inte att någon tidigare presidentkandidat har vågat göra någon sådan koppling, då USA fortfarande präglas av kalla krigets kommunistskräck. Obama anklagas visserligen från republikanskt håll för att vara just kommunist, men de anklagelserna visar bara att Obamas motståndare inte vet något alls om vare sig Obamas politiska program eller kommunismen. Jag själv tror att Obama faktiskt har vinnit på den absurda kritiken. Ett än bisarrare inslag i valdebatten är vissa kristet konservativa tokars envisa hävdanden att Obama skulle vara muslim. Dessa har ofta hörts tillsammans med halvsanna historier om de kontroversiella och svavelosande predikningar som Obamas pastor i Chicago har hållit. USA är fantastiskt.
Affischens färgskala är – surprise! – blå,röd och vit, precis som allt annat i USA. Jag har redan talat om den amerikanska patriotismen och hur politiker som lossar lite av sitt krampaktiga grepp om stjärnbaneret förlorar allt genomslag. Politiska bedömare talade om hur John McCains säkerhet och erfarenhet som politiker visade sig i att han vågade ha en gul slips på sina flitigast utkablade pressbilder. Obama talar om nationens storhet på ett sätt som i västeuropa bara kan motsvaras av de mest högerextrema partierna. Inte ens Sverigedemokraterna skulle våga ta till de floskler som har eggat upp ett helt folk på andra sidan Atlanten och – tyvärr – har haft liknande effkter på min vänkrets. Intelligenta vänsterinriktade ungdomar har helt tappat sina kritiska ögon och låtit sig svepas med i Obamas blandning av marknadsliberalism och nationalism, som bara framstår som progressiv på grund av landet den skall tillämpas i. Hade Obama kampanjat i vilket annat land som helst hade samma vänner oroat sig över utveck...