Datorn-Livet

Datorn – Livet

Pontus steg upp ur sängen denna tidiga vårmorgon, det var en tisdag och han blev påmind om den tråkiga skoldagen han hade framför sig. Han tog på sig sin rutiga morgonrock och hällde upp ett glas mjölk. Han gick mot datorn med glaset i handen, han tryckte på startknappen och surrandes började datorn så smått vakna till liv och skärmen tändes med ett klick. Han letade upp World of Warcraft ikonen på skrivbordet och klickade energiskt på den. Han loggade in på sin karaktär och började genast lira frenetiskt.

Monika som redan hade åkt till jobbet, anade inte att hennes son, skulle sitta som klistrad framför datorskärmen hela dagen istället för att vara i skolan. Hon gjorde som vanligt, stämplade in, och satte sig i sitt bås och började skriva rapporten som skulle lämnas in.

Pontus smuttade på mjölken och fortsatte att spela. Han sneglade på klockan som satt på väggen i köket, den hade redan hunnit bli 07.40. Fan! Jag ska ju ha följe med Niklas till skolan, sa han lågt. Men han kunde inte slita sig från datorn, och blev sittandes kvar, i vardagsrummet.
Äsch, jag säger till mamma att jag hade huvudvärk, det går hon säkert på tänkte han.
Timmarna gick och Pontus fortsatte att spela.

Monika fick då ett samtal till sin mobiltelefon, hon tog upp den och såg att kontakten ”Skolan” ringde. Hon svarade och hennes blick blev full av besvikelse. Detta var nämligen inte första gången som Pontus klassföreståndare hade ringt till Monika och berättat att hennes son inte hade visat sig i skolan.

Monika gick genast in till chefen och bad om ledighet resten av dagen.

Hon vred om nyckeln och bilen startade med ett skrammel, det var ju trots allt en gammal Volvo Amason.

Monika smällde up dörren och Pontus tittade förskräckt på modern.
- Va in i helvete håller du på med Pontus?!
- Stör mig inte! Jag spelar, jag är snart klar
- Är du helt galen pojk? Du ska vara i skolan!
- Du säger inte åt mig när jag ska sluta spela, fattar du?!

Monika gick ut i köket. Hon hämtade en sax.
Nu får det fan vara nog med all idioti sa hon lågt för sig själv.

Hon grabbade t...