Ångest – ur ett existentialistiskt perspektiv

Inledning

Jag har valt att skriva om ångest, sett ur ett existentialistiskt perspektiv. Ångest är något som alla känner igen och som därför angår alla, men samtidigt något som jag uppfattar som tvetydigt och svårförståeligt. Ångest är även något som finns närvarande i nästan alla sorters psykiskt lidande; det spelar ingen roll om man har schizofreni eller är bipolär, om man är deprimerad eller har ätstörningar - ångesten är alltid där som en stor komponent i den psykologiska "sjukdomen". Syftet med den här uppsatsen har främst varit att försöka få perspektiv på vad ångesten kan vara för något. Jag har velat hitta det gemensamma för ångesten, ångesten som i sin tur alltså verkar vara den gemensamma nämnaren, eller kanske(?) rentav grunden, för alla former av psykiskt lidande. Mitt syfte ha varit att försöka förstå ångesten ur en helhetssyn på människan. Ensidiga biologiska, psykodynamiska och behavioristiska förklaringar har jag därför i princip lämnat därhän. Min syn på människan är en humanistisk syn, i bemärkelsen att jag tror att människan är fri att välja sin egen lycka eller olycka, inom vissa begränsningar förstås. Men för att inte förväxlas med, som man lätt kan uppfatta dem, naturvetenskapsfetishister och religionsfobiker á la Sturmark (och "humanisterna"), har jag i mitt sökande efter ångestens väsen - efter en inledande översikt i hur ångesten kan visa sig - tagit min tillflykt till Sören Kierkegaards analys av saken. Min metod har varit litteraturstudier, och efter att nu ha läst klart så undrar jag om det kanske inte är just så som Villy Sörensen skriver i förordet till Kierkegaards egen ångestbok, med den möjligtvis lite ironiska titeln: Begreppet ångest, att ingen har "trängt lika djupt in i det psykologiska och sociala fenomenet ångest" som han.

Resultatredovisning

Generell översikt av ämnet

Ångest brukar man beskriva från fyra olika håll, eller som bestående av fyra olika karaktäristika. Dels kan det beskriva som ett subjektivt eller känslomässigt tillstånd då man känner sig "på spänn" eller är rädd. Ett tillstånd av ångest är ofta även kopplat till en viss typ av tankemönster där man tänker oroliga tankar eller tankar om att man nog inte kommer att kunna hantera den ångestladdade situationen.  Man kan också se ångesten ur ett rent fysiologiskt perspektiv, och vad man då upptäcker är muskelspänning, ökad hjärtfrekvens och andra liknande symptom på att det autonoma nervsystemet går på högvarv. Slutligen kan man se ångestens verkningar på den drabbades beteende, exempelvis i undvikande av det som triggar upplevelsen av ångest. Ångesten kan även ta sig flera olika former, som fobi, generellt ångestsyndrom, panikångest, OCD och posttraumatiskt stressyndrom.

Ångestproblematik hör till den vanligaste psykologiska "störningen" i västerlandet. I USA har man mätt att 17,6 procent av befolkningen hinner drabbas av någon av ångesttyperna ovan under sin livstid, och när det gäller alla typer av ångest så verkar det vara så att kvinnor löper en större risk att drabbas än män.[1] Fobier är den vanligaste typen av ångest och problematiken syftar på en kraftig och irrationell rädsla för något särskilt. Personer som lider av fobier förstår att deras rädsla är irrationell, eller åtminstone att den är helt ur proportion, men ändå känner de inte att de klarar att hantera sin rädsla när de möter det som de fruktar, och därför försöker personer som lider av fobi ofta att göra allt för att undvika det som de är "rädda" för.  Fobierna kan delas in i agorafobi, rädslan för öppna platser, social fobi, som innebär att man är rädd för att vara i andra människors blickfång, och specifika fobier, exempelvis en orealistisk rädsla för ormar eller höga höjder. Generellt ångestsyndrom (eller GAD) har tillskillnad mot fobierna inget särskilt objekt som triggar upplevelsen av ångest (förutom livet självt kanske?), utan här ligger spänningen och oron och pyr hela tiden, vilket i längden blir ett mycket tröttande tillstånd. För att diagnosen ska ställas så ska man ha haft problematiken under minst 6 månader. Nästa typ, panikångest, skiljer sig från fobierna på så sätt att det inte är något utanför individen som triggar ångesten (utan snarare symtom från den egna kroppen), och från generellt ångestsyndrom på så sätt att ångestattacken kommer väldigt plötsligt och utan förvarning, samt att den är mycket mer intensiv än vid GAD. Vid en panikattack är det inte ovanligt att den drabbade tror sig vara på väg att dö. Det är heller inte ovanligt att de som lider av panikångest efter ett tag även utvecklar agorafobi; genom sin förväntansångest så blir man rädd för att bli rädd, och skulle man få en attack, tänker man, så är det bättre att få den hemma i tryggheten än ute någonstans där man kanske inte kan få hjälp lika snabbt. OCD, eller på svenska: tvångssyndrom, består av två komponenter, dels tvångstankar (obsessions) som orsakar ångest och tvångshandlingar (compulsions) för att mildra ångesten. Det kan t.ex. handla om att man får för sig att någon kommer att dö om man inte gör si eller så, eller att man kommer att bli sjuk om man inte duschar hela förmiddagen, kanske gärna efter ett visst och väldigt noggrant mönster. Ett annat vanligt symptom på OCD är att man överdrivet många gånger kollar så att spisen är avstängd eller att dörren är låst. Gör man inte sina ritualer eller kontroller så drabbas man ofta av en okontrollerbar ångest, ibland inte lägre i intensitet än för de som lider av panikångest. Den sista typen av ångest som jag kommer att ta upp är posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Som man hör på namnet så är detta en ångest som uppstått efter en traumatisk händelse man haft i sitt liv, det kan vara en våldtäckt eller att man har sett någon nära dö eller skadas allvarligt. Symtomen man får ifall man drabbats av PTSD är att man känner djup ångest, återupplever händelsen, får ett tillbakadraget beteende i vilket man försöker undvika allt som påminner om händelsen, och om det handlar om traumatiska dödsfall kan personen börja anklaga sig själv för att just han eller hon fick överleva istället för den eller de som dog. Ofta är det olika typer av krigsupplevelser som ligger bakom.

Möjliga orsaker

Ångest är alltså ett ganska komplext fenomen och man tar ofta tre olika typer av orsaker med i beräkningen för att försöka förklara varför tillstånden uppstår: biologiska, psykologiska och miljömässiga. Stress- sårbarhetsmodellen är den enklaste och mest använda förklaringsmodellen. Enligt den så räknar men med att vissa personer har en viss ökad sårbarhet, varför dessa lättare utvecklar ångestproblematik när de utsätts för stressande livssituationer. Tvillingundersökningar visar att om en tvilling lider av något ångestproblem så är det ca 40 % chans att även den andra gör det.[2] Den siffran gäller enäggstvillingar (vad gäller tvåäggstvillingar är siffran bara 4 %). Det här visar att generna har en viss roll när det gäller sårbarheten att drabbas av ångest. Andra biologiska orsaker kan vara att vi genom evolutionen blivit programmerade att vara rädda för vissa saker, t.ex. ormar eller höga höjder, att ens autonoma nervsystem är överaktivt, att man har obalans bland sina neurotransmittorer, och som jag har nämnt tidigare verkar kvinnor ha större risk att drabbas av ångest än vad män har, så någon slags könsbunden skillnad verkar det alltså även finnas.  Om vi flyttar oss till de psykologiska förklaringarna så menar psykoanalytikerna att ångest beror på att egot med sina försvarsmekanismer i vissa fall är okapabelt att hantera sina inre psykologiska konflikter som ofta uppstått under barndomen.  De mer kognitivt inriktade påpekar att det snarare handlar om "feltänk", exempelvis att man förstorar upp vissa obetydliga symtom så att de tolkas som livsfara eller att man exempelvis förväxlar vad som är sannolikt med vad som är möjligt.[3]  Förskräckliga händelser är alltid möjliga men de händelser man föreställer sig och som skapar ångest är ofta inte särskilt sannolika (exempelvis en flygkrasch). Miljömässiga faktorer i sammanhanget kan förutom traumatiska upplevelser (inte minst när det gäller PTSD) vara sådant som att media ständigt visar förskräckligheter som flygkrascher på tv, vilket gör att det är närmare till hands att vi "lär oss" att det är farligt att flyga. Även kulturella faktorer verkar spela en viss roll för ångesten, eller åtminstone för vad ångesten är kopplad till. Ätstörningar t.ex., som man kan betrakta som ett slags OCD-fenomen med fobiska inslag (man är rädd för att bli tjock och därför äter man "konstigt") finns nästan bara i i-länderna, något man kanske kan förklara med att vi har ett väldigt utpräglat smalhetsideal i västländerna. Och i Japan finns det en slags social fobi som kallas "Tajin  Kyofushu". Lider man detta så är man livrädd för att förolämpa andra människor genom att lukta illa, rodna, stirra eller uppvisa felaktiga ansiktsuttryck. Detta är förmodligen kopplat till japanernas "artighetskultur". Den märkligaste kulturbundna ångestproblematiken som jag kommit över är dock det som verkar drabba vissa sydostasiatiska män. Ångestsyndromet kallas "kuro" och går ut på att personen är rädd för att penisen ska dras in i buken och döda honom.[4]

Det existentiella perspektivet

En helt annan inriktning inom psykologi och psykoterapi är den existentiella varianten. På många sätt har den existentiella psykologin och psykoterapin många beröringspunkter med den humanistiska, och det som vi idag kallar den humanistiska psykologin (som kan ses som en slags reaktion mot de ensidiga och deterministiska, men i och för sig inbördes mycket olika, perspektiv på människan som anlades i behaviorismen och psykoanalysen - även om psykoanalysen visserligen i efterhand inkorporerat många existentialistiska perspektiv) har sina rötter i existensfilosofin. Existensfilosofins grundläggande tankar kan spåras tillbaka till Nietzsche och Kierkegaard, och den ena av dem har skrivit en hel bok på temat ångest. Så vad passar väl då bättre än att höra med Sören Kierkegaard själv - "existentialismen fader" - vad han har att säga om människan och hennes förhållande till just ångesten. Kierkegaards bok Begreppet ångest har haft ett enormt inflytande på existentialister som Sartre och Heidegger, precis som den haft stor betydelse för såväl vissa psykoanalytiska teoretiker som för, naturligtvis, den existentiella psykologin[5]. Grundläggande begrepp i den existentiella psykologin och psykoterapin är frihet, val, ansvar, mod och självbestämmande. Människan är enligt existentialismen fri och på ett sätt ensam i världen, således är det upp till var och en att skapa sitt eget liv och sina egna värderingar, och vad gäller det som vi inte kan förändra, förhålla oss till det så som vi själva önskar. Och en förutsättning är då att vi för oss själva medvetandegör vad det är vi verkligen är vill. Grundpoängen är att vi, om vi fullt ut vill utveckla vår potential, inte kan förlita oss på någon annan människa när det gäller hur vi ska leva vårt eget liv, utan det är vi själva som måste avgöra det. Så vad säger då Kierkegaard om ångesten?

Begreppet ångest

Kierkegaard är noga med att påpeka att ångest är något man måste skilja från fruktan och rädsla. När det gäller dessa begrepp så vet man exakt vad det är man är rädd för, hotet är känt och avgränsat, det är något bestämt, men det gäller inte ångesten. Ångest är istället, enligt Kierkegaard - som han skriver på sitt sedvanliga och lite svårgenomträngliga vis - "frihetens verklighet som möjlighet till möjligheten" och "en sympatetisk antipati och en antipatetisk sympati".[6] Enligt Kierkegaard är ångest bara något som människan kan uppleva, djuret däremot kan inte uppleva ångest (här handlar det om rädsla), det eftersom djuret inte är bestämt till frihet, inte bestämd som "ande". Kierkegaard verkar mena att människan skiljer sig från djuret på så sätt att människan måste realisera sig själv, hon är inte av naturen fix och färdig på samma sätt som djuret är genom sina instinkter, och det är därför som människan kan känna ångest. Känslan av ångest är då, enligt Kierkegaard, det psykologiska uttrycket för att människan ännu inte blivit sig själv. Kanske skulle man kunna säga att ångesten enligt Kierkegaard är ett slags övergångssymtom, när människan går från att vara djur till att bli den fullt ut realiserade människan.

Könsskillnader

Intressant är även att Kierkegaard menar att kvinnan är "mera ångest"[7] (vilket ju stämmer med moderna empiriska undersökningar). Detta kommer sig enligt Kierkegaard av att den kvinnliga syntesen mellan kropp och själ är satt på ett något annorlunda sätt än mannens, nämligen på så sätt att när friheten eller anden ska sättas hos kvinnans så bli kontrastverkan eller själmotsägelsen mellan den rent kvinnliga existensformen och frihetens existensform kraftigare, och därför uppstår det oftare mer ångest hos kvinnan än hos mannen. Det här betyder absolut inte att Kierkegaard på något sätt nervärderar kvinnan, utan kanske snarare tvärtom, för han skriver om människan att: "ju djupare hennes ångest är desto större är människan"[8]. Det han säger om mannen och kvinnan är bara att de är olika, med ändå "väsentligen lika, trots olikheten".[9] Kierkegaards förklaring till att kvinnan är "mera ångest" än mannen när friheten börjar göra sig gällande hos individen är att kvinnan är mer "sinnlig" än mannen. Kvinnan är ju "vackrare" (något som väl alla håller med om) och Kierkegaard menar att om man för in "kvinnan" under hennes ideala synpunkt så hamnar man vid skönheten. Formernas värld, det vackra, är dock det som skiljer sig mest från andens eviga frihet och formlöshet - och därför upplever alltså kvinnan mer ångest än mannen när friheten knackar på och vill in. Motsägelsen mellan "kropp" och "ande" blir helt enkelt tydligare i sina konturer. När det kommer till kritan sitter dock mannen och kvinnan i exakt samma båt, båda är bestämda till frihet och ångesten är för båda könen samma tvetydiga historia, det är, som han skriver, en sympatetisk antipati och en antipatetisk sympati.

Självförverkligande

Det ligger, enligt Kierkegaard (vilket även de humanistiska psykologierna menar), i vår natur att förverkliga oss själva, och en av människans starkaste begär är friheten, det är enligt hans sätt att se det människans mest grundläggande åtrå, men samtidigt är det som ska förverkligas det okända, det som vi ännu inte har blivit fullt ut, och ångesten som är möjligheten till frihetens verklighet upplevs därför som både lockande och skrämmande på samma gång. Ångesten är för Kierkegaard alltså ingen sjukdom eller ens något som är primärt negativt, utan snarare något positivt eftersom den, enligt hans sätt att se det, utgör ett ofrånkomligt steg i den mänskliga utvecklingen och skvallrar om vår sanna potential.[10] Det som däremot, enligt Kierkegaard, möjligtvis kan vara det "sjuka" i människans förhållande till ångesten är att vilja undvika den, att inte ta på sig ansvaret som det innebär att vara en människa. Kierkegaard menar att det här undvikandet eller avvikandet från möjligheten att bli sitt sanna jag är en slags förtvivlan - en sjukdom till döds. Ångesten är den kraft som talar om eller uppenbarar vad människan egentligen är, frihet, medan förtvivlan är den patologiska konsekvensen av att man inte vill vara sig själv.  Kierkegaard skriver i "uppföljaren" till Begreppet ångest, hans bok om nästa hemska känsla, med titeln Sjukdomen till döds, att: "Människan är ande. Men vad är ande? Ande är självet. Men vad är självet? Självet är ett förhållande, som förhåller sig till sig självt, eller är det i förhållandet, att förhållandet förhåller sig till sig självt; självet är inte förhållandet utan det att förhållandet förhåller sig till sig självt. Människan är en syntes av oändlighet och ändlighet, av det timliga och det eviga, av frihet och nödvändighet, kort sagt en syntes. En syntes är ett förhållande mellan två. Sålunda betraktad är människan ännu inte något själv."[11]  Ovanstående citat är känt för sin svårgenomtränglighet, men själva poängen är att människans natur är lite av en självmotsägelse; vi är inte som djuren bara nödvändighet och verklighet utan även frihet och möjlighet, och det är skapar ångest. Kierkegaard skriver att om en människa vore ett djur eller en ängel skulle hon inte kunna känna ångest.[12]  Självförverkligandet innebär för Kierkegaard att man som människan realiserar sin inneboende frihet och tar ansvar för sitt liv.

De mänskliga existensvillkoren

Det är alltså vår mänskliga och självmotsägande natur som ger upphov till ångesten. Människan inser, om hon reflekterar över sin existens, att allting som är just nu lika gärna skulle kunna vara sin egen motsats, det hade kunnat vara lika verkligt - det är möjligt. Det är den här kollisionen i det mänskliga medvetandet, mellan dess olika beståndsdelar, mellan verkligt och möjligt (med betoning på det möjliga), som skapar ångesten. Även om man har det bra och tryggt just nu, så är man som människa ofta medveten om hur skör ens existens är. Det är möjligt att allt går åt skogen, att vi bli sjuka eller på annat vis sätts på ruinens brant redan imorgon. Och hur det än blir i morgon så vet vi i vilket fall att vi kommer att dö någon gång. Detta är de mänskliga existensvillkoren. Bara på grund av detta är det ju faktiskt inte konstigt att människan känner ångest. Men det är inte bara det att vår framtid är oviss, för människan känner även med sig att hon är fri, att hennes val har betydelse för den egna framtiden - vilket skapar ännu mer ångest; för frågan är inte bara vad som ska hända runt knuten, vilken möjlighet som kommer att manifestera sig som verklighet, utan även vilken av alla möjliga möjligheter man ska välja att sträva efter - och även om man väljer något så kan man aldrig vara helt säker på att man väljer rätt. Michael Watts uttrycker det, i sin bok om Kierkegaard, som att vi ständigt står på branten till en avgrund bestående av osäkerhet och total otrygghet.[13] Insikten om att vi inte är något färdigdefinierat väsen, såsom en sten eller en blomma eller i viss mån ett djur, utan att vi istället är en högst osäker process av blivande som skulle kunna ta slut vilken sekund som helst är källan till den ofrånkomliga känsla av ångest, som människan måste känna om hon är modig nog att medvetandegöra sina villkor. Att vi känner ångest i livet är alltså inte konstigt och inte heller är det konstigt att vi försöker finna olika strategier för att undvika eller mildra vår ångest.  Men som vi alla vet så sipprar ångesten ändå fram då och då, och det under olika former. I den mest intensiva formen, panikattacken, kretsar ångesten just runt det skrämmande i att man i nästa sekund kanske inte längre finns. I andra, lite lugnare, stunder där den här känslan bara ligger i bakgrunden och hotar så kan man undra vad allting egentligen tjänar till, vad livet egentligen går ut på - vi ska ju ändå dö allihop. På så sätt är ångest och depression kanske bara två sidor av samma mynt. För Kierkegaard har i alla fall såväl ångesten som tungsinnet (detta på ett senare stadium) samma existentiella meningsfullhet i det att de visar på frihetens grundläggande existens. Ångesten antyder först friheten såsom en ljuvlig möjlighet (som hos barnet eller psykopaten), sedan som en skrämmande realitet, som en frihet vi måste lära oss att förhålla oss till på ett konstruktivt sätt, medan tungsinnet, enligt Kierkegaard, är uttryck för att friheten slutligen hos människan i djupaste mening finner sig själv.[14]  En sak som man kan göra som människa för att försöka undvika ångest och depression är att försöka leva så ytligt som möjligt, att på så sätt försöka bortse från faktumet att vi är fria och att vi har ansvar för våra liv. Man skulle kunna säga att man i det här fallet försöker välja ofriheten - men det är ju också ett val, vilket bara återigen visar att vi är fria att välja och att vi således har ansvar för vad vi väljer. Sensmoralen i det hela är enligt Kierkegaard att vi har en plikt mot oss själv att välja friheten, eftersom det är den vi egentligen längtar efter.  På vägen mot vårt mål, eller under vår "andliga utveckling" är ångesten en ofrånkomlig passage som vi måste lära oss att möta för vad den är. Kierkegaard skriver i slutet av sin bok att: "detta att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt det största."[15]               

Slutdiskussion

Man kan alltså se olika orsaker till ångesten. Personligen finner jag både den biologiska synen och den mer kognitiva approachen till ångest ganska "fattiga" och ensidiga. Vad gäller den kognitiva psykoterapin så har den ett den garanterat ett stort terapeutiskt och pragmatiskt värde. Här handlar det, som jag uppfattar det, mycket om sunt förnuft. Men det är inte så "spännande". Psykoanalysen är å andra sidan visserligen intressant i det att den går på djupet men samtidigt kan jag inte riktigt samsas med synen på människan som en driftstyrd stackare. Man anar lite grann samma trista determinism här som man finner i den behavioristiska eller biologiska synen. Det som då återstår är den humanistiska och den existentiella approachen på människan. Här är människan fri - i alla fall potentiellt. Och betoningen ligger på att hjälpa människan att förverkliga sig själv, att blir klar över sina egna önskningar och värderingar. För att verkligen bli trygg i sig själv och kunna hantera olika situationer på bästa sätt så tror jag att detta perspektiv är av största vikt. Min hypotes har varit dels att ångest är ett svårförståeligt fenomen och dels att det nog krävs att man går till grunden för att kunna få rimliga förklaringar om vad det kan tänkas handla om. Jag skrev även i inledningen att titeln på Kierkegaards bok "Begreppet ångest" kan tolkas som en ironisk titel, ett slags sätt att driva med den gängse uppfattningen av ångest, att det skulle vara en sjukdom som ska botas med piller eller på andra sätt tryckas undan. Kierkegaard verkar snarare mena att ångest är grunden för hela den mänskliga existensen och hennes utvecklingsmöjligheter. Det är ingen sjukdom och det är heller inget "begrepp"; ångest är tvärtom förutsättning för alla begrepp och all mänsklig kunskapsutveckling. Det är ångesten som driver på hela den mänskliga utvecklingen; dels vad gäller kunskapsinsamlande men för Kierkegaard mer centralt - den moraliska utvecklingen. I sina primitiva former är ångsten den ljuva ångest som vill ut på upptäcktsfärd, på ett lite senare stadium uppenbarar den människans stora ansvar inför sig själv och världen och slutligen innebär den för honom det som möjliggör för individen att sätta verklighetens och människans olika delar i rätt relation till varandra, dvs. att låta det eviga och upphöjda vara det primära i ens liv. Hur mycket det ligger i det som Kierkegaard skriver är kanske på ett sätt upp till var och en, då det ju inte handlar om någon objektiv vetenskap, men en överensstämmelse mellan modern empirisk vetenskap och Kierkegaards analyser verkar det ändå finnas, exempelvis i det att kvinnan är mer benägen att uppleva ångest än vad mannen är. Även andra slående beröringspunkter kan man finna mellan vad Kierkegaard skrev 1844 och vad som sägs i dag från det förnuftiga kognitiva hållet. Kierkegaard betonar geno...