Jonathan Swift

Jonathan Swift var en Irländsk präst som är mest känd för sina två satirer: Gullivers resor och Ett anspråkslöst förslag.

På 1700-talet var samhället inte alls lika jämlikt som det är idag, då det rådde stora klasskillnader. Människor hade inte alls lika mycket att säga till om i samhället utan sökte sig istället till andra som hade makten att bli hörd. Jonathan Swift skrev för den lilla människan, dvs större delen av befolkningen. Han blev ändå hörd av såväl rika som fattiga, vilket jag tror kunde vara början på ett samhälle utan de markanta klasskillnaderna.

Gullivers resor

Gullivers resor är en satir över samtidens sociala förhållanden, livet för den fattiga på den tiden var väldigt tufft och många, även Swift, började undra varför de rika ska ha ett sådant överföd medans ens egna barn svalt. I Gullivers resor han har med högklackarna och lågklackarna, de två olika grupperna ska återspegla den politiska skildringen inom hovet, vilket i boken är ett förlöjligande av dåtidens samhällsklasser. Han förlöjligar situationer i den verkliga världen genom att beskriva dem som petitesser i hans skrifter. I Gullivers resor beskriver han allt som löjligt och smått, strider som varat i generationer kan ha uppstått genom hur olika människor valde att skala ägg.

Gullivers resor handlar om en man som beger sig ut på havet. Där blir han skeppsbruten ochspolas ensam upp på land. På ön han träffar han lilleputanerna, i deras ögon är han en jätte, i hans är de små som fingrar. Han blir till slut vän med de små invånarna och får då reda på att kungariket Lilliput är djupt splittrat i två sidor.

De första delarna är skrivna med ironiska inslag och håller läsarna underhållna och på ett gott humör. De sista delarna i satiren speglar Jonathan Swifts djupa misantropi[1].

Den sista delen, Resan till Houyhnhnmernas land eller hästarnas land, så kan man tydligt se hur Swift ser ner på det mänskliga släktet. Ön är befolkad av hästar, mycket förnäma och eleganta. På ön finns dock det även de såkallade Yahooer, de är grymma, brutala och tvåbenta, vilket Gulliver känner stor skam för. Han känner skam för att så mycket som att ens likna de smutsiga varelserna.

Yahooerna speglar Swifts syn på människosläktet, smutsiga barbarer som endast hade sig själv i åtanke. Medans hästarna speglade det Swift önskade mest, ett samhälle där alla har lika värde, där alla skulle bidra för varandra.

Han skrev även pamfletter, nästan som 1700-talets insändare, där han hårt kritiserade mot den brittiska Irlandspolitiken i diverse tidningar som vågade pränta hans verk såsom Ett anspråkslöst förslag, där han ger förslag på att de som inte kunde försörja sina barn skulle sälja den till de rika. På så sätt skulle alla bli nöjda, de rika skulle bli mätta och de fattiga skulle slippa mata sina barn. Satiren väckte stor uppmärksamhet på grund av sin grymhet men ingen ändring förekom.

Han skrev satiren i ett försök att öppna ögonen på de rika, men även till de fattiga. För att även de skulle också behöva öppna sina ögon och inse orättvisan i det allt för accepterade samhällssystemet.

Dagens samhälle är mycket mer stabiliserat, det finns givetvis fortfarande rika men de fattiga har en helt annan utgångspunkt. Här i Sverige kan nu i stort sett vem som helst bli vad han eller hon vill. Nutidens diskussioner handlar därför sällan om samma nationalistiska diskussioner som på 1700-talet. Vi har tagit ett steg till, på väg mot en global enighet. Vi har en lång väg kvar att gå, men hur många steg tillbaka hade vi varit utan Jonathan Swift? Vi hade kanske fortfarande varit kvar i den gamla uppfattningen, att endast rikt hovfolk kan bestämma över oss. Jonathan Swift tyckte inte om människor, ändå så bistod han oss så mycket.

En mycket känd satiriker i Sverige idag är komikern Magnus Betner. Han använder mycket satir i hans skämt och lyfter samtidigt fram allvarliga frågor på ett roligt sätt. Betner pratar mycket om hans syn på jämställdhet och religion. Hans satir ligger mycket nära det sarkastiska, eftersom han är komiker och behöver vara rolig så förklarar han ofta satirens egentliga mening i slutet. Du kan se ett klipp med Magnus Betner här[2].

Jonathan Swift kan framställas som misantropisk man när man läser vissa av hans verk, speciellt Ett anspråkslöst förslag. Men man måste ha i åtanke att det är satir han skriver, satir som påvisade bristerna i dåtidens samhälle.

Hans satir skulle jag säga är av den mörka sorten. Den sort som fängslade människor under upplysningstiden...