Mellankrigstiden jämfört med nutid - politiskt och ekonomiskt.

Inledning

Syftet med detta arbete är att undersöka och att ta reda på hur det låg till med ekonomin och politiken på mellankrigstiden och även gemföra med vad som har hänt och hur det ser ut nu.

Mellankrigstiden

Ekonomin

Arbetslösheten i Sverige var ganska låg i landet fram till början av 1920-talet, men det steg snabbt till en nivå på 25 %. Efter 20-talskrisen låg talen runt 10-12%. Under 1930-tals depression steg talen igen över 20 % och inte förrän på 1940-talet var arbetslösheten under 5 %.

1930-talets början var en tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige och utomlands föll priserna och arbetslösheten blev större. I Sverige infördes en låg räntenivå. Vilket bottnade i en ändrad ekonomisk politik.

Det låga ränteläget innebar att den svenska ekonomin sköt fart under 1930-talets början.

Den ekonomiska tillväxten - ökningen av bruttonationalprodukten per capita - steg under mellankrigstiden dubbelt så snabbt i Sverige som genomsnittet för västländerna. Sverige tog det stora språnget från fattigdom till välfärd. (Klas Eklund. Bonniers svenska historia.)

Sverige började efter år 1931 expotera varor från Sverige, som ledde till att vi fick råd att köpa saker från utlandet.

Under 1920-talet började stora företag som Bofors, Separator, AGA, SKF, L.M Ericsson, ASEA och Electrolux utvecklas väldigt snabbt. Därmed började antalet industriarbetare öka och många människor flyttade in till storstan. Alla som bodde på landet fick elektricitet och bönderna fick maskiner som gick på ström. Skillnaden på fattig och rik var stora, men klassindelningarna gjorde arbetsmarknaden orolig och det var många arbetskonflikter

År 1930 kom den ekonomiska krisen till Sverige som gjorde att jordbrukspriserna sjönk och därmed växte arbetslösheten.

Kreugerkraschen 1932

Ivar Kreuger hade byggt upp ett imperium med bl.a. tändsticksfabriker runt om i världen. För att kunna göra det behövde han låna mycket pengar. Många trodde att han var nästan som en gud och litade på honom. Han hade stort förtroende hos banker och politiker. Han hade ensam kontroll över alla viktiga affärer i koncernen. Sedan visade sig att han hade fifflat med bokföringen. När detta upptäcktes blev det ett sammanbrott för koncernen. Han tog livet av sig den 12 mars 1932. Förmodligen ändrade inte denna händelse utvecklingen, men bidrog till att göra det till ett av det mest mytomspunna sammanbrotten i historien. Innan detta hade hunnit redas ut hade en del banker blivit svagare och andra starkare.

Valet på hösten 1932 ledde kanske som en följd av Kreugerkraschen till stora framgångar för socialdemokraterna och Bondeförbundet, som företrädde de av krisen hårdaste drabbade grupperna, arbetare och bönder. Per Albin Hansson bildade en rent socialdemokratisk regering med arbetslöshetsbekämpning på programmet. I maj 1933 ingicks en krisuppgörelse mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, som skapade en tillräcklig majoritet i riksdagen. Detta brukar kallas "kohandeln".  Socialdemokraterna kunde genomföra sitt krisprogram mot vissa medgivanden till bönderna om tullar och bidrag till jordbrukarna. Efter ett kort mellanspel med en ren bonderegering sommaren 1936 under Axel Pehrsson-Bramstorp bildades hösten 1936 en koalitionsregering mellan de båda partierna på ett omfattande socialpolitiskt program, "folkhemspolitiken". Med koalitionsregering menas en regering med åtminstone två partier. Det mesta stannade dock vid ansatser p.g.a. andra världskrigets utbrott. Men konjunkturerna förbättrades, till stor del tack vare krigsrustningarna, och arbetslösheten minskade. Arbetsmarknadens parter arbetsgivareföreningen och LO närmade sig varandra. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen reglerades formerna för avtal och konflikter, och ett samförstånd växte fram som blev grunden för den senare så omtalade "svenska modellen".

Politiken

I Sverige på 1930-talet infördes en låg räntenivå som bottnade i en ändrad ekonomisk politik. För att stimulera byggande och andra investeringar och för att motverka den ekonomiska krisen införde staten den nya politiken.

Under 1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar och sparande, som de främsta målen.

Mellankrigstiden innebar en kraftig tillväxt för den offentliga sektorn och lönearbetet, och bönderna hamnade på efterkälken i förhållande till många andra grupper i samhället. Depressionen vid 1930-talets mitt tvingade många arbetare att ta uselt avlönade jobb hos bönderna under sådd och skörd, vilket knappast främjade relationerna mellan grupperna.

Den ekonomiska politik som fördes från 1930-talet byggde på en uppgörelse mellan Bondeförbundet och socialdemokraterna 1933, då lades grunden till statens större inblandning i samhället och vid utformningen av en praktisk politik. Det innebar bl.a. mer satsningar på offentlig verksamhet, överbryggning av konjunkturnedgångar genom ökade offentliga investeringar m.m., alltså en aktiv statlig politik för att hålla arbetslösheten nere och samtidigt hålla prisnivån stabil. Staten ingrep t.ex. mycket mer kraftfullt än under inflationsvågen under andra världskriget. Prisstegringarna blev mycket lägre än under första världskriget, p.g.a. att statsmakterna införde pris-, löne-, och hyresstopp.

Viktiga årtal:

1914: Bondetåget handlade om att få mera pengar till försvaret.

1917: Med parlamentarism menas att det är sammansättningen i Riksdagen som avgör vilken regering man ska ha och inte kungen.

1918-1921: Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.

1932: Per Albin Hansson bildar regering och inleder ett långt socialdemokratiskt maktinnehav.

1933; Krisuppgörelsen mellan socialdemokrater och bondeförbundet.

1938: Saltsjöbadsavtalet lägger grunden till långvarig arbetsfred ochvar ett avtal om hur arbetsmarknaden ska vara organiserad, t.ex. om rätten att strejka.

Resultat i riksdagsvalen mellan 1917 och 1940

M betyder högern

C betyder bondeförbundet

Fp betyder bondeförbundet

S betyder socialdemokraterna

V betyder kommunisterna

M                  C                   Fp                  S                    V

1917              24,7               8,5                 27,6               39,2               -

1920              27,9               14,2               21,8               36,1               -

1921              25,8               11,1               19,1               39,4               4,6

1924              26,1               10,8               16,9               41,1               5,1

1928              29,4               11,2               16,9               37,0               6,4

1932              23,5               14,1               11,7               41,7               8,3

1936              17,6               14,3               12,9               45,9               7,7

1940              18,0               12,0               12,0               53,8               4,2

På det politiska fältet avspeglades den hårdnande klasskampen i två tydliga uppfattningar mellan socialister och borgare. Liberaler (människor som tror att man inte ska reglera för mycket) och socialdemokrater hade efter demokratins seger inte längre några gemensamma intressen på det samhällsekonomiska området. Inom socialdemokratin restes krav på socialisering, liberalerna slog vakt om privat äganderätt och fri företagsamhet (med socialisering menas överföring till statligt ägande). Skiljelinjen gick här inte längre mellan höger och vänster utan mellan ett borgerligt och ett socialistiskt block. Motsättningarna inom det borgerliga lägret var dock alltför stora för att en gemensam borgerlig regering skulle kunna bildas. Högern och liberalerna var oense om skolan och försvaret.

Frågan om alkoholförbud splittrade i samband med en folkomröstning 1922 t.o.m. Liberala samlingspartiet i två partier, liberala och frisinnade, som dock återförenades i Folkpartiet 1934. En ny politisk kraft hade tillkommit genom Bondeförbundet, som vuxit fram ur bonderörelsen strax före kriget och etablerat sig som riksdagsparti 1921. Socialdemokraterna saknade egen majoritet, och som enda möjlighet att styra landet återstod därför växlande minoritetsregeringar, ofta med smalt parlamentariskt underlag (med parlamentariskt underlag menas hur stor del av Riksdagens ledamöter som står bakom regeringen). År 1920 bildade Hjalmar Branting den första rent socialdemokratiska regeringen. Han återkom som regeringschef 1925-23 och från 1924 till sin död 1925. Hjalmar Branting var skolkamrat med Gustav V. Den frisinnade (en del av folkpartiet) ledaren C.G. Ekman regerade 1926-28 och 1930-32 med hjälp av hoppande majoriteter. Med hoppande majoritet menas att regeringen får stöd av än den ena och än den andra sidan (vänster och höger).

Säkerhetspolitiskt hade Sverige läge klart förbättrats genom att både Tyskland och Ryssland utgick starkt försvagade ur första världskriget. Mot denna bakgrund fattades 1925 års försvarsbeslut som innebar en omfattande nedrustning (med nedrustning menas att försvaret minskas). Trygghet sökte man i den kollektiva säkerhet som utlovades av Nationernas förbund, dit Sverige anslöt sig 1920. Sverige böjde sig för Nationernas förbunds utslag i Ålandsfrågan 1921, som gick i finsk favör. Ålandsfrågan gällde om Åland skulle höra till Sverige eller Finland. Även om utslaget gick i finsk favör fick ålänningarna särskilda rättigheter. Bl.a. garanterades dom att kunna fortsätta prata svenska.

Under 1920-talet tog Sverige under bland annat Brandtings ledning livlig del i Nationernas förbunds arbete. Nationernas förbund är ungefär samma som dagens Förenta nationerna. När Nationernas förbund under 1930-telet visade sin oförmåga att möta axelmakternas aggressionspolitik blev en säkerhetspolitisk omprövning ofrånkomlig. År 1936 förklarade sig Sverige jämte en rad andra stater obundet av Nationernas förbunds sanktionsförpliktelser, och ett nytt försvarsbeslut samma år gav krigsmakten förstärkningar, som särskilt kom flygvapnet till godo. Som ersättning för Nationernas förbund försökte Sverige organisera ett nordiskt försvarssamarbete, dock utan framgångar. Den så kallade Stockholmsplanen om gemensamt svensk-finskt försvar av Åland 1939 strandade på sovjetiskt motstånd.

Vilka problem uppstod och vilka lösningar fann man?

Byggnadsinvesteringarna ökade mycket under 1930-talet, liksom maskininvesteringarna. Finanspolitiken med underbalansering av budgeterna fick inget genomslag i början av 30-talet, men det som var viktigast var att den relativa nivån för statusutgifterna var högre än under föregående decennium (med finanspolitik menas politiken med statens inkomster och utgifter). Statusutgifterna och statsskatterna ökade under denna period, vilket gav staten mer inkomster att använda i konjunkturpolitiskt avseende (med konjunkturpolitik menas hur staten försöker vända t.ex. en lågkonjunktur till en högkonjunktur). Det viktigaste var den ändrade synen på den ekonomiska politiken, på det psykologiska planet, under 1930-talets början.

År 1933 lade Gunnar Myrdal, nationalekonom, fram tanken på att orsaken på den höga arbetslösheten var den låga efterfrågan i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga tider skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin (med underbalanserad budget menas att statens utgifter är större än inkomsterna).

I en konjunkturnedgång borde man stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av nödhjälpsarbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav upphov till inkomstökningar på ett håll i ekonomin. En så kallad multiplikatorprocess satte alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång. Den nya arbetslöshetspolitiken från 1933 blev expansiv i landet och finanspolitiken ändrades. Med multiplikatorprocess menar man att om en får jobb kan den börja köpa och i sin tur får någon annan jobb. Den som nu fått jobb kan börja köpa mera och sedan får någon annan jobb. Och så tänker man att det håller på.

En låg ränta kan medföra att investeringar ökar, vilket innebär att fler arbetstillfällen skapas och att produktionen och konsumtionen totalt sett ökar i samhället. Denna effekt kunde tänkas accelerera genom den så kallade multiplikationseffekten, detta skulle göra att BNP (Bruttonationalprodukten) i ett land ökade. Denna effekt kan i princip fungera i en lågkonjunktur, men är svårare i en högkonjunktur, eftersom det då redan är en överhettad ekonomi med låga möjligheter att öka produktionen och investeringarna inom landet. Låga räntor tenderar också att öka inflationen i en högkonjunktur då produktionen närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande (med kapacitetsutnyttjande menas hur stor del av arbetskraften och maskiner som används i produktionen). Bristen på arbetskraft och material driver upp löner och priser i ett sådant läge, vilket gynnar importen och hämmar exporten i ett land.

De senaste åren

Ekonomiskt

Högkonjunktur med låg arbetslöshet, ökade inkomster och många köpte bilar och bytte kök fram till hösten 2008. Många var rädda för inflation (prishöjningar). Räntan hög.

Hösten 2008 blev det en ändring. Banker i USA kraschade och problemen spred sig snabbt i hela världen. (Jämför med Kreuger-kraschen.)

Arbetslösheten ökar nu. Folk köper inte så mycket.

Det kan vara svårt att låna pengar. Men det är låga räntor.

För dom som vill åka utomlands har det blivit mycket dyrare. 1 euro kostar nu 11 kronor men bara 9,50 för ett par år sedan. Importerade saker blir också dyrare.

Arbetslöshetsersättningarna har sänkts för dom som blivit arbetslösa.

Staten måste hjälpa bankerna så de inte går i konkurs.

Kommuner (med bl.a. skola) och landstingen (med sjukvården) kan få mindre skatteinkomster. Därför kanske dom måste minska ner.

Växande klyftor mellan de riktigt rika och alla andra. En del tycker att det finns för många "girigbukar".

Politiskt

Det har varit olika regeringar i Sverige. Socialdemokratiska eller borgerliga (med moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna). Nu är det en borgerlig regering som brukar kallas alliansregeringen.

Försvaret har minskats ner precis som på 1920-talet.

Intresset för att rösta i valen minskar. I sommar är det val till EU-parlamentet, inte e...