En händelserik dag - Skräckhistoria

- Mamma? Mamma? rösten var svag, men hördes ändå klart och tydligt, eftersom det var helt tyst för övrigt, förutom ett mjukt brummande.

- Ja, gubben? Kvinnan som svarade fällde en tår. Han levde.

Hon vände blicken mot sin dotter. Dottern låg där med ögonen slutna och det krusiga håret låg runt huvudet som en gloria. Hon hade varit död i tre dagar nu.

Så plötsligt, bröts kvinnans funderingar och röster och fotsteg hördes. Magen drog ihop sig av rädsla, men där fanns också en strimma av hopp. Den lilla luckan öppnades och en man tittade ner. Han såg alldeles skräckslagen ut och såg på kvinnan som hade små rädda ögon, tovigt hår och stinkande kläder. Han tog ett djupt andetag. Han fick kväljningar av stanken. Han hörde röster, stängde snabbt luckan och kvinnan suckade.

Jenny gnuggade sig yrvaket i ögonen och tittade på klockradion. Den visade 6.20. Hon klev upp ur sängen och gick fram till garderoben. Hon ryckte åt sig den lila morgonrocken

och lade märke till att Christers morgonrock hängde på galgen och att jobbkläderna var borta. Hon suckade. Han jobbade alldeles för mycket. Hon hade varit på Teneriffa en vecka med sina väninnor och kommit tillbaka föregående kväll. Sedan hade hon slocknat vid 22 och då hade han ännu inte kommit hem än och nu hade han tydligen redan åkt. Christer hade inte heller svarat på något av meddelandena hon hade skickat till honom på semestern. Han hade sagt att det var mycket på jobbet just nu men ändå.

Hon satte på espressomaskinen och gick in i duschen. Efter det att hon hade duschat drack hon tre(!) espresso. Det gjorde hon varje morgon, för att vakna till. Hon åt en macka och klädde sedan på sig. Sedan fick hon syn på klockan, 6.50, och rusade ut i hallen. Hon klädde på sig den rutiga kappan och de röda läderstövlarna och rusade nerför trapporna. Lägenheten låg på Fleminggatan och hon jobbade på Kungsgatan. Jenny var tvungen att vara på jobbet sju och nu var klockan alltså tio i. Hon sprang ut till bilen, satte sig och körde ut på Fleminggatan. I korsningen Fleminggatan - S:t Eriksgatan blev det kö. Hon muttrade irriterat:
- Varför just idag!

Solen sken in genom fönsterrutan och Jenny vevade ner fönstret. Det var oktober, men solen värmde ändå skönt.

Hon sneglade på klockan ideligen och när hon hade stått där i femton minuter steg hon ur bilen och gick fram för att se vad det var som tog så lång tid. Hon hade väntat sig att se gubbar från vägverket, eller kanske en bärgningsbil, men möttes istället av en förskräcklig syn.

Det var ett enda virrvarr av polisbilar, ambulanser, brandbilar och människor som sprang fram och tillbaka. Jenny bara gapade. Hon försökte hitta någon att fråga om vad som hade hänt, men alla sprang runt och verkade ha väldigt bråttom. Hon lyfte blicken och nu såg hon vad  all uppståndelse kom ifrån. Cirka 200 meter ut till havs låg ett skepp som hade kantrat, men man kunde bara urskilja konturerna eftersom hela skeppet brann. Hela havet såg rött och flammande ut. Jenny drog efter andan och kände hur benen vek sig där hon stod, i mitten av bron. Tusentals scenarier flög runt i huvudet men hon avbröts i sina funderingar.

- Du, du får inte vara här, sa en man i polisuniform som kom gående emot henne.

- Men vad är det som har hänt?

- Ja det skulle du bra gärna vilja veta, va? Försvinn nu!

Hon lommade iväg, sur för hans uppträdande emot henne. När hon kom fram till bilen satte hon sig i förarsätet. Hon tyckte att det stank men brydde sig inte om det. Hon rättade till backspegeln och hoppade till av förskräckelse. Det satt en liten pojke i baksätet! Han var solbränd och hans kläder var smutsiga. Nu förstod hon var stanken kom ifrån.

- Herregud, vad du skrämde mig! sa hon.

Han skakade av rädsla och flackade med blicken.

- Såja, var inte rädd. Jag ska inte göra dig något illa, sa Jenny med sin mjukaste röst.

Pojken tittade äntligen upp och sa på engelska:

- Du får inte låta dem ta mig! Snälla fröken, gör det inte! Hans röst var desperat och bedjande.

Hon svarade, också hon på engelska:

- Vad är det som har hänt? Var är din mamma?

Nu hade han börjat gråta.

- Hon... är... död! hulkade han fram.

Jenny steg ut ur bilen och tecknade åt den lilla pojken att sitta kvar. Sedan gick hon fram till en annan polis och frågade:

- Vad händer med barnen som förlorar sina föräldrar?

- Va?

- Ja, en del barn har väl förlorat sina barn i olyckan? Sa hon och försökte verka säker på sin sak, men benen darrade.

- Jo, jag antar att de blir hemskickade till Pakistan där de kom från.

- Så kan ni väl inte göra! skrek hon åt honom.

- Vi har inte så mycket val. Nu, om ni ursäktar, så har jag jobb att återgå till, sa han och vände sig om och började gå mot en ambulans.

- Oansvariga svin! skrek hon åt honom. Han vände sig inte ens om, utan skakade bara på huvudet.

Jenny sprang tillbaks till bilen, hoppade in och tecknade åt pojken att spänna fast sig.

Hon gjorde en u-sväng, så bra det nu gick med alla bilar runt omkring, och körde tillbaks till lägenheten. Väl där lyfte hon pojken ur bilen och sprang uppför trapporna, med pojken på ryggen. Sedan låste hon upp lägenheten och klev in. Inte förrän de hade kommit in i lägenheten och låst om sig kunde hon slappna av och släppa ner honom. Det kändes som om någon hade förföljt dem. Jenny skakade av sig rädslan. Det var säkert bara inbillning, intalade hon sig själv. Sedan tog hon den lilla pojken och ledde in honom i köket. Han såg storögt på lägenheten.

- Wow, sa han plötsligt.

- Tycker du det är fint?

Han nickade. Hon tittade på honom ett tag där han gick runt och kände på allt. Pojken var mycket mager, och han hade skrubbsår på armar och ben.

- Vill du ha en smörgås? frågade hon.

Han nickade igen och hon öppnade kylskåpet för att ta fram smör och ost. Då hördes nycklar i dörren och Jenny stelnade till. Hon hade väntat sig att hon skulle få vara ensam med pojken ett tag. Vem kunde det vara? Christer var ju på jobbet, så det kunde ju inte vara han. Jenny sa till pojken att han skulle sätta sig på en köksstol och gick själv ut i hallen. Dörren öppnades och där stod...

- Nej, gör det inte! Nej! hulkade kvinnan fram. En del hade redan gett upp, medan en del grät och skrek precis som kvinnan. Men det var för sent.

... en man med tovigt hår, Armanikostym med hål överallt och brännmärken i ansiktet och på fötterna. Det tog några sekunder innan hon såg att det var Christer. Han såg ut som om han hade gjort något hemskt. Tårar rann ner för hans såriga kinder.

- Men lilla gubben, vad är det som har hänt? undrade Jenny och sprang fram och omfamnade honom.

Han svarade inte utan gick med långsamma men bestämda steg mot köket. Han frös i steget när han fick syn på den lilla pojken. Han stirrade en lång stund, som besatt, på pojken. Pojken i sin tur såg så rädd ut att han gömde sig under bordet.

- Va fan har du ställt till med! röt Christer och vände sig om mot Jenny. Hans ansikte var helt förvridet av ilska. Jenny hade aldrig sett honom så arg.

- Det är lugnt Christer, lugna dig lite. Jag var tvungen att ta hand om honom, jag kunde inte bara lämna honom, jag... Christer avbröt henne.

- Fan dig, Jenny. Jag trodde jag kunde lita på dig. Fattar du inte att du har förstört allting!

- Förstört vadå? undrade hon.

Hon såg hur Christer gick mot köksbänken och fram till knivblocket. Han tog upp en kniv, och...

- Mamma! Mamma hallå? Nej mamma, du förstår inte. Du måste vakna, du bara måste! Vi kan inte stanna här. Han ruskade förtvivlat om sin mamma, men insåg att det var lönlöst. Han insåg att han var tvungen att ta sig igenom det flammande jättemonstret själv. Han såg sig om men monstret var överallt. Men där då, kunde det vara? Ja, det var det. En liten strimma dit monstret inte hunnit ännu!

... och drog upp den lilla pojken från golvet.

- Neej! skrek Jenny samtidigt som kniven i Christers hand närmade sig pojkens hals.

- Du förstår inte, Jenny. Jag måste, svarade han. Jenny tog mod till sig och sa:

- Det måste du inte alls. Hon ryckte loss pojken från Christers grepp och sprang ut ur köket, igenom hallen och ut genom dörren. Pojken hade hon i famnen. Christers fotsteg hördes i trapphuset men hon vågade inte vända sig om, hon var rädd för att förlora tid. Hennes hjärta bultade så fort att hon trodde att det skulle hoppa ur kroppen. Hon fick panik då hon kom fram till bilen och insåg att bilnycklarna låg kvar uppe i lägenheten. Sedan hördes en äckligt välbekant röst.

- Glömt den här? sa Christer med ett retsamt flin.

- Christer... sa Jenny och skakade på huvudet.

- Så synd, svarade han och hans röst fullkomligt dröp av sarkasm. Det ser ut som att ni blir tvungna att åka med mig då. Du kan väl ändå inte tvinga Salim att gå, barfota som han är, fortsatte han.

Jenny ryckte till.

- Salim? Hur kan du veta vad han heter? Det vet ju inte ens jag, undrade Jenny.

- Det ska du skita i, svarade han barskt.

Hon backade sakta och försökte knappa in ett meddelande till sina föräldrar, utan att Christer märkte det. Det löd:

Ring polisen! Inget skämt

Men just som Jenny pustat ut, plingade mobilen till för att tala om att meddelandet hade sänt.

- Jävla mobil, muttrade hon för sig själv.

- Vad var det där? frågade Christer misstänksamt.

- Öh... vadå? Jag hörde inget, sa hon osäkert.

- Du ska ge fan i att skvallra, hör du det? sa han hotfullt och tog ett steg närmare. Han drog fram en pistol ur ena fickan.

Jenny kippade efter andan.

- Christer, tänk efter nu, sa Jenny.

Hon backade långsamt, fortfarande med pojken i famnen. Sedan vände hon sig om och började springa så fort hon kunde. Hon sprang ner på Polhemsgatan och svängde sedan in på Kungsholmsgatan mot polishuset. Hon kunde höra hur Christers fotsteg kom närmare och närmare. Plötsligt tog någon tag i henne och pojken och drog in dem i Kronobergsparken. Jenny blev förvirrad. Det här var bara för mycket på en gång. Det kunde omöjligt vara Christer, för den här mannen hade suttit och väntat i parken. Hon försökte se vem det var, men han höll fast henne hårt så hon kunde inte se hans ansikte.

- Vem är det? frågade hon.

- Schh, hyssjade en mansröst.

I samma ögonblick sprang Christer förbi. Jenny hukade sig så mycket som det gick utan att krossa Salim, men hon hade inte behövt oroa sig. Mannen, som var, det såg hon nu, maskerad hade knuffat in dem bakom en hög buske. Hon kände hur mannens grepp återigen hårdnade. Plötsligt kom panikkänslorna tillbaks. Vad ville den här mannen henne? Eller var det Salim han ville åt?

Han simmade, och simmade, och simmade. Det kändes som om han hade simmat i flera timmar.

Hans ben var blytunga och han fick äckliga kallsupar hela tiden, eftersom han inte orkade hålla huvudet över vattnet särskilt länge i taget nu. Han orkade bara inte mer.

Det blev tyst. Christers fotsteg hade tonats bort och det enda som hördes var hur vinden ruskade om träden och några röster långt bort. Mannens grepp mjuknade och Jenny vände sig om. Sedan tog han av sig masken. Han var en man i trettioårsåldern och huvudet var kalt, ögonen varmt bruna och han log urskuldande.

- Förlåt för att jag höll i dig så hårt, men jag tänkte att du kanske skulle ha börjat

prata annars, och då kanske Christer hade hört dig, sa han och såg lite skamsen ut.

- Det är okej, sa Jenny och kramade om Salim och kände hur hon fick tillbaka sin normalpuls.

- Jag heter Peter och jobbar som polis här, sa han och pekade mot polishuset. Christer är en av landets mest efterlysta och nu har han nog hamnat i säkert förvar. Mina kollegor står lite längre bort på vägen, sa han och log.

- Mest efterlysta?

- Ja, visste inte du det? Det har ju varit på nyheterna hela dagen. Hur känner du honom då?

- Vi är..

- Ja?

- Gifta, sa Jenny med en suck. Men jag förstår inte, vad har han... Peter avbröt henne.

- Följ med mig till polishuset så ska jag förklara för dig, sa han och det vänliga tonfallet var som bortblåst. Hans röst var kall och ögonen arga.

Då såg han en båt komma emot honom. Han försökte vinka till de som satt i båten, men han fick bara kallsupar. En man hoppade i och lyfte upp pojken i båten. Pojken frös så han hackade tänder och fick en handduk om sig. De kom in till land och där var det ett enda virrvarr av bilar och människor. Han hörde språk på ett språk han inte förstod, kunde det vara svenska som hans mamma berättat om? Bilarna såg läskiga ut och han upptäckt...