Ädla och oädla metaller(syror och metaller)

Ädla och oädla metaller(syror och metaller)
Labb 1
Material: Bägare, urglas, pincett, provrör, pipett, förkläde, skyddsglasögon

Kemikalier: Utspädd saltsyra, små bitar av zink, järn, koppar och magnesium.

Utförande:
1. Använd skyddsglasögon! Fyll en bägare till ungefär hälften med utspädd saltsyra. Använd pincett och doppa en bit zink i saltsyran. Studera vad som händer och lägg sedan zinkbiten på ett urglas.

2. Gör sedan samma sätt med bita av magnesium, järn och koppar.

3. Lägg en bit zink i ett provrör med lite saltsyra. Håll omedelbart tummen för provrörets öppning. Ta sedan bort tummen och försök antända gasen.

Hypotes:
När jag stoppade ner zinkbiten i saltsyran så trodde jag direkt att det skulle frätas sönder alltså att den skulle reagera eftersom det är en oädel metall. Sen gissade jag också på att magnesium och järn skulle reagera eftersom de är också är oädla metaller. Men däremot så gissade jag på att ingen reaktion skulle hända med koppar biten eftersom det är en ädel metall.

Innan vi skulle antända zink i ett provrör med lite saltsyra så trodde jag att det skulle ske en liten reaktion. För att jag minns när våran lärare gjorde något liknande. Hon hade stoppat ner någon typ av metall och så när hon tände det hörde vi ett litet ljud. Så jag trodde att det skulle ske samma sak med vår. Jag visste även att det skulle bildas vätgas när man hade stoppat ner zink i saltsyra. Eftersom det är en väteutdrivande metall. Vätgasen skulle bildas sen när man tog bort tummen skulle man få höra ett ljud. Det här hade jag fått reda på när vår lärare berättade om väteutdrivande metaller och sen gjorde hon själv en liknande experiment, så därför gissade jag på att samma sak skulle hända med vår zinkbit i saltsyran.

Resultat: Resultatet av zinkbit i saltsyra blev att det bildades små bubblor på zinkbiten och bubblade till slut upp till ytan. När man sedan antände zink i saltsyra så hände det faktiskt ingenting.

Resultatet av kopparbit i saltsyra blev ingen rektion alls.

Den metallen som gav den kraftigaste reaktionen var magnesium. Det var faktiskt den enda metallen som frätes bort helt och hållet. Den enda metallen som faktiskt hade den kraftigaste reaktionen. Det beror ju på att det är den näst oädlaste metallen i späningserien.

Järnets yttersta skikt löstes upp. Något rött/brons bildas på järnet, alltså rost.

Slutsats:
Anledningen till att varför koppar inte reagerade i saltsyra var för att det är en ädel metall. Dessutom är den inte väteutdrivande.

När vi sedan hade en zinkbit i saltsyra och höll över med tummen så såg vi ju bubblor som bildades och bubblade till slut upp till ytan. Sedan när vi tände hände ingenting och det beror på att vi inte hade låtit zinken stå i saltsyran tillräckligt länge. Då pratar vi inte om minuter utan timmar. Alltså om den hade fått stå där en längre tid skulle det ske en reaktion när vi antände. Om vi hade låtit den stå där några timmar så skulle man se att zinken skulle frätas bort helt och hållet. Den skulle oxideras. Sen skulle det även bildas vätgas ur saltsyran. Och eftersom zink är en väteutdrivande metall så skulle man ha hört ett litet poff när man sedan antände det.

Det var alltså bara de oädla metallerna (zink, magnesium och järn) som reagerade med saltsyran

Och ju oädel en metall är desto kraftigare blir reaktionen när den kommer i kontakt med ädla metalljoner. Den oxiderar alltså lättare. Vi kan också säga att en ädel en metall inte påverkas när den kommer i kontakt med luft eller vatten. Medans de oädla påverkas och förändras.

Ädla och oädla metaller (metaller och joner)
Labb 2
Material: urglas, pincett, provrör, förkläde, skyddsglasögon

Kemikalier: Kopparsulfatlösning, järnsulfatlösning, silvernitratlösning, små bitar av järn och koppar

Utförande:
1. Lägg en järnbit på ett urglas. Droppa lite kopparsulfatlösning på järnbiten.

2. Droppa lite järnsulfatlösning på en bit koppar.

3. Droppa lite silvernitratlösning på en bit koppar. Skölj efter en stund kopparbiten med vatten och låt den sedan torka. Rör inte vid beläggningen med fingrarna.

Hypotes:
Innan jag droppade lite kopparsulfatlösning på järnbiten så gissade jag på att den skulle få en rödbrun färg. För att jag visste att kopparjonerna skulle reduceras till kopparatom som skulle lägga sig på järnet. Men jag var lite osäker.

När jag droppa järnsulfatlösning på kopparbit så gissade jag på att ingenting skulle hända. För att jag tänkte att koppar är en ädel metall och den reagerar ogärna med andra metaller.

När jag hade hällt silvernitratlösningen så gissade jag på att kopparbiten skulle bli silverfärgad. Silverjonerna skulle alltså reduceras till silveratomer och lägga sig på kopparbiten. Den skulle alltså färgas lite silver.

Resultat: Resultatet blev när järnbiten fick kopparsulfatlösning på sig fick den snabbt en rödbrun färg. Kopparjonerna reducerades och bildade koppar på järnbiten. Samtidigt oxiderade järnatomerna och bildade järnjoner.

Resultatet av järnsulfatlösning på en bit koppar blev ingenting. Det beror på att koppar är ädlare än järn.

Resultatet av silvernitratlösning på en bit koppar blev följande. Kopparbiten färgades silver. Alltså hade silvernitratlösningen reducerats och lagt sig på kopparbiten. Och det beror ju på då att silver är ädlare än koppar.

Beräkningar: