INKVISITIONEN

INKVISITIONEN

Ordet inkvisition kommer från det latinska ordet Iniquas som i sin tur betyder: undersökning.

Det var en domstol, speciellt upprättad för den katolska kyrkan. Den hade ensamrätt, sedan början av 1200 - talet, i att tillrättavisa alla dem som handlade eller trodde i strid med kyrkans läror. Påven hade i uppdrag att utse inkvisitorerna och ofta föll lotten på dominikaner och fransiskaner, de kallades gemensamt för menidikanterna. De innehade en självständig ställning under påven och hade rätt att agera utan påverkan från biskoparna i det stift där de arbetade. De var befriade från lydnadslöftet som de egentligen skulle ha till abboten i det kloster de hörde till. Inkvisitionen utgjordes av ett flertal ämbetsmän som på olika sätt hjälpte inkvisitorn själv. På den här tiden fanns det även delegater som hade hand om förundersökningar och en del andra formaliteter. Inkvisitorns medhjälpare och personliga rådgivare kallades för socius. Där fanns även vakter, hemliga agenter och notarier, vars uppgift var att omsorgsfullt insamla bevis och sedan arkivera dessa för framtida användning.

Inkvisitionen ägde också egna byggnader och där inne kunde man hitta: fängelser, förhörsrum, arkiv och bostäder. Inkvisitorerna fick antingen en fast summa pengar årligen till sitt underhåll, men det var vanligare att de fick en procentuell andel av den egendom som beslagtagits från dömda kättare. Vid förhör var alltid ett par rådmän närvarande, men deras roll var inget annat än formell, eftersom att inkvisitorn var fri att fatta egna beslut utan att de behövde vara inblandade. En representant från biskopen var också närvarande här.

Det fanns två olika inkvisitioner, den spanska (som var mer fristående, den löd under sig själv och den spanska kungamakten), samt den italienska (som stod rakt under påven).

Människor har alltsedan apostlarnas tid haft viljan att själva välja i frågor som berör tro och läror, detta utgjorde tidigare ett problem för kristendomen. Redan på 400-talet räknade man att det fanns cirka 88 olika kättare. Det här problemet växte markant under 1100-talet och därmed också kyrkans motstånd. Innocentius III var den första påve som ansåg att kätteri var samma sak som förräderi och han vidareutvecklade och skärpte kyrkans inställning mot kätteri.

Inkvisitionens främsta mål var att tillintetgöra alla kättarsekter vars tro stred mot det som kyrkan förespråkade.

Den kämpade även mot alla typer av häxor och andra personer som man misstänkte för att ha någon typ av ockult intresse. Man kan sammanfatta det med att de förföljde alla som var oliktänkande på något sätt. Katarerna var en kättarsekt som förkastade inkarnationen och alla kristna ceremonier med undantag för dopet, eftersom de skilde helt på ande och materia.

De menade att Kristus själv hade inrättat dopet.

En annan kättarsekt, Valdenserna ansåg att alla människor skulle leva ett spartanskt liv, i fattigdom och predikande, så som Kristus själv hade gjort. De ville också att påven skulle avsäga sig all sin världsliga makt. De förbjöds 1181 att träffas och hålla predikningar, som svar på det här började de att predika allt ivrigare och snart skickade påven inkvisitionen efter dem. Valdenserna började organisera upp en egen kyrka med egna präster, biskopar med mera, de avfärdade det katolska prästerskapet som några slags medlare mellan gud och människorna. Vidare ansåg de också att bikten och nattvarden var något som vem som helst kunde utföra.

Det var ju inte mer än en gång om året som nattvarden faktiskt delades ut. Valdenserna anklagades ibland för att de skulle ha varit djävulsdyrkare, men det är inte sant, utan ett felaktigt förtal ifrån katolicismen. De anklagade som under ett förhör hos inkvisitionen bekände sitt brott och visade sig ångerfulla återupptogs i kyrkan efter någon typ av botgöring eller ett mildare straff. De som däremot inte erkände vad de gjort eller som inte frivilligt trädde fram, hamnade hos specialinkvisitionen, där de fängslades och förhördes mycket ingående samtidigt som de blev torterade, men om de erkände här, kunde de komma undan ganska lindrigt och med livet i behåll. Inkvisitorerna var listiga och frågorna de ställde till den anklagade var utformade på ett sådant sätt att personen i fråga inte kunde besvara dem utan att det verkade som om han var skyldig till ett brott. Det hände också ofta att kättarna till exempel, erkände allt vad inkvisitorerna bad dem om för att undgå att bli ännu mer torterade. Endast de som vägrade att bekänna, visa ånger eller som till och med återföll i brott blev bestraffade med döden. Avrättningarna stod den världsliga makten för och inte kyrkan.

Straffet för ett mindre brott kunde vara att ge sig ut på en pilgrimsfärd, andra vanliga straff var: böter, föreskrivna böner, perioder av botgöring eller en kortare tid i fängelse.

Inkvisitionen var dock inte så hemsk som den verkade, trots de många vandringssägner som än i dag omger den. Under upplysningen och 1800-talet uppkom en rad vanföreställningar kring den fruktade inkvisitionen som fortfarande lever kvar på många håll. Den otäcka bilden av tortyr och avrättningar var till stor del en bild skapad av tyska, engelska och holländska protestanter.

Den här nya bilden av inkvisitionen har forskare kommit fram till genom att studera det stora arkiv av inkvisitionsprotokoll som finns bevarat i Madrid.

Berömda inkvisitionsr&...