Sagan om de vackra prinsessorna och ondskans drottning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång en plats lång bort om fjärran, där havet var safirblått och himlen var turmalingrön. Där fanns det ett vackert land vid namnet Evangelis.

I Evangelis fanns det ett vackert slott med smaragdtak och elfenbensväggar där kungafamiljen bodde.

Folket var mycket glada och nöjda med sin goda kung som regerade så väl.

Denna kung hade två döttrar. Den äldste, hon var den fagraste av dem alla i landet och hon hette Ofelia. Hon hade hår lika vackert som guld och lika lent som sammet. Ofelias ögon var lika gröna som slottets gnistrande smaragder, dessa hade hennes mor givit till både henne och hennes lillasyster Fiorella.

Fiorella hade ett vackert långt brunt hår, det sades att hennes hår var lika långt som hennes gammelmormor Rapunzels hår hade varit. Fiorella hade dock inte ärvt Rapunzels hårfärg, ty, detta hade Ofelia gjort. Fiorella var sannerligen vacker, men inte alls så vacker som Ofelia. Fiorella var därför mycket avundsjuk på sin äldre syster och byborna talade alltid om hur Fiorellas ögon gnistrade till när hon såg på den vackra Ofelia.

Syskonens mor, Fernícea hade dött en mycket plötslig död vid första fullmåne efter att Fiorella hade blivit född. Deras far som hette Maximus hade alltid tagit hand om Fiorella extra mycket och hon hade därför blivit mer och mer bortskämd ju äldre hon blev.

Ofelia var däremot lika god som deras änglalika mor hade varit när hon ännu levde.

Denna kungafamilj hade haft samma piga ända sedan kungen själv var nyfödd. Folk viskade alltid om att hon var äldre än den gamla eken som stått i trädgården och viftat med sina löv lika länge som himlen varit grön.

Den gamla pigan var väldigt mystisk och det verkade alltid som att hon var på alla ställen i slottet samtidigt.

Pigan hade inga barn, men hon hade tagit hand om Fiorella som om hon vore hennes egen. Ofelia hade hon inte tyckt något vidare om, så åt henne gjorde hon alltid bara det hon var tvungen att göra.

Det var hon, vars namn var Mortilia, som var den sista att träffa barnens mor innan hon dog. Hon hade varit i det kungliga sovrummet för att ge drottningen hennes kända krakelsvampsoppa.

Konungen hade varit där inne en stund innan och då hade drottning Fernícea varit lika pigg som en lärka.

Kung Maximus hade varit förkrossad efter drottningens död, men till folkets förvånad dröjde det inte länge innan han hade hittat sin nya drottning.

Denna drottning var inte alls lika vacker och god som bybornas förra älskade drottning.

Landets befolkning sörjde Fernícea länge efter den nya drottningens ankomst. De tyckte att hennes namn var lika fult och hemskt som hon själv. Hon hette Elixira, vilket betydde trolldryck.

All sorts trolldom hade sedan länge varit förbjudna i det gamla landet, så de ansåg att hon var ett häxbarn och att hennes ankomst till kungahuset bara kunde medföra ont till landet.

Pigan var nog den enda som tyckte om Elixira. Hon uppvaktade henne dag som natt, vilket inte gjorde Fiorella så glad.

Varken Fiorella eller Ofelia tyckte om deras styvmor, de tyckte att det var något som inte stämde med henne.

Ibland tänkte de att hon kanske verkligen var ett häxbarn, men sedan skämdes de över sin tanke, för inte skulle deras far bli kär i ett häxbarn!

Åren gick och systrarna blev äldre och vackrare.

Ju vackrare Ofelia blev, ju svartsjukare blev Fiorella. Det var inte så att Fiorella var en arg person, hon skämdes så ofta över sin svartsjuka.

Men var gång Ofelia steg in i samma rum som Fiorella, gnistrade lillasysterns ögon till så pass mycket att man kunde tro att ett åskväder pågick bakom dem.

Pigan hade lagt märke till detta och därför så tog hon en dag Fiorellas hand vid middagen och bad kungen om sin ödmjukaste ursäkt, sedan drog Mortilia in henne i ett rum hon inte varit innan. Det var en stor sal med kalla, gråa stenväggar. Inuti fanns det inte mycket, bara en pall och fyra hinkar.

"Var är vi någonstans?" frågade Fiorella.

"Var inte rädd mitt barn, det är bara här jag lagar min mat." svarade pigan

"Men hur kan du laga mat här, det är ju så kallt och inte finns det några köksredskap!" Fiorella började frysa och rysa. Rummet kändes plötsligt kyligare än det varit innan.

"Du ska få se nu." Pigan drog fram en liten, liten pinne ur en ask som inte kunde vara större än Fiorellas hand. Hon blåste på den tre gånger och sedan knackade hon på sitt knä med den och innan hon skulle knacka en sjunde gång frågade hon Fiorella om hon ville ha rödingsoppa, hon hade ju inte rört sin mat vid middagen. Fiorella kände hur hungrig hon faktiskt var och nickade ett ja.

Mortilia knackade en sjunde gång och vips så låg det framför dem två skålar med varm och god soppa.

Fiorella kunde inte tro sina ögon. Hon blev förskräckt och ville skrika, men hon fick inte fram ett enda ljud. Hon hade blivit stum av rädsla.

"Sitt ner mitt barn." sade Mortilia.

"Häxa! Fy ve och fasa, du är en häxa!" Fiorella hade fått tillbaka sin röst. "Jag som under alla dessa år tyckt så mycket om dig!"

"Var inte rädd, jag är en god häxa. Jag bara använder min trolldom för att sköta ert slott, hur trodde du annars mitt barn att jag kunde göra allt jag gör om dagarna?"

Mortilia ljög, hon var ingen god häxa, hon var den ondaste man kunde hitta ända från Ruskelsjöarna i norr till Kruskelbergen i syd. Men inte nog med att hon var elak, hon var mycket listig också.

"Jag är inte ditt barn, du är en förbjuden varelse i detta land!" Fiorellas rädsla började avta, istället började hon tänka ut hur hon skulle smita från den hemska varelsen.

"Det må jag vara, men det är bara för att ni inte sett den goda sidan av trolldom. Den enda trolldomen ni blivit utsatta för var när den hemska häxan Fexmilia härskade över ert stackars folk!"

Mortilia kunde med sin hemska krokiga näsa vädra att Fiorella ändrat på sig från att vara rädd till något annat. Vad det var den lilla jäntan kände inom sig kunde häxan inte riktigt få grepp om.

"All sorts trolldom hör hemma innanför helvetesportarna!" Fiorella vägrade tro på att det skulle kunna finnas en god häxa.

"Om du nu inte tror på mig, smaka på min soppa och se hur god den blev med hjälp av er hatade trolldom! Om du smakar på den och säger att den inte blir god, tar jag fram ett svärd och hugger av mitt gamla huvud. Lita på mig din lilla jänta!"

Häxan hade en anledning till att hon så gärna ville att Fiorella skulle smaka på soppan. Hon hade förtrollat den högra soppan, den ville hon att den lilla prinsessan skulle äta av. 

"Mitt barn, för att bevisa att soppan är ätbar skall jag själv äta av den."

Häxpigan tog den vänstra soppskålen och drack upp all soppa i en enda slurk.

Fiorella tog ett steg framåt, böjde sig fram och lyfte försiktigt soppskålen och smakade lite på soppan. Den var himmelskt god, så Fiorella fortsatte att sörpla soppa ända tills skålen var tom.

"Hur känner du dig?" Häxan Mortilia hade ett så ondskefullt leende på läpparna att djävulen själv skulle bli krympa till en liten myra om han såg det.

"Ty, jag känner mig så... trött." Fiorella såg allt mer sömnig ut och efter ett par sekunder föll hon till golvet.

Häxpigan började mumla sin förbannelse. "Kakh-meher, kakh-meher, fenkro mey zib mezkoportchin fertzgotchin" sade hon om och om igen. Detta betydde "Prinsessa-lilla, Prinsessa-lilla, din kropp tillhör nu mig".

Hon lyfte upp den lilla nätta prinsessan på sina starka axlar, samtidigt som hon viskade en annan ramsa om och om igen. "Meng dokriks fenk mokrobz tringal fenkra ozgir rapsonf orbsu kahlum fenkros lopzamang korpmolas". Detta betydde på ett språk som vi kan förstå "Den förste själen du möter med dina gröna ögon är allt ditt eländes källa".

Samtidigt som den fasansfulla gamla gumman sa sin magiska formel tänkte hon över vart hon skulle placera Fiorella. Det skulle vara en plats som hon visste att Ofelia skulle vara först med att hitta henne på. Plötsligt visste hon exakt vart hon skulle lägga ner den lilla prinsessan.

Ofelias sängkammare var en plats ingen annan skulle hitta henne på.

Om någon skulle se den gamla gumman innan hon kommit fram dit så skulle hon säga att Fiorella varit trött och somnat medan hon var i köket och skulle hämta mat åt henne.

Ingen hade sett Mortilia. Hon hade lyckats med att smyga in i Ofelias rum med Fiorella på ryggen. Hon hade lagt Fiorella försiktigt på hennes storasysters stora säng. Sedan hade den lilla pigan gått tyst ut ur rummet igen.

Pigan hade gått till konungen och drottningens sängkammare istället för att gå till sin stora tomma och kalla sal. Där inne hade hon som väntat funnit drottningen.

"Elixira, det är gjort nu. Jag styr henne helt och hållet." sade pigan.

"Bra, men vänta tills gryningen gror innan du går och besöker den lilla odugliga ungen igen." svarade Elixira.

"Kom ihåg vad du lovat mig Elixira! Den lilla kommer inte att komma till skada."

"Ja, ja. Jag förstår mig inte på vad du ser hos den där ungen. Hon är precis lika onödig och dum som sin syster." Elixira var hänsynslös.

"Nej det är hon inte! Hon är som oss." sade Mortilia.

"Kära Mortilia, har du förlorat det lilla vett du haft? "Elixira hånskrattade åt den gamla gumman. Hon tänkte att hon levt lite väl många år, det kanske skulle bli bra att bli av med henne också.

"Hon är inte alls lik sin syster." mumlade Mortilia fram. Hon var innerligt sårad.

"Ge dig iväg nu din odåga! Kungen kan komma snart." Drottningens mörka ögon hade svartnat till så pass att de såg ut som det förkolnade ved som brunnit i vedspisen innan.

"Ja visst, jag lämnar er nu."

Mortilia var på väg ut ur rummet när drottningen sade "Hämta mer ved, det är kyligt här!"

"Kan ni inte bara vifta med ert finger min drottning?" Mortilia var förvånad över hennes uppgift.

"Samtidigt kan jag väl säga till konungen att jag är häxan Feximilias dotter!!" Drottningens ögon svartnade till ännu mer.

"Men kära drottning..."

"Gå härifrån innan jag viftar på mitt finger så du blir till en sten Mortilia! Du får inte stiga in här någon mer gång!"

"Men ert ved då Drottning Elixira?"

"Jag vill inte ha något ved!"

"God natt kära drottningen." Mortilia var livrädd. Drottningen var den mest hemska häxan hon någonsin träffat.

När hon var på väg till sin kalla sal hörde hon när hon var utanför Ofelias rum hur någon sa "Åh Fiorella, vad gör du här?" Pigan kände igen rösten. Det var Ofelia. Hon log ett belåtet leende. Drottningen skulle allt bli nöjd över att den gamla pigan varit så duktig.

När hon kom fram till sin sal tog hon fram sin lilla trollstav och trollade fram en liten säng och en brasa.

Hon sov så gott och väl den natten och vid gryningen steg hon upp och gick in till Fiorellas rum.

"Vakna mitt barn, det är morgon." Mortilia hade med sig en kopp gjord av elfenben. Den hade hon fyllt med det sötaste te.

"Var är Ofelia den hemska trollungen?" Fiorella hoppade ur sin säng med en sådan kraft att pigan nästan spillde ut teet.

"Ta det lugnt lilla du, hon är inte här. Drick upp det här teet så mår du bättre." Mortilia sträckte ut sin arm med tekoppen.

"Jag är så törstig." Fiorella drack upp teet med tre klunkar.

"Lägg dig ner och vila, så kommer jag senare. Öppna inte dörren för någon! Lova mig det." Med detta sagt gick häxan ut ur rummet.

Efter att ha stängt Fiorellas dörr gick hon än en gång upp till den kungliga sängkammaren, där drottningen väntade.

"Hon mår bra och mot Ofelia känner hon det djupaste hat ett människohjärta kan känna." Pigan sneglade försiktigt upp på drottningen.

"Jaså, det är väl bra, men nu ska du få henne att genomföra en uppgift åt mig..." Elixira såg så ond ut när hon sa dessa ord.

"Kan jag få höra detta?"

"Ja, det ska du. Det ska nämligen gå till såhär..." Drottningen viskade i pigans öra.

"Men du sa att inget skulle hända lillasystern!" Pigan hade blivit förskräckt av det hon hade fått höra.

"Det är ju bara ett litet skärsår, det har säkert läkt vid första fullmåne efter att hon utfört uppgiften."

"Varför måste det vara hon som dödar Ofelia?"

"Därför att storasystern har sin moders godhet som skyddar henne, endast en som delar hennes blod kan komma åt henne."

"Men varför måste hon först fläcka eggen på kniven med hennes eget blod?" Pigan började bli orolig.

"För samma anledning, kniven kan inte skära igenom hennes hjärta, om hennes moders själ skyddar det!" Drottning Elixira började bli irriterad. Varför ställde gamlingen så många frågor? Hon ska ju bara göra det hon blivit tillsagd att göra.

Ja, nu hade drottningen bestämt sig, pigan skulle också dö för den här uppgiften.

"Kom ihåg att komma direkt tillbaka till mig efter att Fiorella utfört sin uppgift, jag har en belöning åt dig..." Drottningen log ett falskt leende.

"Nämen kära nån drottning, så god du är!" Pigan tyckte inte detta egentligen, men hon ville inte förarga Elixira.

"Uppgiften skall utföras vid midnatt, när du börjar skymta fullmåne. Gå nu, jag vill vara ifred."

"Jag svär vid den heliga Feximilia att uppgiften skall utföras som du sagt." Med dessa ord steg pigan ut ur rummet än en gång. Hon begav sig sedan tillbaka till Fiorellas rum.

"Fiorella mitt barn, är du vaken?" Pigan gick in i rummet.

"Ja, det är jag."

"Jag har något som du ska utföra vid midnatt åt mig..." Pigan viskade i Fiorellas öra, tänk bara vilka följder det skulle få om någon hörde!
"Jag vill utföra det nu!" Fiorella blev med ens mycket piggare, hon satte sig först upp, sedan hoppade hon ur sängen, bara underkjolen hade hon på sig.

"Nej, kära barn, du måste vänta till midnatt." Pigan försökte lugna ned den upphetsade flickan.

"Men jag VILL nu, dumma piga. Du bestämmer inte över mig!" Så fort som hon sagt detta föll hon än en gång i djup sömn.

Mortilia kunde inget annat göra än att vänta på att hon skulle vakna upp igen. Det var förtrollningen som gjorde att hon föll i djup sömn varje gång hon inte lydde pigan.

Hon hade ju som sagt tänkt att vänta, men så tittade hon på det gamla urverket som stod vid ett av rummets hörn. Det var redan dags för henne att laga middag. Hon undrade hur lång tid hon hade varit hos Elixira.

Hon skyndade sig ut ur rummet och in i hennes rysliga sal. Frukost och eftermiddagsmaten lagade de andra pigorna, men middagen krävde konungen att Mortilia skulle laga.

Han sade alltid att hon gjorde något med maten som ingen annan kunde. Han hade inte så fel heller tänkte Mortilia.

Ikväll skulle hon laga en festmåltid. Hon tänkte ju att Ofelia skulle dö, då är man värd en god sista måltid.

Hon tog fram sin lilla pinne och trollade fram stenugns lagad gris, kyckling med frukt -och grönsaksfyllning, hennes mumsiga skogmöss gryta och inte för att glömma, hennes krakelsvampssoppa.

Krakelsvampssoppa hade hon inte tillagat sedan drottning Fernícea dog.

Men det var ett speciellt tillfälle, så pigan tyckte att det passade.

Medan den ena måltiden efter den andra började visa sig, gick Mortilia och lada fram matsilvret och tallrikar. Sedan tog hon fram elfenbensglasen med guldelefanter på.

När hon dukat klart gick hon för att ropa på kung Maximus, drottning Elixira och prinsessan Ofelia. När de alla satt sig ner vid matsalsbordet frågade Ofelia

"Var är Fiorella?"

"Hon var så trött, hon orkade inte stiga upp. Jag ska ta med mig lite mat till henne." Pigan log mot Ofelia.

"Detta var en fantastisk måltid, piga!"

Detta sade Maximus när han ätit klart.

"Ja, det var så länge sedan vi fick smaka på din krakelsvampssoppa." Ofelia torkade sin mun med en servett som hade guldbroderingar.

Sedan kom både kungen och Ofelia att tänka på när de sist smakat på soppan, blev stämningen med ens mycket tystare och dystrare.

"Seså, nu ska vi väl inte sörja det som redan varit." Elixira tittade på kungen förväntansfullt. Om någon hade tittat riktigt noga, hade man kunnat se att hon viftade lite på sitt högra pekfinger.

Kungen blev mycket gladare och han sa åt Ofelia att inte vara ledsen.

Men hur kan en flicka inte sörja sin bortgångne mor?

När alla ätit upp och de andra pigorna hjälpt med att plocka undan, var klockan halv elva.

Mortilia gick och väckte Fiorella. Med sig hade hon mat.

"Vakna Fiorella! Jag har med mig mat till dig."
Fiorella öppnade sina ögon och sade "Jag är så hungrig."

Hon fick äta upp sin mat, sedan sade pigan "Om en timme ska du utföra din uppgift."

"Ja, äntligen." Fiorella log ett elakt, nästan galet leende.

Om fem minuter skulle klockan slå tolv. Fiorella steg upp ur sängen och pigan satte på henne kläder. Sedan tog pigan fram en dolk. Hon sade "Du måste sticka dig på den här."

Fiorella tog dolken och prickade till sitt pekfinger med den. Fiorella stönade till. Det kom blod på dolkens egg.

"Nu är du redo." sade Mortilia.

"Ja, nu är jag redo." svarade Fiorella.

Innan Fiorella gick iväg, tog Mortilia och blåste på hennes pekfinger. Hennes lilla sår som hon hade försvann direkt.

"Gå nu upp till hennes rum, sedan stoppar du dolken i hennes hjärta."

"Vart ska jag gå när jag är klar?"

"Gå tillbaka till ditt rum och lägg dig på sängen.  Sedan måste du stänga dina ögon och inte öppna dem förrän jag också kommit in till rummet."
"Hur vet jag att det är du om jag inte ser något?"
"Du kommer veta." Sedan sa inte pigan ett enda ord till och Fiorella gick iväg.

Hon hade stått utanför Ofelias dörr i en evighet kändes det som, innan hon öppnade.

"God kväll, syster." Fiorellas ögon gnistrade till.

"Varför är du uppe såhär dags Fiorella, det är ju midnatt!"

"Det finns en sak jag måste göra. Får jag komma in?"

"Kom in du, men jag är väldigt trött."

Fiorella steg in i rummet. Samtidigt satt pigan på sin pall i sin sal och väntade på att Fiorella skulle komma ner för trappan.

Hon började tänka på varför drottningen var tvungen att använda Fiorella. Elixira hade ju sagt anledningen och det var nog sant, men ändå kände pigan att det var något som fattades. Plötsligt blev allt klart för henne! Drottningen hade ljugit, Fiorella skulle också dö! De delar samma blod de två syskonen, så om en dör för den andras hand kommer den också att dö. Det var därför Fiorella skulle ha sitt blod på eggen.

Pigan blev så arg som hon aldrig varit förut. Det enda hon bad drottningen om, det var att Fiorellas liv skulle skonas och så ska Fiorella dö också!

Pigan slösade ingen tid. Hon tog fram sitt lilla trollspö och trollade fram lite vigvatten. När hon lyfte upp bägaren med vigvatten, brändes hennes händer fruktansvärt. Det var som att hon hade stoppat händerna i en vedspis, men hon fortsatte att gå upp för trappan till det kungliga sovrummet.

Hon stod utanför rummet och knackade på.

Drottningen sade "Vem är det?"

"Det är jag, Mortilia, Fiorella har utfört uppgiften."

När drottningen öppnade dörren skvätte Mortilia vigvattnet på henne.

Drottningens ansikte hade börjat bubbla som kokande vatten. Det var som att det smälte och hela hennes ansikte blev förvrängt.

"Din dammråtta!" Drottningen var rasande.

"Där får du din hemska häxa för att du ljög för mig!"

"Tror du att något som vigvatten kan ta kål på mig din lilla lus?!"

"Ja det tror jag din tyrann!"

"Då tror du fel, jag är mycket starkare än så."

Drottningen började skratta. Hon skrattade och skrattade, det var ett sådant hemskt skratt att pigans nackhår reste sig. Sakta föll Mortilias mod. Drottningen smälte inte. Men hon hade nu ett fått förvrängt ansikte, som var så hemskt att Mortilia inte tordes titta på henne.

"Nu du din odugliga förrädare!" Med detta sagt viftade Elixira på sitt finger och Mortilia förvandlades med en gång till aska. Men plötsligt började någonting hända. Elixira smälte! Hon smälte till en liten vattenpöl, utan något liv.

Elixira hade dödat fel person. För Mortilia älskade Fiorella så pass mycket att hon var villig att ge sitt liv för henne. Detta skyddade inte den avlidne Mortilia från att dö, men den som var ondskefull nog att döda henne skulle bli av med sitt liv också.

Ofelia hade satt sig på sin säng. Fiorella stod upp. Hon vankade från sida till sida.

"Är det något på tok Fiorella?" frågade Ofelia.

"Nej, allt är precis som det ska vara, syster." Fiorella hade händerna bakom ryggen, där hon höll i dolken.

Ofelia kände på sig att någonting inte stod rätt till. Vad var det som hade hänt med hennes lillasyster?

"Men Fiorella, det är någonting du inte säger mig."

"Du vill inte veta."
"Jo, det vill jag min kära lillasyster."

"Jag tänker döda dig."
"Nej men kära lillasyster! Hur kan du säga något sådant? Det är ej något som jag tycker är roligt."

"Tro mig Ofelia, jag ska döda dig. Här är min dolk." Fiorella tog fram ena sin hand som höll i dolken.

Ofelia stirrade förfärat på sin syster. Hon ville fly, men hon kunde inte röra sig.

Fiorella sprang fram till Ofelia och tänkte precis stoppa dolken i hennes hjärta, när pigan dog. Då släppte förbannelsen Fiorella.

Fiorella inser vad hon tänkt göra. Det gör henne förskräckt och istället för att köra in dolken i sin systers hjärta vrider hon armen och dödar sig själv.

"Fiorella!" Ofelia är förkrossad.

"Förlåt mig syster." Det är det sista Fiorella viskar fram innan hon sluter sina ögon.

Ofelia hoppar ner från sängen och sätter sig ner bredvid sin systers kropp.

Ofelia börjar gråta och tre av hennes tårar landar precis där dolken åkt in. Fiorellas sår försvinner på ett ögonblick.

Hon öppnar sina ögon och ser sig omkring. Så ser hon sin syster som sitter och gråter ovanför henne. Ofelia hade inte sett att Fiorella levde, för hon hade gömt sitt ansikte i sina händer.

"Ofelia." Det är som ett svagt mummel, men det får Ofelia att ta bort sina händer och titta på Fiorella.

"Syster!" utbrister Ofelia. Sedan omfamnar hon Fiorella, försiktigt, försiktigt.

"Jag vet inte hur..."

"Det gör inget min kära Fiorella, för nu mår du bra."

"Jag kommer bara ihåg ilska, rent hat, Ofelia. Jag vet inte varför."

"Låt oss ej berätta detta för någon, det får vara vår hemlighet, för tänk vilka tankar folket skulle tänka om oss Fiorella!

"Jag vet inte vad det var som fick mig att göra detta."

"Det vet jag inte heller Fiorella, men det ska jag ta reda på. Orkar du stå upp?"

Fiorella nickade ja till svar.

Fiorella ställde sig upp med hjälp av sin syster. Sedan gick de ut ur Ofelias...