Tvångsvårdas bland mördare

Tvångsvårdas bland mördare

Den här debatten handlar om unga tjejer som är allvarligt självdestruktiva och därför tvångsvårdas på de rättspsykiatriska vårdavdelningarna.

Det som lett till att debatten startade är inte att de hanteras dåligt på kliniken utan det är att på samma plats som de unga tjejerna behandlas vårdas även mördare, narkomaner och andra sorters brottslingar.

Flera av patienterna, som är unga patienter tycker att det är hemskt att de ska behöva vistas på samma område som brottslingar, medan läkare och andra från hälso- och sjukvårdsnämnderna menar att det inte finns några som helst risker med det läget som patienterna befinner sig i nu.

Jag tittade på SVT:s debatt i tisdags och där medverkade både patienter och läkare från rättspsyket i Sundsvall.

Först av allt fick vi se Jan Josefsson i tv-rutan som ledde debatten.

Efter att han introducerat debattens handling förde han ett samtal med Camilla Nilsson, patient på rättpsyket i Sundsvall.

Hon hade ej fått tillåtelse att var med i programmet personligen, men klagade på sättet hon behandlades i telefon.

Hon berättade om tvångshandskarna de tvingas ha på sig om de skadar sig själva och att hon inte tyckte att detta var rätt, hon menade att de borde klara av sådant genom att prata med patienten. Hon tyckte inte heller att det var rätt att de unga flickorna behandlades tillsammans med farliga brottslingar.

Efter att samtalet med Camilla avslutats gavs ordet till Elin Liljeholm, som under sammanlagt tre år behandlats för sin självdestruktivitet på Sundsvall.

Det som fick mig att haja till var när hon berättade att hon under sin vistelse på den rättpsykiska vården stött på både Mijailo Mijailovic, Anna Lindhs mördare och Darius Ledzion som anses vara en av Sveriges farligaste mördare och våldtäktsmän och att det kändes som att hon själv också var en brottsling.

Under den tiden hon varit i Sundsvall hade hon genom aggression gjort det klart för vårdarna att hon inte var nöjd med situationen.

Kristine Lokrantz som är enhetschef för rättspsyken i Sundsvall fick försvara sitt uttalande där hon sagt att det kunde vara bra för de bräckliga flickorna att möta dessa brottslingar.

Till sitt försvar sa hon att de unga tjejerna ibland blivit utsatta för övergrepp och att det då kunde vara bra för dem att skapa en relation, eftersom de oftast har haft svårt med tillit för män.

När Lokrantz yttrade dessa ord höjde Sofia Åkerman, en sjuksköterska, som även hon har varit drabbad av självdestruktivt beteende och skrivit ett antal böcker om detta ämne, sina ögonbryn ända upp till taket. Hon fick då ordet av Jan Josefsson.

Som svar till Kristine Lokrantz uttalande sade hon att det verkade ytterst konstigt att de första personerna dessa unga, sjuka flickorna skulle stifta bekantskap med var väldigt psykiskt sjuka.

När Sofia talat klart började Per-Erik Olsson prata, som inte hade något särskilt negativt att säga om dagens läge inom rättpsykiatrin. Per-Erik Olsson är överläkare på rättspsyken i Sundsvall.

Per-Erik förtydligade att det inte var dömda brottslingar som satt i fängelse som vistades i Sundsvall utan att det var psykiskt sjuka personer som på grund av deras mentala ohälsa begått grova brott.

Josefsson kritiserade honom och Olsson svarade att det Sundsvall var en stor klinik och att de hade tre halva avdelningar av de åtta avdelningarna som endast kvinnorna vistades på.

Det nämndes även att den lilla gruppen som faktiskt kom till Sundsvall var extremt självdestruktiva och att de stoppade in glasbitar lite överallt över kroppen och att de t.o.m. svalde rakblad och försökte hänga sig själva flera gånger om.

De behövde den extra bevakningen som fanns på Sundsvall, tjugofyra timmar om dygnet.

Anna-Maria af Sandberg, chef för "Stockholms Centrum för Ätstörningar" tyckte att det var hemskt att flickorna var tvingade till att bo i en sluten miljö där även diverse brottslingar blev vårdade. Hon berättade att hon såg detta som ett tecken för en havererad psykiatri.

När hon blev frågad om ifall hon skulle remittera en ung tjej till rättspsykiatrin fick man svaret i form av ett bestämt nej. Hon sa sedan och jag citerar: "... De behöver positiva förebilder, inte brottslingar..."

Elin Liljeholm fick ännu en gång ordet och hon hade faktiskt en del positivt att säga. Hon påminde om att det faktiskt var på Sundsvall som hon hade blivit frisk och att det var allmänpsykiatrin som behövde mer resurser för att det inte skulle behöva gå så långt som det gör i vissa fall.

Jan avbröt henne strax därefter och gav ordet istället till Martin Samuelsson från Universitetssjukhuset i Linköping där han är chefsöverläkare.

Han är en av dem som regelbundet remitterar unga flickor till just Sundsvall.

När frågan om huruvida han tvekade när han skickade iväg de ensamma flickorna till en plats fylld med brottslingar riktades till honom fick man svaret att det han tänkte på var att rädda livet på flickorna och att de som skickades dit annars skulle löpa stor risk att mista livet inom de närmaste månaderna.

Den nästa personen som fick komma till tals var en mor som själv haft en dotter med självskadande beteende, som varit inne och behandlats i sju år, varav tre år på Sundsvall.

Ulla Sandklefs dotter hade begått fyra självmordsförsök, medan hon var intagen för psykisk vård och hon hade sedan lidit av posttraumatisk stress. Hon betonade att det var den allmänna psykiatrin det var fel på, inte den rättspsykiska.

Hennes dotter hade till och med begått ett hängningsförsök när hon var inne på allmänpsykiatrin, tills Ulla kommit in och hittat henne hänga i rummet, medvetslös.

Även hon tyckte att själva vården på Sundsvall var onekligen bra.

Som referens till det Ulla Sandklef sade, började Martin Samuelsson än en gång att prata. Han påpekade än en gång att flickorna som skickades till Sundsvall var otroligt farliga både för sig själv och ibland även för personalen. Sedan sade han något som säkert många av tv-tittarna blivit förbryllade av. Han sade att de som satt inne på Sundsvall inte var några brottslingar, utan att de var människor som på grund av psykisk sjukdom begått ett brott.

Jan Josefsson var snabb med sitt svar, där han sade att de var dömda för brott och att de därav var brottslingar.

Den näst sista personen som talade var Mårten Gerle från Socialstyrelsen, men på grund av hans skånska uttal och sätt att prata hade jag lite svårt att uppfatta exakt vad han pratade om, så jag fick gå in på Internet och leta upp videon, bara för att lyssna på den biten några extra gånger. Du får ursäkta om den här biten inte blev lika bra som de andra...

I alla fall så pratade han om det som stod i lagen, om vad som var tillåtet och icke tillåtet.

I skrivande stund så är den miljön som de sjuka flickorna lever i faktiskt tillåten enligt svensk lag. Han talade om att de på Socialstyrelsen ville belysa vilka situationer som t.ex. avskiljning kunde brukas och fortfarande vara en rimlig åtgärd.

Hans egen åsikt om debatten var att det aldrig kunde vara en rätt behandlingsmiljö om patienten kände sig otrygg.

Som avslutning på debatten talade Berit Wirödal, 1:e vicepresident för hälso- och sjukvårdsnämnden i Skåne. Det var även hon som skickade Elin Liljeholm till Sundsvall. Hon pratade inte så mycket om vad hon tyckte om själva ämnet i fråga, utan hon yttrade sig mest om hur hon då inte visste om hur det var på den rättspsykiatriska vården där. Om och om igen.

Debattledaren ställde henne den svåra frågan om hur hon skulle tycka om det var hennes egen unga dotter som remitterades till Sundsvall. Svaret var nej. "Nej som mor, men inte som politiker" sade Jan Josefsson då.

Min personliga åsikt är nog i stort sett samma som de som varit patienter på Sundsvall och andra rättspsykiatriska vårdar och de som är emot det nuvarande läget.

Martin Samuelssons uttalande tyckte jag nästan var skrattretande, jag menar, hur kan man säga att en person som t.ex. mördat en annan medmänniska, tagit livet av en person vars tid säkert ännu inte varit inne, hur kan man inte kalla denne för brottsling?

Man kan säga att personens agerande berodde på det ena eller det andra, men det går aldrig att ta bort det faktum att den personen på ett brutalt, olagligt och känslokallt sätt avslutat en annan människas liv.

Tänk dig att en dag träffa en människa du håller kärt och sedan dagen efter få veta att en man, tydligen utan samvete, tagit denna person ifrån dig?

Att någon annan person som i dina ögon verkar vara precis lika känslokall som mördaren, sedan kommer fram och säger att den som dödade personen du tyckte så mycket om, inte är en brottsling, hur ursinnig skulle inte du känna dig?

Det som exempelvis Kristine Lokrantz och Per-Erik Olsson säger är att det inte gör något att unga flickor, säkert i ungefär min ålder, vistas på samma plats som just den där samvetslöse psykiskt störda mördaren, kan inte jag begripa.

Om jag vore, det är jag tack och lov inte, en av de där få flickorna som inte den allmänna psykiatrin klarar av att ta hand om, skulle jag nog aldrig kunna bli frisk eftersom rädslan för de andra 90% som behandlades på samma plats som jag skulle hålla mig tillbaka.

Jag är väldigt säker på att Sverige har nog med resurser för att kunna öppna två, kanske tre psykiatriska vårdhem, med samma förmåga att behandla patienterna som Sundsvall, personerna som styr dessa val behöver no...