Förvaltningsrätt

5162 visningar
uppladdat: 2009-12-09
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kort om ämnesval

Inom många yrken, speciellt inom det sociala området, är anmälningsskyldigheten och tystnadsplikten en relevant del i arbetet. Dessa lagstadgade förpliktelser bidrar till att bland annat förebygga och åtgärda möjliga misshandel- eller missbruksfall, samt att hålla dessa hemliga för offentligheten och således skydda den enskildes integritet. Dock kan det ofta vara svårt för den yrkesutövande att avgöra när en möjligtvist oroande händelse gällande en klient måste anmälas. Jag valde att fokusera kring lagarna om anmälningsplikt och tystnadsplikt inom socialtjänstlagen och sekretesslagen eftersom jag fann det intressant att undersöka hur noggrant dessa lagtexter tolkas och praktiseras av både personalen som berörs av dem och domstolarna i sig.

Problemområde

Trots att den yrkesutövande personalen som berörs av dessa lagar mycket väl är medveten om att dessa ska hållas och appliceras inom yrket, förekommer det dock brott mot både anmälningsskyldigheten och tystnadsplikten. I somliga av dessa fall har den utlösande handlingen inte inneburit för den enskilde att denne vid det tillfället bröt mot lagen. En upplysning kom först när personen åtalades för själva brottet som begicks. Det kan alltså konstateras att det ibland föreligger skillnader i tolkningen av lagen mellan personalen och domstolarna. Kan detta förklaras med att lagstiftningen är för lindrig eller att rätten är för strikt emot de åtalade?

Syfte

Syftet med detta PM är att presentera och analysera två rättsfall. Dessa ska jämföras med både lagtexten och domarnas beslut i respektive fall, och slutligen diskuteras angående frågan:
"Är de svenska lagarna om anmälningsskyldigheten respektive tystnadsplikten och deras juridiska tolkningar för konsekventa eller för facila?"

Metod

Arbetet är skrivet på en traditionellt juridisk metod. Det utfördes genom att välja två rättsfall, en som fokuserar på brott mot anmälningsskyldigheten och en som inriktar sig på brott mot tystnadsplikten. Deras innehåll beskrevs kortfattat och sattes i relation till lagtexten gällande ärendet. I analysdelen jämfördes dem för att diskutera frågan om lagstiftningen och domsluten angående dessa fall är för konsekventa eller för facila. I slutsatsen diskuteras resultatet av analysen.

Fakta

Första rättsfallet har numret RÅ 1997 ref 17 och handlar om att läkaren Tore F. I november 1994 yrkade Socialstyrelsen i en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att läkaren Tore F. skulle åläggas disciplinpåföljd enligt 4 § disciplinpåföljdslagen på hälso- och sjukvårdens område SFS 1994:954. Denna lag upphävdes 1 januari 1999, men innebar med korshänvisning till 7 a § i den samma år upphävda lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården SFS 1994:953 att Tore F. som tillhör hälso - och sjukvårdspersonal kunde åläggas disciplinpåföljd då han avstod från att rapportera ett möjligt fall där patienten kunde misstänkas ha utsatts för allvarlig skada. Han hade även gjort sig skyldig till att inte fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 14 kap 1 § SoL. Ärendet gällde en fader som den 10 mars 1992 kom med sin tre veckors gamla son till Akademiska sjukhuset i Uppsala och där det vid undersökningen fastställdes att barnet hade en stor bristning i tungbasen. Följande dag återkom fadern med barnet. Denna gång diagnostiserades ett lårbensbrott. Den 25 mars anmäldes händelsen till socialnämnden av Tore F:s kollega Margareta B och två dagar efter gjorde socialnämnden en polisanmälan om barnmisshandel.

Tore F. överklagade socialnämndens beslut med bland annat motiveringen att han höll sin tystnadsplikt enligt 8-9 §§ i lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården SFS 1994:953. Han fick dock inget bifall av länsrätten och kammarrätten. Regeringsrätten däremot gav honom bifall med stöd i propositionen 1993/94:149 s. 65 f., 118 och 122 att han inte bröt mot 4 § disciplinpåföljdslagen då denna ska tolkas som att Tore F:s handling inte bidrog till att vårdens och patientens säkerhet vid själva tidpunkten av handlingen utsattes för någon vidare akut fara. Dock försvarade detta inte Tore F:s underlåtelse att uppfylla sin anmälningsskyldighet till socialnämnden enligt 14 kap 1 § SoL. Denna lag innehåller föreskrifter om att bland annat myndigheter inom hälso - och sjukvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet befarar att patienten utsätts för exempelvis misshandel eller liknande missförhållanden. Utgången av denna lagöverträdelse togs inte upp i detta rättsfall. 

Andra rättsfallet har tagits upp i arbetsdomstolen och har numret AD 118/2006. I rättegången åtalades behandlingsassistenten hos Alfa ungdom, J.S., som bland andra åtalspunkter har anklagats för att ha brutit mot sin tystnadsplikt enligt 15 kap 1 § SoL vid minst två tillfällen under sin anställningstid. Denna lag innehåller bestämmelser om att den som är eller har varit verksam inom en yrkesmässig verksamhet som avser insatser enligt denna lag, inte får röja om information om enskilda personers förhållanden. Första händelsen utspelades i början av augusti 2005. J.S. träffade då på en gammal skolkamrat, I.B. Vid detta tillfälle berättade J.S. för I.B. om patienten B som skulle familjehemsplaceras hos I.B:s familj. J.S. berättade för I.B. att denne skulle tänka sig för innan hon tog emot B. Hon berättade även om B:s personlighetsuppfattningar och lämnade ytterliggare uppgifter om B:s problembild. J.S. samtalade med I.B. således i egenskap som kamrater, och inte som kollegor. Därför bröt J.S. mot både sin avtalsenliga, såväl som lagstadgade tystnadsplikt. 

Andra händelsen utspelades i slutet av augusti 2005, då J.S. stötte på en gammal kollega, A.B., som J.S. vid detta tillfälle visste hade slutat hos Alfa ungdom. Ändå berättade hon om patient A, som båda visste hade varit inblandad i en tidigare händelse i januari 2005, där J.S. hade agerat olämpligt mot A. J.S. fortsatte med att avslöja att patient A återigen hade hamnat på Alfa ungdom efter att ha varit utskriven ett tag. Med detta bröt J.S. ännu en gång mot sin tystnadsplikt eftersom hon lämnade ut uppgifter om enskilds personliga förhållanden. 

J.S. hade den 14 september 2004 skrivit under en handling beträffande tystnadsplikt i yrkesutövningen och tagit del av de etiska normerna i arbetet. Ändå bestred hon båda åtalspunkter genom att försvara sig med att det för henne var oklart vilka innebörder tystnadsplikten medförde. Dessutom hade hon inte heller hade varit medveten om att A.B. räknades som utomstående vid tidpunkten av andra händelsen. Domslutet för första händelsen blev att J.S. handling inte kunde anses som straffbar gärning då hon omedvetet och utan eftertanke yttrade sig om patientuppgifterna till I.B. Patienten B påverkades inte av händelsen eftersom denne tillfrisknade kort därefter, och ansågs inte längre vara i behov av familjehemsplacering. Gällande den andra händelsen ansåg domstolen att det fanns klara bevis för att J.S. visste om att A.B. hade slutat jobba på Alfa ungdom sedan minst fyra månader tillbaka. Därför var hon medveten om att A.B. skulle räknas som en utomstående person. Mot bakgrund av dessa bevis ansågs J.S. ha brutit mot tystnadsplikten vid det aktuella tillfället.

Analys

Första rättsfallet är ett väldigt komplicerat sådant, eftersom det å ena sidan mestadels fokuserar på själva brottet mot anmälningsskyldigheten enligt disciplinpåföljdslagen än den lagen som finns listad i socialtjänstlagen. Huvudfrågan i målet var om Tore F. hade gjort sig skyldig till ett brott enligt disciplinpåföljdslagen, medan hans anmälningsskyldighet enligt 14 kap 1 § SoL också ställdes ifråga, men inte hade lika mycket vikt i just detta ärende. Huruvida hans brott mot 14 kap 1 § SoL fortsattes i rätten är dock obekant. Å andra sidan handlar det om ett ganska föråldrat rättsfall som hölls 1997. Själva händelsen utspelade sig ännu längre tillbaka, i mars 1992. Sedan dess har lagstiftningen i disciplinpåföljdslagen 1994:954, lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården 1994:953 och socialtjänstlagen ändrats ett antal gånger. Dessutom måste nämnas att Tore F. begick handlingen 1992, medan disciplinpåföljdslagen inte trädde i kraft förrän 1994. Möjligheten att ändå kunna åtala honom för lagbrott som hände innan lagen började gälla, förklaras i övergångsbestämmelserna i  lagen (1996:790) om ändring i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område:

Ärenden som dessförinnan anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

prövas enligt äldre bestämmelser. Disciplinpåföljd får dock inte åläggas om så

inte kan ske även enligt den nya lagen.
                                           
Lagstiftaren fann alltså att speciellt paragraferna om disciplinpåföljd var tillräckligt viktiga för att göra dem gällande även i fall som utspelades innan lagändringen ens trädde i kraft. Såväl länsrätten som kammarrätten fann Tore F:s underlåtelse att göra sin anmälningsplikt enligt både 7 a § i lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården och 14 kap 1 § SoL som graverande. Regeringsrätten var dock först med att göra en distinktion mellan båda lagar och lade ner åtalet om brottet mot disciplinpåföljdslagen. Därutöver togs det ingen vidare hänsyn till Tore F:s försvar när han påstod att han höll sin tystnadsplikt när han valde att inte anmäla händelsen. Dessa faktorer tyder märkbart på att både lagstiftaren och den svenska rätten är väldigt strikta mot den enskilde i ärenden som rör skyddet av individens personliga hälsa.

Det andra rättsfallet är däremot lite yngre och därför anpassat till dagens lagstiftning om tystnadsplikten i 15 kap SoL. J.S. hade gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt enligt både socialtjänstlagen och hennes anställningsavtal. I september 2004 hade hon undertecknat en handling som avsåg tystnadsplikten i yrket. Även hennes anställningsavtal inbegrepp information om att brott mot regler i avtalet kan leda till uppsägning eller avskedande, vilket hon måste ha varit medveten om. Trots dessa faktorer påstod J.S. inte ha förstått tystnadspliktens innebörd och vilka konsekvenser ett sådant regel- och lagbrott kan leda till. Angående första åtalspunkten fick hon bifall av domstolen med stöd i hennes förklaring av händelsen att hon vid det aktuella tillfället inte var medveten om att hon bröt mot tystnadsplikten och att hon handlade utan eftertanke. Domstolen ansåg denna lagöverträdelse inte som så allvarlig att det kunde bedömas att J.S. medvetet bröt mot sin tystnadsplikt. Detta visar att den svenska rätten kan göra undantag i enskilda fall rörande brott mot tystnadsplikten, utifall att individen omedvetet begick lagbrottet. Detta är intressant med hänsyn till att 15 kap 1 § SoL inte talar om någon distinktion mellan medvetna eller omedvetna handlingar. I 20 kap 4 § 2st BrB om brott mot tystnadsplikt står det dock:

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket,

dömes till böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

Varför domstolen ansåg att denna händelse skulle tolkas som ringa fall beror tydligen på att J.S. agerande inte hade några negativa konsekvenser för varken verksamheten eller patient B. Hade konsekvenserna varit annorlunda, hade påföljden med stor säkerhet varit mer konsekvent. Angående andra åtalspunkten fann domstolen det självklart att J.S. måste ha känt till att A.B. inte längre jobbade på Alfa ungdom. Därför kunde lagen tolkas och appliceras mer precis i denna punkt, och J.S. ansågs ha brutit mot tystnadsplikten.

Slutsats

Mot tillbakablick på frågeställningen om huruvida den svenska lagstiftningen och rättens tolkning och applicering av denna är för konsekvent eller för facil, kan det konstateras att dessa yttrar sig väldigt olika i de ovan presenterade rättsfallen. I Tore F:s fall var rätten inledningsvis relativt principfast när det gällde att koppla Tore F:s misskötning till lagtexten som behandlade brott mot anmälningsskyldigheten. Detta gick så långt att det inte gjordes något vidare särskiljande i tolkningen av anmälningsskyldigheten mellan lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänstlagen. Även Tore F:s tystnadsplikt värderades inte lika högt som hans anmälningsskyldighet. Detta påvisar att både den svenska lagstiftaren såväl som rätten är väldigt strikta och konsekventa i frågor och ärenden som innebär att den enskilde individen befaras att utsättas för misshandel, skador eller liknande hot. Huruvida rättsfallet hade behandlats om patienten hade varit en vuxen person istället för ett barn är diskutabel.

Angående J.S:s fall verkade rätten mindre strikt. Trots att J.S. borde ha känt till lagen om tystnadsplikt, speciellt med hänsyn till att hon hade undertecknat en handling och ett avtal som omfattade denna förpliktelse, lade rätten ner åtalet om brott mot tystnadsplikt i den första åtalspunkten. Det är förståeligt att det principfast refererades till andra stycket i 20 kap 4 § i brottsbalken för att förklara beslutet, men det gavs ingen motivering till varför J.S. inte skulle kunna dömas till böter. Hade brottet lett till grövre konsekvenser för verksamheten eller patienten, hade påföljden möjligtvis blivit mer än endast böter. Då det i åtalspunkt 2 kunde bevisas att J.S. tydligtvis bröt mot sin tystnadsplikt kunde rätten denna gång inte förbise brottet. Dock väcker detta frågan hur J.S. hade dömts om den första händelsen aldrig hade tilldragit sig, och J.S. redan angående andra punkten kunde försvara sig med hennes omedvetenhet angående innebörden av lagen om tystnadsplikt.

Med stöd av dessa två rättsfall kan det konstateras att lagen om anmälningsskyldighet i somliga fall hanteras mer konsekvent av den svenska rätten än lagen om tystnadsplikt. Det...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Förvaltningsrätt

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2009-12-09]   Förvaltningsrätt
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58451 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×