Jag bevisar dig

Jag bevisar dig

Teija och Kjetil har klättrat upp på ett tak med utsikt över det mörka havet, där uppifrån ser det ut som miljöfarlig böljande olja eller som svartvinbärsgelé. Kjetil plockar upp en tetra med Pucko ur sin tygpåse och halsar direkt ur paketet, sedan sträcker han det mot Teija och uppmanar henne att dricka "det jag tidigt imorse mjölkade familjens chokladkossa på", hon fnissar och tar några klunkar. Kjetil dinglar med benen. "Du...", säger han, "Jag vill att du ska vara grädden på mitt mos." Teija sätter chokladmjölken i halsen och börjar hosta, men hon ler och så fort hostan gått över säger hon "Bevisa det!", Kjetils ögon börjar blinka lite frenetiskt och han ser en aning förskräckt ut. Hur ska han kunna bevisa något så stort som att han saknar henne mer än stenar saknar liv, exakt hela tiden? Och hur ska han kunna bevisa den där känslan som får honom att börja gapskratta mitt i gatan när han är på väg hem från jobbet ibland? För känslan beror ju på henne. "Vänta bara", säger han, drar handen genom Teijas hår några gånger och så klättrar han ner från taket och går. Teija tar några fler klunkar av chokladmjölken Kjetil lämnat kvar.

Så fort han kommit hem plockar han fram en telefonkatalog, en röd och en svart penna, en gårdagens lokaltidning han hittade i soprummet, ett orangefärgat plåtskrin och en lakritspipa. Lakritspipan stoppar han i munnen och så börjar han bläddra i först telefonkatalogen och sedan tidningen, ibland tar han den röda pennan och ringar in sådant han verkar tycka är intressant. När han kommit till sidan med serier och horoskop i tidningen slår han ihop både den och telefonkatalogen och istället börjar han leta efter nyckeln till plåtskrinet. Den är inte i tomrummet i hans gitarr, inte på hans nyckelknippa, inte i hans hemliga låda (som ingen annan än Teija får titta i) och inte under hans säng. Inte förrän Kjetil brutit upp låset på skrinet hittar han nyckeln - den ligger ju självklart däri och leker oåtkomlig. I skrinet finns det en massa pengar, från femtioöringar till tusenlappar, och när han räknat dem inser han att han skulle ha råd att köpa 27 831 jenka-tuggummin ifall han skulle vilja. Med den svarta pennan ritar han en triangel på sin vänsterarm.

En vecka efter att Teija druckit Pucko med Kjetil får hon ett brev på posten, det är från honom. Teija känner sig lättad, hon har inte hört från honom på något som blir en evighet räknat i Teija- och Kjetilår (ungefär som hundår, fast där en dag motsvarar 20 år). I brevet står det att Teija ska sätta sig på buss 281 och kliva av när hon ser en busshållplats nerklottrad med en massa könsord, gå 30 steg rakt fram och sedan ytterligare 62 åt vänster. Allt detta ska hon göra klockan 14:41, och så står det att hon ska ta med russin.

Teija sätter sig på bussen, kliver av när hon ser "KUK" skrivet väldigt snirkligt över en busstidtabell och börjar gå rakt fram med så medelstora steg som möjligt. Efter exakt 92 steg har Teija kommit fram till en ensam fyr och det känns som att hon kommit rätt, så hon knackar på dörren till fyren och nästan direkt öppnar Kjetil. "Hej, kom in!", han tar hennes hand och börjar leda henne uppåt i fyren. Till slut stannar han. De står i ett alldeles vitmålat rum med endast en madrass på golvet bäddad med kritvita sängkläder och intill den ligger ett kalejdoskop, ett stearinljus, en tändsticksask och en analog kamera. "Det här är beviset.", säger Kjetil, "Du har alltid pratat om att du vill bo i en fyr, så jag letade lite i tidningar och i telefonkatalogen och hittade till slut denna. Jag tänkte att vi kan bo hä...