Rösträtten - En granskning av den kvinnliga rösträttskampen i Sverige

6 röster
16889 visningar
uppladdat: 2009-12-16
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rösträtten

En granskning av den kvinnliga rösträttskampen i Sverige


Inledning

"Kvinnan har rätt att stiga upp på schavotten; då skall hon också ha rätt att stiga upp i talarstolen"

Olympe de Gouges

Syfte

Mitt syfte med denna uppsats är att granska rösträttskampen i Sverige mellan rösträttsrörelsen och dess motståndare genom att gå igenom diverse artiklar i media och litteratur från 1900-1919.

Anledningen till att jag valt just denna tidsram är för att jag anser att petitionen skriven av Fredrika Bremer-förbundet 1899 men publicerad 1900 är viktig för debattens start då den fick motreaktioner i andra medier än de specifikt för kvinnor.

Även om petitionen skrevs i december 1899 så anser jag att man kan kategorisera den till 1900 eftersom det inte publicerades i Dagny förrän januari 1900 och blev därmed ett objekt för allmän beskådan. 1919 känns för mig som ett naturligt avslut då kampen om rösträtten fick sitt slut när kvinnorna fick sin rösträtt.

Jag kommer att fokusera på artiklar och hur kampen om rösträtten tog sig uttryck i medierna. Mitt syfte är att på ett opartiskt vis presentera båda sidor av rösträtten och på ett kronologisk och sakligt vis visa utvecklingen av både rösträttsrörelsens och dess motståndares organisation och argument. Jag kommer att börja arbetet med att presentera tankar om jämlikhet mellan kvinnor och män rent historiskt, vad som gav upphov till att dessa tankar blev aktuella och vilka hinder jämlikheten mötte från upplysningstiden fram till 1900-talet.

Sedan kommer jag att kategorisera rösträttskampen årsvis i fyra kategorier där jag beskriver utveckling av de olika sidorna för rösträtten samt deras argument.

Frågeställning

Hur utvecklades rösträttsrörelsen för kvinnlig rösträtt under åren 1900-1919, fanns det några skillnader mellan den kvinnliga rösträttskampen och utvidgandet av den manliga rösträtten som pågick i början av 1900-talet.

  • Hur påverkades kampen för den kvinnliga rösträtten av kampen för utvidgandet av den manliga rösträtten?
  • Hur bemöttes kravet om kvinnlig rösträtt i median?
  • Vilka var för och vilka var emot rösträtten?
  • Hur kommer det sig att det inte fanns någon aktiv organisation för antirösträtten?
  • Vilka hinder fanns för en kvinna som ville engagera sig politiskt, från sin egen omgivning som från samhället?
  • Hur utvecklades tankarna för och emot rösträtten genom åren?

Metod

Jag har använt mig av tidningar från rösträttsrörelsen sida såsom Dagny, Hertha, Morgonbris, Rösträtt för kvinnor och Framåt. Antirösträtts sida har i sig ingen egen tidskrift utan där har jag använt enskilda artiklar från bland annat Aftonbladet, Svenska dagbladet, Nya Dagligt Allehanda med flera. Jag har även tagit information från Josefin Rönnbäcks avhandling "Politiska genusgränser" som handlar om LKPR:s (tidigare FKPR) kamp för rösträtt åt kvinnor på samma villkor som för män, Ulla Manns avhandling "Den sanna frigörelsen" som handlar om den borgliga kvinnorörelsens utveckling från 1880-talet till 1921. Jag har också använt mig av Sif Bokholms bok "I otakt med tiden" som handlar om nationalism, antirösträtt och antipacifism bland Sveriges kvinnor. Sedan har jag också använt mig av Christina Florins avhandling "Kvinnor får röst" som är publicerad tillsammans med Josefin Rönnbäcks "Politiska genusgränser" i projektet Genus, medborgarskap och offentlig politik 1848-1998.

Avhandlingen är skriven utifrån brev mellan sex aktiva inom rösträttsrörelsen LKPR på varsina håll i landet, breven ger en inblick av hur rösträttsrörelsen påverkade på ett privat plan och varför kvinnor valde att organisera sig.

Disposition

Avhandlingen är skriven kronologisk och kategoriserad med jämna års tal. Jag har vid varje års kategori tagit med viktiga händelser för kvinnoorganisationen och för motståndsrörelsen men också för samhället som i sin tur präglas och präglar debatten.

Kapitel 1 "Kvinnans ställning historiskt" börjar med att gå igenom kvinnornas kamp för jämlikhet historiskt. Först hade jag tänkt skriva kortfattat om hur kvinnans ställning sett ut genom antiken, medeltiden fram till upplysningstiden. Sedan skriver jag om hur franska revolutionen bar med sig nya tankar om jämlikheten mellan man och kvinna, hur dessa tankar möttes och vilket motstånd de fick.

Sista underrubriken i det första kapitlet behandlar kvinnorörelsen på 1800-talet, framför allt Fredrika Bremer-förbundets uppkomst men också herr Borgs motion om rösträtt för kvinnor som startskott för just rösträttsrörelsen.

Kapitel 2 "kvinnan organiserar sig" handlar perioden mellan 1900 till 1904 där Fredrika Bremer-förbundet startar årsskiftet med att publicera en petition till konungen om lika rösträtt för kvinnorna som för män. Petitionen uppmärksammandes i enstaka medier till stor lycka för rösträttsrörelsen eftersom man då äntligen hade en debatt.

FKPR bildas vid 1902 och blir en politisk obunden organisation i enbart syfte för den kvinnliga rösträtten. Vid 1904 skriver antirösträttskvinnan Annie Åkerhielm (född Quiding) en novell om Fanny, en kvinna som kämpar för rösträtt men förlorar sitt barn och man i slutet.

Åkerhielms bok fick stor betydelse för motståndet mot rösträtten och användes flitigt som argument för varför kvinnan inte skulle erhålla rösträtt.

Kapitel 3 "Debatten hårdnar" handlar om perioden mellan 1905 och 1909 och startar med "hvarför skola kvinnor vänta", rubriken har fått samma namn som Frida Stéenhoffs föredrag om den kvinnliga rösträtten där hon kritiserar kvinnornas rösträtts underprioritering i riksdagen.

Vid 1907 blev debatten svår för rösträttsrörelsen, utvidgandet av den manliga rösträtten var istället den aktuella debatten i riksdagen och kvinnan fick vänta tills manliga rösträttsdebatten var klar 1909.

Jag fortsätter med att upp kvinnan och valbarheten, 1909 fick den svenska kvinnan kommunal valbarhet och kunde väljas in i stadsfullmäktige. Även om kvinnan fortfarande inte kunde röstas in i landstiget som i sin tur valde ombud till andra kammaren så var valbarheten till stadsfullmäktige ett stort steg för att riva könsbarriären. Valbarheten blev också ett steg närmare rösträtten.

Sista i kapitlet skriver jag om att debatten för den kvinnliga rösträtten hårdnande i medierna och Annie Åkerhielm som tidigare skrivit noveller gav ut artiklar emot rösträtten som svarades av rösträttsaktivister.

Kapitel 4 "framgång till motgång" om åren 1910 till 1014 handlar om de framgångar och motgångar både sidorna mötte under denna period. Första kapitlet handlar om den Wicksellska upptäckten som innebar att gift kvinna hade kommunalrösträtt eftersom kommunlagen hade ändrats till att gifta personer samtaxerar, därmed så kunde gifta kvinnan erhålla rösträtt även om hon knappt tjänade något alls.

1910 motionerade Östberg för att ta bort den rösträtt som Wicksell samma år upptäckt, motionen väckte stor debatt och LKPR höll protest möte i Stockholm mot denna motion.

1911 var samtidigt ett svårt år för LKPR, redan tre år tidigare hade rörelsens neutralitet ifrågasatts av rösträttsmotståndare och när den proportionella valmetoden var ett faktum kunde inte längre LKPR hålla en partineutral ställning och samtidigt riskera en intern splittring.

Carl Lindhagen hade 1902 motionerat om en utredning som 1909 gick igenom och 1911 utfördes av Lundvig Widell och statsvetaren Carl Axel Reuterskiöld. Utredningen skulle undersöka den "historiska och statsrättsliga sidan" av kvinnorösträtten.

Sist i kapitlet tar jag upp regeringskrisen 1914 och första världskrigets upptrappning och vilken påverkan det fick på rösträttsdebatten.

Kapitel 5 "Kvinnor får röst", åren mellan 1915 till 1919 handlar om perioden innan kvinnan för rösträtt 1919.

Den första underrubriken heter "I skuggan av kriget" där jag fortsätter med perioderna 1915 till 1917 där enbart en motion till första kammaren och tre motioner till andra kammaren lades för kvinnlig rösträtt.

Men 1918 fick kvinnor valbarhet till landstinget och de första kvinnorna röstades in, därmed hade barriären till första kammaren för kvinnor rasat och den kvinnliga rösträtten var nära.1919 lades en proposition fram om kvinnlig rösträtt och gick igenom. Kvinnor hade fått rösträtt och debatten var vunnen.

I slutdiskussionen diskuterar jag kvinnofrågan som en fråga om klasstillhörighet där enbart de kvinnor som tjänar som männen ska erhålla rösträtt. De flesta kvinnor hade långt ifrån samma lönesättning som männen och därmed helt andra förutsättningar för att faktiskt erhålla rösträtt.

Sedan diskuterar jag skillnaderna mellan utvidgandet av manlig rösträtt och kvinnlig, vilka hinder fanns för den manliga rösträttens utvidgande tillskillnad mot den kvinnliga rösträtten.

Jag diskuterar också rösträttsrörelsen neutralitet och svårigheterna med att hålla en så pass politisk organisation helt stängt från andra politiska punkter än enbart den kvinnliga rösträtten. Jag fortsätter min diskussion med kvinnosakskvinnans situation i vardagen och problematiseringen med att finna kvinnor som vågade stå för sina åsikter. Sedan tar jag upp hur pressen påverkade debatten och vilken skillnad den kan ha tänkas gjort för både motstånd sidan och rösträttsidan. Sist tar jag upp motståndets motiv och om de svenska kvinnor som aktivt var emot rösträtten, vilka motiv fanns det och vad var de rädda att förlora med en kvinnlig rösträtt?


Den historiska kampen

"Om kvinnan en gång blir likställd med mannen blir hon honom överlägsen.[1]"

Sokrates

Kvinnans ställning historiskt

Kvinnans roll genom historien har alltid varit undergiven, syftet med hennes existens har varit att ta hand om familjen och hemmet.

Under antiken var kvinnans ställning nästan slavlik, hon var helt under mannens förmyndarskap och var varken juridiskt eller ekonomiskt en egen person[2].

"Över hustrun ska mannen styra som en statsman, [...] vad beträffar skillnaden mellan könen, så är mannen av naturen överlägsen och styrande, kvinnan underlägsen och styrd."[3]

Aristoteles

Aristoteles uppfattning om kvinnans ställning från antiken var allmängiltig under medeltiden och fram till slutet av 1800-talet. Eftersom kvinnan var defekt och underlägsen mannen var hon inte öppen för det politiska livet. Antikens tankar om kvinnans underlägsenhet byggde på biologiska faktorer, eftersom kvinnan föddes på fel sida av livmodern var hon defekt och utan förstånd.

Medeltidens syn på kvinnan var fortfarande densamma men grundade sig inte bara i biologi utan också i religionen, något som inte ens var tänkbart att ifrågasätta.

Gud hade skapat kvinnan för att behaga mannen[4] och som straff för att kvinnan hade ätit av det förbjudna trädet skulle mannen råda över henne[5]. Vid äktenskap blev kvinnan underställd sin make, innan dess hade hennes far varit hennes förmyndare. Det var först när kvinnan blev änka som hon hade eget förmyndarskap och kontroll över sin egen ekonomi.

Men även som änka hade kvinnan inget direkt inflytande i samhället utan förväntades att lyda under männens omdöme trots sin myndighet.

"Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger."

Första Korinthierbrevet 14:33-34

Men med kristendomen kom en möjlighet för kvinnor till utbildning inom klostren, det krävdes dock en hemgift från kvinnan för att få tillträde till utbildningen så kvinnor från lägre samhällsklasser blev utestängda.

När Sverige reformerades till protestantismen under 1500-talet stängdes också klostren och därmed också kvinnornas möjlighet till utbildning.

Revolutionens kvinnor

Mot upplysningstiden ökade tanken om jämlikhet mellan samhällsklasserna, personerna bakom dessa tankar var franska filosofer som Voltair, Diderot och Rousseau.

Med upplysningen kom en ny syn på människan som en individ formad av erfarenheter istället för medfödda betingelser.

Denna tanke sträckte sig dock inte till kvinnorna utan deras ojämlika ställning uteslöts i den franska nationalförsamlingens proklamation om människans rättigheter.

Olympe de Gouges var kritisk mot denna uteslutning av halva befolkningen och skrev 1791 "Les droits de la femme" (Kvinnors rättigheter) där hon helt enkelt bytte ut ordet man mot kvinna[6]. Olympe de Gouges tankar om kvinnlig jämlikhet hade ingen större genomslagskraft även efter införandet av manlig rösträtt.

"Flickor bör vara vakna och arbetsamma, och inte nog med det, de måste också tidigt lära sig att vara underkastade tvång. Denna olycka, om det nu är en sådan för dem, är oskiljaktig från deras kön. [...] Man måste därför tidigt vänja dem vid detta tvång, så att de lätt kan finna sig i det, lära sig att styra sitt lynne och foga sig i andras vilja. [...] Av detta ständiga tvång uppstår en foglighet, som kvinnorna behöver hela livet igenom, eftersom de aldrig upphör att vara underkastade antingen en bestämd man eller också männens omdöme."

Rousseau

Från antikens tid till 1700-talets upplysningstid hade inget större banbrytande skett för att förbättra kvinnornas situation. Det fanns vissa män som propagerade för kvinnans rättigheter med i det stora hela fick de inget direkt genomslag bland den stora massan och de män som kom att besluta kring lagar och förordningar.

Den mest kända feministen från 1700-talet blev dock inte Olympe de Gouges utan Mary Wollstonecraft som 1792 skrev "A Vindication of the Rights of Woman" (Försvaret för kvinnans rättigheter) där hon uttryckte sig kritisk till Rousseau och den samtida mannens kvinnosyn. Mary Wollstonecraft krävde precis som Olympe de Gouges jämlikhet och respekt för kvinnor.

"Tror de som har denna uppfattning att äktenskapet kan utrota livets vana? Den kvinna som enbart har fått lära sig att behaga, finner snart att hennes behag är sneda solstrålar och att de inte kan göra intryck på makens hjärta när de ses varje dag och sommaren har gått till ända."

Mary Wollstonecraft

Att som kvinna öppet kritisera en man var inte alls brukligt och ansågs väldigt okvinnligt och fel, det var tvärtemot kvinnans natur och hennes kall som foglig och behaglig.

Rousseau och de samtida männen mötte denna ovälkomna kritik från Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges med tystnad.

Att dessa kvinnor ens sysselsatte sig med att skriva massa provokationer om politik och annat de själva inte förstod var än skändelse emot den kristna tron om kvinnans dygd och gjorde bäst i att ignoreras.

Både Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft slutade sina liv väldigt tagiskt; Olympe de Gouges giljotinerades 1793 för högförräderi medan Mary Wollstonecraft dog som väldigt många andra kvinnor i barnsäng 1793.

Idéerna tar form - tankarna från 1800-talet

Det var framförallt Mary Wollstonecrafts tankar som lade grunden för 1800-talets kvinnorörelser och de föreningar som organiserades under detta århundrade. USA var den nation som var tidigast med kvinnligt organiserande och efter dem kom Storbritannien med deras organiserande på 1860-talet[7]. John Stuart Mill blev snabbt ett viktigt namn för kvinnokampen när han 1869 gav ut boken "The subjection of women" som fick stort genomslag bland de organiserade kvinnorörelserna.

"Att frukta följderna för kvinnan och samhället om man ger henne den frihet, som hon i likhet med mannen är berättigad till, är att frukta spöken ."

Fredrika Bremer

Fredrika Bremer brukar man kalla Sveriges pionjär i kvinnorörelsen efter att hon 1856 skrev boken "Hertha eller En själs historia" som är en mörk roman runt en kvinnas ofrihet[8] som gav upphov till den svenska kvinnodebatten.

1884 startades Fredrika-Bremer-Förbundet av Sophie Adlersparre som den första organisationen i Sverige för att arbeta för kvinnans frigörelse.

Tidskrift för hemmet annonserade denna händelse och samtidigt proklamerade tidskriftens roll som organ åt FBF[9].

I Fredrika-Bremer-Förbundets program publicerat i Tidskrift för hemmet kan man läsa:

"Förbundet vill vara en lefvande minnesvård öfver Fredrika Bremer, den ädla banbryterskan för den svenska qvinnans framåtstridande, och skall derför bära hennes namn."[10]

Samma år som Fredrika-Bremer-Förbundet startade motionerade Fredrik T. Borg för första gången för den kvinnliga rösträtten.

I motion 49 skriver Fredrik T. Borg om att det huvudskäl för motståndarna om att kraftigt öka valmannakåren skulle ge en osäker ställning för de sittande makthavarna inte var något reellt problem eftersom rösträtten enbart skulle ges till kvinnor på samma villkor som för männen och att "dessa qvinnors antal är så ringa, att de nuvarande politiskt röstberättigade männen en lära behöfva frukta att sålunda af dem öfverflygas i politiken"[11].

Motionen som lämnades in i andra kammaren gick inte igenom men gav för första gången en debatt i riksdagen.

I Fredrik T. Borgs motion kan vi läsa om det argument som användes för att neka kvinnor rösträtt, oron för att ge så många människor rösträtt, människor med tvivelaktigt förstånd, som kunde äventyra makthavarnas position och ersätta dem med mindre kvalificerade människor. Men fortfarande var kvinnans frigörelse inget man diskuterade utan avfärdade som trams och okvinnliga respektive omanliga fasoner.[12]

Denna tanke om kvinnligt och manligt kom att hålla i sig som argument emot rösträtten under hela dess tid som den debatterades.

Kvinnan organiserar sig, 1900 till 1904

"Den kvinna som tycker hon är intelligent kräver jämlikhet med männen. Kvinnan som är intelligent gör inte det."

Gabrielle Colette

Petitioner och motioner

Den 30 december 1899 skrev och signerade Fredrika-Bremer-Förbundet en petition till Konungen för lika rösträtt för kvinnan som för mannen. I petitionen menade förbundet att kvinnorna skulle erhålla rösträtt på samma villkor som männen, alltså de myndiga kvinnor som var självförsörjande. Detta var långt ifrån alla kvinnor, inte ens alla kvinnor i Fredrika-Bremer-Förbundet kunde kvala under dessa kriterier eftersom en stor skara av kvinnorna var gifta och därmed inte myndiga. Fredrika-Bremer-Förbundet hyste dock inga större förhoppningar på att petitionen skulle gå igenom och ge kvinnor rösträtt;

"Äfven om Förbundet ej vågar invagga sig i någon synnerlig förhoppning att omedelbart vinna vad sålunda begärt, hyser det dock en fast tro, att en så samhällsviktigangelägenhet som den i fråga, trots de många och stora vanskligheter, som äro att bekämpa, inom en ej allt för aflägsen framtid ska slå igenom."'[13]

Petitionens syfte var alltså inte att erhålla rösträtt utan att skapa en opinion för kvinnliga rösträtten vilket det gjorde enligt senare numret av Dagny där man ser det som något väldigt positivt att petitionen ens skrivs om, även om det på många håll var negativt skrivet, så var det ändå ett bevis på att rösträttsfrågan hädanefter kommer att bli behandlad på allvar[14]. Detta i sig var ett väldigt stor steg för debatten och gav Fredrika-Bremer-Förbundet möjlighet att öppet svara för den kritik som fanns. Nya Dagligt Allehanda publicerade redan 10 januari en skrivelse med hänsyn till petitionen där de kommenterar petitionens "svaga punkt"; att den enbart sträcker sig till de ogifta kvinnor som kan försörja sig. Men Fredrika-Bremer-Förbundet menade att detta inte var en svag punkt i petitionen utan i samhället och att rösträtten för kvinnor först och främst handlar om lika rösträtt, inte allmän rösträtt. Dessutom menade Fredrika-Bremer-Förbundet att en gift kvinna under sin mans förmyndarskap inte kunde erhålla rösträtt eftersom hennes man skulle förvalta över den såsom han förvaltar över sin hustru.

Den 11 april 1902 skrev vänstervilden Carl Lindhagen en motion till andra kammaren för kvinnans rösträtt. Motionen börjar med en direkt kopiering av Fredrika-Bremer-Förbundets petition som utkom 1900, Carl Lindhagen ville med sin motion få en utredning utförd där man skulle utreda kvinnans rösträtt. Carl Lindhagen skriver att statsministern vid riksdagen år 1900 utlovade att höra sig för om en sådan utredning kunde innefatta kvinnor, Lindhagen fortsätter med att en sådan utredning aldrig genomfördes[15].

Carl Lindhagen fortsätter i sin motion på samma bana som Olympe De Gouges var inne på vid 1700-talet;

"Å andra sidan måste emellertid qvinnornas rösträttsfråga i sitt nuvarande skede framträda med bestämt anspråk att på samma gång vara en fristående angelägenhet. Qvinnorna företräda ju dock ingenting mindre än halfva menskligheten."[16]

Motionen fick ingen genomslagskraft, en invändning, eller kanske varning, till den kvinnliga rösträtten som friherre Barnekow uttryckte var den fara för att kvinnans plats skulle bli i riksdagen och mannens plats skulle då bli att ta hand om barnen så skulle "det kommande släktet förlora därpå". [17]

Samma år framlades en proposition av von Otters som ansåg att en kommunalt röstberättigad gift man eller över 40 år skulle erhålla två röster eftersom de också representerade sina fruar. Detta förslag var väldigt provocerande för de politiskt aktiva kvinnor som uppfattade propositionen som en bekräftelse på synen på kvinnan som ett bihang till män[18].

För rösträtten - FKPR till LKPR

Vid ett samtalsmöte utan offentlig karaktär den 15 april 1902 samlades Fredrika-Bremer-Förbundet för att samtala om Carl Lindhagens motion till Andra kammaren. På samma möte beslutade man att utse en kommitté på sju personer som skulle bilda en rösträttsrörelse för den kvinnliga rösträtten[19]. Den fjärde juni samma år bildades föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Stockholm. FKPR var i huvudsak för kvinnorna i Stockholm, Göteborg samt Lund[20] men redan i mars månad året därpå beslutades under ett ombudsmöte att en landsorganisation för kvinnors politiska rösträtt (LKPR) skulle bildas eftersom "kvinnans jämställdhet med mannen i politiskt afseende - icke kan vinnas utan en samverkan mellan alla intresserade krafter"[21], i detta möte beslutade man om att denna organisation för kvinnlig rösträtt skulle bestå av ett centralstyre med tre medlemmar från Stockholms kvinnoorganisation och en medlem från varje landsortförening (FKPR).

En lokal landsortförening bestod nästan alltid av några kvinnor som kände varandra sedan tidigare men man använde sig först och främst av yrkeskvinnor men också av socialt begåvade kvinnor med många kontaktytor för att få igång närverken för att öka medlemsantalet.

Det var ofta svårt för dessa landsortföreningar att locka medlemmar. Problem med likgiltighet för frågan var inte helt ovanligt men det fanns också en rädsla för att träda fram som "rösträttskvinna"

"När jag idag har tänk igenom vad relationer jag möjligen kunde ha, så kommer jag till resultat, att en del inflytelserika personer äro emot vår sak, så till exempel alla präster, en del riksdagsmän, disponenter, militärer osv, vadan deras fruar ingenting kunna eller vilja göra .[22]"

Valborg Olander i Falun visar på ett vanligt problem där kvinnor inte fick engagera sig för sina makar och att det inte var någon idé att ens försöka tilltala denna grupp.

Det var eftertraktat att finna en överklasskvinna som man kunde få med i föreningen då fler kvinnor lägre ner på rangskalan skulle sluta sig till föreningen.

Med de rätta namnen på listan kom de andra av sig själva.[23]

Det kvinnliga och det manliga

I motståndet för den kvinnliga rösträtten fanns en viss rädsla för att beblanda kvinnlighet med manlighet och att detta utgjorde ett hot för samhällets hållbarheter.

Om kvinnan skulle engagera sig politisk så fanns det en risk för att hemlivet skulle äventyras och att männen skulle bli de som ombesörjer barn och hushåll medan kvinnorna hade hand om statslivet.

Annie Åkerhielm (född Quidling) skrev 1904 Fru Fanny som handlade om en rösträttskvinna vars hemliv faller offer för hennes politiska intresse. Boken blev snabbt en succé som redan efter tre månader utkommit i tre upplagor och de människor som var skeptiska till kvinnorösträttsrörelsen fick sina farhågor besannade i Annie Åkerhielms bok.

Boken handlar om Fanny som är en rösträttskvinna och driver sin politiska uppfattning väldigt hårt med både föreningstidning och rösträttsfrågan vars kärlek till föreningslivet växer starkare än kärleken till sin make vars livsuppgift är att åka till Indien för att bosätta sig i flera år. Fru Fanny har dessutom en son som avlider på grund av vanvård från deras barnflicka.

"Den s.k. Ellen Key-riktningen har sin representant i en figur som nog skulle verka starkare om den ej vore fullt så mycket karikatyr. Som den nu är, är den verkligen allt för skrattretande för att kunna tagas på allvar.[24]"

Så skrev Dagny 1905 när de recenserade Fru Fanny och förklarade bokens succé med att boken "ej kräver någon särdeles hjärnansträngning" men att man inte kunde förneka att boken var både fängslande och talangfullt skriven.

Fru Fanny var en nidbild av rösträttskvinnan som rösträttskvinnorna var tvungna att motverka under de resterande 15 år som rösträtten för kvinnor debatterades. Rösträttkvinnorna själva menade att de aldrig skulle försaka hem och hushåll för rösträttens sak eftersom det just var hemmet och familjen som var ett av de viktigaste argumenten för att kvinnor skulle erhålla rösträtt.[25]

Som Fredrika-Bremer-Förbundet själva skriver i sin petition från december 1899:

"Att kvinnan åter äger särskild kallelse för familjelifvet lär ingen vilja förneka. Men detta bör icke utesluta att hon äfven kan hafva allmänna intressen och insikter i samhällets angelägenheter.[26]"

Rösträttskvinnorna försökte alltså inte i sig motverka bilden av vad som var manligt och kvinnligt utan ville debattera för att det kvinnliga inte behövde vara ett hinder utan kanske till och med en fördel i statslivet i frågor om skola och omsorg.

Debatten hårdnar, 1905 till 1909

"När en man säger sin mening är han en man. När en kvinna säger sin mening är hon en satmara."

Bette Davis

Hvarför skola kvinnor vänta

Trots en aktiv landsförening med verkställande utskott och årlig verksamhetsberättelse fick inte kvinnofrågan någon större genomslagskraft i riksdagen.

Frida Stéenhoff var en av de radikalare kvinnosakskvinnorna som flitigt debatterade för kvinnofrågor och den 23 november 1905 höll hon ett föredrag om den kvinnliga rösträtten "Hvarför skola kvinnor vänta" som fick stark kritik bland de konservativa eftersom Frida Stéenhoffs åsikter ansågs vara "genomsyrat av ateism, där hon riktar hätska angrepp mot äktenskapet"[27]

Stéenhoffs ansåg att det inte längre fanns någon orsak till att kvinnorna skulle vänta med sin rösträtt eftersom deras agitation hade upplyst samhället nog om det behövliga med den kvinnliga rösträtten, något mer fanns inte att tillägga. Hon undrar om männen vill att kvinnorna ska agitera enbart för rörelsen skull, eller om de vill bli av med kvinnorna från deras egen tid.

Ett vanligt argument emot rösträtten var, enligt Stéenhoff, att kvinnor ej var mogna för den.

Något som Stéenhoff ansåg absurt då argumentet om mognad hade i debatten om "allmänrösträtt" varit förlegat att prata om mäns mognad som hinder för rösträtten. "Mogenhetssynpunkten är förkastad, när det gäller män, hur vågar man då med den när det gäller kvinnor?"[28]

I sitt föredrag belyser Stéenhoff också ett vanligt problem för rörelsen, svårigheten att få kvinnor att vilja tala om sina rättigheter och framför allt att stå för dem.

"...så mycket en bankrutten människa kan njuta av att äntligen få skaka av sig det rösträttsjobb, som alltid pinat, pinat mig långt in i själen och som fördärvat för mig mer än jag vågat klargöra.[29]"

Såhär skrev FKPR:s ordförande i Karlsstad om sina planer på att lämna ordförandeskapet men kunde helt enkelt inte eftersom det inte fanns någon ersättare. Det var svårast på små orter att tillsätta någon ordförande eftersom det skulle vara för utpekande, man var tvungen att utstå mycket från omgivningen för en sådan direkt handling för något som inte ansågs accepterat.

Stéenhoff skriver i sitt föredrag att kvinnor i Sverige ville ha rösträtt men vågade inte

stå för det eftersom de inte skulle "bråka". Detta kunde skrämma iväg sin nuvarande eller sin potentiella försörjare som ansåg att kvinnliga rättigheter inte var någon trevlig diskussion.

Att få kvinnor och män som var för rösträtten att våga och vilja debattera sina rättigheter var en stor del av de svårigheter som fanns för rösträttsrörelsen.

Den manliga rösträtten

Den allmänna rösträtten hade trätt in i riksdagsdebatten 1905 och betydde att man skulle utöka rösträttstalet, dock fortfarande enbart till män.

Stéenhoff var en av de kvinnor som gick hårt åt detta "missbruk av ordet allmänrösträtt" och ansåg att man inte alls kunde kalla den allmän när halva befolkningen inte innefattades i den. Sedan går hon ytterligare hårt fram och undrar hur hederliga män kan tillåta ett sådant hyckleri.[30]

Rösträttsfrågan var under riksdagsbehandling 1905 men avslogs med motivering:

"Då utskottet emellertid icke anser sig böra understödja motionärernas nu föreliggande förslag, har detta sin grund däri, att enligt utskottets mening tidpunkten icke är inne för vidtagande av åtgärder från riksdagens sida till den sålunda väcka frågans lösning. [...]Och utskottet finner så mycket mindre lämpligt att nu, innan den sedan lång tid ifrågasatta politiska valrättsreformen för män blivit förd till slut. [31]"

Kvinnans rösträtt blev återigen nedprioriterad men nu också för den allmänna rösträtten till männen som ansågs vara ett mer prioriterat ämne än den kvinnliga rösträtten.

Året senare tillsattes en högerregering och den allmänna rösträtten var uppe för debatt i riksdagen, även om många rösträttskvinnor ville att den allmänna rösträtten skulle innefatta även kvinnor så var det flera riksdagsmän som ansåg att den allmänna rösträtten var en tvådelad fråga.

"Det är oriktigt, [...] att den allmänna rösträttens princip bygger fodrar rösträtt för kvinnorna. Den allmänna rösträtten är icke annat än rösträtt för män. Det är icke därför att de äro medborgare som männen skola utsträckt rösträtt, utan det är därför att de äro män, och frågan om kvinnornas rösträtt hänger icke alls ihop med[32]"

JF Nyström höll inte alls med Stéenhoffs argument om den allmänna rösträttens princip och han var inte alls ensam om dela upp den rösträttsfrågan till två enskilda frågor; en för männen och en för kvinnorna.

Hjalmar Branting för det socialdemokratiska partiet var inte emot den kvinnliga rösträtten utan bekymrad över att kravet på den kvinnliga rösträtten kunde äventyra utökandet av manligt rösträtt.

"...ett bestämt framförande just nu från arbetarpartiets sida af kraf på kvinnans rösträtt samtidigt med rösträttsutvidgningen af männen skulle vara att men öppna ögon inbjuda första kammaren att med anledning af motion från oss genom beslut om en ny utredning hindra ett positivt resultat i fråga om männens rösträtt[33]"

Branting fortsätter dock med att efter införandet av den manliga rösträtten skulle flera viktiga reformkrav komma på partiets program, bland annat den kvinnliga rösträtten.

Vid 1906 riksdag valde man dock att tillsätta en utredning för kvinnans rösträtt

som Lindhagen hade motionerat om 1902. Den som skulle utreda detta var chefen för SCB Ludvig Widell med den statsvetenskaplige professorn Carl Axel Reuterskiöld. Tanken var att dessa två herrar skulle utreda den "statsrättsliga och historiska sidan" av kvinnorösträtten.

Liberalerna och socialdemokraterna debatterade för den allmänna rösträtten till män från 1905 till 1907 där den fick en dellösning och gick formellt igenom 1909, efter detta la både liberalerna och socialdemokraterna den kvinnliga rösträtten på sitt partiprogram.

Rösträttsreformen och motståndet

Trots att kvinnorna inte innefattades i den allämna rösträtten som inrättades 1909 så var detta ett bra år för rösträttsrörelsen. Det var nämligen det året som kvinnors rösträtt fick majoritet i andra kammaren för första gången.

Rösträttsreformen var också viktig för rösträttsdebatten eftersom det nu inte fanns risken att kvinnofrågan skulle hindra den manliga rösträtten. Och eftersom kvinnorna agiterade för lika rösträtt skulle det betyda ett fler kvinnor omfattades av denna rösträttsreform den dagen kvinnorna skulle få rösträtt.

Men den mest avgörande förändringen var den proportionella valmetoden som infördes vilket enkelt förklarat innebar att Sverige indelades i 56 valkretsar som utsåg 230 ledarmöten till andra kammaren som i sin tur utgjorde mandatfördelningen. Innan dess hade man haft majoritetsval där en person ställdes mot en person och den kandidat som fick flest röster "vann" och fick majoritet i andra kammaren.

Detta system bidrog till den konsensuspolitik som vi har i dag där partier måste kompromissa för att få ihop majoritet i riksdagen.[34]

En ytterligare viktig reform 1909 var den kvinnliga valbarheten som gjorde kvinnorna valbara till stadsfullmäktige och kommunalförsamlingar. Valbarhetsreformen var en viktig barriär inom den kvinnliga rösträtten och gav, ett fåtal kvinnor, möjlighet att påverka första kammarens sammansättning av ledamöter utvalda av stadsfullmäktige.

Kvinnor var fortfarande inte valbara till landstinget och hölls därmed utestängda från andra kammaren, så en viktig barriär för kvinnligt inflytande fanns fortfarande kvar. [35]

Efter Fru Fanny fortsatte Annie Åkerhielm att vara en ledande figur för motståndet emot den kvinnliga rösträtten. Åkerhielm var en radikal konservativ friherrinna med nationalsocialistiska sympatier[36], hon stod hårt fast vid att ett ökat valdeltagande inte alls var gynnsamt för samhället och att det skulle "öppna vägen för doktorinnan Stéenhoff och adepter"[37], Annie Åkerhielm hade tidigare kritiserat Stéenhoff och ansett att hon var för radikal för samhällsnyttan och med detta menade Annie Åkerhielm att folk som inte var lämpade att förvalta samhällets intressen inte heller skulle erhålla rösträtt och politiskt inflytande.

Annie Åkerhielm blev inom LKPR betraktad som en symbol för motståndet och därmed både hatad och ironiserad över[38].

Hon stod för det principiella motståndet, kvinnor skulle inte erhålla rösträtt just för ett de var kvinnor.

"Det är f.ö. icke politiserande rösträttskvinnor som vi behöfva, utan mödrar och uppfostrarinnor, som kunna lära vårt folk idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet samt fostra landets söner till gudfruktiga, modiga, plikttrogna och fosterlandsälskande män.[39]"

De principiella motståndarna var i sig inte intresserade av medborgliga rättigheter utan ansåg att staten enbart skulle ta hänsyn till samhällets bästa och det var att kvinnor skulle ta hand om hemliv och barnomsorg.

"'Medborgare' är för mig maskulinum och om kvinnorna klaga över att de icke äro 'medborgare' i den bemärkelse det gäller, så kunde de enligt min uppfattning med ungefär lika mycket skäl klaga över att de icke bliva män eller fäder .[40]"

Framgång till motgång, 1910 till 1914

"Vi kvinnor måste lära oss att ingen ger oss makt. Den måste vi ta själva.[41]"

Roseanne Bark

Wicksell och Östberg

1909 gjorde riksdagen en ändring i bevillningsförordningen, skattelagstiftningen, vilket innebar att en gift kvinna som förvaltade egendom kunde erhålla kommunal rösträtt och valbarhet även om hon hade väldigt liten inkomst, förutsatt att hennes make hade kommunal rösträtt. Denna ändring i skattelagstiftningen blev inte offentligt känd förrän 1910 och omtalad som den Wicksellska upptäckten efter Anna Wicksell.

"Tillsammans måste man och hustru fortfarande ha 500 kronors inkomst för att kunna bli kommunalt berättigade, men hvar och en av dem behöfver ingalunda ha detta.[42]"

De gifta kvinnorna var dock tvungna att självdeklarera för att kunna erhålla sin debetsedel och Wicksell ansåg att varje orts rösträttsförening borde agitera för att så många gifta kvinnor som möjligt använder sin rösträtt. Och att varje gift kvinna skulle detta år försöka införskaffa sig någon form av inkomst så hon förvaltade någon egendom att deklarera.

"Det säger sig själft att de kvinnliga rösträttsföreningarna hvar och en på sin ort bör agitera för att så många gifta kvinnor som möjligt göra sig kommuntalt röstberättigade. [...] Må därför varje gift kvinna under detta år erhålla skaffa sig en aldrig så liten själfständig inkomst och hålla sig beredd att till 1912 kunna med sin röst bidra...[43]"

Men för säkerhets skull publicerade Anna Wicksell en artikel i Dagny 23 februari 1910 om hur gifta kvinnor skulle självdeklarera men enkla anvisningar.

Inte sent efter Anna Wicksells upptäckt motionerade högermannen Johan Östberg om att taxerbar inkomst ej får understiga 200 kronor.

Detta protesterades högljutt från LKPR som höll ett protestmöte i Stockholm där de menade att man nu motionerar om en kränkning i kvinnas rättighet och att man mer eller mindre går bakåt istället för att gå framåt.

"För öfrigt, om man skulle för besvärets skull från mindre inkomstägarna, vore detta ju att tydligt proklamera, att statens och kommunens myndigheter gärna kunde ha besvär för de förmögnas skull, för att de rika fruarna skulle få rösträtt och därmed de rikas rösttal ökas, men att man ej behöfver besväret för de fattigas skull .[44]"

Artikelförfattaren fortsätter med att förkunna det ovärdiga med att ta tillbaka något man lagstadgat  om enbart för att fler utnyttjat lagen än vad man först trodde.

LKPR:s partipolitik och antirösträtten

Efter den proportionella valmetoden blev det viktigare för varje parti att vara tydliga med sina åsikter och partiets politik, man röstade ju inte längre på person utan på ett parti.

Det var redan från början en viss gränslinje i LKPR:s syn på den kvinnliga rösträtten, de borgliga kvinnorna ansåg att kvinnor skulle erhålla rösträtt på samma villkor som männen medan de socialdemokratiska kvinnorna ville ha allmän rösträtt för både män och kvinnor samt att det existerande inkomst- och skattestrecket skulle borttagas. De socialdemokratiska kvinnorna fick nöja sig med den borgliga linjen och LKPR agiterade för lika rösträtt[45].

Redan 1908 ifrågasattes LKPR:s partipolitiska neutralitet i en artikel publicerad av Gefle posten där artikelförfattaren menade att den kvinnliga rösträttsrörelsen "redan övergifvit den partiobesmittande plattform, som den ärade ledarinnan af kongressförhandlingarna i Gefle rekommenderat".

När socialdemokratiska partiet och det liberala partiet tog upp den kvinnliga rösträtten på deras partiprogram medan de konservativa partierna fortfarande agerade emot rösträtten blev det svårare för LKPR att hålla sig partineutrala men fortsatte in i det sista att hävda sin partipolitiska neutralitet.

Den 20 juni samlade LKPR:s centralstyrelse för att besluta om föreningens neutralitet. Beslutet löd följande:

"...Landsföreningen för uppnående af sitt mål intet understöd har att vänta af den nuvarande regeringen eller högerpartierna. Med beklagande härav betonar Landsföreningen att högern framtvingat den nuvarande situationen. Landsföreningen vill sålunda under de stundande andrakammar valen understödja endast de partier, som upptagit kvinnans politiska rösträtt på sina program och arbetat för det inom riksdagen.[46]"

Detta beslut innebar att man nu enbart skulle stödja det liberala partiet och socialdemokratiska partiet vilket gjorde situationen för LKPR:s högerkvinnor ambivalent, antingen kunde de stödja sitt parti, eller rösträtten.

Ebba Von Eckermann skriver den 5 juli i Dagny att situationen för högerkvinnorna i LKPR är ohållbar och att vänsterkvinnor inte alls skulle stödja högerpartier även om de hade rösträtten på sitt pariprogram[47].

Denna inre konflikt blev ett tacksamt mål för motståndare till rösträtten att kritisera och Friherrinnan Annie Åkerhielm var inte sen att ta upp högerkvinnornas naivitet om LKPR:s neutralitet. I en artikel i Gefle posten skriver hon att högerkvinnorna skulle visa sin politiska mogenhet och vänta med rösträtten.

"...mena det verkligen allvar med sin  högerståndpunkt, har vi till och med rätt att vänta, att de bryta sig ur den nu vänsterstämplade FKPR och bilda egna politiska föreningar[...] Hvad som fattas är det som vanligen fattas i vår tid: en kraftig personlighet, som träder fram, samlar högerkvinnorna och ger dem en ändamålsenlig politisk organisation.[48]"

Detta uttalande skapade rykten om att Friherrinnan själv skulle starta en antirösträttsförening i konservativ anda.

Redan 1909 skrev signaturen W. Anderson i Dagny följande:

"Men jag väntar mera af eder. Hvarför skall icke Sverige liksom England hafva en kvinnlig antirösträttsförening? Någon eftergift åt tidsandan måste ju göras. Organisation är dagens lösning. Och kan man tänka sig ett ädlare mål för en kvinnoförening än detta: att bevara kvinnan för hemmet. Jag vet, att många, många skola fylka sig kring eder.[49]"

När nu ryktena om Annie Åkerhielm som ledare för föreningen florerade fanns rykten om både en antirösträttsförening samt en rösträttsförening genom högerpartierna.

Annie Åkerhielm svarade emellanåt att hon inte var intresserad av att bilda någon förening som behandlade kvinnofrågor över huvudtaget. Dock var hon smickrad över att så många kunde tänka sig henne som deras ledare. Någon antirösträttsförening var alltså inte på tal för Annie Åkerhielm.

Widells utredning

Rösträttsdebatten hade sedan beslut om utredning 1906 fått vänta på resultatet av utredningen. Ett viktigt "tillsvidare- motargument" var därmed undanröjt.

I LKPR:s nya organ Rösträtt för kvinnor (rfkv) granskar fil. Dr. Gulli Petrini Widells utredning. I sin granskning riktar Petrini hård kritik mot Widell och skriver att han grundar delar av sin utredning på lösa och fördomsfulla antaganden. Emellertid skriver Widell i sin inledning av utredningen att "några nämnvärda verkningar av kvinnorösträtten i socialt avseende hava i allmänhet icke kunnat påvisa redan av det skälet, att kvinnorösträtten i de allra flesta staterna tillämpas så kort tid, att den ännu knappast kunnat påverka de statistiska siffrorna. Om den över huvud taget någonsin kommer att göra detta, är en fråga som måste i stortsätt lämnas obesvarad."[50]

Även om utredningen varken talade för eller emot kvinnlig rösträtt valde högerpartierna att ej ha med den kvinnliga rösträtten i deras partiprogram och Lindman från högerpartiet höll den 17 mars ett stort tal i Kalmar där han bestämt tog avstånd från den kvinnliga rösträtten[51].

Men även om utredningen gav föga för eller emot rösträtten så fanns inte längre väntan på en utredning som motståndsargument och debatten kunde gå vidare.[52]

Den liberala regeringen med Karl Staaf la fram den första propositionen som inkluderade den kvinnliga rösträtten.

Krisen till kriget

Vid 1911 avgick Lindman (höger) och Staaf (liberal) tillträdde som statsminister.

Det fanns under denna tid för demokratisering en maktkamp mellan kungahuset och riksdagen, där ena sidan (liberalerna) kämpade för parlamentarismen medan Gustav V kämpade för att stärka kungahuset.

När Staafs regering beslutade om att minska budgeten för försvaret såg Gustav V en möjlighet till att samla de missnöjda med Staafs budgetnedskärningar till att avsätta honom. Den 6 februari marscherade missnöjda bönder i det så kallade "bondetåget" för att lyssna på Gustav V när han talade om nedskärningarna i försvaret.

Gustav V:s tal uppfattades som ett stort angrepp på Staaf och ledde till en konstitutionell kris och regeringen Staaf avgick den 10 februari.[53]

Hur rösträttsfrågan skulle behandlas i den nya riksdagen beskrevs som svår att se i Dagny 15 februari 1914, den nya regeringen var politiskt neutrala men ändå konservativt präglade och rösträttsfrågan föll i första kammaren.

När Gavrilo Princip den 28 juni mördade Österrike-Ungerns tronföljare och hans gemål utvecklades det väldigt snabbt till ett världskrig[54] och frågan om kvinnlig rösträtt fick ligga i skuggan för det första världskriget.

Kvinnan får röst, 1915 till 1919

"En kvinna bör, i synnerhet om hon har oturen att kunna något, dölja det så gott hon kan.[55]"

Jane Austen

I skuggan av kriget

Inte en enda motion lades fram i riksdagen för den kvinnliga rösträtten under de krigshärjande åren 1915 och 1916. Den kvinnliga rösträtten hamnade onekligen i skuggan av kriget och försvarsfrågor som påverkade hela Europa. Men första världskriget öppnade också upp tidigare könssegregerade yrken för kvinnor, eftersom männen begavs sig ut i krig, och kvinnans fick en ny ställning som familjeförsörjande.

"Det faktum, att många miljoner kvinnor nu nödgas förbli familjeförsörjare, måste framtvinga ökad yrkesarbete för kvinnor även efter kriget.[56]"

Ellen Key var positiv till att kriget gynnade kvinnliga rösträtten eftersom kvinnorna nu var tvungna att försörja och omvårda sina barn. På den direkta frågan om kriget skulle gynna kvinnlig rösträtt svarar hon att "kriget kommer att främja kvinnornas rösträtt - i fall kriget blir en seger för rätten mot våld".

"Jag för min del kan bara säga, att jag finner det orimligt och otänkbart att männen, sedan de i en brydsam belägenhet så kraftigt utnyttjat kvinnan som medborgare, fortfarande skulle envisas med att förvägra henne hennes mest solklara medborgarrätt.[57]"

Mia Leches syn var precis som Ellen Keys optimistisk för att kvinnofrågan skulle få ett slut när kriget väl tog slut, något annat var, som Mia Lecher skrev, inte tänkbart.

G. H. von Koch var däremot aktsam för att ta ut seger i förtid, "Det är emellertid klokt att ej hålla alldeles för uteslutet, att när prövningens tid är över, de gamla fördomarna skola visa sig finnas kvar i viss utsträckning".[58]

Med denna optimism i åtanke tog LKPR krafttag 1917 för den kvinnliga rösträtten och trodde innerligt på att 1917 skulle bli det år som kvinnorna fick allmän rösträtt och valbarhet.

Medlemstalet i LKPR var detta år som högst, hela 17 000 medlemmar var nu med i rösträttsorganisationen för den kvinnliga rösträtten. Det var med det inte konstigt att Signe Bergman, LKPR:s ordförande, satsade all sin tid och drivkraft på rösträttefrågan.

Det var till stor förtret som inga av de motioner som lades i rösträttsfrågan gick igenom och rösträttsfrågan föll även detta år. Ingen tog detta nederlag så hårt som ordförande Signe Bergman och i protest, frustration och sorg avgick hon som ordförande.[59]

Hennes nära vän Frigga Carlberg beskrev Signe Bermans avgång som om något hade dött inom henne.

"Vi kände nog alla bittert den orätt och smälek som förstakammarhögern tillfogade Sveriges kvinnor, men inga av oss kunde känna det som hon [Signe Bergman], därför att ingen arbetat så intensivt som hon, offrat så mycket som hon av tid, krafter, nöjen och förströelser samt alla andra intressen för den allt uppslukande rösträttssaken.[60]"

Signe Bergman efterträddes av LKPR:s vice ordförande dr. Karolina Widerström.

Det principiella motståndet var fortfarande stort, kvinnor var helt enkelt inte ämnade för det offentliga livet utan deras, ärofyllda, plats var i hemmet för att uppfostra fosterlandsälskande söner som i sin tur skulle rösta för vad som ansågs lämpligast för kvinnan.

Hilda von Strussenfelt förklarade att mannens lämplighet över kvinnan berodde på att mannens förstånd var skarpare, vidsyntare och hans omdöme var lugnare.[61]

Men den kvinnliga rösträtten var också ett hot mot konservatismen och högerns ideal; Anna Söderblom som var en känd rösträttsmotståndare ansåg att den kvinnliga rösträtten och valbarheten var rakt av farlig för samhället eftersom ökat kvinnligt valdeltagande skulle förskjuta makten till vänster och samhället skulle bli socialistiskt. [62]

Tankarna om att rösta för kvinnorösträtten var att rösta för socialismen var tydliga redan 1912 när LKPR besluta om att stödja vänsterpartierna.

Kvinnan och landstinget

Den kvinnliga rösträtten och valbarheten var redan 27 februari 1918 på riksdagens bord för debatt och denna gång var det ingen lyrik eller stora ord med i propositionen utan helt enkelt den simpla logiken att kvinnorna i Sverige torde vara lika mogna som de kvinnor i de andra Europeiska länder som erhållit rösträtt.[63]

Dock föll den kungliga propositionen för högerns principiella motstånd, "Det principiella högermotståndet mot kvinnans politiska rösträtt, som man under förra årets rösträttsdebatt hade grundad anledning att tro var brutet, reste nu med förnyad stryka".[64]

"Mot den benhårda konservatism föllo vänstertalarnas argument och vädjanden som hammarslag mot en järnport. Högern ville inte och var därmed oemottaglig för alla skäl.[65]"

Att hamra mot en järnport eller slå huvudet i väggen; högern var inte villig att bevilja rösträtt åt kvinnorna med det tidigare presenterade principiella argumenten. Kvinnans mognad var också aktuell för debatt i förstakammaren. Högern och flera som inte i sig ansåg sig vara principiellt emot rösträtten ville se en höjd åldersgräns för kvinnorna. Förslaget att höja åldersgränsen till 33 år för kvinnor var också för att hindra att ett så stort ökat valdeltagande som det skulle bli om alla potentiellt röstberättigande kvinnor över 24 år skulle rösta.

Detta ansåg Rösträtt för kvinnor vara ett undermåttligt argument för att inskränka den kvinnliga rösträtten och menade att farhågorna om att maktfördelningen skulle gå åt vänster var överdrivna och att det inte alls  behövde yttra sig så, kvinnorna var inte i sig benägna att rösta vänster eftersom kvinnorna kom från olika samhällsklasser och röstade där efter.[66]

Kvinnorna fick inte rösträtt 1918 men dock fick blev de valbara till landstinget som utsåg ledamöter till förstakammaren där det stora rösträttsmotståndet satt. Detta var den sista grindvakten för den kvinnliga rösträtten.[67]

Det var ingen fråga om hur valbarheten skulle påverka rösträttsfrågan.

"Sveriges kvinnor stå nu inför en vändpunkt i sin historia. Deras medborgarrätt är tryggad, sedan högerpartierna uppgivit sitt motstånd mot kvinnorösträtten. Vi kunna med skäl vänta att den riksdag, som nästa år sammanträder, bringar frågan till sin lösning.[68]"

Kvinnan får röst

När en kunglig proposition framlades till riksdagen den 22 mars 1919 var det första gången i kvinnorösträttshistorien som en motion emot förslaget inte lades fram.

Ingen argumenterade emot förslaget i första kammaren och David Petterson förklarar partiets ändrade hållning i andrakammaren:

"Om nu högern i alla fall varit med på att medgiva kvinnans fulla likställdhet med mannen beträffande politisk rösträtt, har detta skett kanhända främst av den anledningen, att sedan kvinnan fått en fullkomlig jämställdhet med mannen beträffande den kommunala rösträtten, har det synts oss för likformighetens skull lämpligt att giva henne denna fulla likställighet även beträffande den politiska rösträtten.[69]"

Eftersom rösträttslagen var en grundlag krävdes det att den godkändes av två riksdagar och 1921 fick kvinnor sin formella rösträtt.

Detta hindrade dock inte rösträttskvinnorna från att ta ut segern 1919 och dedikerade det elfte numret i stort sätt helt åt segern för den kvinnliga rösträtten där kända kvinnosakskvinnor fick skriva kort om deras känslor inför denna rösträttsseger­[70].

Denna seger möttes av tystnad från motståndet och helt utan någon litet välkomstord.[71]

När rösträtten var vunnen uppmanade de kvinnor som tidigare varit emot rösträtten att kvinnorna som erhållit rösträtt emot sin vilja nu skulle ta sitt ansvar genom att gå och rösta för att på alla möjliga sätt motverka ett socialistiskt maktövertag.

Cecilia Milow som var ett exempel på en  kvinna som i sig inte var emot att kvinnor skulle få rösta utan var helt enkelt emot att alla kvinnor skulle få rösta, tillika var hon emot att alla män skulle rösta.

Men när nu denna situation var uppkommen skulle de borgliga kvinnorna svika sitt fosterland genom att inte gå till valurnorna och genom det göra sig skyldig till alla de tänkbara olyckor som skulle komma att hända om socialister och kommunister segrade.[72]

Annie Åkerhielm engagerade sig inte i kampen för valdeltagande förrän 1928 då det låga valdeltagandet för borgarkvinnorna var oroande lågt.

Annie Åkerhielm ansåg att detta var mycket illa och tyckte till och med att röstskolk skulle erläggas med bötesstraff.

Diskussion

"Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna.[73]"

Lydia Wahlström

Genuskamp jämte klasskamp

När LKPR bildades stod de inför ett väldigt viktigt val över hur de skulle agitera för den kvinnliga rösträtten. Vänsterkvinnorna ville agitera för allmän rösträtt och slopandet av förmögenhetsstrecket, myndiga kvinnor och män skulle erhålla rösträtt på samma villkor utan några ekonomiska gränser.

Högerkvinnorna ville däremot inte alls att alla kvinnor skulle erhålla rösträtt utan enbart de kvinnor som hade egna inkomster eller hade förmögenheter som en man. Som Fredrika-Bremer-Förbundet skrev som sin petition 1899 om gift kvinnas omyndighet så var det en svag punkt i samhället och eftersom Fredrika-Bremer-Förbundet kämpade för kvinnans frigörelse innefattades hennes myndighet däri.

Därmed kunde hemmafruar erhålla rösträtt trots att de inte tjänade egna pengar genom att de ägde fastigheter över ett visst värde, vilket då var de förmögna kvinnorna. Kvinnor med lägre rang vars män erhöll sin rösträtt genom förvärvsarbete skulle fortfarande inte erhålla rösträtt eftersom de var tvungna att tjäna en viss summa för att erhålla sin rösträtt. Med den nya lagstiftningen 1909 där makar samtaxerar blev det visserligen enklare för gift kvinna att erhålla rösträtt, dock var hon fortfarande tvungen att tjäna något för att kunna skatta för det och därmed samtaxera med sin make.

Rösträtten handlade alltså inte bara om en kamp om genus med samhället utan också om klasstillhörighet inom rösträttsrörelsen och vilka kvinnor som skulle erhålla rösträtt och inte.

Men varför valde LKPR att agitera för lika rösträtt när väldigt många kvinnor uppenbart inte skulle erhålla rösträtt? Varför valde man högerkvinnornas åsikter framför vänsterkvinnornas?

Här kan jag enbart sträcka mig till mina egna teorier utifrån vad jag tror är rimligt och det är först och främst att vänsterkvinnorna tänkte sig att man kunde starta vid lika rösträtt och hoppas på att rösträttsstrecket skulle sänkas rent naturligt så som den gjorde genom den manliga utvidgningen av rösträtten och därmed skulle lika rösträtt bli allmän rösträtt.

En annan förklaring till att man valde att gå med på högerkvinnornas krav för rösträtt var för att högerkvinnorna som generellt var de förnäma kvinnorna behövdes för rörelsens uppbyggnad.

Högerkvinnorna kunde ha kontakter genom sina män eller bröder som var gynnsamma för rörelsen men de kunde också ha ett bredare kontaktnät av andra kvinnor genom olika projekt de haft hand om så som anordnanden av barnsjukhus och skolor.

Som jag tidigare i avhandlingen tagit upp var kvinnorna i lägre rang benägna att infinna sig på möten där kvinnor av högre rang var med på. Hur detta kom sig kan man enbart spekulera i. Jag kan tänka mig att det hade att göra med en viss förmögenhetsromantisering, där kvinnor med en lägre klasstillhörighet av fascination och möjligtvis respekt valde att ansluta sig till samma sällskap som de med högre klasstillhörighet. Detta var ju något som antagligen inte annars hände bland så olika samhällsklasser.

Mannens kontra kvinnans plats i samhället

Rösträttsutvidgandet för män och den kvinnliga rösträtten hade framförallt en skillnad i motståndets argument. Det kvinnliga rösträttens hinder var till störst del en fråga om manligt och kvinnligt, kvinnan erhöll inte rösträtt av den simpla anledningen att hon var kvinna.

Motståndet för männen var av en mer partipraktisk orsak där utvidgandet av rösträtten nästan uteslutande skulle gå till män som röstade på socialdemokraterna eller liberalerna.

Men det gick naturligtvis inte att argumentera genom att säga att de nya röstdeltagarna skulle rösta fel, alltså inte på högern, utan istället fick man genom en kompromiss i den proportionella valmetoden säkra att högern inte kom helt utan politiskt inflytande.

Den kvinnliga rösträtten, som också sågs som ett hinder emot högerns politiska inflytande, kunde man fortfarande hålla ett principiellt motstånd emot och simpelt säga att män fick rösträtt för de var medborgare, kvinnor fick inte för de är inte merborgare.

Kvinnosakskvinnan och hennes hinder

Att kvinnor skulle engagera sig politiskt var inte direkt samhällsaccepterat någonstans men värre var det i de mindre landsorterna där alla kände alla. Kvinnor som valde att stå upp för sin rösträtt blev häcklade och förlöjligade så kvinnor kunde stå bakom rösträtten men inte våga stå för det.

Sedan fanns svårigheterna med kvinnans närhet som inte tillät henne agitera för rösträtten, hennes make eller hennes föräldrar.

En kvinna som agiterade var nämligen inte eftertraktad som maka, och en ogift kvinna var generellt en börda för familjen eftersom hon själv inte tjänade några pengar som kunde jämföras med den utgift hon var. Därför var det angeläget för familjen att kvinnan blev gift och fick en make som försörjde henne. Något som kunde vara svårt om hon var betraktad som "knepig". Det fanns alltid alternativet att jobba som tjänarinna med det kunde vara svårt att som rösträttskvinnan få en sådan anställning. Det var generellt högern som använda sig av tjänarinnor och de, som motståndare till rösträtten, var kanske inte villiga att anställa någon som agiterade för den.

Allt detta var svåra hinder för både de kvinnor som ville ansluta sig till rösträttsföreningen men också för LKPR som ville ha med så många kvinnor som möjligt.

Så länge kvinnan var beroende av mannens försörjning kunde hon och inte vara självständig och en stor del av rösträtten var att bryta kvinnan fri från den undertryckta ställningen hon hade och som kom med kvinnans bristande förmåga att bli självförsörjande.

Dagpressens påverkan

Dagpressen var en metod för kvinnor som annars inte hade någon direkt politisk kontakt att följa debatten och själva skapa en opinion utifrån debatten som föregick mellan olika tidningar och inom olika tidningar. Kvinnor som heller inte hade tid, möjlighet eller lust att engagera sig politisk kunde själva fatta pennan och säga sin mening eller till och med debattera. Många kvinnor kunde säkert till och med välja att, efter läst något provocerande om manligt och kvinnligt i en artikel, ansluta sig till rösträttsrörelsen.

Eftersom kvinnor inte var välkomna i riksdagen eller vid partiernas sammanträden var medierna också ett viktigt organ för att ens kunna yttra sig till större skaror än de inom kvinnans närområde. Om kvinnorna ville att männen skulle ändra uppfattning var de tvungna att argumentera för saken, och det kunde de enbart göra i medierna.

Motståndarna kunde antagligen bara använda medierna för att svara på rösträttsrörelsens argument. Jag tror att om antirösträttskvinnor och rösträttskvinnor skulle mötas för att debattera skulle det mycket väl kunnat sluta i en pajkastning och båda sidorna skulle ha väldigt svårt att få fram sin mening. Kvinnofrågan var en fråga som många rösträttskvinnor brann för och hade kämpat länge för. Jag kan tänka mig att det kunde ha varit väldigt svårt att hålla god min när andra kvinnor stod på talarstolen och sa saker som att kvinnan inte var förståndsmässig eller mogen. I medierna kunde varje kvinna och man säga sin mening fullt ut och svara på den andra sidans argument utan avbrott.

Rösträttskvinnorna använde sina egna tidningsorgan (Dagny, Rösträtt för kvinnor) för att på ett snabbt och effektivt sätt meddela resten av alla rösträttskvinnor om vad som hände runt om i landet och kanske för motivation till de kvinnor som kände att deras agiterande inte kom någon vart när rösträttskravet gång på gång nekades i riksdagen. På så vis kunde man hålla liv i rörelsen och rösträttsfrågan trots massivt motstånd.

Motståndarnas motiv

Föreställningen om manligt och kvinnligt var något som hade präglat samhället sedan antiken och antagligen innan dess men dock är källor svåra att finna från så långt tillbaka.

Men att kvinnan tog hand om hem och hushåll medan mannen jagade är den allmängiltiga uppfattningen om hur samhället såg ut under järnåldern.

Därför tror jag att den klassiska uppfattningen om vad som är kvinnligt och vad som är manligt, som rösträtten dittills alltid ansetts vara, var ett av de svåraste argumenten att möta. Motståndarna för kvinnlig rösträtt propagerade på att kvinnans plats var i hemmet. Hemlivet skulle ta skada av att kvinnan kom ut ur hemmet, vilket var en oro för motståndarna av kvinnlig rösträtt.

Förespråkarna av kvinnlig rösträtt ansåg att om kvinnan flyttades ut ifrån hemmet till samhället skulle samhället utvecklas positivt.

Debatten ledde inte till något hållfast. Ingen förnekade att kvinnan och mannen var olika, där var alla överens. Det de två sidorna däremot inte var överens om var huruvida kvinnornas olikhet kunde bidra till samhället med något positivt.

Bakom motståndet tror jag stod en rädsla för att förlora det trygga samhället där kvinnan hade hand om hushåll och mannen om försörjningen. Om nu socialistiska tankar skulle komma att erhålla makten så visste man inte hur samhället skulle bli och vad som skulle hända med de gamla fina värderingarna som de så hårt och kärt slog vakt om.

Bakom motståndet fanns det flera olika sorters motstånd, dels de som av principiella skäl ville hålla kvinnan utanför politiken och dels de som var rädda för en makförskjutning till vänster.

Den sistnämnda gruppen var antagligen inte emot rösträtt för kvinnor så länge de var rätt kvinnor, alltså de kvinnor som tjänade som män, "om de tjänar som jag, tänker de som jag följaktligen röstar de som jag".

Diskussion (Källförteckning)

Böcker

Almgren/Almgren/Bergström/Rydén, Alla tiders historia B, Gleerups, första upplagan, 1996.

Manns, Den sanna frigörelsen, Symposion, 1997.

Rönnbäck, Politikens genusgränser, Atlas, 2004.

Florin, Kvinnan får röst, Atlas, 2006

Bokholm, I otakt med tiden, Atlantis, 2008.

Internetsidor

http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/rostratt/index.xml; Kvinnohistoriska samlingar, Kortfattat om kvinnans kamp för rösträtt. 2008-12-18

http://www.citatsamling.se; Citatsamling, citat av olika kända människor. 2008-12-18

http://www.bibeln.se; svenska bibelsällskapet, hela Bibeln. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/234511/234511; Nationalencyklopedin, artikel om kvinnans historia. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/234530/234530; Nationalencyklopedin, artikel om kvinnlig rösträtt. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/202311/202311; Nationalencyklopedin, artikel om Hertha. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/133511/133511; Nationalencyklopedin, artikel om borggårdskrisen. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/178571/178571; Nationalencyklopedin, artikel om första världskriget. 2008-12-18

http://www.ne.se/artikel/350699/350699; Nationalencyklopedin, artikel om Annie Åkerhielm. 2008-12-18

Tidskrift

Tidskrift för hemmet; sjättehäftet 1884, "Fredrika-Bremer-Förbundet"

Tidskrift för hemmet; sjättehäftet 1884, "Fredrika-Bremer-Förbundets program"

Dagny; förstahäftet 1900, "En rösträttspetition"

Dagny; andrahäftet 1900, " Kvinnornas rösträttspetition och den dagliga pressen"

Dagny; niondehäftet 1902, "Den kvinnliga rösträttsfrågan inför riksdag"

Dagny; sjundehäftet 1902, "Kvinnans politiska rösträtt"

Dagny; sjättehäftet 1903, "De kvinnliga rösträttsföreningarnas organisation"

Dagny; fjärdehäftet 1905, "Litteratur"

Dagny; tredjehäftet 1910, "Gifta kvinnor och de nya kommunallagarna"

Dagny; tjugoandrahäftet 1910, "LKPR:s protestmöte i Stockholm mot den Östbergska motionen"

Dagny; tjugosjätteandrahäftet 1911, "LKPR:s centralstyrelsemöte"

Dagny; tjugosjundendrahäftet 1911, "LKPR och den politiska neutraliteten"

Dagny; femondehäftet 1909, "Från allmänheten"

Rösträtt för kvinnor; nr3 1912, "Statistisk utredning av Ludvig Widell"

Röst...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Rösträtten - En granskning av den kvinnliga rösträttskampen i Sverige

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2009-12-16]   Rösträtten - En granskning av den kvinnliga rösträttskampen i Sverige
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58471 [2024-06-14]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×