Libanon Konflikten 1975-1990

2 röster
7526 visningar
uppladdat: 2010-02-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Under de första 10 åren av min barndom i Libanon pågick ett krig, ett krig som startade den 13 april 1975. En tidig morgon var en buss på väg till Beirutförorten Ain el Roumaneh när den attackerades av libanesiska kristna falangister, attacken resulterade i att 27 palestinska barn och deras anhöriga dödades på väg till skolan. Denna tragedi blev upptakten till det över 20 år långa inbördeskriget i Libanon. Jag hade många närstående som deltog i den kristna falang som medverkade i kriget och stupade, därav mitt intresse för detta ämne.

Syfte och frågeställning

Mitt syfte med detta arbete är att försöka klargöra om inbördeskriget startades av att, kristna och muslimer enbart slogs av religiösa skäl.

Vad hände? Var det religiösa motsättningar som orsakade kriget? Var 1958 års oroligheter en orsak? Eller var de samhälleliga förändringar med bidrag från de palestinska flyktingar som strömmade in som orsakade kriget?

Källor

I denna rapport har jag valt att använda mig av andrahandskällor då det passar mitt syfte bäst, samt mina egna upplevelser av kriget som förstahandsvittne.

Det hade varit intressant att också kunna intervjua människor från de olika religiösa grupperna men det passar inte mitt syfte här då jag vill försöka få en så objektiv bild som möjligt, vilket jag vet är nästintill omöjligt. Av tidsskäl och utrymmesskäl kommer jag inte att gå djupt in i de olika händelserna, eller i historien, samt ekonomiska och politiska orsaker, utan kommer att använda mig av mer övergripande uppgifter.

Jag har använt mig av en dokumentärfilmsamling som Al-Jazeera och ett arabiskt produktionsbolag har givit ut, och som handlar om inbördeskriget i Libanon 1975-1990.

Man har intervjuat många av de politiska ledare och personer som varit drivande i konflikten. Många av dessa lever nu i exil bland annat i Frankrike, Sverige och andra länder. Jag anser att deras berättelser är sannolika därför att, båda sidor skildras och därför att händelser och platser i filmen kan spåras till det som utspelade sig under krigets gång. Mycket av det har jag bevittnat själv under den tid jag bodde i Libanon.

Alla som intervjuats i filmen har varit förstahandsvittnen liksom jag själv, men till skillnad från mig har dom varit aktiva och ansvariga deltagare i inbördeskriget genom sina politiska ställningar. Filmen var och är otroligt givande och tillförlitlig till skillnad från Internetkällor där information kan vara opålitlig och därför har jag valt att hålla mig ifrån dessa. Det jag har hämtat från Internet är info från Nationalencyklopedin. Dessa fakta är beskrivningar av historiska händelser och uppdateras allt eftersom så den har ett begränsat värde så att säga. Denna källa har mest varit till för att få lite mer övergripande komplettering av det som jag inhämtat från dokumentären.

Sammanställning och analys

Oroligheterna 1958

Vad var det som hände? Tiden mellan 50-60talet stärktes Libanons ekonomi och Libanon blev mellanösterns dominerande Affärscentra. Bakom landets framgångar dolde sig ett hat mellan kristna och sunnitiska kärntrupper samt bland de fattiga i städerna och på landsbygden. Samtidigt höll det dominerande kristna ledarna på att försöka isolera landet från spänningarna i vissa områden i Libanon. Man försökte bortse från den pågående krisen som föregick i arabvärlden till följd av 1948 års krig i Palestina/Israel, trotts att Libanon varit värd för över 150 000 Palestinska flyktingar.

Spänningar växte allt eftersom i landet mellan grupperingarna som utgjorde starten på de första stora oroligheterna sedan självständigheten året var då 1958. Den då styrande presidenten, Camille Chamoun försökte att förändra konstitutionen och nationalpakten, främst av egoistiska skäl men samtidigt som ett försök för att avskärma landet från provinsiella konflikter.

Den som har bott i Libanon vid denna tid vet dock att 1958 års oroligheter bara var ytterligare ett tecken på den maktkamp som föregick bland kärntrupperna som ville nå makten om vem som skall styra landet. Man kunde dock se tecken på ett stort missnöje mot den växande oppositionen och det maronitiska ledarskapet, framförallt från muslimska grupper men också från de fattiga som inte fick ta del i landets uppenbara välstånd.

Oroligheterna hade även en världsomfattande utbredning. Man var missnöjd med regeringens uppvaktning av väst och många muslimer vill ta en mer aktiv roll i den övriga arabvärldens politik. Armén var inkapabel att slå ned regeringsmotståndarna och USA: s marinkår fick till slut ingripa för att stilla landet. Krisen var avklarad men två nya element i Libanons politik hade tillkommit, dom som så småningom skulle leda till systemets nedgång: de fattiga i tätorternas verksamhet, och ingripandet från utomstående faktorer.[1]

Samhälleliga förändringar

Under 1960-talet påverkades landet av en snabb växling som utvecklades av de samhälleliga förändringar som skedde inom tre områden; befolkningstillväxt, urbanisering och det växande politiska intresset hos de palestinska flyktingar som befann sig i Libanon vid denna tid. Befolkningen tilltog i mycket rask takt och vissa grupper fortare än andra. 1932 års folkräkning som (uppskattade den kristna befolkningen till 51,3 %) var passerad för länge sen, men man var rädd att irritera styrseln så inget blev gjort. Man ville inte riskera att den muslimska befolkningen skulle få majoriteten av parlamentsplatserna och få övertaget. Summan av detta var att den parlamentariska fördelningen blev mindre och mindre representativ.

Ekonomin förändrades från att ha varit baserat till stor del på jordbruk till att vara mer baserat på tjänster. Många jordbrukare tvingades sälja och flytta in till städerna. (1959 försörjdes 50 % av jordbruket medan motsvarande siffra 1970 var 18,9 %) Urbaniseringen ledde till stora förändringar i Libanon då kristna och muslimska bybor flockades runt Beiruts förorter. Ett enormt sub-proletariat kom alltså till. Huvudstaden expanderade till att inkludera nästan hälften av landets befolkning. De fattiga arbetarna fick nu mer gensvar hos företrädarna för de olika ideologierna - socialister, kommunister och högergrupper.

Den Libanesiska staten hade inget att sätta emot i detta läge. Palestinierna och de mer politiskt medvetna Libaneserna hade radikaliserande effekt på varandra. Åsikterna hur man skulle ställa sig till "Palestinaflykting- frågan" splittrade samhället ytterligare.[2]

De palestinska flyktingarna

Vad beträffar de palestinska flyktingarna orsakade de lite problem innan 1960.

På 1960-talet hade de blivit fördubblade i antal och var över 300 000. Majoriteten av flyktingarna blev aldrig integrerade i det libanesiska systemet. De flesta ville inte bli Libaneser och de flesta Libaneser ville inte att de skulle stanna.

När Palestinierna kom till insikt om att de inte kunde förlita sig på resten av arabvärlden för att utgå som segrare, skedde en radikal attitydförändring mellan de Libanesisk/palestinska relationerna Många ansåg befrielsen av Palestina som det viktiga i den "arabiska kampen" samtidigt som många kristna libaneser ansåg att palestinier blev skrytsamma. Men Palestinierna såg nu en lucka att utnyttja det libanesiska systemet, genom att vinna anhängare för sin sak. För många av de muslimska libaneserna gav en politisk sammanslutning med palestinierna en chans att uttrycka sin arabnationalism och de palestinska styrkornas militära stöd.

Den svaga statsstyrelsen var oförmögen att ta hand om de växande konflikterna och de palestinska miliserna. Statsstyrelsen misslyckades att sätta de libanesiska intressena över de palestinska. Vad som sedan följde var att den libanesiska högerfalangen utbredde sig och byggde upp en egen milis.

En annan faktor som spelade en avgörande roll i den militära och politiska obalansen i Libanon var PLO: s bakslag i Jordan då tusentals beväpnade palestinier fick fly till Libanon efter att ha blivit utjagade. 1970 var alltså scenen riggad för inbördeskriget. Den tidens politiska sammansättning som hade visat sig vara så effektiv i att bevara balansen var nu oförmögen att ställa in sig efter de förändringar som vållades av en ojämn fördelning av vinsterna, ojämn befolkningsökning, snabb urbanisering och palestiniernas växande milis. [3]

Diskussion

Dokumentären visar att det fanns flera avgörande faktorer till inbördeskriget i Libanon. Den utlösande faktorn var att fyra kristna påträffades döda 1975. Den maronitiska ledaren, Bashir Gemayel, gav order till sina milismän att döda de första 40 muslimerna de fann, det är den händelsen som jag har som inledning i arbetet. Efter att den ordern verkställts var inbördeskriget ett faktum.

Det som jag har funnit som avgörande orsaker till krigets utbrott går långt tillbaka i hur staten Libanon konstruerades, 1958 års oroligheter, och de samhälleliga förändringar samt de palestinska flyktingarna som strömmade in i landet.

Jag tror att en nationell identitet är viktigt i detta sammanhang. Om man hade sett sig som främst libanes istället för maronit eller sunnimuslim kanske inte situationen spårat ut så katastrofalt som den faktiskt gjorde. Jag tror att bristen på nationell identitet ligger i att de aldrig funnits någon/något som befolkningen har kunnat enas runt. Den nationalism som uppstått har ju haft uppenbara problem. Vad är genuint libanesiskt? Är det kristen, västnärmande nationalism eller nationalism som har närmare band till resten av arab världen?

Landets förste president och premiärminister slog fast att Libanon inte kunde ha en given nationell identitet eftersom landet hade en heterogen befolkning med olika historiska bakgrunder. På grund av de olika befolkningsgrupperna i Libanon, slog de även fast att maktfördelningen skulle baseras på trostillhörigheten och hur stor respektive folkgrupp var i antal människor, det vill säga dess demografiska styrka.

Maktfördelningen, som dokumentären beskriver, innebar att varje folkgrupp kunde räkna med givna regeringsplatser där presidenten alltid måste vara kristen, premiärministern vara sunnimuslim, parlamentstalesmannen vara shiamuslim etc. Parlamentsplatser skulle också fördelas enligt samma princip. Men folkgruppernas demografiska styrka, vilket avgjorde maktförhållandena mellan de olika grupperna vid Libanons självständighet, baserades på landets enda statistik från 1932. Denna statistik konstaterade att de kristna var i majoritet i jämförelse med den muslimska befolkningen och därför fick de kristna större maktbefogenheter. Maktfördelningssystemet ledde snabbt till ett missnöje bland grupper som ansågs ha för lite makt, i första hand hos den muslimska befolkningen som växte i antal. Denna krävde större maktbefogenheter i jämförelse med den kristna befolkningen som ständigt minskade, men som fortfarande hade stora maktbefogenheter.

Jag får intrycket av att eliterna mest har arbetat för att konsolidera makt och rikedom istället för att förena sig med massorna. Intressena grupperna emellan har varit olika och svårförenade och kanske har det inte funnits någon enande faktor som har kunnat hålla ihop detta fragila tillstånd, regeringen har varit svag och lokala ledare har tävlat om makten. Kanske hade en starkare centralmakt kunnat ena folket bättre?

1958 års oroligheter sådde fröna till 1975 års krig. Å ena sidan var oroligheterna 1958 bara en ytterligare indikation på maktkampen i Libanon bland eliterna men det visade också på en växande klyfta mellan maroniter och muslimer då de senare var trötta på den snedfördelning av resurser och makt som rådde i landet. Den enorma sub- proletariat som kom till när människorna inte kunde leva av vad landsbygden gav utan var tvungna att flytta in till städerna. En uppenbar ojämn fördelning utav de vinster som gjordes ökade spänningarna, vilket är förståligt och naturligt. Många av dessa "ny- fattiga" fångades upp av olika mer eller mindre radikala grupper. När Libanon så blev slagfält för så många andra stridande krafter i arabvärlden så fanns det många arbetslösa palestinier och libaneser som var redo att bli rekryterade i de många olika miliser som uppstått. Vad beträffar palestinierna kanske en stabilare, starkare stat kunnat handskas med frågan på ett bättre sätt. Nu fanns det ju två radikalt motsatta åsikter huruvida man skulle stötta palestinierna eller ej. Det kristna ledarskapet försökte få regeringen till att ta till våld mot palestinierna men förslaget hade ingen fast förankring hos den stora massan. Därför föll det muslimska och maronitiska samarbetet. De flesta analytiker håller fast vid att det var de palestinska flyktingarna som tillslut blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tycker att det kan vara rimligt.[4]

Sammanfattning

Om man tar och sammanfattar det som jag har analyserat om varför inbördeskriget bröt ut, kan man se att landets förste president och premiärminister slog fast att Libanon inte kunde ha en given nationell identitet eftersom landet hade en homogen befolkning med olika historiska bakgrunder. På grund av de olika befolkningsgrupperna i Libanon, slog de även fast att maktfördelningen skulle baseras på trostillhörigheten och hur stor respektive folkgrupp var i antal människor, det vill säga dess demografiska styrka. Men då siffrorna ändrades för dom olika befolkningsgrupperna, växte snart ett missnöje bland grupper som ansågs ha för lite makt, i första hand hos den muslimska befolkningen som växte i antal. Denna krävde större maktbefogenheter i jämförelse med den kristna befolkningen som ständigt minskade, men som fortfarande hade stora maktbefogenheter som baserades på landets enda statistik från 1932 där då statistiken konstaterade att de kristna var i majoritet i jämförelse med den muslimska befolkningen.

De sittande makthavarna har mest arbetat för att förstärka sin makt och rikedom istället för att förena sig med massorna och bidra till en bättre politik. Intressena grupperna emellan har varit olika och svårförenade och kanske har det inte funnits någon enande faktor som har kunnat hålla ihop detta fragila tillstånd regeringen har varit svag och lokala ledare har tävlat om makten. Kanske hade en starkare centralmakt kunnat ena folket bättre. Eller om man hade tagit till drastiska åtgärder i den palestinska flykting frågan så kanske det hela hade fått en annan utgång.

Men till slut brast det och systemet lyckades inte längre hålla emot de politiska spänningarna mellan de olika folkgrupperna och inbördeskriget bröt ut.[5]

Slutsats

Siri Isakson kom f...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Libanon Konflikten 1975-1990

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2010-02-24]   Libanon Konflikten 1975-1990
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58570 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×