ADHD/DAMP

Inledning

Har du lagt märke till dem? Barnen som verkar ha myror i byxorna och aldrig kan sitta still, barnen som inte kan koncentrera sig och aldrig klarar av att lyssna? Dessa barn som kallas busfrön, livliga barn, problembarn och bråkmakare som ingen riktigt vet vad man ska ta sig till med.

5 - 7 % av alla barn i Sverige har lätt till måttlig DAMP eller AD/HD enligt professor Christopher Gillberg. Det är fler än man tror och det är alltför många som inte vet varför dessa barn beter sig som de gör eller hur man själv ska bete sig för att hjälpa dem. Det jag vill uppnå med detta arbete är att belysa vad dessa funktionshinder egentligen är och vad man kan göra för att hjälpa och behandla.

Anledningen till att jag har valt just detta ämne är för att jag har mina misstanker att jag själv har en svagare form av AD/HD. Jag har fått erbjudandet om att få genomgå en AD/HD utredning, men har inte bestämt mig än.

Metod

Tillvägagångssättet har varit att inhämta fakta/material ur olika källor som finns i källförtäckningen samt från det som jag har lärt mig under kursens gång. Sen har jag utifrån det inhämtade materialet sammanställt olika frågor som jag redovisar i resultat delen. Sist så har jag utifrån objektiv och subjektiv tolkning släppt fram mina egna funderingar kring resultaten, fört en diskussion och sist dragit mina slutsatser.

Frågeställningar

Nedan avses frågorna och dess syften att kort beskriva samt ge svar på de frågor som läsaren behöver för att kunna få en över blick i sammanhanget och ge en ökad förståelse.

•  Vad är DAMP?

•  Vad är AD/HD?

•  Är AD/HD ärftlig?

•  Vad är Symptomen?

•  Vad finns det för typ av behandling?

Resultat

Allt fler barn får idag diagnosen DAMP eller AD/HD, om det beror på att förekomsten ökat eller det faktum att föräldrar, lärare och läkare vet vilka symptom som tyder på att en sådan diagnos bör ställas, är svårt att veta. Vissa säger att sjukdomarna är ärftliga, andra säger att det är den ostrukturerade tillvaron barnen av idag lever i som får symptomen att blomma ut. Teorierna är många, men vad innebär egentligen dessa funktionshinder.

Professor Christopher Gillberg menar att DAMP är ett av våra verkligt stora folkhälsoproblem och att det föreligger allvarlig risk för psykisk och social felutveckling om diagnosen inte ställs och hjälp inte ges. (Tninet.se)

DAMP

Beteckningen DAMP tillkom inte förrän på 1990-talet då en nordisk expertgrupp med svenske Christopher Gillberg i spetsen beslutade sig för att använda den istället för den äldre versionen MBD. MBD betyder Minimal Brain Dysfunktion, alltså en mindre funktions störning i hjärnan. Detta uttryck ansågs inte korrekt eftersom de barn som fått diagnosen MBD inte kunde bevisas lida av någon hjärnskada. Efter en tid övergavs hela begreppet och 1992 försvann MBD-Diagnosen också i WHO:s sjukvårdsklassifikation. (Socialisten.nu)  

Numera använder man sig alltså av förkortningen DAMP, som står för Deficits in Attention, Motorcontrol an Perception (Dålig funktion i fråga om Aktivitetskontroll, Motorikkontroll och perception). Dock har benämningen ingen spridning utanför norden. Den globala motsvarigheten till DAMP är ADHD i kombination med DCD (Development Coordination Disorder, medfödda koordinationssvårigheter) eller ADD och DCD, beroende på vilka symptom det enskilda barnet har som huvudbesvär. Symptom som anses typiska för personer med DAMP är oförmåga att lyssna, dålig koncentrationsförmåga och uthållighet, överaktivitet, sämre motorisk kontroll, tal- och språksvårigheter och perceptionsstörningar.

Över hälften av dem som har DAMP anses också ha dyslexi och ungefär 80 % av barn med DAMP får denna diagnos under de första skolåren. Redan som mycket litet kan barnet visa splittrade och planlösa lekar och en oförmåga att sitta stilla och t ex rita eller bygga pussel. Ett barn med funktionshindret är ofta klumpigt, spiller och kan inte äta snyggt och har svårt att klä på sig. Dessa barn har också svårt att lära sig cykla och simma och åka skidor och skridskor. Enligt svenska undersökningar har 4 - 5 % av alla barn en lättare form av DAMP när de börjar skolan, det skulle innebära ett barn i varje klass. Ungefär 1 % bedöms ha svår DAMP och omkring hälften av dessa har kvar sina problem som vuxna. (Gillberg Christopher. Tninet.se. Wikipedia. Psykologi - Katri Cronlund. Vanna Beckman)

AD/HD

Förkortningen AD/HD betyder Attention Deficit / Hyperactivity Disorder,  (uppmärksamhetsstörning med eller utan hyperaktivitetssyndrom). Beteckningen kommer ifrån DSM+IV som är den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar detta innebär först och främst svårigheter med att kontrollera sin uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet. Denna diagnos används när barnets främsta svårigheter ligger just i dessa saker och problem med motoriken och perceptionen inte är så svåra. Man kan säga att AD/HD är som DAMP fast utan de motoriska och perceptionella svårigheterna. Flera forskare där ibland Christopher Gillberg anger att det under lågstadiet är 3 - 5 % av barnen som har AD/HD. Anledningen till att man ibland skiljer AD och HD åt med ett snedstreck är det faktum att en person kan lida av uppmärksamhetsstörning utan att för den skull vara hyperaktiv och tvärtom. (Gillberg Christopher. Tninet.se. Wikipedia. Psykologi - Katri Cronlund)

Kapitel 2 i boken vuxna med DAMP/ADHD av Vanna Beckman, baseras på utredning och diagnostik, här börjar läsaren få grepp om problemen kring ADHD, samt om just tillståndet och vad som karaktäriserar ADHD. Personer med ADHD kan ha väldigt få synliga symtom, men dock ganska utmärkande drag.
Här är fyra av de vanligaste:

Jag själv reagerade lite på dessa "kriterier" för diagnos ADHD, alla kan vi väl få impulsryck, vara överaktiva och ha svårt för att koncentrera oss? Men hos personer med ADHD händer det inte då och då, utan det präglar hela deras liv. Symptomen varierar i och för sig över tid och i olika miljöer hos samma individ, men även variationer mellan olika individer är stor, då olika personer lider av olika svårigheter.

Forskare i Norden har uppmärksammat att personer med ADHD ofta har svårt att kontrollera sin motorik och/eller att tolka sinnesintryck. Det är för en kombination av ADHD och sådana problem som termen DAMP används, Dysfunktion gällande Attention, Motor Control and Perception.

Många barn kan ha ett eller flera av de typiska symtomen under en viss period, utan att för den delen ha ADHD. För att ställa diagnosen ADHD krävs att många av symtomen ska finnas under lång tid, och att barnet därmed avviker från vad man kan förvänta sig utifrån ålder, kön och utvecklingsnivå. Symtomen ska ge betydande problem i flera miljöer, inte enbart i skolan. Det ska heller inte kunna förklaras bättre av någon annan funktionsnedsättning, som t.ex. Autism eller utvecklingsstörning. De egenskaper som är karakteristiska för ADHD-barn ger en rad problem under uppväxten. Svårigheterna är delvis könstypiska - pojkar har oftare problem med rastlöshet än flickor, de flesta pojkar med ADHD är biologiskt klart yngre än den kronologiska åldern, vilket bidrar till en eftersläpning i mognad. De utsätts för överkrav, eftersom att kravnivån ligger i bestämmelse med den kronologiska åldern. Pojkars sociala kompetens är lägre än flickors, och de får därför svårare att hantera överkraven. Men även flickor med ADHD utsätts för överkrav, de jämförs med "vanliga flickor". Överkrav innebär misslyckanden - i sociala relationer med syskon, föräldrar och kamrater, och i inlärningssammanhang. (Vanna Beckman )

De flesta ADHD-barn i vårt samhälle drabbas oftare än andra barn av konflikter och misslyckanden i samspelet med andra, och de klandras mycket oftare än de får beröm för sina skolprestationer. ADHD-problem är större för pojkar än för flickor, och de har väldigt olika sätt att hantera problemen. Pojkar reagerar annorlunda på misslyckanden, och har mycket oftare aggressions- och trotsproblem. När misslyckandena blir för stora och för många (vilket bestäms av de krav omvärlden ställer på barnet) reagerar de flesta antingen genom avståndstagande och utagerande (antisocialt), eller genom att lägga skulden för alla misslyckanden på sig själv (depressivt-ångestfyllt). Pojkar tenderar att reagera på det antisociala sättet, medan flickor oftare reagerar på det andra, ångestfyllda sättet.

Boken tar även upp undergrupper av ADHD, och tre olika undergrupper nämns i den amerikanska diagnosmanualen DSM+IV med hjälp av ett antal kriterier som ska vara uppfyllda för att diagnosen ska kunna ställas:

Den kombinerade typen är den som populärvetenskaplig litteratur oftast syftar på, och som de flesta vetenskapliga arbeten utgår ifrån.

Orsaker och uppkomstmekanismer är många, vissa neuropsykologiska eller kognitiva funktioner (funktioner som rör särskilda tankeprocesser) är nedsatta hos en person med ADHD. Man har tillexempel ofta brister i "arbetsminnet" - svårt att hålla kvar och bearbeta intryck och information. Att uppfatta instruktioner som gått i flera led kan bli besvärligt. Hos barn utvecklas arbetsminnet under de första levnadsåren och ger underlag för utveckling av tänkande och språk, och det är vanligt att barn med ADHD inte utvecklar arbetsminnet i normal takt. Tyvärr är det arbetsminnet som är just basen för att kunna hålla information aktuell i hjärnan. Med arbetsminnet planerar vi, överväger och håller aktuell information flytande tills vi hinner överföra informationen till långtidsminnet. Är arbetsminnet inte tillräckligt utvecklat förmår vi inte hålla tankekedjor och aktuella sammanhang levande i minnet. (Vanna Beckman)

Ärftlighet

Det är en fråga jag själv har ställt mig flertalet gånger, är detta funktions hinder är ärftligt? Eftersom jag misstänkt att jag lider av ADHD, men har inte genomgått någon utredning. Kan någon av mina bröder bära på det? Vanna Beckmans bok tog på ett bra sätt upp ärftlighetens roll.

Frågan "arv eller miljö" anser författarna är fel ställd, eftersom att sambandet är kvantitativt. Frågan måste snarare omformuleras till "hur mycket bidrar arv respektive miljö till sannolikheten för sjukdomsutveckling". En psykisk sjukdom kan inte ärvas, det man ärver är en genotyp som under vissa omständigheter ökar sannolikheten för att en psykisk sjukdom utvecklas. Våran DNA-kod är vår genotyp, hur vi sedan blir, till form och funktion kallas för fenotyp. En individs fenotyp bestäms genom ett samarbete av genotypen och livserfarenheterna, och ändrar sig självklart över tiden. Jag kommer inte alltid vara som nu när jag är 40 år.
Adoptionsstudier visar att ADHD är sex gånger vanligare hos de biologiska föräldrarna till bortadopterade barn som själva utvecklat sjukdomen, än hos biologiska föräldrar till adoptivbarn som inte har det. Det visar ju ganska tydligt att det biologiska arvet är en viktig riskfaktor. Men eftersom att adoptionsstudier har en del uppenbara begränsningar gäller det att kombinera dem med andra studier - bland annat tvillingstudier.

I tvillingstudier börjar man med en enkel grundläggande iakttagelse: Om en tvilling har ADHD, hur ofta har då även den andra det?

Eftersom att tvillingar ofta växer upp under samma miljö och levnadsförhållanden behöver det inte ha med genetiken att göra, men ADHD visar sig finnas i så många som 40 % av fallen. Enäggstvillingar är ju genetiskts identiska, tvåäggstvillingar har däremot inte större genetisk likhet än vanliga syskon. I vilket fall som helst är ändå miljöinflytandet oftast det samma för båda tvillingparen. Femton olika studier som genomförts mellan 1973 och 2000 på tvillingpar (både enäggs- och tvåäggstvillingar i jakt på genetikens roll vid ADHD), anger i genomsnitt att ca 70 % av risken för ADHD är genetiskt kodad. Men som sagt kan man aldrig vara helt hundra på att det är den ene eller den andres fel, detta tar även Vanna Beckmans bok upp. Det finns alltid motstridiga teorier.

Men ledande forskare inom ADHD området anser att det saknas vetenskapligt stöd för att man ska kunna kalla vare sig generna, eller familjesociala förhållanden för boven i dramat och den direkta orsaken till uppkomsten av ADHD som en individ. Däremot anses att sådana faktorer har betydelse för problemets utveckling och tillkomsten av andra svårigheter. Familjesociala förhållanden kan öka svårighetsgraden av ADHD-symtomen, samt öka risken för att problemen blir bestående och förenas med andra tillstånd. (Vanna Beckman)

Symptom

Man brukar på vardagligt språk säga att personer med neuropsykiatriska diagnoser har koncentrationssvårigheter. Detta är dock bara en liten del av alla svårigheter dessa personer lider av, men samtidigt är symptomen så vardagliga att det säkert är många som tänker "jag är också väldigt okoncentrerad och tänker mig inte för hela tiden, men jag har väl inte DAMP eller AD/HD" Och så behöver det inte vara, det är mycket svårt att dra en klar gräns mellan de som "har" och "inte har" någon av dessa sjukdomar vilket gör det ännu viktigare att göra en mycket ordentlig diagnosutredning.

AD/HD

Symptomen för en person med AD/HD är:

• Hyperaktivitet (överaktivitet) - barnet har svårt att sitta stilla längre stunder. Vill gärna gunga på stolen, eller plocka med småsaker.
• Hypoaktivitet (underaktivitet) - barn som är hypoaktiva är ofta initiativlösa, ber inte om hjälp och blir lätt bortglömda (flera barn växlar mellan hyper- och hypoaktivitet).
• Uppmärksamhetsstörning - barnet har svårt att rikta uppmärksamheten och hålla kvar den. Det blir lätt stört av saker runtomkring och har svårt att dela uppmärksamheten mellan två saker.
• Sämre impulskontroll - barnet har svårt att kontrollera sina impulser, avbryter ofta andra och handlar utan att tänka efter.
• Dålig planeringsförmåga - barnet har dålig tidskänsla, svårt att passa tider och vet inte om det var igår eller för två veckor sedan något hände.
• Språksvårigheter - barnet pratar mycket (om det har en bra verbal förmåga), skriker ofta istället för att prata i normalt tonläge och har svårt att lyssna och låta andra människor säga sin åsikt. (Wikipedia. M.I.B. Christopher Gillber.)

DAMP

Symptomen för DAMP är de samma som för AD/HD plus:

• Sämre motorik - sämre balans kräver mycket energi och stor uthållighet, något de flesta barn med DAMP inte har. Har barnet låg muskeltonus vid vila kan detta ge problem med trötthet och svårigheter att sitta still. Sämre ögonmotorik kan leda till problem med att läsa och skriva.
• Perceptionsstörningar - innebär att personens förmåga att ta till sig intryck från omgivningen via syn, hörsel, känsel, smak och lukt är störd och har svårt att samordna intrycken till en helhet. (Wikipedia. M.I.B. Christopher Gillber.)

Behandlingsmetoder

Hur behandlas ADHD/DAMP? Finns det några stödinsatser och terapiformer?

Även här tar Vanna Beckmans bok mycket riktigt upp även detta, på ett bra och grundligt sätt.

DAMP/ADHD behandlas inom psykiatrin i svåra fall med låga doser amfetamin-liknande läkemedel, exempelvis Ritalin, Concerta eller Atomoxetin, vilket kan minska problemen som följer av funktionsnedsättning. Medicinering är dock endast ämnad till att vara en del av ett övergripande behandlingsprogram.

En behandlingsstudie som fått internationell genomslagskraft är den såkallade MTA-studien (The Multimodal Treatment Study of ADHD) som genomfördes i slutet av 1990-talet. Syftet med studien var att jämföra effekten av medicinering (centralstimulerande medel) med effekten av psykosocial behandling på beteendeterapuetisk grund. Kunde en behandlingsmodell av kombinerad form vara bättre än om man använde sig av endera av metoderna?

Slutsatsen av MTA-studien (efter att ha genomfört ett antal studier på hundratals barn vid olika kliniker i USA och Kanada, då man delade in barnen i 4 olika grupper - medicinering gavs grupp 1, enbart psykosocial behandling till grupp 2, en kombination till grupp 3, och grupp 4 utgjorde en kontroll grupp) blev att en mulitmodal behandlingsmodell som kombinerar medicinering med psykosociala behandlingsinsatser är att föredra om man vill kunna påverka prognosen på sikt. Man ska inte bara minska ADHD-symtomen, utan även förhindra tillkommande svårigheter.

ADHD är ett bestående funktionshinder och det finns inget sätt att eliminera det, däremot kan mycket göras för att minska och begränsa symtomen och de svårigheter i vardagslivet som så lätt blir en följd av ADHD-problematiken. De psykosociala insatserna ska ges på alla områden av barnets liv; i skolan, på fritiden, i hemmet och i andra miljöer.

Det är svårt att påvisa effekten av psykosocial behandling, speciellt effekten på lång sikt. Terapier med stor spridning, såsom familjeterapi, lekterapi, psykodynamisk individualterapi, och motorisk och perceptuell träning har inte några vetenskapligt säkerställda effekter vid ADHD. Den behandlingsmetod som anses ha den bästa effekten är beteendeterapi.

Beteendeterapeutiskt förändringsarbete utgår från en kartläggning av hur barnet fungerar, i vardagsaktiviteter såväl som i olika situationer. Man identifierar specifika problembeteenden och försöker förstå vad som utlöser beteendet. Därefter görs en prioritering över vilka beteendeförändringar som man helst vill uppnå och sedan tillämpar man olika strategier för att uppnå förändringen. Det kan handla om att påverka konsekvenserna av beteendet, påverka situationerna som utlöser beteendet och att träna på det önskvärda beteendet. I form av uppmuntran och beröm (positiv förstärkning) försöker man påverka beteendet i önskvärd riktning. Eftersom negativ uppmärksamhet kan förstärka negativa beteenden och ha motsatt effekt på det önskvärda, arbetar man medvetet med att ignorera problembeteenden. Det centrala i all beteendeterapeutiskt behandling är att sätta realistiska mål, att utvärdera hur vida man uppnått målen, samt att barnet självt är delaktig i förändringsarbetet.

Kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi, KBT

Renodlad kognitiv terapi har inte visat sig vara verkningsfull på barn med ADHD, däremot kognitiv beteendeterapi har stora förhoppningar satts. Sen mitten på åttiotalet har man i USA provat KBT på barn med ADHD, och metoden går ut på att lära barnet att bättre kontrollera sitt beteende och lösa problem genom så kallade självinstruktioner - inre medvetet resonerande. Barn med ADHD har dock särskilt svårt att styra sig själva genom inre medvetet resonerande, deras problem är inte att de saknar vissa färdigheter - de har bara svårt att hitta rätt tillfälle för att använda sig av dem. Men man rekommenderar ändå idag KBT om den är mer sammansatt och fokuserar på både kunskaper, föreställningar och färdigheter, inte enbart på vissa begränsade områden av beteendet. För barn med tilläggsproblem, som exempelvis aggressivitet, kan KBT vara särskilt lämpligt.

För såväl barn som vuxna med ADHD handlar mycket stödinsatser om att skapa struktur i vardagen. För barn med ADHD är det viktigt att vara tydlig i sin kommunikation, att sätta gränser, att lära dem lösa problem och problemsituationer, att uppmuntra, berömma och belöna barnet då de handlar rätt, att hjälpa barnet organisera information och uppgifter och att lära dem handskas med omvärlden - såsom vänner, familj och utomstående. Föräldrautbildning är en viktig del i de psykosociala stödinsatserna, om inte föräldrarna vet hur de ska hantera sitt eget barn, hur ska då någon annan veta det? Även åtgärder i skolan är viktigt för barnets försatta utveckling. Samhällets stöd till vuxna med ADHD är än så länge mycket outvecklat. Samverkan mellan socialtjänst, psykiatri, försäkringskassa, arbetsförmedling och andra instanser kan vara viktigt för att ge stöd och hjälp. För vuxna med ADHD är det viktigt att få en förklaring till svårigheterna. Många har levt hela sina liv med problemen utan att förstå varifrån dom kom eller varför ingen annan i omgivningen hade dem. De får lära sig social färdighetsträning och stresshantering, eftersom att vuxna med ADHD ofta lever under kronisk stress, att anpassa miljön och organisera vardagen så att inte allt blir en enda soppa. Coachning, stödgrupper och självhjälpsgrupper finns idag tillgängliga, och kan vara viktiga för individens fortsatta utveckling i livet. (Vanna Beckman. Wikipedia. )