Mitt livs förändring...

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hela mitt liv förändrades när jag träffade Andreas i somras. Han gav mig hopp, tron och kärleken och framför allt mitt självförtroende tillbaka, allt de som jag förlorat efter alla de åren som jag blivit mobbad och utfryst.
Det började redan på lågstadiet även om jag då mest var utfryst och betraktades som konstig, men det var värst på mellanstadiet. Jag vet inte ens själv hur det började. Jag antar att jag var liten och rädd av mig, och inte vågade säga ifrån. Ett lätt offer var vad jag var, helt enkelt. På högstadiet när jag bytte skola och klass, så trodde jag att allt skulle bli bra. Att jag skulle få kompisar och kunna känna mig normal. Men så blev det inte. Visst, det är klart det var ingen längre som tog min väska och gömde den, så att jag fick leta efter den i en halvtimme när jag skulle hem, eller hånade mig med olika kommentarer och gav mig fula smeknamn. Men istället får jag sitta alldeles ensam i klassrummet och i matsalen, och i korridoren, stirrar och viskar de om mig, när jag går förbi. Ingen som inte blivit utsatt för det kan förstå hur obeskrivligt jobbigt och tungt det är. Förut var jag ett mobboffer, men då blev jag som luft. Vad har jag gjort för fel? Varför ska det just hända mig?
Hemma mådde jag inte heller bra under den tiden. Mamma och pappa bråkade jämt och ständigt, och jag fick ta en stor del av ansvaret för mina småsyskon. Jag kände mig inte riktigt trygg någonstans.

Men i somras på musik lägret, när jag såg Andreas för första gången, så visste jag att han var speciell och att han ville mig väl. Han log mot mig när vi hamnade i samma grupp och började genast prata med mig. Han ville ta kontakt med mig och han ville veta mer om mig. Vilket ingen någonsin har brytt sig om. Han var snäll, söt och det viktigaste av allt var att han såg mig för den jag är och lärde känna mitt riktiga jag. Jag tror att jag aldrig varit riktigt kär förut, men när jag träffade Andreas visste jag att det var kärlek direkt. Mitt hjärta började slå fortare varje gång jag såg han och det pirrade i hela kroppen. Men ändå blev jag alltid så lugn i hans närvaro. Jag visste att han inte slog mig utan anledning eller slängde ut en taskig kommentar. Jag visste att det var mig han ville ha och jag ville ha han. Hans varma leende, glada skratt och underbara ögon sa allt. Han var den första på flera år som sagt att han gillade mig och tyckte att jag var söt. Jag har alltid trott att jag varit ful och missbildad. Min näsa och mina öron har varit för stora, mina ögon gråa och trista och mitt hår liknade ett fågelbo. Det är i alla fall det jag hört under alla år. Men Andreas fick mig att se allt på ett annat sätt. Ha fick mig att förstå att jag var lika mycket värd som alla andra.
De två veckorna vi var på de där lägret, var de bästa i mitt liv. Jag har aldrig skrattat och haft så roligt som då. Jag kände mig verkligen varm och glad hela tiden, och det tack vare Andreas.

När vi dansade med varandra, den sista kvällen på lägret så blev vi tillsammans. Jag minns den stunden så väl, när han böjde sig fram och kysste mig. Jag har aldrig blivit kysst förut, men ändå vet jag att den kyssen kommer att vara den bästa kyss i mitt liv. Det var som om tiden stannade och bara han och jag fanns. Jag kommer aldrig glömma det.
Jag fick ett armband av han som jag aldrig har tagit av mig. Jag har räknat att jag har haft på mig det i precis sex månader på fredag. Det är ett bevis på att vi hör ihop, Jag och Andreas.
Vi fortsatte träffas hela sommaren och höstterminen. Han höll mitt humör uppe alla jobbiga skoldagar, och när dagarna gick som långsammast kunde jag tänka på han. Jag förstå inte hur en människa kan vara så underbar, det måste vara en ängel som gud sänt till mig. Han älskade mig, och jag kommer att så länge jag lever att älska honom. Även om inte han lever.

Det var för två veckor sedan det hände. Andreas mamma ringde till mig. Jag minns det så väl för jag satt och skrev på en uppsats och längtade till helgen då jag skulle träffa Andreas igen. Hans mamma lät upprörd och jag hörde att hon hade gråten i halsen. Jag blev direkt orolig. Efter samtalet kunde jag inte förstå att det var sant det hon sagt. Det var först när jag kom till sjukhuset och såg min älskade Andreas ligga där i sängen livlös och orörlig, alldeles blek i ansiktet med en massa av sladdar, som jag förstod att det var sant. Han hade blivit påkörd av en rattfyllerist. Jag var både arg och ledsen på samma gång. Jag ville bara skrika ut min vrede, men inom mig var det alldeles tomt. Det kunde bara inte vara sant. Inte min Andreas, som aldrig gjort någon illa. Varför ska alltid de oskyldiga drabbas?
Han somnade in, som läkarna uttryckte det, två dagar senare. Jag grät i flera dagar efter. Det var som om det inte fanns någon gräns av tårar. Det hjälpte inte hur mycket mamma än tröstade mig, Andreas skulle aldrig komma tillbaka, aldrig i detta liv i alla fall. Kanske skulle han fortsätta leva i en annan värld, som i ”Bröderna lejonhjärta”, eller så skulle han bli ängel som satt uppe på ett moln dagarna i ända, och blickade ner på mig.

Allting var tillbaka till det som det hade varit före sommaren. Ingen glädje fanns inom mig längre, min största kärlek var borta för alltid. Jag var tillbaka som den blyga, ledsna och deprimerade tonåring som jag varit innan. Inte den glada och skämtsamma tjej med solsken i blicken, som Andreas gjort mig till. Jag undrade om jag någonsin skulle bli glad igen, kunna skratta och le. Jag kände inte längre någon större lust för livet längre. Döden kändes som en befriare, och jag skulle få träffa Andreas igen. Jag övervägde flera gånger att ta mitt liv. Det så kändes så lätt, bara hoppa från ett stup och känna vinddragen under sig, eller ta några tabletter.
Men ändå så tvekade jag, det var något inom mi...