Hat, smärta och sorg

                                                  Hat, smärta och sorg

Peter vaknade med ett ryck. Han var alltid stressad när han sov. Han brukade vakna flera gånger under natten, men nu var det dags att gå upp. Han gick till toaletten och tvättade sig. Det kändes så skönt att känna det varma vattnet mot sitt svettiga ansikte. Det kändes som om det sög bort all oro och trötthet ur ögonen. Han skulle gärna ha stått där i flera timmar, men han ville gå ner till första våningen. För där var hans kärleksfulla fru, Sara. Peter gick nerför trapporna, förbi spegeln som hängde på hallens vägg och så stannade han. Där stod hon. I det mörka köket sken hon som en ängel. Sara hade öppnat en helt ny värld för honom. Innan han hade träffat henne hade han varit en upptagen, osocial och grym person. Men Sara hade visat honom det lilla ljusa i det mörka. Efter det hade han förändrats och blivit kär i Sara och konstigt nog, hon i honom. De hade gift sig och nu levde de lyckliga.

- God morgon älskling, sa Sara med ett leende.

- God morgon min ängel, svarade Peter och gav henne en puss på pannan.

Som vanlig stod frukosten färdigt på det bruna bordet. Peter satte sig ner, men innan han började äta sa han med ett leende:

­­- Vad skulle ett svin som jag göra utan dig?

Hon log och svarade:

- Vara en bitter och tråkig människa.

Det var något speciellt med Sara. Peter var säker på att hon kunde göra varenda jävel till en god människa. Hon kunde se allt det positiva och förhindra det negativa i en person snabbt, kanske med bara ett ögonkast. Han var stolt över att han en fru med en sådan "kraft".

Sara gick och lade sig, hennes jobb började nämligen om några timmar. Hon hade bara gått upp för att laga frukost åt honom. Sara jobbade som advokat, ett jobb som passade henne. Själv så ägde Peter ett tryckeri.

Peter gick till garderoben. Han valde ljusblåa jeans och en mörk ylletröja. Han tog på sig sin svarta vinter jacka och ett par svarta strumpor. Han gick fram till ytterdörren. Där tog han fram sina bruna vinterskor, efter det passade han på att ta nycklarna. Han öppnade ytterdörren och gick ut. Han möttes av svagt solsken, men stark kyla. Våren var på väg. Det låg lite snö hit och dit, men den var på väg att smälta. Peter gick fram till garaget och öppnade den. Där stod hans silvriga Volvo V70. Peter körde ut, men just i denna stund hörde han en metallbit träffa det hårda golvet.

Äh, det måste vara en skiftnyckel som ramlade, tänkte Peter.

Men han hade fel. Någonting brutalt var på väg att hända...

Tryckeriet hade Peter ärvt av sin avlidne far. Hans far hade vunnit den på poker, men hade aldrig varit intresserad av att sköta den. När Peter hade ärvde tryckeriet var det på väg mot en konkurs. Men han hade redan som liten haft stora planer för den. När Peter ärvt den gjorde han stora förändringar. Han hade anställt ny personal och sålt aktier. Under bara några år låg tryckeriet på topp och räknades idag som Sveriges största tryckeri. Peter hade inte bara förvånat sig själv, utan andra också.

Peter parkerade sin bil framför trevåningsbyggnaden. Den var färgad med en enkel vit färg och hade många fönster. Längst uppför entrédörren hängde en blå skylt med texten:

Qvist Tryckeri

Huvudkontor

Anledningen till att tryckeriet hette Qvist var helt enkelt för att Qvist var Peters efternamn. Hans far hade sett till att byta namnet när han hade fått tryckeriet. På skylten fanns det en grön kvist intryckt, det var tryckeriets stolta logo.

Peter gick in och möttes av en lång korridor med många dörrar och så receptionsdisken. Han gick förbi många anställda och såg till att hälsa på alla. Han kom from till sitt kontor och gick in. Framför sig såg han en kontorsbänk med en dator på och bakom ett stort fönster. Han såg alltid till att hålla kontoret rent och välstädat, stökiga kontor gjorde så att han kände sig illa till mods. Han gick och satte sig på sin kontorsstol och kollade igenom dagsschemat. Han log. Det var en kort arbetsdag med bara ett par långa möten, sen var det slut för dagen. Det här var en av dem kortar arbetsdagarna.

Han körde in i garaget, gick ut ur bilen och stängde garagedörren. Han gick fram till ingångsdörren, tog fram nycklarna och öppnade dörren.

Där låg hon. I en pöl av blod omkring sig. Peter sprang och föll på knä framför henne. Det var Sara. Han hann knappt fälla några tårar innan allt blev svart...

Mörkt...

Allt han kunde känna, lukta, smaka och höra var mörker.

Sara...

Sara var...

Sara var död...

Det tog inte lång tid för det mörka att samla sig och angripa en känslig punkt.

Peter vaknade. Han var genomsvettig och kall. Det kändes som om ett spjut hade träffat hjärtat. Ett spjut gjorde utav ren mörker som ville grilla hjärtat.

- Sara! skrek han förtvivlat.

Han for upp och sprang mot dörren. Men innan han hann öppna den övermannades han av tre personer som tvingade ner honom mot det kalla golvet. Han försökte göra motstånd men det var förgäves. Han såg en spruta på armen och allt började bli suddigt. Han började känna sig sömnig och föll i en djup sömn.

Peter hann inte ens öppna ögonen innan alla minnena kom tillbaka. Han kände den starka smärtan i huvudet. Den gav honom kraftig huvudvärk. Han öppnade ögonen och bredvid honom satt en söt, blond sjuksköterska.

- Vad har hänt? frågade han.

Sjuksköterskan blev förvånad när hon hörde hans röst, men sa:

- Hur mycket kommer du ihåg?

- Allting tills allt blev mörkt, svarade Peter.

- Du blev slagen med ett hårt föremål på bakhuvudet. Efter det tappade du medvetandet. Det var en kollega till dig, Alice Karlsson, som hittade dig. Enligt polisen var hon där för att lämna några viktiga papper som du hade glömt på i kontor. I ungefär två veckor har du legat här. Vänta här, så ska jag hämta en läkare, sa sjuksköterskan.

Efter några minuter kom en mörkhårig läkare som såg ut att vara i 40-årsålder.

- Hej, Stefan heter jag. Sanna har berättat för mig att du kommer ihåg det mesta utav det som hänt. Jag måste erkänna att jag är jätteförvånad över att du ens har överlevt. Jag tror att mördaren inte slog dig hårt på grund av en okänd anledning, sa Stefan.

- Har polisen anhållit någon som är misstänkt för mordet? frågade Peter.

- Tyvärr, har polisen inte så många spår och de har inte något vittne heller. Så med andra ord, polisen har inte kommit någonvart, svarade Stefan.

Vartenda ord sved i Peters hjärta. Den som hade stoppat Saras hjärta härjade bland alla människor, medan han låg han låg här med vrede i hjärtat.

- När får jag lämna sjukhuset? frågade Peter.

Stefan blev förvånad över frågan, men svarade:

- Jag ska undersöka dig, om du mår bra får du lämna sjukhuset när du vill.

Stefan ställde många frågor till för att se hur mycket han kom ihåg. Peter hade kraftig huvudvärk, men låtsades som om allt var bra. Till sist tog Stefan en kort titt på Peters sår. Han passade även på att byta plåster. När Stefan var klar sa han:

- Du får lämna sjukhuset när du vill. Jag går nu, om du behöver något så är det bara att trycka på den där knappen.

Han pekade på en röd knapp bredvid sängen på höger sida och gick iväg.

Nästa dag lämnade Peter sjukhuset. Han hade på sig sina gamla kläder. Någon i sjukhuset hade tvättat dem och alla hans ägodelar såsom mobil, nycklar och plånbok låg inne i hans fickor.

När han kom ut stod en svart taxi och väntade på honom. Han gick in och taxichauffören, en man med mörk hy utan hår, frågade honom vart ville åka. Peter gav honom sin hemadress.

Peter steg av taxin. Det fanns en lång sträcka kvar tills han nådde sitt hus. Han började gå och såg att snön hade smält helt och hållet, men det han gillade var när solen sken på snön som hängde på träden och de blänkte som guld. Han kom fram till sitt hus, men innan han gick in kollade han på den en liten stund. Det var inte ett dyrt hus, den låg bland skog och det fanns en enda väg ut för bilen. Han hade köpt den för att han inte gillade storstäder. Storstäder gjorde så att han mådde illa, men bland skogen fick han friskluft och en frihet som höll honom undan de tråkiga och stinkande städerna.

Peter stod framför ytterdörren, men vågade inte öppna den. För att han viste vad som skulle hända när han gick in. Men det var något som inte gick att undvika. Han tog fram nycklarna, öppnade dörren och gick in.  Tårarna började strömma ner. Kroppen låg befann sig såklart inte där, inte heller blodet. Allt var borta, som om ingenting hade hänt. Men det var minnena som tryckte fram tårarna. Han gick fram till spegeln som hängde mitt i hallen. Längre fram till vänster var trapporna som ledde till andra våningen och till höger låg vardagsrummet. Bakom Peter stod dörren som ledde till garaget direkt från hallen. Men Peter stod bara med tårfyllda ögon och tittade på spegeln. Framför sig såg han en ljushyad man med blont hår, gröna ögon med ett långt ansikte, liten mun och näsa. Framför såg han en man som grät. Men framför allt såg han en man ett brustet hjärta. Han stod och kollade på sig själv en lång stund. Han fick slut på tårar och ögonen började bli torra. Han drog ner blicken och precis under spegeln såg han små bloddroppar som hade runnit ner bakom spegel. Det här kunde bara betyda en sak. Snabbt drog Peter ner spegeln och vände på den. Mitt på spegeln hängde ett papper. Peter tog den och började läsa.

"Kära Peter,

Du vill säkert veta hur jag mördade din fru. Jag ska försöka skriva ner allt, så kort som möjligt.

 Det var midnatt. Jag befann mig på andra sidan skogan. Jag gömde min bil och började vandra genom skogen. Det snöade jävligt mycket och mörkt var det. Men tack vare min ficklampa och en karta stod jag bakom ert hus efter en timme. Du undrar säkert varför jag valde skogsvägen. Det är inte så svårt att svara på. Jag ville helt enkelt inte att någon skulle se mig. Men i alla fall, jag gick fram garagets bakdörr och lyckades öppna den. Fråga mig inte hur, men man kan göra mycket med en kniv och skruvmejsel. I garaget gömde jag mig tills du kom och tog din bil. Plötsligt föll skruvmejseln från min hand. Det går inte att beskriva hur nervös jag blev! Men du blev bara en aning misstänktsam och körde vidare. Fattar du att du begick ditt livs misstag då?! Efter att du hade stängt garaget och kört vidare gick jag fram till dörren som leder till hallen. Tack vare skruvmejseln och kniven öppnade jag den. Jag gick fram till trapporna och försiktigt smög jag mig upp till andra våningen. Det var inte så svårt att hitta sovrummet, den låg ju några meter till vänster om mig! Jag gick in till rummet och där låg hon. Jag måste erkänna att hon såg ut som en ängel. Jag gick fram till henne och tog tag på hennes hår, slet fram henne till trapporna och knuffade ner henne. Du skulle ha sett hur hon rullade ner. Det var en underbar syn som skulle ha fått dig att gråta som ett litet barn! Jag gick nerför trapporna och låg där och kunde inte röra sig. Du borde ha sett hur hennes ögon blåa ögon blixtrade ut ren hat! Jag måste medge att det här är det första offret som inte visar rädsla under sin sista stund i livet. Jag tog fram kniven och högg henne i hjärtat. Blodet började rinna när jag drog ut kniven för att torka den. Efter det gick in till garaget och gömde mig, med andra ord väntade jag på dig. Jag förnekar inte att jag rotade lite i garaget. Vet du vad jag hittade? Ett rör. Den vägde inte mycket, men det var något att slå mot ditt huvud med utan att du skulle dö. Efter några timmar kom du. Jag såg dig springa fram och jag var snabb med att svinga röret och slå det mot ditt huvud. Vet du varför jag inte dödade dig? Det är därför att jag ville se dig lida! Känna en liten del av allt jag har gått igenom på grund av dig! Men du kommer inte undan. Du har tre dagar på dig att hitta mig. Tre dagar! Om du inte hittar mig kan du förvänta dig det värsta. Om du blandar in polisen, så är det kört för dig!

                                                                                                                           Din frus mördare/ R.K.

P.S. Jag tror att jag gav dig en liten ledtråd där, eller hur? D.S."

När Peter hade läst klart "brevet" skakade han i hela kroppen av vrede. Nu visste han vad han ville göra. Han skulle hitta mördaren och hämnas. Han se honom lida och be om nåd. Peter hängde spegeln på sin plats, han såg sitt ansikte. Den visade ren ilska, ögon blixtrade ut ren hat och ansiktet var röd. Han gick till köket, som låg bredvid ytterdörren, och brände brevet. Sedan gick han till vardagsrummet och satte sig på soffan. Han satt en lång stund och kollade på den stora, platta teven. Han försökte lugna ner sig och skjuta undan tankarna och minnena. Han måste koncentrera sig på att hämnas, efter det kunde han sörja. Allt kändes förvirrande nu.

Efter en lång stund kunde Peter äntligen koncentrera sig och det var då han kom på det! För flera år sedan hade han hängt en övervakningskamera i garaget. Han hade helt och hållet glömt bort den, men den hade plötsligt dykt upp i hans tankar. Det här var bevis på att hjärnan inte glömde allt, utan den höll undan det tills det kom till nytta. Han log för sig själv och gick upp till andra våningen. Framför honom låg badrummet, till vänster låg sovrummet och till höger låg datarummet. Han gick fram till datarummet, det var inte ett stort rum, men den rymde två enkla databord. Den ena stod mot den ena vänstra hörnet och den andra mot den högra. Peter gick till databordet som stod mot den vänstra hörnan, satte sig och slog på sin lilla MacBook. Övervakningskameran tog en bild per sekund och skickade varje bild till en extern hårddisk som var ansluten till datorn via Bluetooth. Hårddisken var bara programmerad för kameran och tog bort bilderna varje månad.

När allt var igång, så gick Peter in till den lilla externa hårddisken. Så dök det upp en ruta som frågade honom mellan vilket datum han ville ha bilder på. Peter tryckte in: "2010 - 02 - 11, 06:00 till 2010 02 - 11, 12:00". Det dök upp många bilder, men han behövde bara en bild som visade honom mördaren. Och där framför honom såg han en bild som visade mördaren. Han såg en ljushyad man i femtioårsåldern, lång, kort blont hår med en välbyggd kropp. Han zoomade in ansiktet, men kunde inte se det bra. Alla bilder var lågupplösta och ju mer man zoomade in desto, desto mindre kunde man se. Men två saker var säker, första är att mördaren är en man och andra är att han pratade i telefon.

- Nu har jag åtminstone kommit ett steg närmare dig, sa Peter till bilden på mördaren.

Peter stängde av datorn och gick ner till garaget, tog fram bilen och började köra.

Peter bestämde sig för att köra till banken. Han var glad över sin lilla framgång på jakt efter mördaren. Efter "brevet" från mördaren, eller rättare sagt R.K., visste Peter att mördaren var på jakt efter hämnd. Han hade valt Sara som ett offer och låtit honom överleva för att lida och leka "jaga mördaren" med honom. Men vad skulle R.K. göra om han inte hittade honom inom tre dagar?

- Vad skulle jag göra om jag mördare, frågade Peter sig själv.

Jag skulle bevaka personen. Det är säkert att R.K. har ett öga på mig nu, så jag måste vara försiktig, tänkte Peter för sig själv, men det känns som jag fortfarande saknar något...

Mer hann han inte funder över för att han såg banken och parkerade bilen.

Allting hade gått så fort. Peter hade gått in till banken, frågat en vänlig kvinna som jobbade i banken om sitt bankfack, han följde efter henne, väl nere i valvet hade han tagit den gula påsen från sitt bankfack och lämnat banken. Banken låg på en stor gata som var fylld med många småaffärer och var fullproppad med människor. Men det var hotellet "Palatset" som hade fångat hans ögon. Den låg nämligen mittemot banken. Han hade gått in dit och bemötts av en trevlig kvinna som såg ut att vara i tjugoårsåldern. Han hade bett om ett billigt rum och fått nycklar till rum 14.

Och här stod han nu. Rummet var inte så stort. I mitten stod en säng bredvid den hängde en spegel under spegeln stod en lite byrå, intill dem stod en garderob. Framför sängen stod en teve och längre fram till hörnet stod en dörr som ledde till badrummet och så fanns det två fönster nära varandra på väggen som visade gatan. Rummet hade fula, ljusbruna tapeter och luktade mögel. Peter satte sig på sängen och tog fram det som fanns i den gula påsen. Sedan hans fars död, har han hållit de gömda i sitt bankfack. Han hade aldrig trott att han skulle bli tvungen att använda dem. I hans händer hade han nämligen sin fars jaktkniv och revolver. Peters far, Carl-Gustav Qvist, hade varit en skicklig jägare. Flera gånger hade Peter varit med sin far och jagat. Han hade sett revolvern och frågat varför han hade den. Hans far hade då svarat att det var för att skydda sig mot björn- och vargattack. Peter hade blivit lite rädd och sagt att det var olagligt att ha en revolver, även om man var en jägare. Han hade svarat att en människa ibland måste bryta mot lagen för att beskydda sig själv.  En annan gång när de var ute på jakt, så hade han frågat sin far hur han hade fått tag på den och svaret blev helt enkelt: "Det är min ensak".

Det var en Desert Eagel revolver som han hade i handen. Han laddade den med .44 Magnum kaliber och gömde den i byrån och samma sak gjorde han med den lilla jakt kniven. Klockan var nio på kvällen och Peter var trött och hade kraftig huvudvärk men han var också hungrig. Han gick ner till hotellets restaurang och åt någonting enkelt, efter det gick han och lade sig.

Peter vaknade och var genomsvettig. Han hade haft en dröm om Sara där hon sa till honom att han inte skulle jaga mördaren och låta polisen sköta det. Drömmen var så verklig! Det var typiskt Sara att säga något sådant. Men det var försent. Hatet, smärtan och sorgen låg fastkedjad runt hjärtat. Den var så kokhet och tät sluten runt hjärtat, att den knappt lät hjärtat slå.

Klockan var tre på natten och Peter kunde inte somna om. Han bestämde sig för att ta en liten promenad. Han hade sovit med kläderna på. Innan han lämnade rummet fick han en konstig känsla. Det kändes som om kniven och revolvern drog honom till sig och ville att han skulle ta dem med sig. Peter blev förvirrad, men bestämde sig till slut att ta dem med sig. Han gick fram till byrån och tog dem. Kniven var liten, så han gömde den i den högra strumpan, ner intill benet och revolvern hängde han mellan bältet och byxan och gömde den med den långa tröjan. Efter det lämnade Peter rummet och gick ner, där satt en fet man som hade bytt plats med den trevliga kvinnan. Peter lämnade rumnycklarna till honom och gick ut. Han kände den kalla, friska luften. Det var mycket mörkt och ingen var ute vid denna tidpunkt. Peter gick lugnt i en mörk gränd som ledde till andra sidan gatan. Han märkte inte att någon förföljde honom. Plötsligt slog en tanke honom, det var som om ett blixtnedslag hade träffat honom! Tanken som han hade haft i bilen, då han föreställde sig vara mördaren. Om han hade varit mördaren skulle han aldrig hålla sitt ord och ge personen tre dagar. Han skulle kidnappa honom så fort han hade chansen. Peter han knappt vända sig när en hand med en liten vit duk trycktes hårt mot hans mun och näsa. Han hann knappt hålla andan innan allt blev mörkt...

Peter vaknade när han kände iskallt vatten hällas över honom. Han skrek av chock. Han tvingade sig själv att öppna ögonen. Framför honom stod en man i femtioårsåldern. Han var lång, hade en välbyggdkropp och kort, blont hår. Det var mannen på bilden. Men nu kunde Peter se hans ansikte. Han var solbränd och hade många rynkor.

- R.K.! skrek Peter med ursinne i rösten.

- Roland Kennen, rättare sagt, sa Roland. Vet du varför du sitter här?

Peter försökte lunga ner sig och fundera en stund, men gav upp och svarade:

- Nej.

- Låt mig börja från början då. År 1909 öppnar min farfar tryckeriet Kennen Tryck. Det var ett tryckeri som ägdes av familjen Kennen. Under några tiotals år började tryckerierna i Sverige gå i konkurs på grund av kris och hårdare konkurrens från utlandet. Men turligt nog överlever Kennen Tryck och blir plötsligt Sveriges största tryckeri . Efter att min farfar, Gustav-Anders Kennen, dött fick min far, Johan Kennen, bli chef över Kennen Tryck. Missförstå mig inte, den ägdes fortfarande av alla i familjen Kennen och med min far som chef gick affärerna strålande. Tyvärr, dog min far år 1986. Då var jag 26 år och ärvde tryckeriet. Jag kände mig beredd och affärerna gick bra. År 1992 kommer ett tryckeri från ingenstans och börjar stjäla vår marknad. Gissa vad tryckeriet heter? Qvist Tryck! Ett tryckeri som hade legat i grunden! Det började gå dåligt både för mig och för Kennen Tryck. Efter några år blir jag tvungen att ansöka om konkurs, tack vare dig! Hela familjen Kennen började anklaga mig och håna mig! De kallade mig "idioten-som-förlorade-mot-en-nolla"! Roland hade slutat berätta sin berättelse och framför sig såg Peter en galen man.

- Jag stal ingenting ifrån dig. Du är en galning som inte vet någonting om hur man sköter sina affärer och det var därför du gick ner till grunden, sa Peter.

Roland skulle just slå till Peter när knackningar hördes på ytterdörren. De blev bara starkare för varje sekund som gick. För varje knack, desto argare blev Roland.

- Vem fan kan det vara?! skrek Roland argt.

Roland gick mot dörren till vänster om Peter. Han gick upp till den övre våningen och Peter hörde att pågick en konversation. Fastbunden på en stol försökte Peter frigöra sig och märkte att repen var slarvigt knutna. Han lyckades nå ner till strumpan och drog ut kniven. Det här kunde inte komma närmare ett mirakel! Han hade aldrig haft en tanke på att ta med sig kniven. Han lyckades frigöra händerna och sedan benen. Han märkte att repen var tunna och mycket lätt att skära igenom. Peter såg sig omkring. Han befann sig i en källare med svagt ljus, det luktade mycket gammalt som om den inte hade används på åratal.  Några meter ifrån honom stod ett bord. På bordet låg hans revolver. Han gick fram och tog den. Han såg någonting sticka ut under bordet och såg att det var en kofot. Han tog den och gick försiktigt uppför trapporna till bottenvåningen. Han befann sig i en konstig hall med många dörrar. Men längst fram stod Roland. Snabbt och ljudlöst sprang Peter mot honom. Med all sin kraft slog Peter Roland på huvudet. Rolands kropp föll livlös mot golvet. Peter hann knappt andas ut när han märkte att en blek man i femtioårsåldern med mörkt hår stod framför honom. Han lyfte upp kofoten och skrek:

- Vem är du?!

- Ta det lugnt! Jag heter Andreas och jag var vaken när jag såg den här mannen lyfta upp dig till sin bil. Jag hyr nämligen rum nummer 15 på samma hotell som du.  Så jag ringde polisen och förföljde den här mannens bil. Polisen är på väg hit nu, sa Andreas.

Efter en liten stund stod flera polisbilar framför det gamla huset. Var det inte meningen att kedjan runt Peters hjärta skulle vara borta nu? Var det inte nu då han kunde börja sörja? Men någonting var fel...

Peter satt i sitt hus och åt frukost. För ungefär tre dagar sedan hade han lämnat sjukhuset och för några timmar sedan hade han lämnat polishuset. 

Plötsligt tappade han aptiten. Det kändes som om någon spelade upp en liten film inuti hans huvud som visade honom allt. Han visste allt nu. Genast tog han sin revolver. Konstigt nog hade polisen bara hörhört honom. Han hade haft jäkligt mycket tur där...

Han gick ut till garaget, tog ut bilen och brydde sig inte om att stänga garagets dörr. Han körde snabbt som en galning...

Han stod framför rum 15 i hotellet "Palatsen". Han drog fram revolvern och knackade på dörren. Dörren öppnades och där stod han.

- Hejsan, "Andreas" eller rättare sagt Roland Kennen, sa Peter med en stark ilska i rösten.

Roland log och tog upp h&aum...