Okänd Mördare

4264 visningar
uppladdat: 2006-03-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
– Man vet inte riktigt vad man ska tro, tänkte Stephan där han gick i den så omtalade Pete Mc Mestys skog.
Att folk mördades var ju såklart sant, men det kunde väl inte vara gamle Mc Mesty som begick så kallsinniga mord i sin egen skog? Äsch, folk snackar så mycket skit nuförtiden, det är säkert bara påhittat.
Stephan satte sig på en rastbänk och pustade ut. När man jobbar på kontor 12 timmar om dagen har man inte mycket tid över för att röra på sig. Om man inte räknar promenaden från kontorsstolen till fikarummet och kaffeautomaten.

Det var på väg att bli höst, vilket man kunde se och känna på många sätt, särskilt ute i skogen en eftermiddag som den här. Solen sken och himlen var klarblå sånär som på några vita böljande moln här och där. Bladen hade börjat gulna på sina ställen och det var trots solen ganska kallt, så Stephan hade varit tvungen att ta en extra tröja med sig.
Tur var väl det för nu drog en ganska hård kylig vind genom skogen och fick löven på träden att susa till. De största grenarna gungade ganska rejält och Stephan blev konfunderad över att det var så få blad som föll från träden trots den kraftiga vindpusten.
På avstånd hördes det dova mullrandet från det tåg som just då passerade på den
vältrafikerade järnvägen mot London.
Förutom lövens susande och ljudet från tåget var det helt tyst i skogen, fåglarna verkade befinna sig på helt andra platser än Stephan själv.
För några sekunder slutade det att blåsa och det blev knäpp tyst sånär som på ljudet av Stephans Nikeskor som skrapade mot gruset på marken under träbänken.
Allt var så fridfullt.
Han tog ett djupt andetag, andades in den friska luften och slöt sakta ögonen med ett leende på läpparna.



”Plipp, plipp.”

Stephan slog upp ögonen och reste sig upp lite klumpigt. Det tog ett tag innan hans ögon vant sig vid mörkret och han förstod var han egentligen befann sig.
Det var kolsvart och regnet smattrade ihärdigt mot löven i träden och i vattenpölarna som bildats på den leriga marken.
– Fan, muttrade Stephan och började småspringa mot den större stigen där han visste det fanns belysning hela vägen till parkeringen.
Just som han kom ut på den belysta stigen, fullkomligt öppnade himlen sig och regnet började vräka ner.

Han ökade farten, och sprang allt vad han kunde mot parkeringen, där hans bil stod.
Plötsligt tvärstannade han, 15 meter framför honom såg han, i skenet från ett par billyktor, silhuetten av en människa avteckna sig. Personen var lång och bredaxlad och såg ut att vara klädd i en lång rock av något slag. Det var en man, det syntes tydligt, men vem det var kunde Stephan omöjligt urskilja.
En tanke for genom hans huvud:
– Mördaren går fortfarande fri, det är säkert han som är ute efter ett offer, mig.
– Du där, ropade mannen på parkeringen. kom hit!
Men Stephan lyssnade inte, han hade redan vänt sig om och börjat springa för allt vad han var värd, tillbaka in i skogen igen.
Hans hjärta bultade snabbt och hårt och han kände hur det knöt sig i magen. Han var panikslagen. Stephan var definitivt ingen sprinter och gestalten från parkeringen var nu på väg efter honom.
Runt omkring honom hade den annars så stillsamma mysiga skogen intagit en främmande karaktär, mörk, skrämmande och hotfull.

Stephan flåsade ansträngt och insåg skräckslagen att hans förföljare hade knappat in på honom. Mjölksyran strömmade genom hans kropp och han kände att han börjat bli sträv i halsen och det smärtade i lungorna när han andades.
Han kom in på ett stycke tät granskog och såg sig om efter sin förföljare, denne befann sig nu c:a 15 meter bakom Stephan och närmade sig sakta men säkert.
Stephan tänkte allt mer på att han måste komma undan främlingen och letade panikslagen efter en plats att gömma sig på.
Längre fram såg han att vägen svängde åt höger och han gav det sista han hade för att dra ifrån vem det nu än var som jagade honom.
När han kom runt kröken flackade hans blick snabbt längs vägkanten efter ett lämpligt ställe att springa in, och där!
Han kutade raka vägen in bland buskar och snår, bort från den upplysta stigen.
Stephan sprang så tyst han kunde medan buskarnas grenar piskade honom i ansiktet och rev upp sår här och var. Han kände det varma blodet rinna längs kinderna för att nästan direkt tunnas ut av regnet.
Han stannade upp ett slag för att se om hans förföljare hade gått på hans lilla trick och mycket riktigt, det hördes inte minsta ljud från någon annan än honom själv.
Stephan kastade sig utmattad i det våta gräset för att hämta andan.
Det hade blivit ganska kallt, och genomblöt som han var började han strax frysa.
– Om jag väntar en stund till kan jag nog springa tillbaka till parkeringen, tänkte han nervöst och andades tungt, men ändå så tyst som möjligt.

– Vem där?
Stephan reste sig snabbt upp och såg sig skräckslagen omkring.
Ljudet av en gren som knäcktes en bit bort hade väckt hans uppmärksamhet på en tiondels sekund.
Han spanade i riktningen där ljudet kommit ifrån och plötsligt kände han hur alla hans sinnen skärptes, det kändes precis som han inte var rädd längre utan som att okända krafter styrde honom till att försvara sig. I buskarna såg han nu en svart skugga smyga runt.
– Schhh! Mitt namn är Andrea Stenson och jag jobbar på polisens spaningsenhet, väste gestalten och klev ut ur buskarna.
– Är det säkert? Stephan kände sig lättad men ändå lite misstänksam.
– Ja, och mannen som förföljde dig råkar vara huvudmisstänkt för morden här i skogen.
– Såg du honom? undrade Stephan.
– Ja, jag är här för att kolla ifall något händer i skogen på nätterna. Jag såg dig springa förbi i full karriär och blev såklart förundrad över vad som pågick. När jag sedan såg vår huvudmisstänkte sprang förbi direkt efter dig, följde jag efter så tyst jag kunde.
– Kunde du inte arrestera honom?
– Nej, vi har inga bevis, svarade Andrea avfärdande. Men var tyst så han inte hör oss, han är extremt farlig.
– Självklart.

Andrea log mot honom och han lade plötsligt märke till hur vacker hon var.
Trots mörkret kunde han urskilja att hon hade fina läppar och även lika vackra ögon. Hennes ansikte var ganska smalt och hon hade slät och fin hy. Hon var väldigt kort men muskulös och hennes tajta byxor avslöjade hennes vackra, välformade ben.

– Är det inte jobbigt med så tajta byxor? Att spana såhär i ösregnet menar jag? Frågade Stephan plötsligt.
– Nejdå, jag klarar mig, svarade Andrea besvärat. Jag ska gå nu, så försök ta dig tillbaka till parkeringen så fort du kan.
– Kan du inte följa med mig dit?

Stephan började tycka om Andrea, kanske var det bara för att han varit ensam, rädd och jagad då hon, en lagens väktare, dykt upp oväntat och förklarat vad som pågick i skogen. Han kände sig trygg med henne, helt enkelt.
– Nej! Svarade hon lite irriterat. Jag får inte bli upptäckt, men jag ska hålla koll på dig i skymundan tills du når parkeringen.

Andrea vände sig om och gick in i skogen igen medan Stephan stod kvar och stirrade ner i marken.
Hans huvud va...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Okänd Mördare

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-03-20

    Kommentera gärna! Mvh Anton

Källhänvisning

Inactive member [2006-03-19]   Okänd Mördare
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5874 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×