Socialt arbete ur ett socialpedagogiskt perspektiv - en analys av ett empiriskt exempel

Syfte

I studiet av kurslitteraturen och min valda artikel har jag upptäckt att mycket av människans språkliga kunskaper är relevant för hennes utveckling och anknytning till sociala kontaktnät. Därför fann jag det angeläget att fördjupa mig i hur socialt arbete kan kopplas ihop med olika pedagogiska metoder för att hjälpa invandrare med språkliga svårigheter att integreras i undervisningen i skolan. Syftet med denna rapport är att redogöra för vilka konsekvenser en undervisning som inte tar hänsyn till immigrerade elevers språkliga bakgrunder kan ha för deras sociala utveckling, inklusion och anpassning till det sociala samhället. Dessutom ska rapporten belysa hur det sociala arbetet med denna målgrupp kan ses från olika pedagogiska perspektiv för att förebygga en exklusion av eleverna från skolans sociala nätverk.

Frågeställning

Är det möjligt att integrera elever med en annan etnisk bakgrund i undervisningen om den hålls på deras hemspråk och kopplas till deras kultur?

Bearbetning

Jag har vald att forska kring målgruppen immigrerade elever för att jag var intresserad av vilken roll deras språkliga kunskaper spelar när det gäller för dem att inkluderas i det sociala samhället. Artikeln jag valde för denna uppgift med titeln Language Matters: the politics of teaching immigrant adolescents school English in the secondary school skrevs av Tangiwai Mere Appelton Kepa, och belyser detta ämne från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv (Payne, 2008:244, 250). Med detta menas att kommunikation och språket har en viktig betydelse i samband med sociala relationer. Kepa beskriver i sin artikel hur svårt immigranter i gymnasieskolor på Nya Zeeland har det att hänga med i undervisningen då den inte är anpassad till immigranterna och deras kultur och språk. Däremot krävs det att de ska behöva anpassa sig till den etablerade engelska diskursen och det kulturellt marginaliserande lärosättet som användes i undervisningen av både infödda och nyligen immigrerade studenter.

Enligt Kepa bidrar det till en diskriminering av immigranterna eftersom det inte tas hänsyn till deras etniska kultur och bristande kunskaper i engelska (Kepa, 2000:66). Diskursen med vilken kunskapen förmedlas till eleverna beskriver Kepa så att lärarna sprider information i form av listor med detaljer och fakta. Det antas att kunskapen är formad på så vis att den är redo för eleverna att automatiskt tas upp och behärska den. Dock lämnar detta lärosätt ingen plats för elevernas egna funderingar och tankar kring lärostoffet, och genom detta kunna reflektera kring det som presenteras för dem (Kepa, 2000:62). Kepa fortsätter med att denna undervisningsdiskurs som enbart hålls på engelska och fullständigt utelämnar någon möjlighet för eleverna att koppla ihop stoffet med deras egna språkliga, kulturella och historiska kunskaper, är speciellt svårt för de nyligen immigrerade eleverna. Denna utsatthet bidrar till att eleverna blir lämnade för sig själva i kampen att anpassa sig till ett skolsystem som inte motiverar till ett självständigt lärande från elevernas sida, och utestänger dem automatiskt från den sociala interaktionen med det nya samhället (Madsen, 2006:209). Resultatet kan bli att de immigrerade eleverna tappar intresset för fortsatt lärande och utvecklar sig efter skoltiden till en socialt isolerad grupp i samhället.

Som kurator, studievägledare eller pedagog är det av betydelse att förebygga denna exklusion. Det sociala arbetet ligger häri att skapa möjligheter för eleverna att integreras i skolsystemet på ett sätt som är anpassad för deras medförda språkliga såsom kulturella kunskaper. Kepa beskriver i sin artikel hur han åstadkom ett mer aktivt lärande utifrån immigranternas sida. Istället för att placera eleverna i speciella engelska-klasser där eleverna skulle lära sig det nya språket samt diskursen, har han tillsammans med flera andra lärare försökt undervisa dem i klasser som var anpassade till deras individuella kultur och moderspråk (Kepa, 2000:63, 67). Lärarna i dessa klasser blev informerade om elevernas kulturella bakgrund och förmedlade deras förståelse för immigranters svårigheter med att upprätthålla den kulturella identiteten i en ny miljö. Undervisningen skedde genom att uppmuntra eleverna att använda sig av det språket som passade dem bäst i respektive situation. Dessutom fick de använda deras egna intellektuella, språkliga och kulturella kunskaper som en bas för att i första hand kunna anknyta till skolans undervisningsdiskurs och senare därifrån kunna fortsätta lära sig nya saker. Detta motiverade eleverna till att stadigt lära sig den nya metoden att läsa och skriva och ökade successivt deras intresse för att lära sig om både sitt eget hemland och det nya landet där de bodde i (Kepa, 2000:69). Resultatet blev ett ökat intresse för den nya skolan, lärandet, språket och kulturen, och en större social interaktion mellan lärarna och eleverna sinsemellan.

Socialarbetarens uppgift är alltså att hjälpa etniska minoriteter med sociala anpassningssvårigheter att lära sig det nya samhällets diskurs och språk, och på så vis successivt integreras i det sociala nätverket, som bland annat en skola. Detta tillvägagångssätt kan ses ifrån olika perspektiv. Som nämnt ovan är ett sätt att se det sociala arbetet med målgruppen från en socialkonstruktionistisk synvinkel. Thompson menar att faktorer som språk, symboler och kommunikation är betydelsefulla inom den processen som leder till sociala konstruktioner, strukturer och tolkningar (Payne, 2008:244). Med detta menas att immigranternas utsatta position i skolan konstrueras genom det språket de blir bemött på, och på det sättet de tolkar bemötandet utifrån egna värderingar. Studenterna i Kepas artikel fick kunskapen presenterad på ett svårförståeligt och formellt engelska, vilket uteslöt möjligheten att koppla stoffet till sina egna kulturella och språkliga erfarenheter. På så vis tolkade de situationen som att de, deras språk och etniska bakgrund inte var välkomna i det nya skolsystemet. Följaktligen blev de en exkluderad grupp i klassen, vilket gjorde dem isolerad från sociala relationer med andra studenter och lärare. Denna uppfattning delas även av Luhmann. Han beskriver att inklusion är att delta i kommunikationen i ett socialt system, att ha insikt i nätverkets sociala koder, samt att spela den bestämda rollen man har tilldelats inom nätverket (Madsen 2006:82). Är individen inte medveten om de koder och det språket som gäller inom systemet, blir det omöjligt att delta i den sociala interaktionen, och en exklusion, alltså ett uteslutande av individen från det sociala nätverket blir följden. För att åtgärda en sådan utestängning menar Thompson att speciellt när det gäller etniska minoriteter ska det sociala arbetets praktik i samband med anpassad kommunikation utföras i form av empowerment och antidiskriminerande insatser (Payne, 2008:244, 419). Genom gruppbaserat lärande av sociala koder och motivation till deltagande i kollektiva nätverk kan det sociala arbetet kombineras med socialpedagogik för att hjälpa klienten till en effektiv anpassning till det sociala samhället.

Ett annat sätt att se på undervisning av elever med språkliga svårigheter är att utgå ifrån ett strukturalistiskt perspektiv. Detta innebär att det är samhället och dess maktstruktur som är orsaken för uppkomsten av sociala problem (Payne, 2008:323). Durkheim var en förespråkare för strukturalism, och menade att samhällets undervisningsinstitutioner, alltså skolor, vidareförmedlar dess traditioner, språk och kulturer (Egidius, 2003:73-74). Han menade att skolorna hade som uppgift att bidra till att kollektivets sociala normer och värderingar skulle spridas och reproduceras, så att den enskilda individen skulle formas och anpassas efter den sociala gemenskapens sätt att tänka, uppfatta och känna. På så vis skulle alla människor tänka och handla efter samma sociala principer och moraliska värderingar, och det skulle inte existera någon form av utanförskap. I samband med artikeln kan detta förklara skolans formella undervisningsdiskurs som grund till immigranternas svårigheter att anpassa sig. Etniska minoriteter är enligt Durkheims teori inte anpassade till det nya samhällets kulturer och normer. Därför är det förståelsefullt att deras andra kulturella uppfattningar leder till deras exkludering från undervisningen och det sociala nätverket. Durkheim menar då att ett samhälle som bygger på en organisk solidaritet är lösningen (Egidius, 2003:75). Med detta menas att gemenskapen delas upp så att flera personer blir specialister på varsitt område. Detta ger varje individ den friheten och det utrymmet som den behöver för att utveckla sig enligt individuella värderingar och mål. Även inom det sociala arbetets praktik, sett ifrån ett strukturellt perspektiv, är det av vikt att hjälpa människor att söka sig till sociala grupper med liknande problem och förtryck (Payne, 2008:341-343). Att försöka att marginalisera dem och integrera dem i den gruppen där de inte passar in förklaras som ett förnekande av de faktorer som bidrar till förtrycket. Som socialarbetare är det alltså viktigt att hjälpa de immigrerade studenterna med samma problem att bilda grupper, och hjälpa dem att tillsammans lära sig om deras utsatthet och hur de kan överkomma den. Detta tillvägagångssätt kan kopplas till Kepas kulturklasser, där studenterna med liknande språk och kulturer gemensamt kunde förstå sina brister, lära sig att jobba på dem, och till slut vidareutveckla sig utifrån sina egna kunskaper.

Ett tredje sätt att se på minoritetsgrupper är ur ett assimilationsperspektiv. Piaget beskriver exempelvis hur assimilation kan ses som ett införlivande av nya erfarenheter i redan existerande begrepp (Egidius, 2003:100-101). Denna teori bygger på att individer kan lära sig nya saker när de kan koppla ihop det nya med egna igenkännande erfarenheter och kunskaper. Det är först när assimilationen inte fungerar att individen stöter på en svårighet att lära in det nya, och ett krav på ackommodation ställs. Detta innebär att personen måste hitta på ett nytt sätt att förstå och tolka den aktuella konfrontationen. I samband med Kepas studenter kan det tolkas som att de hade svårigheter att känna igen sig i den nya undervisningsdiskursen, språket och stoffen. De kunde inte anknyta till egna tidigare erfarenheter eller till sin kulturella bakgrund, vilket resulterade i att de blev tvungna att hitta på nya sätt att konfrontera sina problem. Men bristen på en lösning till situationen ledde dem till deras utsatta position. Det som Kepa försökte göra var att använda sig av just assimilationsteorin för att hjälpa studenterna att anknyta till skolans språk och diskurs. I och med att de undervisades i klasser där de mötte både studenter och lärare med samma kultur och språk, kunde de lära sig att använda sina personliga erfarenheter för att lättare anknyta till undervisningen. De kände igen sig i med det som var bekant för dem, och kunde därifrån införliva sig det nya språket och den nya kulturen på sitt eget sätt. Denna syn delas även av Isajiw, som anser det som socialarbetarens uppgift att hjälpa invandrare att identifiera sig med det nya landets kultur och genom socialt införlivande sammanfläta kulturerna (Payne, 2008:387-388). Denna ömsesidighet mellan majoritets- och minoritetsgrupper skulle resultera i en både ekonomisk och kulturell vinst för samhället.

Diskussion

Socialt arbete som utförs ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv kan ha både fördelar och nackdelar. Att använda språket, ord, gester och uttryck kan hjälpa socialarbetaren att stödja, uppmuntra och motivera klienten, och bygga en social relation till denne (Payne, 2008:251). Men beroende på hur kommunikationens innehåll presenteras, kan klienten tolka socialarbetarens beteende och budskap på olika sätt. Kommunikationsmönster kan bland annat användas för att uttrycka makt eller bara för att poängtera båda aktörers roller i samtalet. Men skillnader i aktörernas sätt att kommunicera kan leda till att klienten missförstår socialarbetaren och uppfattar situationen som att denne vill uttrycka sin makt över klienten och visa klienten hans eller hennes underordnade position i samtalet. Inom socialt arbete är det alltså av relevans att veta på vilket sätt man ska använda sig av språket för att undvika missuppfattningar, och för att skapa en gynnande och ömsesidigt konversation mellan socialarbetare och klient.

Socialt arbete enligt Durkheims organiska solidaritetsteori har som tidigare nämnt fördelen att ge individen den frihet och det utrymmet den behöver för att utveckla sig i sin egen takt och enligt egna värderingar. Nackdelen med detta är dock ibland att individen aldrig anpassas till samhällets rådande normer, och att dennes relation till det sociala samhället endast utgörs av rent funktionella och byråkratiska regler (Egidius, 2003:75-76). Människan kan inte identifiera sig själv med samhällets normer och traditioner, och kanske inte ser någon mening med livet. Detta kan återigen leda till social isolering, och i värsta fall till självmord.

Sett ur ett assimilationsperspektiv kan socialt arbete förstås som att assistera individer att identifiera sig med omgivningen och kulturen så att den kan assimileras, alltså införlivas i personens egen kultur och livsåskådning (Payne, 2008:388). Arbetet kan också bidra till att individen snarare ackultureras, det vill säga att ersätta sina erfarenheter helt och hållet med den nya kulturen och livsstilen. Dessa tillvägagångssätt kan hjälpa klienten att bättre förstå det nya landet och de nya normer, och känna sig mindre desorienterad, vilket även förebygger social isolation och samhällets exklusion av individen. Nackdelarna med denna form av socialt arbete är dock att sociala problem kan uppstå när individen inte förmår att införliva sig den nya kulturen, då ursprungskulturen eventuellt inte inrymmer de förmågor och kunskaper som krävs för att vänja sig till det nya samhället. För stora kulturskillnader, språkliga olikheter, för hög ålder eller bristande motivation kan vara orsaker till en självvald isolering av individen från den nya kulturen.

Med tillbakablick på frågeställningen kan det konstateras att olika pedagogiska perspektiv kan kombineras med socialt arbete för att integrera immigrerade elever i den rådande undervisningsdiskursen. Samtidigt förebygger arbetet att de exkluderas från den sociala interaktionen med individerna runt omkring dem. Även om de olika pedagogiska synsätt som togs upp i rapporten beskrivs som åtskilda tillvägagångssätt i arbetet med målgruppen, är det dock möjligt att se sambanden mellan dem. Det behövs bland annat ett adekvat sätt att kommunicera f&oum...