Högtidstal - Nu är du gammal på riktigt

Mormor eller Mummi som vi brukar säga, jag har otaliga minnen tillsammans med dig, minnen som jag skulle vilja förvara i en byrå. Om jag kunde skulle jag sortera dem så de hamnade i sin rätta låda. En låda för den kärlek och glädje som jag delar med dig, en låda för alla våra gräl och en låda för all sorg och saknad som vi delar.

Kärleken och glädjen då jag får krama om dig efter att vi inte har setts på en lång, lång tid. Våra gräl, de som börjar som något så litet som sedan övergår till att vi skriker hårda ord mot varandra men som alltid avslutas med kramkalas. Sorgen och saknaden som drabbade oss när morfar gick bort. Vi alla fanns där för dig då och du fanns där för oss. Stark som du är fanns du där med en värmande famn.

Du är inte bara världens bästa mormor, du är också världens bästa vän och lyssnare. Jag kan prata med dig om allt även om du med åren förstår mindre och mindre svenska och min svenska kan vara lite för modern för dig så finns det  ändå inget mysigare än när vi ligger och pratar i timmar bredvid varandra innan vi somnar in och intar drömmarnas värld.

Alla somrar som vi har spenderat tillsammans i stugan, alla frukostar och morgonbad nere vid bryggan i solskenet betyder så mycket. Då vi har suttit inne och spelat en mängd olika kortspel, druckit te och ätit kanel och sockerskorpor tillsammans med mina kusiner. Alla sommarfester som vi har haft för diverse anledningar, bland annat när moster fyllde femtio år.

Utan dig skulle jag inte ha fått höra en björn vissla, då när vi plockade hjortron och blåbär som vi gör varje sommar. Utan dig skulle jag inte kunna baka julstjärnor, som vi gör varje jul och utan dig skulle jag inte komma ihåg att äta frukost varje morgon. Du ska alltid fråga vad man vill ha och göra det ordning åt en, precis som du gjort så länge som jag kan minnas. I vissa lägen märker du inte riktigt att jag inte är tio år längre, jag kan faktiskt bre mina smörgåsar själv och jag kan ta fram precis vad jag vill ha själv utan att du ska behöva fråga. Jag vet att du gör allt detta för att du tycker så mycket om att hjälpa till och att ta hand om en. Något du gärna kan få fortsätta med på den linjen däremot är att bädda min säng när du är hemma hos oss, det uppskattas verkligen.

Du har varit med om så mycket i ditt liv. En uppväxt mitt i andra världskriget då du fick ta dig till ett barnhem i Sverige för att skydda dig från tyskarna som invaderade Finland. När ni återvände så var allting bränt och du tvingades att bo hos din gudmor och gå i skolan där. Det gick bra. Med dina höga betyg kunde du studera till tandläkare som du ville som också blev ditt yrke. När du hade karriären och vännerna som du lärt känna på din studietid så fattades bara en sak, kärleken.

År 1952 träffade du honom. Han var din älskade make, min morfar och en fantastisk människa. Med honom upplevde du världen i både glädje och sorg. Ni gifte er två år senare och skaffade fyra underbara döttrar som sedan födde barn och ni blev tillslut morföräldrar. Du och morfar reste väldigt mycket och följde med oss många gånger på våra skidsemestrar.

Åren gick och tiden hade kommit då du skulle få leva ditt liv ensam, utan morfar. Men jag vill att du ska veta att du är och har aldrig varit ensam. Du har en stor släkt som står bakom dig i alla lägen och som älskar dig obeskrivligt mycket. Det får du aldrig glömma.

Jag kan inte förutse vad jag kommer att åstadkomma med mitt liv.

Kommer jag ha ett lika fartfyllt och spännande liv som du?

Kommer jag att träffa en man, gifta mig och bilda familj?

Kommer jag i så fall att klara av att uppfostra mina...