Israel-Palestina Den 60-åriga konflikten

Israel-Palestina

Den 60-åriga konflikten

Inledning

Israel - Palestina frågan.

Kortfattat konflikten om uppdelningen av ett område i mellanöstern mellan Israel och dess judiska befolkning och de palestinska araberna. Området anses av israelerna vara deras och kallat för "Landet Israel" medan palestinierna kallar det för "Palestina".

Jag valde detta område då jag har hört talas om konflikten som enligt många inte går att lösa, jag ville ta reda på grunderna till konflikten och sedan  ta reda på själv och ta ställning till om det finns någon lösning.   

Syfte & frågeställning

Mitt syfte med denna uppsats var att ta reda på mer om hur läget i mellanöstern området är och om det finns några lösningar på de problem som finns där.

De frågor jag ska försöka besvara efter att jag har gjort min undersökning är:

Vem/vilka har egentligen rätten att bosätta sig på Västbanken?

Vilka aktörer/stater är inblandade i konflikterna runt området och vad gör de för att förbättra situationen för de individer som är drabbade?

Varför nöjde sig inte araberna med den arabstaten FN tilldelade dem?

Hur ska man gå vidare i fredsprocessen?

Finns det någon lösning på konflikten och hur ska man i så fall gå tillväga?

Material & metod

Jag har mestadels använt mig av material från artiklar och dylikt på internet, men även en del pappersartiklar. Källan jag har använt mig mest av är Nationalencyklopedin(NE) då jag har jämfört olika sidor och kommit fram till att NE är den mest tillförlitliga källan av dem, jag har också hittat nästan all fakta jag behöver på NE. Den är ju även en betalsida och borde därför rimligtvis ha korrekt och bra fakta. Anledning till att det inte står datum när artiklarna är skrivna i källförteckningen beror på att jag inte har kunnat hitta ett datum på artiklarna, men de flesta av dem är så att säga "up to date" eftersom det finns fakta från 2009.

Fakta

Palestina - Brittiskt mandatområde

År 1917 erövrades området Palestina från de turkiska makthavarna av Storbritannien, med hjälp av stöd från arabiska nationalister.

Under denna period fanns det c:a 86000 judar av totalt 600 000 invånare i Palestina, den övervägande delen av invånarna bestod av muslimska araber. På slutet av 1800-talet hade europeiska judar frambringat en judisk nationalism, kallad sionismen, vars mål var att skapa ett judiskt nationellt hem i Palestina. De bildade även en organisation kallad The World Zionist Organization.[1]

Efter första världskriget inleddes fredsförhandlingar om området, det beslutades då att britterna fick Palestina som sitt mandat direkt under Nationernas Förbund(NF).

Storbritanniens dåvarande utrikesminister Arthur Balfour skrev 1917 ett brev till Lord Rothschild(Brittisk politiker) i vilket han förklarat sig se positivt på sionisternas strävan efter grundandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina. Detta brev blev sedan kallat för Balfourdeklarationen och blev intaget i 1922 års mandattext.

Deklarationen ansågs av de många muslimska araberna i Palestina som ett svek då tidigare brittiska löften till araberna var brutna och arabernas förhoppningar om en självständig, enad arabstat vittrades till småsten.

Judarna, emellertid, började under den brittiska mandatperioden(1920-1948) att bygga upp sitt nationalhem. Invandringen av judar ökade markant, till stor del p.g.a. att Hitler kommit till makten. Även om  antalet judar i Palestina ökade till c:a 600 000(1946) var det fortfarande en majoritet av araber. Sionisterna byggde upp stora judiska jordbruk, judiska industrier och det upprättades även det under mandatperioden viktigaste judiska organet kallat The Jewish Agency, som hade de bästa politiska förbindelserna med Nationernas Förbund och den brittiska mandatregeringen. 1 [2] [3]

Arabernas reaktioner mot mandatstyret och sionisternas påbörjan på sitt nationalhem fortsatte vara negativa. De palestinska arabiska ledarna hade från 1920 krävt att de arabtalande skulle få välja en nationell regering i Palestina, något som var helt i enlighet med principen om folkens rätt till självbestämmande.

Med judarnas ständigt ökande invandring började även arabernas motstånd mot sionismen att öka vilket ledde till en arabisk revolt med gerillakrigsföring år 1936. En stor del av Palestina blev tills revolten slogs ner av brittisk militär(1938-39) under arabisk kontroll.

Hitlers förföljelse och massutrotning av judar ledde till att judendomens centrum flyttades från Europa till USA. Där krävde år 1942 sionisterna på en kongress i New York att Palestina skulle bli en judisk stat. 1

Upprättandet av staten Israel

Storbritannien som hade blivit gravt försvagat under andra världskriget klarade inte av att förvalta Palestinamandatet längre och överlämnade därför 1947 uppgiften till Förenta Nationerna(FN).

FN föreslog då den 29 november 1947 att Palestina skulle delas och att 55% av Palestinas yta skulle bli en judisk stat och c:a 44% en arabisk stat.

The Jewish Agency godtog FN:s förslag men från Palestinas muslimska araber och arabstaterna vägrade godkänna det och krävde precis som tidigare att Palestina skulle bli en arabisk enhetsstat.

Efter att förslaget hade trätt i kraft(utan arabernas medgivande) attackerade palestinaarabiska gerillaförband med hjälp från arabiska irreguljära styrkor från Transjordanien och Syrien judiska mål i Palestina. Ett inbördeskrig hade inletts och Haganah(en judisk försvarskår) gjorde motanfall mot arabiska byar. Inbördeskriget avslutades 1948 och det var till judarnas fördel.

Kort därefter, den 14 maj 1948, utropade Israels första premiärminister David Ben-Gurion staten Israel. Den tänkta palestinaarabiska staten hade dock inte utropats då motstridigheter inom politiken för araberna kvarstod. Dagen efter att staten Israel hade upprättats anfölls staten av reguljära förband från de grannliggande arabiska länderna Egypten, Libanon, Transjordanien, Irak och Syrien.

Hösten 1948 fick styrkorna från Egypten, Libanon, Transjordanien och Syrien se sig besegrade och de ingick i februari-juli 1949 ett vapenstilleståndsavtal med Israel. Förhandlingarna kring avtalen leddes av FN och tillslut hade kriget ökat Israels område markant och Israel omfattade nu c:a 77% av Palestinas yta.

Åren 1947-49 blev för Palestinas araber en total katastrof då en rad saker skedde. De fick inte längre delta i förhandlingar om palestinafrågan och det förslag FN tidigare hade lagt om upprättandet av en arabisk stat fanns inte längre kvar utan den tänkta ytan för staten delades mellan Israel, Egypten och Transjordanien, Västbanken ingick då även i Transjordaniens områden.

Krigshandlingarna ledde även till att stora delar av de palestinska araberna var tvungna att fly från sina hem, antalet uppskattades till 726 000 flyktingar av FN:s förlikningskommission. Den palestinska flyktingfrågan skulle komma att bli ett stort problem för de arabisk-israeliska relationerna. 1 3

Arabisk-israeliska krig

Det som började som en inbördesstrid mellan Palestinas judar och Palestinas araber utvecklades från år 1948 till en stor konflikt mellan staten Israel och dess arabiska grannländer.

Suezkriget

Krig mellan Israel, Storbritannien och Frankrike mot Egypten där ledare för Storbritannien och Frankrike såg en chans att störta en militära och politiska ledaren Gamal Abdel Nasser som ansågs vara ledare för en växande antibrittisk, arabisk nationalism. Israel såg här sin chans att med hjälp av 2 stora nationer göra upp med sin viktigaste militära motståndare, Egypten. Det gick bra för Israel i kriget och man lyckades inta nästan hela Sinaihalvön och ockupera Gazaremsan, dock tvingades man efter stora påtryckningar från USA och FN att lämna områdena redan efter några månader. 1 [4]

Sexdagarskriget

Sexdagarskriget, det tredje arabisk-israeliska kriget utbröt i juni 1967 och var mellan länderna Israel och Egypten, Syrien, Jordanien och Irak. Israel var alltså återigen omringat av fiender, detta verkade dock inte bekymra Israel som besegrade arabstaternas arméer på ynka sex dagar. Israel hade då gjort en militär triumf och erövrat hela det forna mandatområdet Palestina, de hade även intagit Gazaremsan och Västbanken och som nu stod under israelisk kontroll. Israels armé hade nu ockuperat ett område som var tre gånger så stort som staten Israels egen yta, de hade nu fått strategiskt viktiga försvarspunkter så som Jordanfloden, Suezkanalen och Golanbergen, dock kryllade den nyvunna ytan av tänkbara fientliga araber. 1 [5]

Utnötningskriget

Egyptens president Nasser förklarar krig mot Israel för att befria de ockuperade områdena. Det varade i c:a ett år men kunde sedan 1970 avblåsas med hjälp av amerikansk medling. 1

Oktoberkriget

Egypten och Syrien förklarar lite överraskande krig mot Israel och de inleder starkt men Israels styrkor lyckades slå tillbaks anfallen och erövrade ytterligare egyptiska och syriska områden.

Supermakterna USA och Sovjetunionen var inblandade i detta krig genom vapenleveranser till Israel resp. Egypten-Syrien. De båda stormakterna inledde efter kriget fredsförhandlingar mellan länderna och nu hade USA tagit över rollen från FN som medlare. Utrikesminister Kissinger lyckades upprätta ett israelisk-syriskt avtal i maj 1974 som innebar att Israel fick dra tillbaks sina styrkor till de forna försvarsgränserna de fick 1967. Samme man lyckades också förhandla fram avtal mellan Israel och Egypten som gjorde att israelerna drog tillbaks sina styrkor från Sinai och Egypten återfick suveräniteten över hela området. Det blev nu fred mellan Egypten och Israel. 1

Delar av de palestinska araberna som tidigare hade flytt byggde under 1950-talet upp Palestinas nationella befrielserörelse, al-Fatah. Rörelsen utförde sin första operation mot staten Israel år 1964, samma år hade arabstaterna bildat Palestinas befrielseorganisation, PLO.

PLO:s bas för gerillaoperationer låg i Jordanien och år 1970 hade PLO fått stor makt i samma land vilket utmanade den då regerande kungaättens styre. Detta ledde till ett inbördeskrig 1970-71 där jordanska armén besegrade de palestinska styrkorna vilket betydde att PLO kastades ut ur Jordanien, PLO:s militära och politiska bas flyttades då till Libanon. Israel invaderade senare Libanon(1978 och 82) p.g.a. att palestinska gerillatrupper hade anfallit Israel från Libanon, Israel ockuperade Libanon upp till Beirut men fick sedan lämna det sånär som på en liten säkerhetszon i södra Libanon efter diverse avtal.

Israel hade nu sammanhängande skyddszoner mot Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon. Det man dock inte har kunnat skaffa säkerhet mot är den ockuperade palestinska befolkningen.

1987 sker en intifada(arabiska för uppror) från det palestinska folket i Gazaremsan och på Västbanken. Det palestinska nationalrådet utropade den 15 november 1988 staten Palestina.

Samtidigt gjorde Yassir Arafat(PLO:s ordförande) politiska åtgärder som innebar erkännande av staten Israel och även en tvåstatslösning av Israel-Palestina frågan. 1

USA som nu var medlare i konflikten lyckades år 1991 sammankalla en fredskonferens i Madrid med representanter från staterna Israel, Egypten, Syrien, Libanon och gemensamma representanter från jordanien-palestina. Förhandlingarna där gick dock inget vidare men senare resulterade hemliga möten i Norge till två israelisk-palestinska avtal i september 1993, kallat Osloavtalet(Osloprocessen).

De 3 viktigaste punkterna i avtalet var att:

- Israels regering erkände PLO som det palestinska folkets representant

- PLO erkände staten Israel, band sig till en fredlig lösning av konflikten;  ämnade sluta med användandet av terrorism; samt ändra i den palestinska nationella stadgan som förnekade Israels rätt att existera

- Arafat uppmanade palestinierna i Gazaremsan och på Västbanken att avblåsa intifadan.

Avtalet undertecknades av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och av Yassir Arafat, ordförande för PLO. Under samma år undertecknades även en principdeklaration om fred mellan Israel och PLO, i vilken det fanns planer på att det palestinska folket skulle få självstyre på Västbanken och i Gazaremsan inom fem år.

Osloavtalet fungerade till en början bra och under åren 1994-99 ökade det palestinska självstyret tack vare nya israelisk-palestinska avtal.

Det palestinska folket i Gazaremsan och på Västbanken fick år 1996 genomföra ett val för att få en president och ett palestinskt råd.

I maj 1996 ingick Israel och Palestina nya förhandlingar men dessa gick dock i baklås då Benjamin Netanyahu var Israels premiärminister. År 1999 vann Ehud Barak valet i Israel och ett nytt israelisk-palestinskt avtal ingicks i vilket de återstående konfliktfrågorna skulle lösas: den palestinska enhetens slutgiltiga ställning, gränsen mellan Israel och Palestina, Jerusalems status, de judiska bosättningarnas framtid samt lösningen på flyktingfrågan. Dessa förhandlingar misslyckades dock och en ny intifada tog vid, detta innebar i praktiken slutet på den israelisk-palestinska fredsprocessen inom Osloramarna. I den intifadan så blev det viktigaste vapnet från palestinsk sida sett självmordsbombare och från Israelernas sida blev de militära motattackerna allt brutalare, de flesta palestinska städerna ockuperades åter och dess infrastruktur jämnades med marken. 1 [6] [7]

I augusti 2005 bestämde Israels premiärminister Ariel Sharon att utrymma hela Gazaremsan och samtidigt förstöra alla israeliska bosättningar som fanns där. Eftersom Sharon inte tyckte att det fanns någon på den palestinska sidan som ville ha fred så skulle Israel avskärma sig från den palestinska befolkningen och man påbörjade därför byggandet av en säkerhetsbarriär längs Israels gränser. Barriärens gränser ansågs vara avsedd att bli Israels framtida, definitiva, gräns.

PLO:s ledare Yassir Arafat avled år 2004 vilket ledde till att den palestinska intifadan dog ut. Arafats efterträdare, den nya palestinska presidenten Mahmud Abbas ville ha nya förhandlingar med Israel. Ett bakslag på förhandlingarna blev det dock när den islamistiska rörelsen Hamas år 2006 vann valet till det palestinska parlamentet och tog därmed kontrollen av den palestinska myndigheten. Hamas vägrade erkänna staten Israel och de avtal som tidigare ingåtts. Tillföljd av detta blev det en finansiell bojkott av Gazaremsan som då var kontrollerad av Hamas men också interna strider mellan Hamas och al-Fatah. Spänningarna mellan de båda grupperna har därefter fortsatt vara höga.

Beskjutning av Israeliska städer från Gaza ledde till att israelisk militär slog till mot Gazaremsan, där ca 1300 palestinier dog men bara 13 israeler dog.

I dagsläget är palestinierna splittrade i dels Gazaremsan där Hamas styr och Västbanken där al-Fatah har kontrollen. 1 6

Slutdiskussion

Västbanken

Västbanken är i dag till stora delar styrd av Israel men som bilden här till höger antyder tillhör stora delar av området palestinska myndigheten. De bosättningar som Israel har på västbanken är enligt folkrätten olagliga.

Vem har då egentligen rätt att bosätta sig på Västbanken?

De som har mest rätt att bosätta sig där är enligt mig palestinierna eftersom det alltid har bott flest palestinier i området och de största delarna tillhör även palestinska myndigheten.

Problemet är att Israel har ockuperat området och har mest kontroll där, de utvidgar också hela tiden sina bosättningar där och fanatiska religiösa grupper, till största delen från Israel, som anser sig ha rätt till området enligt deras religion sprider ut sig över hela västbanken. Stora delar av området är ju dock ockuperat av Israel och man kan fråga sig hur lätt det är att leva under ockupation.

Tvåstatslösning

Många tror att den bästa lösningen på konflikten vore en tvåstatslösning, alltså dela upp området runt Västbanken och göra det till en arabstat och en Israelisk stat(som då redan existerar). För att kunna genomföra detta krävs att många saker händer. Israel måste enligt mig till en början dra sig helt bort från Västbanken, bosättningarna måste bort och fler palestinier måste in, det är nämligen där den tänkta arabstaten ska bildas. Men hur lätt är det egentligen att utrymma ett område som är så splittrat och indelat i så många små områden?

För att komma någon vart så måste israelerna sluta att utbreda sig med flera bosättningar, de religiösa fanatikerna måste dra sig tillbaka vilket i sig inte blir en lätt match då de säger sig utvalda av gud och att det är deras land. Om staten Israel inte kan få dem att lämna området kan det behövas påtryckningar från USA och FN, men då återstår frågan vart de ska ta vägen. Om de överhuvudtaget ska gå med på att flytta måste de garanteras en boplats på en annan plats någonstans inne i Israel. Alternativet är som Israel också vill, att de ska få bo kvar, problemet blir  då att dra gränsen när man måste dra den ut och in i området. Som bilden visar finns det redan en mur som går på det viset och som stänger ute många palestinier. Israelerna har dock inga avsikter för att helt lämna Västbanken då de delvis vill komma åt de stora vattentillgångarna som finns där men även ger muren där ett bra skydd mot arabiska angripare.

Jag tycker själv att det inte vore så konstigt om inte Israel skulle vara för en tvåstatslösning då det inte är någon garanti för att de inte skulle bli angripna av palestinier igen. Om man tittar på historiens gång så har Israel flera gånger blivit angripna och det verkar inte som arabstaterna ger sig trots motgång på motgång.

Man kan också tycka från israeliskt perspektiv att palestinierna har fått sin chans till en egen stat, först från FN:s förslag om att dela upp landet och sedan Osloavtalet. I det första fallet var helt enkelt inte alla palestinier nöjda med att få en så liten del av det området man delade upp, jag kan inte klandra dem då det trots allt bodde många fler palestinier än judar i området.

Men med facit i hand så borde man nog godkänt FN:s förslag, hellre en liten stat än ingen alls, det är i alla fall min åsikt men jag kommer aldrig att kunna förstå hur palestinierna som bodde där kände sig då jag inte delar samma situation eller kultur.

Frågan är om en tvåstatslösning verkligen är det bästa alternativet, man har redan försökt men utan att lyckas. Det känns just nu som att det är för många parter som inte vill nå den lösningen. En stor motståndare är Hamas som istället för att försöka driva vidare fredsförhandlingar med Israel började skjuta missiler mot dem. Jag tror att för att nå en tvåstatslösning måste man få Hamas och al-Fatah att bli överens, de måste inse vad som är bäst för deras landsmän. Om nu Hamas vägrar att gå med på de avtal man tidigare har försökt skapa så måste Hamas bort, det mest smärtfria sättet vore genom nyval så att om de förlorade skulle tappa största delen av sin makt. Vid nyval skulle man även se vad majoriteten av det palestinska folket tycker, om Hamas skulle vinna valet igen så skulle det visa att palestinierna inte är för en tvåstatslösning på de villkor som tidigare föreslagits. Man borde då börja tänka om och se sig om efter andra lösningar.

De båda parterna slåss nu om ett område som det innan andra världskriget bodde en majoritet av muslimska araber på, judarna var få i antal, ändå är det judarna som får enligt FN:s delningsförslag en större bit av området till sin stat än araberna.

Varför kan man då inte skapa en kaka till?

Göra som FN gjorde för judarna fast nu för palestinierna istället. Låta palestinierna börja om på en ny kula fast på en annan plats, det måste finnas något ställe i världen som de kan bygga en egen stat på. Deras tänkta område för en stat(Västbanken) är trots allt inte så värst stor och en sån yta måste gå att hitta någon annanstans. Visst känns denna lösning rätt orimlig med tanke på att det är svårt att försöka flytta ett helt folk till en annan plats när de känner sig hemma där de är nu, det skulle säkert finnas stora motsättningar från exempelvis Hamas då de säkert inte vill ge upp den plats de anser sig ha rätt till. Detta skulle även endast gå att genomföra med otroligt mycket hjälp från andra stater och aktörer, t.ex. FN.

Finns det en lösning?

Det är många som säger att konflikten är i princip omöjlig att lösa, jag tror dock personligen att det finns en lösning, ...