Hjärtat får inga rynkor

Hjärtat får inga rynkor

Kärlek rostar inte. Kärlek dör eller lever. Kärlek behöver likt en blomma vård och omsorg, annars vissnar den och dör. Mellan Classe och Birgitta lever kärleken och efter femtiofem år blommar den fortfarande.

Det var för över ett halvt sekel sedan som Classe och Birgitta såg varandra för första gången. Då var han bara sjutton år och hon var femton. I över tjugotusen dagar har deras kärlek levt och den visar inga tecken på att  dra sig tillbaka. Classe jobbade på just den bensinmacken som Birgittas pappa Elis var chef på. Han och Classe kom väldigt bra överens och de umgicks ofta. Ett av deras många delade intressen var fiske och en dag när de skulle ge sig ut på sjön kom Classe förbi för att äta en bit mat. 

Det var där han såg henne, drömtjejen. När jag frågar Birgitta vad hon kommer ihåg av den där dagen  vara hon lite svävande

-Nja den kommer jag väl inte ihåg så mycket utav.. säger hon och rodnar lite lätt. Eftersom jag anar att det inte riktigt stämmer frågar jag om det är helt säkert, och då kommer det fram att hon kommer ihåg både färgen på hans skor (röda) och märket på hans jeans (Levis).

Det kände nog båda två när det träffades så där första gången att det här var helt rätt men det tog det tid för kärleken att bli uppenbar. Det var ju chefens dotter, det gick ju inte för sig men några veckor senare, när spänningen mellan dem blev alltför uppenbar och föräldrarna förstod blev reaktionerna oväntade. Elis var överlycklig och Classes föräldrar Greta och Einar var så stolta, det kunde bara bli bättre.

"Den sanna kärleken är som en cirkel, och en cirkel har inget slut" Så lyder det ryska ordspråket, och visst stämmer det? När den nya generationen blev inkallade till militärtjänstgöring brukade det betyda slutet för många unga kärlekspar, men inte för Classe och Birgitta. Classe skulle göra lumpen på Gotland där Birgitta lyckligtvis hade släkt. Det ordnades så att Birgitta kunde bo där över loven och på så sätt träffa "sitt hjärtas soldat" i smyg. Loven varade dock inte för evigt och många brev och dyra telefonsamtal utväxlades under de nio långa månader. På så sätt höll de kärleken vid liv. Trots det var saknaden efter varandra enorm, men det var något som de var tvungna att acceptera.

-För så var det ju för alla, man hade ju inget val, det var ju inte som nu när man kan välja om man vill göra lumpen eller inte, säger Birgitta lättsamt. För dem var lumpen en prövning som antingen kunde ledda dem framåt eller bakåt. Lyckligtvis ledde den framåt, där två barn och en fyrarums lägenhet i Jakobsberg väntade.

1966 blev det bröllop.

-Det var det enklaste tänkbara. Vi var bara fem stycken plus prästen. Efter ceremonin åkte vi till Ulriksdals Värdshus och åt en god middag berättar Classe med värme i rösten.

Egentligen hade bröllopet kunnat vänta tyckte paret men de gav vika från pressen av föräldrarna. Birgitta var nämligen med barn och alla tyckte att det vore bäst om barnet var fött inom äktenskap. Barnet kom att heta Kenneth och bara några år senare kom lillasyster Terese. Syskonens kärleksfulla mamma valde att säga upp sig från jobbet som butikschef i en parfym butik på Drottninggatan.  Hon ville hellre vara hemma med sina barn. Det hela slutade med att hon blev "dagmamma" som inte bara tog hand om sina egna barn...