UR MONGO-MALINS PERSPEKTIV – ULLIS OCH JENNA PÅ CAFÉ

UR MONGO-MALINS PERSPEKTIV - ULLIS OCH JENNA PÅ CAFÉ

Himlen är grå. Regnet faller ned. Och snöslasket breder snabbt ut sig över torget. Det droppar från den stora julgranen som står på precis samma plats som den alltid har gjort. Malin ser den trasiga ljusslingan och konstaterar att granen är ett totalt misslyckat försök till hemtrevnad. Finns det förresten någonting överhuvudtaget som är hemtrevligt. Vadå hem- trevligt. Som att det skulle vara trevligt hemma. Knappast. Inte där och inte någon annan stans för den delen heller. Särskilt inte i skolan. Tur att jag har mormor, hon är den enda som förstår hur jag har det, tänker Malin samtidigt som hon sparkar till en snöklump.    

•-        Faaan", suckar Malin samtidigt som de svarta, nya, snygga skorna plötsligt sjunker ned i ytligare en dold vattenpöl under allt snöslask.

Varför är alltid svenska vintrar så värdelösa? Antigen är det alldeles för kallt så man inte ens kan gå utanför dörren utan att förfrysa tårna, eller så är det som nu, bara slask överallt. Självklart var det inte heller någon som ens reagerade över hennes nya vinterboots i skolan idag. Inte för att någon reagerade att hon var där överhuvudtaget, men ändå. Regnet väller ner allt mer och mer över torget och får det att bildas vattenånga på glasögonen, som var moderna för 30 år sedan.

Bjällran ovanför dörren plingar till när Malin med stor möda trycker upp den tunga trädörren. Dörren in till Karins Kafeteria. Malin känner att hon egentligen inte hör hemma där eftersom alla coola i klassen brukar vara där. Eller inte bara de coola från klassen utan alla coola i skolan. Hon sveper snabbt med blicken över besökarna som sitter utspridda lite här och där i lokalen och ser till sin lättnad att ingen av de populära är där. Då hade hon vänt direkt. Låssas att hon gått fel, eller glömt något. Bara gått ut igen och hoppats att ingen hade sett henne. Malin väcks ur sina tankar utav att tjejen i kassan frågar om "det är bra så". Hon får bara ett mummel som svar. 

•-          Det blir 53 kronor då, tack! Svarar tjejen med ett fult påklistrat leende.

Om de inte ler på riktigt kan de likaväl låta bli, tänker Malin och lyfter sin tekopp från disken alldeles för häftigt så det bildas en liten sjö av te där koppen förut stod. Några droppar lämnar ytterligare koppen innan Malin slår sig ned vid ett bord. Eller inte vilket bord som helst utan bordet med bara en stol längst in, bredvid glasväggen ut mot gatan, så hon slipper prata med någon. Hon hinner knappt börja äta innan dörren plingar till ytterligare en gång. Den här gången är det inte någon gammal gubbe eller mamma med två tvillingar som kommer in till värmen utan Ulrika och Jenna. Fan, fan fan. Och helvete, tänker Malin samtidigt som paniken sprider sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Vad kommer DE göra? Hon kurar ihop sig ännu mera och trycker jackan hårdare mot sig som ett skydd. Hoppas de inte kommer att se mig. Varför skulle de göra det nu om det inte har gjort det de senaste 7 åren, försöker Malin lugna sig själv med. Även om hon inte riktigt tror på det själv.

•-          Jenna paxa sofforna va. Så fixar jag lite kaffe till oss, befaller Ulrika Jenna och roffar åt sig en hel bunt av de gratis vykorten i hållaren innanför entrén.

Malin kan inte förstå hur Jenna kan acceptera att Ullis bossar så över henne. Att hon faller för grupptrycket, bara för att Ullis tillhör "de populära". Jenna har ju aldrig varit sådan innan och Ullis är bara falsk. Malin sneglar allt mer bort mot Jennas och Ulrikas bord. De skrattar och dricker kaffe. Tar lite av pajbiten som står på bordet och skrattar lite till. Malin känner verkligen hur hatet mot Ulrika växer inom henne. Hon sitter där och dricker sitt kaffe, med benen i kors, och bara är som hon är. Perfekt. När Malins och Jennas blickar möts och Jenna ler mot henne blir det bara för mycket för Malin. V...