Folkmordet i Rwanda

Innehållsförteckning

Inledning. 2

Syfte och frågeställningar. 2

Bakgrund. 2

Källkritik. 3

Ett hundra dagar långt blodbad. 5

Hur kunde det hända?. 5

Propaganda. 5

Utestängningsideologin. 5

Vad gjorde FN och omvärlden?. 6

Åtgärder inom FN efter folkmordet. 7

Hur är läget i Rwanda idag?. 7

Barnen. 7

Saknaden av äldre och våldsföringen. 8

Nuvarande relationer och känslor. 8

Sammanfattning. 10

Källförteckning. 11

Appendix. 11

Inledning

1994 blev världen ett tragiskt vittne till ett av de mest intensiva massmorden i historien. Under så lite som hundra dagar blev cirka 800 000 rwandier, framförallt tutsier men även hutuer på tutsiernas sida, offer för en brutal massaker som senare kom att bli benämnd som folkmord. Familjer utplånades och barn lämnades ensamma att utforska världen med blodiga trauman som ett plågsamt bagage. Kunde det hela förhindrats? Ingen kan svara på den frågan, men det man kan veta säkert är att det inte behövt sluta så illa som det gjorde. FN och omvärlden föll som i apati istället för att vidta åtgärder mot de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som förekom.

Syfte och frågeställningar

I det här arbetet kommer orsaker att tas upp tillsammans med de konsekvenser som fortfarande förföljer Rwandas invånare i folkmordets skugga. FN:s roll kommer att utredas samt konsekvenserna för de nuvarande generationerna att diskuteras i frågeställningarna:

•¾    Hur kunde det hända?

•¾    Vad gjorde FN och omvärlden?

•¾    Hur är läget i Rwanda idag?

Bakgrund

I Rwanda finns det två huvudfolkgrupper; tutsier och hutuer. Tutsierna kom till Rwanda runt 1400 talet och levde sida vid sida med hutuerna. Det finns inga större skillnader mellan folkslagen förutom att tutsierna främst är boskapsskötare och hutuerna jordbrukare. För övrigt har de samma religion, talar samma språk, har samma traditioner och bor på samma ställen. [1]När tutsierna kom till Rwanda blev de naturliga ledare på grund av sitt yrke. En monarki med tutsier inleddes men även fast detta var ett faktum rådde inga större konflikter mellan grupperna.

Vid slutet av 1800 talet blev Rwanda en tysk koloni (genom Berlinkonferensen 1884-1885). Tutsierna fick fortsätta att härska men med Tysklands överinseende. Efter första världskriget blev Rwanda tilldelat Belgien som ett FN protektorat och det var då de stora förändringarna började. Belgarna tyckte att tutsierna var närmare besläktade med européerna än hutuerna, efter att ha upptäckt det utvecklade monarkisystemet, vilket gjorde att tutsierna ansågs vara en överlägsen ras och hutuerna en underlägsen. Skillnaderna mellan tutsierna och hutuerna klassmässigt växte stort; tutsier fick ledande roller, identitetskort att likna med judarnas gula stjärnor under andra världskriget infördes där etnisk tillhörighet syntes och hutuerna fick ingen eller sämre utbildning jämfört med tutsierna. Hutuernas hat mot tutsierna ökade i samma takt som diskrimineringen; snabbt. I samband med diskussioner om Rwandisk självständighet under 1950 talet svängde Belgien däremot helt om och stod istället på hutuernas sida. [2] En förklaring till denna omställning kan vara att Belgien försökte skjuta upp Rwandas självständighet eller i varje fall få bättre relationer till den kommande regimen. 1959 vann det hutunationalistiska partiet PARMEHUTU valet och runt 20 000 tutsier dödades samt 200 000 tvingades fly till andra länder, många till grannländer. År 1962 blev Rwanda självständigt.

De Rwandiska flyktingarna bildade en exilgrupp kallad Rwandas Patriotiska Front som försökte invadera Rwanda men blev tillbakaslagna av den dåvarande regeringen samt franska styrkor. Stridigheterna fortsatte och hutuextremismen ökade. År 1993 undertecknades ett fredsavtal men det hjälpte inte alls då extrema hutuer hetsade andra hutuer att mörda de som sympatiserade med avtalet. Propaganda från hutuerna på främst radio spreds och hatet ökade enormt.[3] Den 6 april 1994 skjuts den dåvarande presidentens plan ner mystiskt och tutsierna får skulden av hutuerna vilket är startskottet till massakern.

Källkritik

I mitt arbete har jag främst använt pålitliga internet sidor men även en bok. Jag anser inte att man ska vara rädd för internet så länge man vet att sidorna är korrekta och tillförlitliga. Jag har använt texter från forum för levande historia; en internet hemsida. Det är en kunskaps- och kulturinstitution som anser sitt uppdrag att vara att sprida kunskap och inspirera unga människor att skapa egna åsikter genom olika perspektiv. Forum för levande historia har en lokal i Gamla Stan där de har ett referens bibliotek. De samarbetar med olika aktörer på många nivåer och syns även internationellt. Att sidan har samarbete med andra aktörer kan självklart påverka negativt men i detta fall gör det bara kunskapsspridningen möjlig. Aktörerna har inte påverkat informationsinnehållet på ett märkbart sätt. Det är raka fakta som inte är vridna eller liknande.

Jag har även använt mig av den Svenska regeringens hemsida. Den svenska regeringen är i alla fall enligt mig en tillförlitlig källa. De har precis som Forum för levande historia ren fakta. Att regeringen skulle vinkla all fakta i detta fall är högst otroligt då det är allmänt kända saker de säger och kritiken skulle vara enorm om det förekom lögner på deras sida. Man kan även se att de inte försökt mörka ner omvärldens misslyckande för att verka bättre än de var.

Sveriges radio är en annan källa jag använt. De är statligt finansierade och skulle lätt kunna blivit påverkade från staten. Men inte i detta fall. Det finns inget direkt sidtagande i den delen av texten jag använt. Båda sidorna, hutu och tutsi, är representerade med sina egna åsikter direkt citerade av två efterlevande rwandier.

En annan internethemsida jag har tagit information ifrån är Svenska handikapporganisationers internationella utvecklingssamarbete. Det är en ideell förening utan varken religiösa och politiska förbindelser. Det är 30 svenska handikapporganisationer som arbetar för ökade rättigheter, jämlikhet och delaktighet som de själva uttrycker det. Eftersom att deras mål är att öka hjälpen till handikappade bland annat i Rwanda kan de kanske överdriva siffror och uppgifter till det värre för att få upp uppmärksamheten kring problemet och få en snabbare hjälp och förståelse. De uppgifter som jag har använt finns dock verifierade på sidor som till exempel Unicefs hemsida.

Unicef som både använts som en egen sida inom uppsatsen men även som en "klargörande" hemsida till shia är en fond som jobbar på uppdrag av FN. FN var ett stort misslyckande inom Rwanda folkmordet och på grund av det kanske de skulle vilja vinkla informationen om katastrofen till det bättre. Det är kanske vad de skulle vilja men absolut inte vad de gjort. De erkände sitt totala misslyckande och uttryckte sina ursäkter efter folkmordet och det är inget de tar tillbaka via Unicef. De står för sina misslyckanden och därför är informationen tillförlitlig. De vill visa på det hemska som hänt, inte hålla undan det för annars kan vi inte lära av misstagen. Därför är Unicef en pålitlig källa.

En annan använd källa är Dagens nyheter. Informationen kan alltid vara vriden, framför allt i tidningar som drivs av människor med olika åsikter och främst då de skrivs av individer. I detta fall är det bara rent information och inte åsikter eller tolkningar av information som använt och det är därför pålitligt. Den sista källan jag har är boken The Oxford Handbook on the United Nations skriven av Thomas George Weiss och Sam Daws år 2007. Den utreder FN:s utveckling och visar på fel som begicks, en del under folkmordet i Rwanda. Precis som alla andra böcker, tidskrifter och hemsidor kan texten vara vinklad men i detta fall finns liknande information åtminstone på forum för levande historia för att bevisa dess sanningsenlighet.

Ett hundra dagar långt blodbad

Det dröjde inte lång tid efter det att presidenten blev nedskjuten som folkmordet inleddes. Redan dagen efter var man igång. Grannar som tidigare levt tillsammans vändes mot varandra och det enda de tycktes se var omänskliga varelser, kackerlackor, inte Rwandier. Hutuerna gick skoningslöst fram. Precis som männen så skonades heller inte barnen och kvinnorna. De använde sig av saker som machetes och andra enkla knivvapen för att mörda, och systematiska våldtäkter genomfördes mot kvinnor.  Flertalet utförliga varningar från FN styrkor nådde FN, USA, Belgien och Frankrike bland annat men ändå gjordes det inget åt saken.

Hur kunde det hända?

Det finns många orsaker utöver diskrimineringen från kolonialtiden som ligger bakom folkmordet. Propaganda och utestängning är åtminstone två viktiga delar i det som låg i grunden till morden.

Propaganda

Propagandan är kanske den största av de bidragande faktorerna till folkmordet. Ett av de medier som ledde propagandan från början var tidningen Kangura som 1990 publicerade hutuernas tio budord (se appendix 1). Efter ett tag ökade användningen av propagandan och runt 20 dagstidningar och de flesta radiokanalerna präglades av det.  Propagandan skedde i alla medier, statliga så väl som privata. Mycket spreds via radion, där blev kanalen Radio Télévision Libre des Mille Collines (RTLM) känd som Rwandas hat kanal.  De fick tutsierna att framstå som lögnaktiga. Tillslut var de inte längre Rwandier och efter ytterligare lite tid hade propagandan lyckats få tutsierna att framstå som skadedjur istället för människor, kackerlackor var en vanlig association. I och med att tutsierna nu ansågs mindre mänskliga blev det lättare att acceptera hatet och morden på tutsierna för hutuerna. Hatet hade blivit legitimt vilket ökar riskerna för grymma brott, i det här fallet folkmord.

Utestängningsideologin

Vid krig, ekonomiska kriser och politisk instabilitet är det allmänt känt att mindre grupper löper större risk. Blanda det med konkurrensen om tillgångar och gamla spänningar mellan folkgrupperna och risken för konflikter blir ännu större. Vid sådana omständigheter kan tankar om majoritetens överlägsenhet och minoritetens underlägsenhet gro bland befolkningen detta kallas utestängningsideologin.[4] Denna utestängningsideologi kan man se i Rwandas folkmord. När utestängningen blivit accepterad, bland annat via propagandan, användes identitetskorten för att enkelt identifiera tutsierna. Många tvångsförflyttades till områden som var lätta att kontrollera eller platser isolerade med lite mat och vatten. Detta hände även under andra världskriget där polska judar förflyttades till ghetton. Denna utestängningsideologi kan alltså ha varit ytterligare en bidragande faktor till den stora tragedin; folkmordet.

Vad gjorde FN och omvärlden?

FN hade fredsbevarande styrkor kvar i Rwanda främst från det att fredsavtalet skulle skrivas under. Dessa gav utförlig information om att ett folkmord kunde vara nära men FN valde att förhålla sig passivt. Befälhavaren för FN styrkorna, Romeo Dallaire, informerade i januari samma år som folkmordet skedde, det vill säga 1994, FN om att den extremistiska hutu-milisen kallad Interahamwe var klara med sina förberedelser inför massakern på tutsierna och de moderata hutuerna. FN svarade att han inte fick agera utan att han skulle informera presidenten, som senare sköts ner i sitt plan.[5] Romeo Dallaire kom senare att säga att om FN bara hade placerat 5000 soldater i Rwanda kunde folkmordet åtminstone inte blivit i närheten av så alvarligt det blev. Han erkände även att FN:s mål inte alltid är utrikesministrarnas första prioritet. [6]Andra som valde att förhålla sig passivt var världens stormakter. USA, med den dåvarande presidenten Bill Clinton, gjorde det till exempel. En anledning till detta kan ha varit att de ville undvika ett liknande fiasko som interventionen i Somalia hade varit i början på 90 talet. En annan kan ha varit att Rwanda inte var tillräckligt intressant då de varken hade intressanta råvaror eller en strategisk placering.

När folkmordet sedan fick fart i början på april förbättrades knappast den internationella sidans åtgärder, de snarare försämrades. Efter det att några av Belgiens soldater omkommit i kriget tog de hem sina trupper. Ambassader skickade in trupper i landet, men inte med order om att hjälpa Rwandierna i nöd utan istället att få hem sina egna medborgare. FN:s säkerhetsråd ansåg inte att det fanns möjlighet att förstärka trupperna och valde även att vägra att använda termen folkmord på det som förekom. Den 21 april antog de även en resolution om att överge Rwanda och endast lämna kvar 270 FN soldater. [7] En anledning till världssamfundets brist på åtgärder kan ha varit att journalister valde att kalla folkmordet för en konflikt mellan rivaliserande stammar och absolut inte just det som det faktiskt var; ett folkmord. Dessa 'konflikter mellan rivaliserande stammar' var något inte allt för ovanligt i Afrika men en sådan grov misstolkning av händelsen gav det civila samhället en fel bild och uppfattning av storleken och allvaret i konflikten och det kan i sin tur ha påverkat de stora aktörernas reaktioner. Men denna förklaring är självklart inte en tillräcklig för att kunna bortförklara omvärldens stora skuld för de 800 000 människor som 1994 miste sina liv.

Åtgärder inom FN efter folkmordet

Efter folkmordet då FN:s misslyckande stod klart blev de självklar tvungna att vidta åtgärder inom organisationen. De utvecklade en plan för att förhindra framtida folkmord, något man kanske kan känna redan borde funnits i en tillräckligt utvecklad form så sent som 1994. De har även numera en specialrådgivare vars uppgift är att rapportera till säkerhetsrådet om situationer som rent potentiellt skulle kunna utvecklas till folkmord.

Hur är läget i Rwanda idag?

Folkmordet berövade alltså runt 800 000 Rwandiers liv, det medför självklart stora konsekvenser för de efterlevande generationerna. Föräldralösa barn missar skolgång och lever utan mat och tak över huvudet. Hiv och aids fortsätter att härja och mörda, konsekvenserna är många och förödande för ett land i sorg och kris.

Barnen

Idag finns det cirka 160 000 föräldralösa barn i Rwanda. Deras förhållanden skiftar, vissa har blivit adopterade, vissa går på gatan medans andra har hittat något hus att bo i. I de fallen får oftast ett av de äldre barnen i skaran rollen som mamma och mister sin barndom för att försäkra de andras.  De tvingas alltså att växa upp snabbt utan en chans till en riktig barndom. Många av barnen kan heller inte gå till skolan då de måste göra annat för att klara av dagens matranson. Vissa tigger, andra jobbar och somliga är hemma och tar hand om "hushållet". Utbildningen är självklart ett stort steg mot en lindring av fattigdomen och matbristen så bristen på den är katastrofal. Av alla barnen i Rwanda har 96 % bevittnad extremt våld[8] vilket är oerhörda traumatiska händelser som påverkar deras psykiska hälsa, inte bara den fysiska. De får alltså förutom fattigdsom och matbrist utstå psykisk ohälsa. De traumatiska upplevelserna är även negativa för staten så klart då de måste handskas med det.

Saknaden av äldre och våldsföringen

I Rwanda, ett av världens fattigaste länder, finns det heller inte många äldre kvar i livet dels på grund av folkmordet men även på grund av hiv och aids som är en djupt rotad sjukdom i många delar av Afrika. Dessa sjukdomar blev allt mer utspridda under folkmordet då en av krigsstrategierna var att använda just hiv och aidssmittade personer som våldtäktsmän. Dessa systematiska våldtäkter begicks på hundratusentals[9] kvinnor och ansågs effektiva eftersom att risken att bli åtalad ses som minimal och därför att de genom kvinnorna hämnas på deras män. [10] Dessa kvinnor får sällan hjälp utan de blir utstötta. De blir det eftersom att det anses vara en så stor skam för kvinnan att de måste fly hemifrån vilket ofta leder till matbrist, fattigdom och hemlöshet.[11] På grund av dessa olyckliga livsöden är det viktigt att inte bara ställa våldtäktsmännen inför rätta utan även att informera folket om just sexuellt våld och dess otäcka konsekvenser för att ändra deras syn på det hela. Det är inte kvinnan som är gärningsmannen, hon är offret och behöver vård, stöd och en stabil omgivning. Hennes rättigheter måste stärkas och försäkras, våldtäkter kan inte fortsätta att ses som en acceptabel handling efter som det "bara påverkar kvinnan".

Nuvarande relationer och känslor

I princip alla påverkades av folkmordet. Några miste familjemedlemmar, vänner och grannar samtidigt som andra fick hantera faktumet att deras nära och kära tog del i folkmordet. Ingen lämnades utan någon typ av anknytning med traumatiska händelser från kriget. De långsamt läkande psykiska såren slits gång på gång upp igen. Man hittar fortfarande massgravar och en månad varje år med början den 7 april flaggas det på halv stång för att påminna om tragedin. Men folk får även möjligheten att begrava och sörja sina nära, något som kan vara en stor del i läkeprocessen. 

Relationerna mellan tutsier och hutuer är fortfarande spända. Alla påstår sig vilja nå försoning men ingen vet hur. Dilemman i samband med domstolsbeslut påverka räven relationerna. Tutsier kan kräva skadestånd för den enorma skada gärningsmännen utsatt dem för men de kan inte förvänta sig få pengarna. Skadeståndet kan vara 80 000 kronor, det är 25 årslöner för en rwandier. Så frågan är; ska hutuerna behöva betala pengar de inte har under tiotals år till tutsierna eller ska tutsierna bli utan ersättning för brutaliteten? Det är en svår fråga utan svar.

Levande bevis för den fortfarande spända situationen är till exempel Charles Kanamugire som förlorade sin far och syster i folkmordet. Mördaren blev dömd men han är ändå inte nöjd. Han säger att "han ser människor på gatan som inte borde vara där. De har kanske suttit i fängelse i fem år - men för dem som fått sina familjer dödad av dessa personer är det ju ingenting." Charles är ändå en av de första människor som insåg orättvisan i situationen och avstod sitt skadestånd på 80 000 kronor.[12]  Något som många rwandier anser vara problemet är alla gärningsmän som fortfarande tiger om händelsen. En med denna åsikt är Danzilla Nyirabazungo som säger att de som ber om förlåtelse och menar det måste få förlåtelse.[13] Diskussion

Folkmordet var en tragisk händelse som kom till efter år av diskriminering. Precis som i andra krig visade propagandan dess enorma slagkraft som enligt mig var en av de största orsakerna till att folkmordet faktiskt ägde rum. Jag skulle vilja påstå att om propagandan inte nått ut till människorna hade jämlikheten mellan hutuerna och tutsierna troligen skipats genom mer fredliga medel och folkmordet hade kunnat förhindras. Även om FN och omvärlden hade sett problemet för var det var och då hjälp Rwanda istället för att stillsamt titta på, på grund av rädsla för misslyckanden, brist på egenintressen i landet och även bristfälliga beslut om tolkningarna av den tydliga informationen från betydelsefulla personer i Rwanda hade folkmordet kunnat antingen reducerats eller kanske helt förhindrats. Oavsett om dessa saker hade funkat eller inte tillhör de nu det förflutna. Självklart är det viktigt att komma ihåg tragedin och lära av den men vi kan ändå inte göra något åt det som redan skett. Därför är det viktigt att gå vidare för både FN, Rwanda och omvärlden för att utvecklas. FN har gjort betydande utvecklingar av organisationen som troligen kommer att hjälpa i framtiden och hoppet om ett bättre Rwanda lever fortfarande kvar hos befolkningen[14]. Om Rwanda lyckas få bättre utbildning, en ny syn på sexuellt våld och ett bättre säkerhetsnät för både barn och vuxna oavsett kön och erfarenheter kan framtiden se ljus ut för Rwanda. Med en ljus framtid menar jag en bättre ekonomisk situation med mindre korruption, bättre sexual upplysning för att minska sjukdomar som aids och hiv och även bättre relationer mellan folkgrupperna som fortfarande efter 16 år är spända.

Sammanfattning

800 000 tutsier och hjälpande hutuer mördades 1994 under hundra dagar, det kom senare att benämnas som ett folkmord. Under kolonialtiden stegrade diskrimineringen kraftigt och motsättningarna ökade. Allt förändrades dock 1959 då det hutunationalistiska partiet PARMEHUTU vann. Tutsier fick fly och många dödades. Propaganda infördes mot tutsierna vilket gjorde hatet mot dem legitimt. Även typer av utestängning förekom och vissa tutsier transporterades till kontrollerade områden precis som judar gjorde i Polen till ghetton under andra världskriget. FN och omvärlden förhöll sig passiva även fast de fick utförlig information av till exempel FN styrkornas befälhavar Romeo Dallaire. Vissa hävdar att detta kan ha varit på grund av bristande egenintressen i Rwanda för omvärlden och på grund av den ödesdigra misstolkningen journalisterna gjorde av folkmordet; de sa att det var konflikter mellan olika stammar, inte folkmord. Dessa konflikter var vanliga och kan ha bidragit till att det inte blev mer uppmärksammat än det blev. Den 6 april sköts presidentens plan ner och folkmordet började. FN drog tillbaka sina soldater lika så gjorde Belgien, endast 270 FN soldater kvarblev. Efter folkmordet gjorde FN ett antal åtgärder, bland annat gjorde de en plan för att förhindra framtida folkmord och de har även en specialrådgivare vars uppgift är att rapportera till säkerhetsrådet om någon region kan vara hotat av ett folkmord.

För Rwanda är konsekvenserna otaliga. Tusentals barn är föräldralösa och tvingas leva utan mat för dagen och utbildning. De går miste om sin barndom och får ofta leva med psykiska problem efter de traumatiska upplevelserna. Många av de äldre, eller i alla fall vuxna har även dött, både på grund av folkmordet och sjukdomar som hiv och aids. Hiv och aids var vanligt redan innan folkmordet men blev ännu mer inrotat i Rwanda efter folkmordet på grund av systematiska våldtäkter genomfördes av kända hiv och aidssmittade som en del av krigsföringen. Dessa våldtäkter ledde även till förskjutning av de drabbade kvinnorna då de tvingades fly sina byar på grund av skam med hemska konsekvenser. För att utveckla Rwanda måste deras skyddsnät förbättras, synen på sexuellt våld förändras och upplysning om sjukdomar så som aids och hiv att spridas. Lyckas man med detta kommer Rwanda att få en minskad dödlighet, en ökad kunskap och bättre livsförhållanden. Ambitionerna finns dä...