Livets utveckling

Evolution är den process genom vilken växter och djur utvecklas från en form till en annan genom generationer. Det gäller förändringar till följd av vilka av de ärftliga egenskaper som ärvs hos arter i en population[1], både stora och små sådana. Evolutionsteorin eller utvecklingsläran, menar naturvetare, är anledningen till hur vår jord idag ser ut med dess stora variation på arter av olika dess slag. De menar att alla arter har ett gemensamt ursprung från vilket de utvecklats under många miljoner år. De menar också att sådan utveckling fortfarande sker, även av människan. De förändringar som sker till följd av evolutionen är ofta till fördel för arten: en anpassning till miljön eller en ökad möjlighet till överlevnad genom fortplantning, men detta gäller dock inte alla fall[2]. Ett fall i vilket detta inte gäller är med lejon. När flockens gamla ledarhannar tillslut dör tar unga, nya hannar över och de biter ihjäl barnen i flocken. Detta ses inte ge någon fördel till lejonpopulationen utan endast för den specifika hannens geners fortlevnad. Evolution behöver inte ta speciellt lång tid alls. Till exempel får jordbrukare ständigt byta ut bekämpningsmedlen eftersom populationer av insekter blir resistenta mot dessa inte bara i den levande generationen utan alltså även avkommorna. Genom besprutning skapar människan fler resistenta insekter på grund av den anledningen att djuren behöver dessa egenskaper för sin överlevnad och de är därför också de som förs vidare genom evolutionen. Samma gäller de ännu snabbare resistensutvecklande bakterierna, i kampen mellan dem och antibiotika.

Starten för den moderna evolutionsteorin hittar vi i mitten på 1800-talet då britterna Charles Darwin (1809-1882) (på bilden) och Alfred Russel Wallace (1823-1913) publicerade en artikel där de berättade om det naturliga urvalet. Boken On the origin of species, på svenska Om arternas uppkomst, utgiven av Darwin första gången 1859 var det som spred läran utförligare och för en större publik. På 1930-talet lades grunden till det som idag kallas modern evolutionär syntes, då den tidigare läran förenades med Gregor Mendels teori om generna som grunden till det biologiska arvet. Dock är det en felaktig uppfattning att teorin inte fanns i människors tankar före Darwins tid, man var bara osäker på mekanismerna, vilket man fortfarande var fram tills upptäckten och den utökade undersökningen och kunskapen om DNA och geners uppbyggnad. Från och med detta kunde släktskap och utveckling studeras i ett molekylärt perspektiv. Men tanken fanns alltså långt tidigare. Den grekiske filosofen Anaximander (610-546 f.vt.) funderade och spekulerade i frågan om en gradvis utveckling av djurarter redan på sin tid.

Evolutionsteorin är en av de mest allomfattande vetenskapliga teorierna och stöds också av de delvetenskaper som den innefattar, bland annat genetik, fysiologi och beteendevetenskap. Denna teori har också lagt grund till flera andra teorier, som den om sociobiologi. Grundaren E.O.Wilson (1929-) menar att det finns en genetisk bakgrund till många beteenden, djurs såväl som människors. Beteendeekologin innebär att djur och människor anpassar sina beteenden efter förutsättningarna i en viss miljö. Den studerar hur ekologiska och sociala faktorer påverkar olikheterna i beteende inom olika populationer1.

Evolutionen hjälper oss att förklara fossilen, och tvärtom. Fossil är ett spår av en urtida organism bevarad i någon slags sediment eller sedimentär bergart[3] och även i rester av askregn från vulkaner, vilka snabbt kan bädda in organismer. Oftast är det de mest motståndskraftiga delar av organismer som bevaras, såsom skal, ben, tänder hos djur och frön, blad och stammar hos växter. Fossilen kan bestå av försteningar eller avtryck, som bildats innan själva växt- eller djurdelen själv ruttnat. Det kan också vara fotavtryck från dinosaurier eller människoapor, som exempel. Fossiler kan få oss att förstå vilka stenar, växter och djur som funnits genom tiderna och hur dessa såg ut Det finns exempel på helbevarade organismer, som infrusna mammutar i Sibirien. På bilden till höger syns en rekonstruktion av en mammut.

Vad vi kan lära av fossilen är bland annat hur utdöda organismer och arter såg ut. Vi kan också följa utvecklingen av en art samt hur länge den funnits. Det äldsta fossilet på jorden är ca 3,8 miljarder år och är efterlämningar efter bakterier som levde under jordens barndom[4]. Hur kan man då veta hur gammal ett fossil är? Nya avlagringar lägger sig ovanpå nya och i och med detta vet man att fossiler hittade djupare ner i den massa de är begravda i är äldre än de funna högre upp. Vissa fossil finns bara i vissa lager, dessa kallas ledfossil, eller zonfossil, på grund av dess goda förmåga att leda oss rätt gällande tider för bildning och existens. Att de bara finns i ett lager, och är vanliga över stora geografiska områden, talar om att denna art bara funnits en viss tid på vår jord. Med hjälp av dessa kan man pussla ihop samma slags avlagringar från olika platser på jorden och ordna lagren i åldersordning. Ett annat fossil kan också dateras med hjälp av ett ledfossil i samma lager. Idag finns också annan möjlighet till mer exakt datering av fossil, genom att använda sig av radioaktiva grundämnen i berget. Alla bergarter innehåller dock inte radioaktiva ämnen så därför spelar oss ledfossiler fortfarande stor roll.

Alla arter har idag ett vetenskapligt namn enligt systematiken, vilken infördes av Carl von Linné (1707-1778), i vilken man kan utläsa vilka arter som har släktskap med varandra. Hur kan man då veta vilka arter som är släkt? De som har nära band till varandra har vissa gemensamma gener och egenskaper som skiljer sig från andra, mer avlägset besläktade arter. De härstammar enligt evolutionsteorin med andra ord från samma föregångare, var dessa gener och egenskaper skapades. Till exempel finns en gemenskap mellan alla däggdjur, vilken är att de alla diar sina ungar. Släktskapen visar sig också tydligt i fosterutvecklingen. Till exempel har ett en månad gammalt människofoster de gälbågar som hos fiskar bär upp gälarna. Hos människan utvecklas de till bland annat hörselben i örat. Ibland finns rester av organ som inte används längre kvar ändå upp i vuxen ålder[5], bland annat svanskotan och blindtarmen hos människan.

För många låter det omöjligt att människor ska ha kunnat utvecklas ur vattenlevande djur, vilka fanns för över 500 miljoner år sedan, och ens från apor. Hur menar vetenskapen att detta har kunnat ske? Individer inom samma art kan få avkomma med varandra, men ur detta borde väl bara samma art fortsätta att vara just den arten. Hur kan nya arter bildas? Jo, ibland isoleras en population och därav kan det bildas flera populationer av samma art med långt geografisk avstånd från varandra, eller att de till exempel hamnar på varsin sida av en bergskedja, och genom detta utvecklas de åt olika håll. Individerna som hamnat i de olika populationerna bär på olika gener och därför blir avkommorna olika. Dessutom kan evolutionen ske på olika sätt i olika klimat. Till slut kan två olika arter, som alltså inte kan få avkomma med varandra, ha utvecklats. Detta är en av anledningarna till att öar ofta har speciella arter som invånare. Detta är alltså ett bevis på att evolution inte bara sker genom naturligt urval, utan även slumpen kan spela roll. Förutom fördelning geografiskt kan arter påverkas av en olycka, till exempel en skogsbrand, då bara några individer klarar sig och det är genom detta dessa få individers gener som fortsätter att forma artens utveckling. Inom växtriket gäller också att arter av olika sort inte brukar kunna få avkomma med varandra, men ibland händer det att närbesläktade arter faktiskt får avkomma tillsammans och på detta sätt bildas en ny art, vilken ofta kan befrukta sig själv. Hur arter utvecklats ur varandra kan man sedan alltså få reda på genom att studera levande arter samt utdöda arter genom fossil. Till exempel kan man jämföra människans hand, valens fena och fladdermusens vinge, vilka alla består av fem ben med bara olika spridning och tjocklek beroende på användningsområde. Utveckling av en art sker inte heller bara genom evolution utan genom det som hos människor kallas för kultur, de utvecklas alltså genom lärande. Till exempel har samma fågelart boende på olika platser i Sverige olika "dialekter" till följd av hur deras läten utvecklas av dem som låter i närheten, dvs mamma och pappa fågel. Detta sker alltså helt utan att några gener är inblandade.

Så här anses livet på vår planet ha utvecklats sedan dess begynnelse:

Ca 4600 miljoner år sedan: Jorden bildas

Ca 4000: Livet uppstår

Ca 3500: Äldsta spåren av prokaryoter[6]

Ca 3000: Blågröna bakterier ökar syrehalten i luften

Ca 1600: Första eukaryoterna[7]: cellandning uppstår

Ca 1100: Första flercelliga algerna

Ca 580: Första flercelliga ryggradslösa djuren

Ca 560: Första ryggradsdjuren: fiskar

Ca 470: Första växterna på land: mossor

Ca 435: Första landdjuren: skorpioner, tusenfotingar
Ca 415: Första ryggradsdjuren på land, exempelvis Ichthyostega[8]

Ca 410: Första träden

Ca 380: Första groddjuren

Ca 350: Första flygande insekterna

Ca 340: Första kräldjuren

Ca 245: 90 % av alla arter dör ut

Ca 235: Första dinosaurierna, flygödlorna

Ca 225: Första däggdjuren, i form av små musliknande djur

Ca 180: Första fåglarna

Ca 100: Första blomväxterna

Ca 65: Flygödlor och dinosaurier dör ut

Ca 60: Däggdjuren blir vanligare

Ca 50-58: Första valarna

Ca 50-55: Första fladdermössen

Ca 37: Första aporna
Ca 24: Första människoaporna

Ca 1: Istider, första Homo Sapiens

All den kunskap vi människor samlat om arters uppkomst och utveckling har vi, precis som med mycket annat vi fått kunskap om, också börjat utnyttja för egen del. En del menar att detta är ett missbruk av vår förmåga att tänka och rådandet över djuren. Vi har till exempel börjat avla fram djur med de egenskaper vi önskar. Vi struntar i det naturliga urvalet och tar naturen i egna händer, på grund av våra egon - vi vill ha mer eller något annat än vad naturen kan ge. Detta har till exempel lett till att människor kan ha hundar som husdjur, och inte bara att mysa med. Hundar är en av alla arter vi människor använder som underlättning av vår vardag. En blind person har till exempel helt andra möjligheter att klara vardagen med hjälp av en ledhund. Ändå tycker många att det är fel att vi avlat djuren till egen vinning. De kan diskutera med ord som att vi bara behöver djuren för detta eftersom vi utformat ett samhälle där vi annars inte klarar oss. Skulle vi leva som urmänniskor ute i naturen skulle vi människor förmodligen klara oss bättre och även utveckla andra förmågor som skulle underlätta vår överlevnad och levnadsstandard. Djur kan också hjälpa oss psykiskt i stor grad, men även detta menar många beror på att vi isolerat oss och därför behöver djur. Skulle vi människor inte vara så individualiserade och isolerade i varsitt hem, speciellt här i västvärlden, skulle vi inte vara lika skygga för varandra och bry oss lika mycket om vad andra människor tyckte, vilket annars djuren är bra ersättare för eftersom man i det fallet inte behöver vara rädd för att de ska döma en. De är helt enkelt bara, utan att kräva någonting tillbaka.

För att utveckla de djur vi velat ha har vi människor använt oss av bland annat Darwins teorier. Vi säger att vi velat utveckla en hund som skäller mindre. För att uppnå detta kan man lära en specifik hund att skälla mindre genom att belöna den när den är tyst, men den får inte genom detta valpar som är tystare. Nej, vill man utveckla en tystare ras måste man se till de individer som spontant skäller mindre än till exempel sina syskon, oavsett uppfostring. Väljer man ut de som därav inte bär på lika många anlag för skällning får vi valpar som är något tystare. Man fortsätter sedan och gör samma sak med valparna och tillslut kommer vi att ha en ras som skäller mycket mindre än den första hunden man lät få avkomma med en annan sådan. Vid avel måste man alltså för att kunna starta en utveckling av den önskade egenskapen först hitta individer som bär på denna egenskap i någon grad.

"Hästar säljes! Avlade med noggrannhet och precision för prestation."

Människan har inte utvecklats genom avel, utan genom evolution. Eller har kanske Gud avlat fram oss? Vilken roll skulle vi själva i så fall spela i detta? Värt att tänka på.

Att människan kommer från apor är en teori man ofta hör. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen inte så att människan utvecklats ur människoaporna, som gorillan, orangutangen eller vår närmaste släkting schimpansen[9]. Man skulle istället kunna beskriva det som att människan och schimpansen är två olika arter som utvecklats ur en långt tidigare gemensam art. Forskare är överens om att den första människan utvecklades i Afrika. Det första släktet kallades Australopithecus. Ur det utvecklades Homo för cirka två miljoner år sedan. Australopithecus dog ut för cirka en miljon år sedan. Forskarna har namngett ett gäng olika arter av människor som uppkommit ur varandra, men är inte riktigt överens om hur de olika arterna är släkt eller hur många arter som har funnits. Svaren ändras ständigt i takt med nya arkeologiska fynd. 3,7 miljoner år gamla fotspår i vulkanisk aska i Tanzania har bevisat för forskarna att redan Australopithecus gick upprätt. Man är också överens om att deras huvud var något större än schimpansens, men ändå mycket mindre än dagens människas. Hos Homo växte storleken på huvudet snabbt och dagens människa har en mycket stor hjärna i förhållande till kroppen. Därför är det svårt att föda barn för kvinnor av vår art i jämförelse med hur det är för många andra djur. Vi människor har utvecklat ett speciellt yrke för detta - barnmorskan. I Europa är de första fynden av människor gjorda i Spanien och Italien och anses vara cirka 800 000 år gamla. Denna art anses vara ett mellanting mellan vår föregångare Homo erectus och Homo sapiens, vilken även fanns i Afrika. Genetiska undersökningar tyder dock på att vår art härstammar från en art som spred sig från Afrika för cirka 150 000 år sedan. De första fossilfynden av Homo sapiens finns ändå i Afrika. Mellan alla 7,8 miljarder människor som nu lever på vår jord är det mycket liten genetisk skillnad. Sedan tiden för Homo sapiens, den enda nu existerande människoartens, uppkomst har arten gått igenom små genetiska skillnader på olika delar av jorden, men alltså inte stora sådana. Dagens människa kallas Cro-magnon och fram till dess invadering av Europa för cirka 40 000 år sedan fanns också Neanderthalmänniskor (på bild) här. Det är oklart om den förstnämnda konkurrerade ut den senare. Det finns också en teori om att de två sorterna var så pass lika att de kunde få avkomma med varandra. I så fall skulle dagens människa även ha gener från Neanderthalmänniskor, och båda arter skulle kallas Homo sapiens. Utvecklingen till den intelligensnivå som dagens människor har skedde mycket i utvecklingen av släktet Homo, då stenverktyg började bli mycket vanliga och elden tillslut började tämjas. För 40 000 år sedan skedde något som kallas för tänkandets revolution. Här finns plötsligt tecken som visar på en mer avancerad social organisation och av konstens utveckling, som grottmålningar och smycken. Även begravningar kom i denna veva. För cirka 10 000 år sedan utvecklades jordbruket och därmed skedde en stor befolkningsökning.

Trots att människor i olika av världen är mycket lika genetiskt är det en felaktig uppfattning att det inte längre sker någon evolution av människan, för det gör det. Hos människor är dock det naturliga urvalet satt ur spel. För vår överlevnad, alltså vår förmåga att få avkomma, spelar det inte längre i stor grad någon roll om vi har fysiska handikapp som minskad/ökad behåring eller vissa sjukdomar, eftersom vi skapar medel med vilka handikappade ändå klarar livet bra och vi skapar medicin som gör att människor som bär på ärftliga sjukdomar ändå kan leva ett långt liv och därav skaffa barn. Det finns ju som sagt människor som är emot att vi går emot naturen. Men hur skulle de ställa sig till frågan om det i så fall inte är fel att skaffa barn med en person som av naturen inte skulle överlevt? Hur skulle den personen ställa sig till frågan att ge människor dödshjälp - borde man kanske rent av döda människor som av naturen inte skulle vara levande? De kan dock tacka för att det naturliga urvalet ännu inte är helt utdött ens hos människor. Finns det gener som på något sätt gynnar att vissa personer får fler barn än andra så lever de kvar. Vilka gener och egenskaper detta gäller kan vi dock bara gissa oss till. Eftersom människor lever så pass länge och skaffar barn hyfsat sent sker evolutionen långsamt hos människor, då en evolutionär utveckling kräver många generationer. Vår miljö, vårt samhälle och våra förutsättningar är under mycket snabb utveckling och därför kan det vara svårt att veta hur människan kommer att utvecklas i framtiden. En teori är att vi kommer få mycket större huvuden och smalare lemmar, då vi blir mer stillasittande men utvecklar sinnet mer och mer.

Allt som jag har skrivit om i den här artikeln lärs i dagens skola ut som sanning, för att det anses ha tillräckliga bevis för att vara den objektiva sanningen. Men frågan ställs aldrig ens, om det skulle kunna vara på något annat sätt. Religioners skapelseberättelser fnyses det bara åt, som om det vore något ihopsnickrat över en flaska vodka. Kanske är det så. Men frågan ställs aldrig. Inte heller frågan om det måste vara på det ena eller andra sättet. Många anser fortfarande att antingen så gäller vetenskapen eller så gäller Gud. Det är en omöjlighet att båda skulle kunna existera. ...Och frågan ställs aldrig.

Denna tudelning mellan gudstroende och vetenskapsmän började redan på 1500-talet, då den naturvetenskapliga revolutionen hade sin start. Polacken Nicolaus Kopernikus (1473-1543) introducerade bilden av den heliocentriska världsbilden[10]. Kyrkan hade tidigare gett sitt stöd till den geocentriska världsbilden[11] och därför blev det här en konflikt där människorna delades in i dem som trodde på Gud och de som trodde på vetenskapen.

Sanningen är att den heliocentriska världsbilden beskrivits redan av filosofer som levde under antiken, men då var världen ännu inte redo för denna revolutionerande teori. Den skånske astronomen Tycho Brahe (1546-1601) gjorde observationer som stödde den nya världsbilden, men själv nekade han sin tro på denna. Senare tog tyska Johannes Kepler (1571-1630) vara på Brahes resultat och med egna observationer tillsammans med Brahes material konstaterade han bland annat att planeterna rör sig i banor runt solen. Vid ungefär samma tidpunkt levde Galileo Galilei, som var den första att studera himlakropparna med kikare. Han anses som en viktig person inom naturvetenskapen då han inte nöjde sig med abstrakta observationer utan krävde mätresultat och tydlig fakta från experiment för att de skulle anses som sanna. Galileis läror stödde den heliocentriska bilden och därför hamnade han i konflikt med den katolska kyrkan. Han tvingades att avsvärja sig sina "irrläror" och detta gick han med på efter att ha fått hot om att i annat fall brännas på bål. Under slutet av 1600-talet kom Isaac Newton (1642-1727) och förklarade gravitationskraften som det avgörande för alla planeternas omloppsbanor samt förklaringen till att allt i vår omgivning hålls fast vid det runda klotet och inte bara flyter ut i rymden. Redan i denna tid, före Darwins upptäckter, fanns teorier om livets utveckling. Bland annat skrev Charles farfar, Erasmus Darwin (1731-1802), texter om arters utveckling genom en inneboende kraft och gradvis ökade intresset för ifrågasättandet av människan som skapelsens krona och teorin om syndafloden, vilket kyrkan trodde på med hänvisning till Bibeln. Jean-Baptiste de Lamarck (1744-1829) var en annan man som före Darwin intresserade sig för livets utveckling och fossiler. Nu var frågan väckt om fossiler kunde förklaras av Bibeln. Han såg de allt större samlingarna på museer och menade att det inte var något som Gud skapat, som den rådande allmänna bilden var, utan något som tydde på att livet genomgått en utveckling. I sin bok Philisophie zoologique från 1809 förnekar han arters oföränderlighet och han menar att det endast är människans jämförelsevis korta liv som hindrar oss från att iaktta och förstå de förändringar som arterna genomgår. Det är Jean-Baptiste vi kan skåda på bilden till höger. Det som riktigt revolutionerade den vetenskapliga teorin var dock genomslaget som kom med Darwin i mitten av 1800-talet. Teorin fick hård kritik från kyrkor världen över och Darwin hånades, bland annat med att själv liknas vid en apa. Nedan är en bild publicerad i tidskriften The Hornet Magazine år 1871:

På 1920-talet kom en kraftig kritik från kristna i USA att den vetenskapliga teorin lärdes ut i landets skolor. Man försökte förbjuda denna undervisning, men USA:s högsta domstol upphävde detta med hänvisning till religionsfrihet. Man försökte då skapa en vetenskaplig teori om skapelsen, nu kallad vetenskaplig kreationism, vilken skulle kunna tävla med den redan existerande teorin och de skulle utläras på samma villkor. Domstolen avvisade dock detta efter flera år med motivationen att det ansågs vara mer religion än vetenskap.

Så fortskred det och samhället fortsatte att innehålla uppdelningar och konflikter mellan naturvetare och gudstroende. Anledningen till indelningen från början var till hög grad det faktum att kyrkan hade utvecklat en strikt tro utifrån sin tolkning av Bibeln. Bilden som idag finns hos en del, att skapelseberättelsen kan vara en bild, en förklaring genom en mer sagoliknande berättelse, av hur världen skapats, den fanns inte alls för dem. De tolkade varje ord i direkt mening och detta var något som under många år inpräntats i deras kultur, och detta är även en av anledningarna till att vetenskapen kom och kritiserade kyrkan. Hur sann denna "ordagranna" tolkning var kan dock diskuteras. När vetenskapen kom såg kyrkan i vilket fall därför den nya teorin skarpt hotande för deras egen existens och goda leverne och därför agerade de i rädsla och gjorde saker som till och med Bibeln är emot, som att nedvärdera andra (till exempel genom bilden av Darwin som apa). Det var också vetenskapen som medvetet distanserade sig från kyrkan och förmodligen har vetenskapen fått många "anhängare" på grund av att de genom anslutning till denna kunde distansera sig från den hårda och reglerande religionen. Arthus C Clarke (1917-2008), en science-fiction författare, erkände till exempel att religionerna gjorde honom negativt inställd till tanken på Gud.

Men måste Gud vara den som kyrkan så länge talat om? Måste en gudstro och ett accepterande av naturvetenskapen vara något som inte går att kombinera? Det ska klarläggas att såklart inte alla gudstroende är kristna, men oberoende av eventuell religionstillhörighet, är det omöjligt? Ser vi till hur kulturen hos både naturvetare och gudstroende idag ser ut är svaret tydligt nej!

Många vetenskapsmän börjar tänka inte bara på formgivningen utan även på formgivaren. Vetenskapen om kvantfysik bygger till och med till stor del på att Gud finns, med stöd i Einsteins klarläggande om energi. Här kan tilläggas att Einstein var gudstroende. Sanningen är den att många av de idag mest högutbildade vetenskapsmännen faktiskt har en tro på Gud och undersökningar har visat att det inte är färre som tror på Gud idag än för 100 år sedan, trots att kunskaperna om universum idag är mycket större. Dock kan vissa vetenskapsmän vittna om en motvilja att bekänna en tro på grund av den förakt som förväntas från kollegor. Men kan man verkligen peka ut gudstroende människor inom vetenskapen som naiva? Det har skrivits en bok av filosofie doktorer med befattningar på diverse ansedda universitet, i vilken de menar att en skapande intelligens är orsaken till allt liv i universum. "Deras invändningar mot darwinismen bygger inte på Bibelns auktoritet utan på vetenskapliga argument.", stod det i en recension av boken i The New York Times. Så, vem nedvärderar dem? Egentligen är de kanske de stora i sin tid, de starka som förstår något som de hånande kollegorna inte verkar göra. Men fortfarande finns det de som försöker motbevisa en Guds existens. Den brittiske etologen, evolutionsbiologen och populärvetenskapsförfattaren Richard Dawkins går så långt att han menar att de som tror på Gud inte kan tänka riktigt klart eller att de är smittade av "gudstron" som någon slags influensa. Oavsett vad man väljer att tro kommer man alltså fortfarande, kanske alltid, förmodligen bli hånad av någon. Dawkins har skrivit en bok med sina argument, vid namn Illusionen om Gud. Här är ett flertal böcker där vetenskapsmän argumenterar för motsatsen och där vissa beskriver sin omvändelse från ateism till gudstroende:

- Francis Collins, genetiker - Language of God
- Paul Davies, kosmolog - Goldilocks Enigma
- Owen Gingerich, professor i astronomi och naturhistoria - God´s Universe

En del menar sig att på ren vetenskaplig basis kunna bevisa att Gud finns. I Newsmill kunde man julen 2008 läsa det evangelium som katolske filosofen Roland Poirier Martinsson fått i uppdrag att skriva för tidningen[12]. I artikeln argumenterar han för Guds existens och menar att om man förnekar Guds existens förnekar man också vetenskapen. I Gotlands Allehanda kunde man i mars i år läsa artikeln "Gud räddar vetenskapen", i vilken vi kan läsa om ord som argumenterar för att vetenskapen inte skulle klara sig utan Gud. Så alla dessa hånare av gudstroende och religioner som fortfarande existerar - har de rätt i något de säger? Vet de ens vad de pratar om? Sanningen är den att religionerna och deras skapelseberättelser i många fall inte alls motsäger vetenskapen. Låt oss se på den bibliska skapelseberättelsen[13]. Precis i början av Bibeln, i Första Moseboken 1:3 står det att Gud sade "varde ljus", eller "ljus, bli till", och det blev ljus. Det här talar inte om vad som i detalj hände vid denna stund, utan ger andemening åt orden. Kanske är de berömda Maxwells ekvationer vad Gud på riktigt sa, dessa ekvatiner som detaljerat beskriver hur ljus och annan elektromagnetisk strålning (till exempel ultraviolett och infraröd strålning) beter sig. Man kan ur dessa ekvationer till exempel utläsa hela optikens lagar. Jehovas vittnen skriver på sin hemsida att vetenskapen inte motsäger Bibeln utan endast de uppfattningar som kristna fundamentalister har. Studerar man Bibeln noggrannare kan man förstå att den faktiskt inte säger att jorden nödvändigtvis skapades helt plötsligt på sex 24-timmarsdagar för 10 000 år sedan. Nya upptäckter behöver alltså inte göra Bibelns betydelse mindre, utan kan istället förstärka förtroendet för den. Den allra första raden i Bibeln lyder: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Denna första vers beskriver en handling skild från de sex skapelsedagarna, som börjar först på vers tre. Alltså hade universum och även jorden funnits till en obestämd tid innan det att skapelsedagarna började. Vetenskapliga beräkningar visar på att jorden är flera miljarder år och tiden för skapelsen är något som inte motsägs av Bibeln. Första versen nämner inget om åldern hos universum. Många som förespråkar vetenskapen menar också att det är otroligt att jorden skulle ha skapats på sex vanliga dagar, vilket de menar att Bibeln förmedlar. Men gör den verkligen det? Det hebreiska ord som användes när orden skrevs, och som idag är översatta med "dag", kan faktiskt avse en tidsperiod av varierande längd. Dessutom omnämns alla dagar på vilka jorden skapades, i vissa bibelöversättningar, som en dag: "På den dag då Gud gjorde jord och himmel" (1 Mos 2:4). Går man djupare och verkligen studerar den skapelseberättelse som återges i Första Moseboken kan man se att den skapelse som började under en dag inte nödvändigtvis blev klar där, utan att det hela är en process, till exempel skapades under den femte dagen flygande varelser, vilka under den sjätte dagen fortfarande var i hög tid att skapas (1 Mos 2:19). Innan den första skapelsedagen hindrades ljuset från att nå jorden, eventuellt på grund av tjocka moln (se Job 38:9). Den första dagen i skapelsen började dock ljus nå jorden, andra dagen uppstod förmodligen en rymd mellan de tjocka molnen och havet och den fjärde dagen hade atmosfären tunnats ut så mycket att solen och månen kunde synas på himlavalvet. Det hebreiska ord som användes för "ljus" den första dagen avser ljus i allmänhet, medan det som används för ljuskällorna (sol, måne, stjärnor) den fjärde dagen avser just "ljuskälla". Ljuset fanns alltså från början, men inte förrän den fjärde dagen kunde man från jorden se källorna varifrån detta kom. I Bibeln finns dock fler påståenden som evolutionister menar är motsägande, nämligen att Gud skapade alla grundläggande arter och djur och växter, vilket en del menar motsäger evolution. Men vad avgör var gränserna för en art går? Och vem säger att de grundläggande arter som Gud skapade inte kunde vara programmerade så att de kunde anpassa sig till miljön? Forskare inom området är överens om att de huvudsakliga uppgifterna av växter och djur inte har förändrats speciellt mycket under de långa tidsperioder de funnits.

Bibeln ger alltså stöd för att all denna skapelse skedde gradvis och inte bara direkt under en kort tidsperiod. Den bibliska skapelseberättelsen ger alltså stöd åt de vetenskapliga upptäckterna som gjorts på senare dagar. Vad som är häftigt är dock att dessa ord skrev för flera tusen år sedan, då vetenskapen ännu inte var i närheten av sina upptäckter.

DEN BIBLISKA SKAPELSEBERÄTTELSEN
Med början i Första Moseboken 1:1

Gud skapar världen

1 1I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

2Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 3Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

6Gud sade: "I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten." Och det blev så. 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

9Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt." Och det blev så. 10Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sade: "Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden." Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14Gud sade: "På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden." Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20Gud sade: "Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet." 21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig." 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24Gud sade: "Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter." Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

26Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden." 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden."

29Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta." Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

2 1Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.

4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

Människan i Edens trädgård

När Herren Gud ...