Kriser

Kriser

En kris drabbar alla människor någon gång under sitt liv. Vi reagera ofta starkt, med ångest och förtvivlan och det är därför viktigt att ha kunskap om krisreaktionen. Den kunskapen gör det oftast lättare att hantera krisen på ett bättre sätt.

En kris brukar kännetecknas när individen upplever att något viktigt behov är hotat eller när den krisdrabbades självbild är på väg att rasa. Det kan också vara att den drabbade känner stark ångest och dessutom ofta får smärtor och andra psykosomatiska reaktioner. Att den krisdrabbade behöver hjälp.                                                                                                    Man kan få en traumatisk kris som man hamnar i om man drabbas av en yttre händelse, det kan t.ex. vara att någon i sin omgivning dött eller att man blir arbetslös. Man upplever det som ett hot mot sin fysiska existens, trygghet och social identitet man får alltså kränkt självkänsla.                                                                                                                               Det finns också utvecklingskriser som orsakas av normala livsförändringar, att man är på väg in i en ny period. En förändring som beror på att individen upplever sin identitet som hotad, puberteten kan vara ett sånt skede. Utvecklingen stannar inte för att individen blir vuxen utan medför nya kriser t.ex. flytta hemifrån, få barn eller bli pensionär. Dessa kriser är naturliga inslag i en människas liv.                                                                                                         

Hur man reagerar på en kris är beroende på vad som har utlöst den. Den första fasen man kommer i kallas chockfasen. Där är oftast reaktionen upprördhet och förtvivlan, men det kan också vara så att den drabbade försvarar sig med någon form av förnekelse. Den andra fasen kallas reaktionsfasen där tar den drabbade till sig förlusten. Man börjar då sörja djupt och kan ofta få kroppsliga symtomer, man tappar aptiten, kan sova dåligt och kan ha svårt att koncentrera sig. Det finns en risk i denna fas att man börjar missbruka tabletter eller alkohol. Fasen inträder så fort chocken har gått över och det kan vara från en timme till ett par dygn och reaktionsfasen kan fortsätta i några månader. När det kommer till barn som inte är färdigvecklade och även psykiskt sårbara människor behöver mycket stöd vid kriser. Man kommer såsmåning om till den tredje fasen, bearbetningsfasen. Där kan man reflektera och bearbeta sina upplevelser och känslor. Man kan då se mer realistiskt på sin förlust. Det kan ta drygt ett år innan man kommer in i nyorienteringsfasen. Sorgen och smärtan är under kontroll och patienten börjar blicka framåt. Den dominerar inte längre sitt liv, men det kommer alltid vara en del av patientens livshistoria.                                                                                        Om man drabbbars av en extra svår kris eller bara behöver stöd kan man gå i kristerapi. När man går i kristerapi måste ibland terapeuten sörja med patienten men samtidigt akta sig för att framtvinga patienten dem till att börja med håller tillbaka på sin sorg. Om patienten är skör kan det vara skadligt att släppa fram hela sorgen eftersom det kan leda till sammanbrott eller skapa nya problem. Man träffas ungefär en gång i veckan men i början kan man träffas oftare om behandlingen startar i nära anslutning till "orsaken". Behandlingen pågår runt 4 - 10 gånger. Grund tanken med behandlingen är att på ett framgångsrikt sätt bearbeta ett psykologiskt trauma genom att gå igenom händelsen, sakligt och känslomässigt.                       Om en kris inte genomlevs och bearbetas på ett bra sätt kan resultatet i framtiden bli en överdeterminerad kris. Det är att det förutom den direkta anledningen till krisen finns ytterligare faktorer som påverkar krisförloppet. Det kan t.ex. vara när någon dör som man varit nära bunden till eller en skilsmässa.

Diskussion

Som det står i texten så drabbas varje människa av en eller flera kriser i sitt liv. Men det är nog inte alla som drabbas av en traumatisk kris. Jag tror en traumatisk kris kan vara väldigt jobbigt att gå igenom. Jag tror det är bra om man får mycket stöd från familjen och vänner att man pratar ut vad som har hänt och så.                                                                                       

När man kommer in i en utvecklings kris som de flesta kommer in i som t.ex. puberteten. Jag tror att man kan vara väldigt osäker i det läget och det kanske är bra att någon förklarar lite om vad man går igenom och att man vet vad som händer med kroppen. Det är nog lättare att vara förbered på vad som ska hända än att inte veta någonting vad som händer. Därför tycker jag det är bra att man i skolan får reda på vad som händer med kroppen när man kommer in i puberteten.                                                                                                                                 När man väl får en kris tror jag man reagera olika, men det första är nog chock. Eftersom man inte kan tro att det har hänt eller att man inte inser att det är verkligheten, man kan tror att det var en mardröm om t.ex. man har skilt sig eller att någon nära har dött. Jag tror det tar väldigt hårt på en och därför kanske det är bra om man ha störd från familj och vänner.                   När man kommer in i en andra fas så kan man nästan förstå att man kommer må dåligt och att man får kroppsliga symtom. Jag tror att man tappar lusten med allting, man orkar inte äta eller sova och man tänker nog bara på vad som har eller hade hänt och jag tror att man tänker att det var ens egna fel. Vad man kunde gjort om man gjorde på ett annat sätt eller göra det som man gjorde ogjort. Man börja känna sig hjälplös och det blir nog lätt att man tar till sig alkohol eller droger som någon medel för att man inte ska känna någon smärta eller att hur ont det gör.  Men jag tror att det är bra om man pratar om vad som hände och hur det gick till, jag tror det lättar att prata med en psykolog.                                                                                 

Jag tror det kan ta väldigt lång tid innan man kommer över och ur en traumatisk kris eftersom det påfrestar nog mycket både fysiskt och pysiskt. Efter ett tag återupphämtar man nog sig efter en sån tragedi men man har nog kvar minnen av det hela livet. Jag tror att det är från människa till människa hur hårt det tar på en. Om man t.ex. har förlorat någon nära innan så har man mer erfarenhet av man kommer eller går igenom och då kanske det blir lättare att går igenom vad som hänt eller så är det tvärt om att man tar det hårdare mot sig själv, att man skiter i allting eftersom man har förlorat många som man hade nära, man kanske får problem att komma nära personer i framtiden.                                                                                           Jag tror att krisgrupper är väldigt vanliga, särskilt när det har hänt stora tragiska händelser där många människor är inblandade.  Jag tror att man har mer stöd av människor som går igenom samma sak.                                                                                                                                 Jag tror också att det är lika svårt för kvinnor som det är ...