Egen personlighetsteori

Egen personlighetsteori

Hur viktig är miljön för en människas formande? Enligt behaviorismens upphovsman John B Watson kan en människa fullkomligt formas av sin miljö, eftersom hon är ett resultat av betingning. Ett spädbarn kan, enligt Watson, utvecklas till vad som helst oberoende av talang, böjelse, förmåga, vilja och härkomst. Miljön betonas starkt, medan arvet har en mycket nedtonad roll. Det gäller att skapa rätt förutsättningar. Det skulle i praktiken kunna betyda, att om man till exempel som förälder vill att ens son ska bli läkare, så kan han absolut det. Man skapar en miljö som främjar läkarintresse, tar fram böcker om läkekonsten och talar givetvis så gott om läkaryrket som man kan för sin son, och så vidare. Är det en garanti för att sonen ska bli läkare? Jag skulle inte säga det. Det har gjorts mycket litteratur och filmer om just detta; barn som vill gå en annan väg än deras föräldrar föreslår, "Döda poeters sällskap" till exempel. När man väljer yrke, eller gör något annat val i livet, måste det också finnas en egen vilja och den får man inte bara genom miljön man växer upp i. När ett barn ska frigöra sig i tonåren vill det ofta göra tvärtemot vad ens föräldrar har förespråkat. Enligt den kognitiva teorin har människan tanke- och handlingsfrihet samt egna avsikter och motiv vilket visar sig tydligt i exemplet ovan.

När behavioristerna har forskat kring klassisk betingning har man använt djur och spädbarn i försöken. Detta tror jag är otillräckligt, eftersom en vuxen och normalbegåvad människas intelligens och självständighet inte går att jämföra med ett djurs, även om uppfostran givetvis påverkar en människa i hennes utveckling. Trots att människan styrs av signaler i hjärnan är våra hjärnfunktioner mycket mer avancerade än så. Våra tankar och känslor är starkare än ett djurs. Även i den här frågan lutar alltså min teori mot den kognitiva teorin och läran om självständighet. Däremot finns det mycket som jag tror stämmer och som jag själv känner igen mig i, i teorin om klassisk betingning, som till exempel av attityder. Om du har en positiv eller negativ attityd till en viss person eller situation, beror det egentligen på hur personen eller situationen får dig att känna. Om du tycker om en viss sång mycket kan det bero på att du associerar den till ett trevligt tillfälle eller en person du gillar, precis som du kan tycka illa om en sång som du har hört vid ett mindre trevligt tillfälle.

Enligt psykoanalysen sker det alltid ett aktivt, föränderligt och dynamiskt samspel mellan psykets olika nivåer samt psyket och omgivningen. Det är helt emot den behavioristiska teorin, som innebär att det inte finns någon plats för själen eller psyket som inte kan observeras. Enligt mig finns ett omedvetet rum i psyket, men det är inte lika stort som psykoanalysen påstår. När grundaren Sigmund Freud behandlade sina patienter använde han behandlingsformen fria associationer, som helt enkelt innebar att patienten fick tala fritt, och låta alla känslor, tankar och infall släppas fram obegränsat. Det har i forskningen visat sig vara bra att få prata om sina problem, och det håller jag, baserat på mina egna erfarenheter, med om. Däremot menar psykoanalytiker att människor tränger bort sina mest traumatiska minnen. Jag tror att det stämmer på mycket traumatiska minnen, t ex våld eller övergrepp, men i övrigt att vi människor faktiskt kommer ihåg svåra saker som vi har varit med om som barn, även om vi gärna vill glömma.

Psykoanalysen har också en teori om hur människans psyke är uppbyggt: i detet, jaget och överjaget. Detet styrs av lustprincipen och förvarar all driftsenergi. Man kan tänka sig detet som den barnsliga, naiva och impulsiva sidan av oss; som barnet i oss som bara vill ha mer, mer och mer. Detet strävar efter lust och tillfredsställelse och vill undvika olust och obehag. Detets motpol kallas för överjaget. Överjaget representerar den duktiga och moraliska delen i våra psyken, och styrs av den etiska principen. I överjaget finns våra ideal och skuldkänslor. Det är överjaget som belönar oss själva, genom stolthet och självkänsla, och bestraffar oss själva, genom skuld och mindervärdeskänslor.

Den tredje delen kallas för jaget, och är helt enkelt mellantinget som kompromissar mellan detet och överjaget. När ett barn möter nya miljöer att samarbeta med, utvecklas jaget. Jaget styrs av realitetsprincipen och skiljer på fantasi och verklighet.

Denna teori tycker jag själv är logisk. När man är liten är detet starkt, och när man växer upp utvecklas överjaget. Somliga personer tycks ha ett starkare överjag, som diktatorer till exempel. Varför hatade Hitler judar, handikappade, homosexuella och svaga människor? Kanske berodde det på ett starkt överjag som skambelagde vissa grupper av människor i samhället, och som bidrog till hatkänslor.

Vissa beteenden kan man förklara och behandla med hjälp av både psykoanalys, behaviorism och kognitiv teori, som fobier till exempel. Säg att en människa är rädd för att tala inför folk - hur behandlar man det? En psykoanalytiker skulle svara att det är något bortträngt i hennes barndom. Kanske har hon ofta blivit tillsagd att vara tyst som liten, eller fått höra att hennes åsikter är fel. En behaviorist skulle försöka få personen att koppla talandet till något positivt istället för det negativa som dominerar i nuläget. Man kanske skulle börja med att låta henne hålla ett kort tal inför en liten skara människor, för att sedan utöka både talet och antalet åhörare. Hon skulle bli alltmer van, och fobin skulle tyna bort. En som tror på den kognitiva teorin skulle, istället för att undersöka orsaken bakom, hjälpa personen att komma över sin fobi genom att fokusera på hur man vänder ett negativt till ett positivt tänkande i nuet.

Alla tre sätten är effektiva. En fobi har alltid en bakomliggande orsak, och ofta kan det vara bra att komma åt detta genom samtal. Men man måste också tänka i nuet och behandla fobin, förslagsvis enligt exemplet om den kognitiva teorin ovan, för att kunna bli av med sin fobi. Att koppla det man är rädd för till något positivt och gradvis ändra det till positiva referenser är också viktigt. Det bästa är, som jag ser det, en kombination av de tre sätten.

Min teori om hur personligheter uppstår är alltså relaterad till både behaviorismen, psykoanalysen och den kognitiva teorin. Vi människor har en egen handlings- och tankefrihet, men är också uppbyggda av ett det, ett jag och ett överjag. Tron om den klassiska betingningen är sann vad gäller attityder bland annat, och fria associationer är en bra terapimetod.

Vad kan min teori få för konsekvenser för hur andra ser på människan? Samhället och pedagogiken kan, till exempel genom skolan, inrikta sig på att betona att alla människor kan bli något mycket mer än de själva tror och vad de har fått med sig hemifrån, och stärka det på olika sätt. Här har behaviorismen något positivt jämfört med uppfattningar som bygger på att människors framtid istället skulle vara ödesbestämt av talang och förmågor. När man till exempel inför elitskolor i Sverige och korta gymnasieutbildningar utan högskolebehörighet är det viktigt att tänka på hur mycket en bra miljö kan göra med en människa, istället för att se människan som begränsad på grund av biologiskt arv och talanger.

Både när det gäller människosynen och när det gäller människans möjligheter att utvecklas och lära sig mer behöver samtidigt behaviorismen mycket kompletteras med ett kognitivt synsätt. I ett samhälle är det viktigt att människan har ansvar för sina handlingar, vilket hon inte helt får om man inte också har kognitiva inslag i synen på människan. För att människor ska kunna utveckla sitt mod och sina förmågor, behöver de bearbeta hur de tänker och ser på sig själva och andra genom kognitiva metoder. När lärare i skolan ger tid och uppmuntran till sådant kan människor utveckla sig till något mer än det de vuxit upp med och upptäcka nya sidor hos sig själva och andra...