Barnhabiliteringens historia och dagens barnhälsovård

Barnhabiliteringens historia

Barnhabiliteringen startade 1954. Då hade man under 1900-talet börjat bygga institutioner för handikappade barn. Från början inriktade sig dessa verksamheter för barn med polioskador, enda till den sista epidimin år 1953.

Efteråt märkte man att det fanns många andra grupper i samhället som behövde hjälp, bland annat barn med Cerebral Pares (CP), som dittils inte fått så mycket uppmärksamhet. Då bestämde man sig för att ge dem lite mer uppmärksamhet, och startade under 50-talet en så kallad “Cp-skola” i Uppsala.

År 1954 startades den såkallade Spastikervården i Västerås. Sjukgymnaster var det yrke som var mest dominant då, och först år men är 1979 kom det arbetsterapeuter, psykologer och badpersonal till simbassängen som kom senare. Då kom även personal till receptionen. Men i början var det få personal, på 50-talet fanns det en kurator, vars huvudsakliga uppgift var att hjälpa de människor som bodde långt från mottagningen och se till att de hittade sätt att ta sig fram. Under 1971 var det svårt att rekrytera personal, då detta var ett arbete med tunga uppgifter och framgången var därför begränsad.

Senare började även neurosedynbarn att komma till denna typ av vård, detta var år 1968. Därför utökades denna enhet, och började förutom cp-skadade barn, även ta emot andra typer av barn med funktionsnedsättningar och skador.

1974 kom den första biträdande överläkartjänsten i barnneurologi, och även i barnhabilitering. Det var en specialtjänst för denna vårdgrupp, och den hade inte funnits tidigare.

I sammarbete med Röda Korset och Föreningen för Utvecklingsstörda Barn (FUB) flyttades lektoriet ihop med barnhabiliteringen. FUB och Röda Korset sponsrade lokaler och stod för lönerna.

1975 startades en träningsskola för de svårast handkappade barnen. Där hade landstinget ansvar för utbildningen. Innan detta hade det inte funnits något direkt krav på att dessa barn skulle gå i skolan, även om den första särskollagen kom redan 1944.

Då man ville göra barnhabiliteringen mer avancerad, ville man rikta in sig även på de medicinska problemen, och göra en specialskola för RH-barn (Rörelsehindrade barns vård). Allt stod klart 1979. Senare började man även hjälpa barn med både rörelsehinder och utvecklingsstörning, s.k “överlappning”, och detta kallades för “dubbelinskrivning”.

Man hade nu en gemensam föreståndare för en habiliseringscentral med tre elevhem, korttidsboenden och träningsskola.

Man började nu även bedriva den sjukgymnastiska träningen även i bassängen, och det var detta som man hade särskild badpersonal till. Detta används fortfarande inom sjukgymnastiken.

Det fanns tankar på en särskilt skola för handikappade barn, men just då kom det en lag som sa att barnen skulle gå i skolan med sina vanliga kompisar.

På dessa hem ordnades det ibland olika maskerader, lekar och man firade högtiderna. Detta för att barnen skulle känna den glädje som de andra barnen gjorde, och på så vis leva så normalt som möjligt.

Senare blev hemmen en psykosocial och pedagogisk verksamhet. Det hade anställts fler psykologer, och de skulle särskilt ta hand om “överlappningsbarnen”. Man började även lära sig mer om diagnosen autism på 70-talet. På 80-talet var cp-gruppen den största, och efter den var det gruppen med barnen som led av damp och ADHD. Det fanns även en stor grupp “övriga” barn utan någon diagnos, men som led av rubbningar i utvecklingen.

Sedan bestämdes det att man skulle slå ihop den medicinska verksamheten inom barnhabilitering med omsorgsverksamheten. Detta skulle vara klart 1996.

Ett tag var det en stor diskussion om hur man skulle behandla cp-skadade barn, främst den sjukgymnastiska delen. Det fanns personer som, sysslade med akupressur, men andra tyckte att de mer liknade övergrepp då barnen mådde dåligt av den behandlingen. Den svenska modellen fick även en del kritik, av personer som använde sig av metoden “Move&Walk”, eller rättare sagt kunduktiv pedagogik, och dessa anklagade svensk läkarvård för att behandla barnen illa. Detta försvann snart. På 1980-1990 blev det bättre ekonimiskt och man började ordna sommarkolonier.

I slutet av 80-talet gjorde man även en del förändringar inom organisationen. Man hade nu en administrativ chef istället för en föreståndare utan ekonomiskt ansvar eller ansvar för de anställda. Nu hade man även en avdelningsföreståndare och en medicinsk ansvarig överläkare. År 1999 kallade man även den nya omorganisationen för Handikappscentrum.

Antalet cp-skadade barn har inte förändrats, men däremot har autism nu för tiden, under den lättare formen Asperger syndrom ökat. År 1980 rörde det sig om ca 600 barn, och nu är det runt 1000. ADHD och damp, eller MDB som det först hette har inte förändrats dock.

Dagens barnhälsovård

Uppbyggnad

Primärvården, alltås den vård som antingen drivs av landsting, kommun eller privat, är den vård som ansvarar för att alla barn upp till skolåldern ska ha kostnadsfri hälsovård. Oftast finns detta på speciella mottagningar, exempelvis barnavårdscentralen (BVC) och den kan finnas som del av en allmänn vårdcentral, i kontakt med en familjecentral eller i ett vanligt separat i ett bostadsområde. I Sverige finns idag 2500 barnavårdscentraler.

Det är inte säker att den BVC man tillhör ligger i anslutning till där man bor, eller där man har sin barnomsorg. Förut hade varje BVC ett geografiskt område, men numera kan föräldrarna välja vilken de vill tillhöra.

I stort sätt jobbar alla barnavårdscentraler på samma sätt. Den största skillnaden i organisationen kan i vissa fall vara att vissa sjuksköterskor inom BVC även jobbar med vuxna och med äldrevård och inte är enbart specialiserade på barn. Detta är olika på olika vårdcentraler. Det som dock binder alla inom barnhälsovården samman är att all personal litar på varandras kompetens, arbetssätt och erfarenheter och därmed jobbar som ett team. Lagarbete är vad barnhälsovård är uppbyggd på.

I nästan alla landsting finns en särskilt enhet för utvecklingsansvar, en BHV-enhet. På denna enhet är uppgiften att uvärdera, kvalitétssäkra och andra förebyggande insatser för förskolebarn. Sjuksköterskan är den som har ansvar för barnet och dess familj. Inom de flesta landsting finns även barnhälsovårdspsykologer. Typer på specialister på samma enhet kan även innefatta logoped, dietist och socionom.

Vad man gör på kontrollerna är bland annat att kolla hälsostatus, bedöma barnets hälsa, och om barnet utvecklas rätt. Om barnet är sjukt kollas det om det är något som är normalt eller om det är nödvändigt med läkemedel, och då må...