Självtranscendens - utveckling, upplevelse och psykolgiska förändringar

4457 visningar
uppladdat: 2014-12-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete



Självtranscendens

– upplevelse, utveckling och psykologiska förändringar























Henrik Friman







Handledare: Mina Sedem
Examensuppsats, 30 poäng
PSYKOLOGPROGRAMMET HT-2014
STOCKHOLMS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

2


SJÄLVTRANSCENDENS
- upplevelse, utveckling och psykologiska förändringar

Henrik Friman


Psykologiska processer där identifikationen med jaget och
medvetandets innehåll upphör kan tänkas utgöra en hälsosam motvikt
i dagens samhällskultur där centrering kring jaget, stress, depression
och meningsförlust, ofta förekommer. Självtranscendens har beskrivits
som en expansion av medvetandet och en rörelse bortom gränserna för
ens självmedvetenhet och självuppfattning, antingen tillfälligtvis eller
som en relativt stabil perspektivförändring som utvecklats under
livsloppet. Sex personer mellan 54 och 100 år med erfarenhet av
självtranscendenta perspektiv intervjuades i studien i syfte att
induktivt generera mer kunskap om hur självtranscendens kunde
upplevas, utvecklas och förändra en människas perspektiv. Genom en
tematisk analys framkom att en regelbunden aktivering av
självtranscendenta medvetandetillstånd särskilt inverkade på
utvecklingen och kopplades till principer om neuroplasticitet.
Självtranscendensutvecklingen medförde även förändringar i
respondenternas perception av inre och yttre fenomen exempelvis vad
gäller känslighet, jagupplevelse och möjlighet till distans och
objektivitet, vilket även bidrog till psykologisk hälsa.


Många journalister, författare, filmskapare och musiker som beskriver tidsandan i
dagens Sverige ger uttryck för en stämning av tomhet, meningslöshet och resignation
hos den svenska medelklassen trots en uppnådd nivå av yttre framgång, exempelvis vad
gäller karriär och materiell status som aldrig varit högre (Wiman, 2014). Redan på
1960-talet skrev Viktor Frankl (1966) om hur bristen på meningsfullt innehåll i livet
ledde till psykiska symptom på en masskulturell skala. Många klagade enligt Frankl på
en tomhetskänsla, ett vagt missnöje, uttråkning, apati eller ett tillstånd där individen
kunde känna sig cynisk, sakna riktning och ifrågasätta meningen med de flesta
aktiviteterna i livet. Detta menade Frankl härröra från den existentiella tomhet eller
”vakuum” som infunnit sig hos samhällsmedborgarna, bland annat då högre ideal och
djupare mening till stor del avskaffats i och med den vetenskapliga materialismens
dominans. Han påtalade även det problematiska med alltför stort fokus på jaget i
dåtidens samhälle och menade att detta fick oss att vända ryggen åt möjligheten att finna
mening. Den mänskliga existensen, iallafall så länge den inte förvrängts i neuros, var
enligt Frankl alltid inriktad på någonting annat eller någon annan än sig själv, i en
självtranscendent rörelse mot större eller djupare mening (Frankl, 1966; 1975).

När Nina Björk beskriver dagens samhällskultur i boken ”Lyckliga i alla sina dagar”
(2012) målas bilden upp av ett tillväxtsamhälle präglat av västerländska värderingar
med en allmän förväntan att genom prestation, konkurrens, personlig framgång och


3

konsumtion, förverkligar människan sig själv och kan identifiera sig som ett lyckat och
lyckligt jag (Björk, 2012).

Att dessa värderingar även präglar yngre människor vidhåller Ana Udovic i sin
beskrivning av dagens unga i boken ”Generation ego” (2014). Många forskare,
psykologer, lärare och föräldrar som Udovic intervjuat framställer ungdomen idag som
en av de mest självupptagna generationerna någonsin med curlande föräldrar, ständigt
självbespeglande i sociala medier och en skola och ett samhälle som uppmanar unga att
sörja för sin egen framgång genom att bli driftiga, varumärkesuppbyggande egoister.
Individers och samhällets jagcentrering framställs som en grund till en allt sämre
fungerande skola och vidareutbildning, en växande psykisk ohälsa och en förhöjd
arbetslöshet. Udovic varnar för ett samhälle som får svårigheter att fungera i framtiden
när dess medborgare gör allt för egen vinnings skull och inget för andra (Udovic, 2014).

Även människor i senare stadier i livet beskrivs av forskare i gerontologi bli negativt
påverkade av de samhällsvärderingar som idag upphöjer görande, prestation,
rationalitet, materialism och kroppslig skönhet enligt socialgerontologen Tornstam
(2011). Människor som håller fast vid föreställningen att de rådande
samhällsvärderingarna även ska gälla upp i högre åldrar, riskerar enligt Tornstam att
långsammas eller blockeras i en naturlig åldrandeprocess där ens perspektiv på livet, ens
intressen och aktiviteter förändras i linje med en mer transcendent förståelse av
tillvaron. I sin empiriskt baserade teori om gerotranscendens beskriver han hur många
äldre spontant genomgår ett ”skifte i metaperspektiv från ett mer materialistiskt och
rationellt perspektiv till ett mer kosmiskt och transcendent, vilket normalt följs av en
ökning av livskvalité” (s.41). När dessa mer transcendenta sidor av personligheten ges
utrymme att växa medför det ett åldrande som alltmer utmynnar i karaktärsdrag som
mognad, visdom och livsförnöjelse, enligt Tornstam (2011).

På flera nivåer i vår samhällskultur finns det således tecken på problematik kopplad till
samhällsvärderingar, där jaget och jagandet av yttre framgång upphöjs som det som ska
fylla livet med mening. Andra möjliga sätt att ta sig an tillvaron genom att uppfatta
djupare mening och ideal som även sträcker sig bortom jaget kan då hamna i
skymundan och undgå att upptäckas och förstås. Dagens unga, medelålders och äldre
människor ges därmed färre möjligheter att hitta meningsfulla sätt att utvecklas vidare
på genom livet. I olika domäner och kanaler som i media, politik, hälsovård, gerontologi
samt även inom psykologin förekommer sällan beskrivningar eller en förståelse för de
mänskliga upplevandemöjligheter som, enligt österländska filosofiska system samt vissa
västerländska forskare, aktiveras då medvetenheten expanderar bortom jagets gränser
(Reed, 2003; Maslow, 2011). Det kan exempelvis vara under en naturupplevelse, en
ömsint stund med sina barn, en mystisk erfarenhet, en skönhetsupplevelse, en kreativ
stund, en musikupplevelse, en orgasm, en terapeutisk eller intellektuell insikt (Maslow,
1959), en arbetssituation då arbetet sker i ”flow” (Csikszentmihalyi, 1990) eller under
en krissituation (Reed, 2003). Upplevelsen av att vara ett separat jag tenderar då att
förlora sitt fotfäste i det inre med en ofta berikande upplevelse av att istället uppgå helt i
stunden och i tillvaron (Maslow, 2011). Detta skeende har av olika teoretiker och
forskare beskrivits ur olika synvinklar med begreppet självtranscendens. Enligt
österländska visdomstraditioner och vissa psykologiska utvecklingsteorier är det även
möjligt att på lång sikt utvecklas i en självtranscenderande riktning. Med detta menas en

4

utveckling mot ökade möjligheter att inrymma liknade stunder och upplevelser i sig
själv då kapaciteten att uppleva tillvaron utan att referera till den psykiska
konstruktionen av ett jag, ökar (Curnow, 1999; Maslow, 1971; Tornstam, 2005; Wilber,
2000; Wade, 1996).

Idag skulle denna möjlighet kunna tänkas utgöra en psykologiskt hälsosam motvikt i en
samhällskultur som tenderar att centreras kring jaget och där tillstånd av stress och
depression präglar vardagen för en ansenlig del av Sveriges befolkning
(Folkhälsomyndigheten, 2014). Aktiviteter och terapimetoder som innehåller element
av självtranscendens i sin metod som exempelvis mindfulness, meditation, yoga och
Acceptance and commitment therapy (ACT) har även på senare tid fått ett uppsving
både i populärkulturen och i landstingsvården.

Självtranscendens och självtranscendensutveckling kan därmed vara relevanta att
undersöka i en vetenskaplig psykologisk kontext för att få ökad kunskap och förstå
eventuella funktioner som dessa fenomen kan ha i den mänskliga psykologin.


Teoretisk bakgrund

Självtranscendensbegreppet
Självtranscendens beskrivs i litteraturen bland annat som en av expansion medvetandet
och en rörelse bortom gränserna för ens självmedvetenhet och självuppfattning (Reed,
1991). Maslow (2011) har definierat självtranscendens som ett bortfall av
självmedvetenhet och självobserverande, vilket innebär en glömska av självet,
exempelvis då man absorberas, fascineras eller koncentrerar sig på något.
Självtranscendensfenomenet kan på liknande sätt uppstå som tillfälliga förändringar i
medvetandetillstånd (Maslow, 2011), men har även beskrivits som en långvarig
utveckling mot relativt stabila förändringar i världsbild, attityder och perspektiv som
kan mätas och karaktäriseras som självtranscendenta personlighetsdrag (Cloninger,
Svrakic, & Przybeck, 1993; Tornstam, 1996; Wilber, 2000). Flertalet teorier, modeller
och mätinstrument har på senare tid används i akademisk forskning för att studera
fenomenet självtranscendens. Dessa forskningsmodeller utgår från en mängd olika
områden och paradigm såsom gerontologi, omvårdnadsteori, humanistisk och
transpersonell psykologi samt personlighetsteori (Cloninger, et al., 1993; Levenson, et
al., 2005; Maslow, 2011; Reed, 1991; Tornstam, 1996).

Den teoretiska bakgrunden till föreliggande studie kommer framförallt att behandla Lars
Tornstams (2005) teori om gerotranscendens samt Abraham Maslows (2011) studier av
peakupplevelser, platåtillstånd och B-kognition. Gerotranscendensteorin är relevant då
den undersöker hur självtranscendenta perspektivförändringar kan utvecklas under
livsloppet och relateras till ett positivt åldrande. Även Maslow beskriver
självtranscendensutveckling och ger samtidigt en rik framställning av hur perceptions-
och kognitionsförmågan förändras under självtranscendens. Andra teorier som används
är Reeds omvårdnadsteori (Reed, 1991), Cloningers forskning om självtranscendens
som ett mätbart karaktärsdrag (Cloninger, et al., 1993), teorin om neuroplasticitet
(Pascual-Leone, et al., 2005), Deikmans observerande själv (Deikman, 1982), Frankls

5

perspektiv på självtranscendens och mening (Frankl, 1966), samt Englers
psykoanalytiska och buddhistiska perspektiv på psykologisk utveckling (Engler, 1984).



Gerotranscendens
Tornstams (2005) teori om gerotranscendens bygger på både kvalitativa intervjuer av
äldre samt kvantitativa studier på tusentals personer i åldrarna mellan 20 och 104 år.
Utifrån dessa studier har en teori genererats som beskriver hur människor genom
åldrandet kan utveckla en mer självtranscendent hållning till hur verkligheten upplevs
och definieras.

Resultaten av intervjuer med äldre personer (Tornstam, 1996, 1997c) har visat att
många äldre genomgår omfattande förändringar i hur de uppfattar sig själva, andra och
tillvaron under åldrandet. Tornstam har sammanställt och benämnt dessa som
gerotranscendenta förändringar. Ett exempel kunde vara att det egna självet inte längre
upplevdes som särskilt viktigt utan hade ersatts av en växande upplevelse av att vara i
kontakt med någonting större än självet, såsom livsflödet eller universum. Resultaten
visade även på en minskad rädsla för döden och att känslan av kontakt och släktskap
med tidigare, nuvarande och kommande generationer, ökade. De äldre kunde beskriva
en mer transcendent upplevelse i det att många gränser och uppdelningar som tidigare
var mer distinkta kunde bli mer diffusa och permeabla eller försvinna helt.
Tidsupplevelsen kunde förändras så att gränserna mellan dåtid, nutid och framtid
suddades ut. Det förekom även beskrivningar av hur uppdelningen i själv och andra
upplevdes mindre viktig och att gränserna mellan dessa transcenderades till en
förnöjsam och meningsfylld upplevelse av enhet. Ett vanligt tecken på en
gerotranscendent perspektivförändring var möjligheten att finna ett ökat nöje och
intresse för små, vardagliga upplevelser, ofta i naturen. Följande exempel kommer från
en kvalitativ studie av gerotranscendens (Tornstam, 1997c): ”(…) mina bästa stunder är
nu när jag sitter på kökstrappan och bara existerar, medan svalorna flyger kring mitt
huvud som pilar” (s.146). “Jag ser träd, knoppar och jag ser de blomma ut. Jag ser hur
löven kommer, jag ser mig själv i löven” (s. 150). Resultaten visade även på att många
äldre förändrade sina prioriteringar och spenderade mer tid i någon form av stilla
kontemplation eller meditation medan mindre tid ägnades åt materiella egendomar och
ytliga sociala relationer (Tornstam, 2005). Gerotranscendenta förändringar i perspektiv
och attityder associerades till ett positivt åldrande med generellt högre upplevelse av
mening och livskvalité samt mindre rädsla för döden (Braam et al., 2006; Tornstam,
1996).

Kvantitativa studier som Tornstam genomfört (Tornstam, 1994, 1997a, 1997b, 1999)
har visat på en korrelation mellan ålder och nivå av gerotranscendens. Resultaten har
dock visat att inom denna korrelation så var det långt ifrån alla som uppnådde höga
nivåer av gerotranscendens. Tornstams har uppskattat att bara 20 procent av
populationen når dessa mer markanta nivåer utan problem. Förklaringen till detta ligger
enligt Tornstam i att utvecklingsprocessen mot gerotranscendens kan blockeras eller gå
saktare för många äldre på grund av de förutfattade meningar som råder om åldrande i
dagens samhälle. Särskilt föreställningen om att åldrandet innebär en fortsättning av
samma värderingar, intressen och aktiviteter som präglar ungdomen och medelåldern
kan försvåra den fortsatta utvecklingen av gerotranscendens. En på så vis hämmad
mognadsutveckling kan utgöra grunden för många äldres psykiatriska symtom såsom

6

depression, ångest, rädsla för döden, bitterhet, en känsla av att ha blivit bestulen på livet
och till och med självmord, enligt Tornstam (2011). Tornstam framhåller betydelsen av
en öppen diskussion om äldres psykologiska hälsa, där just att vara hindrad eller hindra
sig själv i sin naturliga utvecklingsprocess förs på tal som ett möjligt bakomliggande
element till ohälsa. Detta tänkande har öppnat upp för användningen av teorin om
gerotranscendens runt om i världen för olika terapeutiska insatser för äldre. Studier har
visat att insatser för gerotranscendensutveckling gett positiva resultat i form av
minskade nivåer av depression och en ökad upplevelse av personlig utveckling och
livskvalitet (Pevik-Fasth 2009; Yun-Hsuan, 2008). Teorin om gerotranscendens har
även använts i utbildningen av personal som jobbar med äldre för att öka
medvetenheten om och acceptansen för tecken på gerotranscendens (Tornstam 2011).
Teorin har spridits till många olika länder och har framförallt fått genomslag i
Skandinavien där den även används i undervisningen vid flertalet vårdskolor och
universitet (Jönson & Magnusson, 2001).

Teorin har dock kritiserats för att ha empiriska svagheter och vara ett försök att utifrån
zenbuddhism och psykoanalys ”förtrolla” åldrandet (Jönson & Magnusson, 2001).
Jönson och Magnusson (2001) tar bland annat upp tendenser hos Tornstam att endast
framhålla de fynd som stärker gerotranscendensteorin och förklara bort de som inte
stämmer med vad som förväntas enligt teorin. Samtidigt verkar gerotranscendensteorin i
sin helhet kunna bidra med ett värdefullt perspektiv på åldrande på både individ- och
samhällsnivå.

Maslows teoribildning
Abraham Maslow var en grundgestalt inom den humanistiska och transpersonella
psykologin samt en föregångare för det som idag kallas positiv psykologi. Istället för att
undersöka normala och patologiska psykologiska tillstånd ägnade han merparten av sin
forskning åt att undersöka ”den fullt fungerande människan” (Maslow 2011). Hans
forskning berör områden som motivation, mänsklig utveckling och potential med
särskilt fokus på självförverkligande samt förhöjda medvetandetillstånd som peak
upplevelser och platå-tillstånd.

Självförverkligande.
Som forskare sökte Maslow besvara frågor som ”hur högt kan en människa växa, vad är
människor egentligen kapabla till?”. Detta genom att välja ut en undersökningsgrupp av
personer som han upplevde redan hade växt ovanligt långt eller hade en ovanligt hög
kapacitet vad gäller attribut som psykologisk hälsa, styrka, kreativitet och visdom.
Efterhand framkom gemensamma mönster som pekade på en generell typologi av
människor som kom att kallas för självförverkligade (Maslow, 1971). Ett sådant
mönster var att dessa personer ofta fungerade på en motivationsnivå eller en
funktionsnivå där basala behov för fysisk och psykologisk överlevnad inte längre var
det som styrde personens fungerande. De drevs snarare av ett behov av att förverkliga
sina talanger, sin inneboende kapacitet och potential, i fulländandet av ett kall eller en
mission av något slag. Istället för att drivas av en känsla av att vara i brist som man i det
yttre behövde fylla, så drevs självförverkligade personer enligt Maslow, av en inre
tillfredställelse och en angenäm spänning kopplad till sin personliga utveckling
(Maslow, 1971).


7

Peakupplevelser.
När de universitetsstudenter som Maslow (1959) studerade fick beskriva sina högsta
ögonblick i livet berättade de om många olika händelser, sammanhang och varianter av
upplevelser som trots allt innehöll generella fenomenologiska drag. De högsta
upplevelserna kom som regel i ett tillstånd av självtranscendens eller en glömska av
självet, vilket innebar att självmedvetenhet och självobserverande föll bort då
uppmärksamheten helt absorberades eller fascinerades av något i omgivningen. Ett
annat allmänt drag var upplevelsen av perfektion och fulländning, att upplevelsen i sig
själv var nog, utan behov av något mer. Andra typiska reaktioner i dessa stunder var
förundran, häpnad, upprymdhet, glädje, ödmjukhet, fromhet, vördnad och en upplevelse
av att stå framför universums storhet. Karaktäristiskt för i princip alla peakupplevelser
som Maslow studerade var en förändring i upplevelsen av tiden och rummet. I dessa
stunder var det som att personen befann sig utanför tiden och rummet (Maslow, 1959). I
en kreativ stund blev musikern eller konstnären omedveten om sin omgivning och om
tidens gång. I de mystiska, religiösa och filosofiska peakupplevelserna tenderade hela
världen att uppfattas som en helhet eller en levande entitet. I de konstnärliga
upplevelserna och de med kärlek som tema kunde istället en liten del av världen,
exempelvis det lilla barnet i moderns famn, i stunden upplevas som att det utgjorde hela
världen. Gemensamt för dessa olika typer av peakupplevelser var dock förändringar i
perceptionen till andra möjligheter att uppleva helheten i det som varseblevs (Maslow,
2011).

En viktig kvalitet som framkommer i både Maslows och andra forskares undersökningar
är att peakupplevelser generellt utgör starkt meningsfulla händelser i människors liv
(Leimroth & Stevens, 1984; Maslow 1959; Privette, 1986). Peakupplevelsen är en stund
som upplevs bära med sig ett inneboende värde av meningsfullhet och därigenom
validerar sig självt, enligt Maslow (1959). Peakupplevelser kan även lämna djupa,
terapeutiska och transformativa spår efter sig. Maslow fann att livet generellt sett
upplevdes mer värt att leva efter en peakupplevelse eftersom hur segt, smärtsamt och
otacksamt någon än uppfattat livet så hade livskvaliteter som skönhet, godhet, lekfullhet
och meningsfullhet, visat sig existera (Maslow, 1959). I en mera sentida studie
undersökte Panzarella (1980) konsert- och galleribesökares musikaliska och
konstnärliga peakupplevelser. Han rapporterade om ihållande personlighetsförändringar
som involverade mer positiva känslor gentemot sig själv samt förbättrade relationer
gentemot andra. Peakupplevelser är enligt Maslow allmänt förekommande och ofta
situerade i vardagslivet (Maslow, 2011). I en studie av Yeagle (1989) skiljde sig
demografiska data markant hos de som undersöktes såsom yrke, utbildningsnivå, kön
och ålder samt även den händelse eller aktivitet som triggade peakupplevelsen. Trots
detta förekom en signifikant samstämmighet i beskrivningarna av peakupplevelsernas
attribut och kvalitéer.

Platå-tillstånd.
Maslow föreslog att när vi åldras fysiologiskt förändras peak-stundernas intensiva
fullkomlighetsupplevelse till ett mildare och mer ihållande tillstånd som han kallade för
platå-tillstånd. Maslow menade att platå-tillståndet var ett resultat av ett växande genom
livets erfarenheter och karaktäriserades av kognitiva och perceptiva förändringar i
möjligheten att bevittna tillvaron. Han beskrev en stabilisering i ett enande seende, där
det mirakulösa och det ordinära samexisterar ”med evigheten som bakgrund”. Detta

8

seende var ihållande på mer konstant basis men skedde utan att röra upp storslagna
känslor (såsom peakupplevelser), utan karaktäriseras istället mer av stillhet och frid
(Krippner, 1972). Maslow beskrev utförligt sin egen upplevelse av denna
perspektivförändring in i ett mer stabiliserat självtranscendent tillstånd:

For me, part of the loss of peak experiences was the loss of newness and novelty.
As these poignant and emotional discharges died down in me, something else
happened which is a very precious thing. A sort of precipitation occurred of what
might be called the sedimentation or the fallout from illuminations, insights, and
other life experiences that were very important - tragic experiences included. The
result has been a kind of unitive consciousness which has certain advantages and
certain disadvantages over the peak experiences. I can define this unitive
consciousness very simply for me as the simultaneous perception of the sacred
and the ordinary, or the miraculous and the ordinary, or the miraculous and the
rather constant or easy - without effort sort of thing. I now perceive under the
aspect of eternity and become mythic, poetic, and symbolic about ordinary things.
There is nothing excepted and nothing special, but one lives in a world of miracles
all the time. There is a paradox because it is miraculous and yet it doesn't produce
an autonomic burst. These elements are present, but are constant rather than
climactic. It's possible to sit and look at something miraculous for an hour and
enjoy every second of it. There tends to be more serenity rather than emotionality.
The important point that emerges from these plateau experiences is that they're
essentially cognitive, they represent a witnessing of the world, a witnessing of
reality (Krippner, 1972, s. 112).

Liknande förändringar har även visats i kvalitativa studier gjorda av Tornstam (1996,
1997c) där ökade möjligheter att observera tillvaron i en upplevelse av meningsfullhet,
förnöjsamhet och enhet förekom i gerotranscendenta personers berättelser. Liknade
förändringar i perception och kognition blev ett särskilt studieobjekt för Maslow vilket
han sammanställde under begreppet B-kognition.

B-kognition.
Maslow menade att själva sättet vi observerade och uppfattade tillvaron på skilde sig
under förhöjda medvetandetillstånd jämfört med hur vi normalt upplever världen och att
vår perception och kognition då fick en annan funktionell karaktär. Utifrån sin forskning
om peakupplevelser och platå-tillstånd sammanställde han en uppsättning karaktärsdrag
för denna form av upplevande vilken han kallade för ”Being-kognition” eller ”B-
kognition”. Med termen ”Being” framhöll Maslow möjligheten att i detta seende på ett
korrektare sätt uppfatta själva ”varandet” eller det essentiella i det som observerades.
Detta stod i kontrast till det mer konventionella sättet att varsebli saker som medel för
att få något, bli något eller att utifrån ett inre bristtillstånd söka uppfylla ett behov.
Istället för att uppleva företeelser som medel för att till exempel uppnå förnöjsamhet
och glädje hade själva upplevandet i ett tillstånd av B-kognition en implicit karaktär av
att glädjen redan var uppnådd och fullbordad. Under B-kognition tenderade personer att
se med fullkomlig uppmärksamhet på objektet och se det som något helt i sig själv, en
unik och komplett enhet, avskild från utomstående relationer, jämförelser,
klassifikationer och evalueringar av dess möjliga användningsområden och syften. Det
var som att objektet i den stunden var det enda som existerade i hela universum, att det i

9

sig själv innefattade hela varandet. Perceptionen blev objektcentrerad istället för
egocentrerad vilket innebar att det perceptiva erfarandet organiseras runt själva objektet
som centrum istället för att utgå från en separat observerande instans. Det var som att
objektet i sig själv upplevdes ha en oberoende verklighet som inte var beroende av den
som observerar. Som exempel tog Maslow en skönhetsupplevelse eller ett tillstånd av
kärlek och beskrev det som att man i dessa stunder kan bli så absorberad av och uppgå i
objektet framför en att ens själv på ett väldigt verkligt sätt, försvinner (Maslow, 2011).

Identitetsutveckling mot självtranscendens.
I peakupplevelsen eller i ett läge av B-kognition uppstod således upplevelsen av att
kunna transcendera sin identitet och gå samman med världen och med det som tidigare
upplevdes som icke-själv. Maslow menade att identitetsutveckling, förutom formandet
av en stabil identitet, även i förlängningen innebär en transcendens av identiteten genom
en utveckling av ett mer självtranscendent perspektiv på tillvaron. En hälsosam
identitetsutveckling var enligt Maslow att först uppnå en formad identitet med ett starkt
verklighetsförankrat jag som i ett senare skede kan transcenderas. Detta genom att först
tillgodose de mer grundläggande behoven snarare än genom asketism eller förtryckande
av vissa behov (Maslow, 2011).

Jagupplevelsen.
Maslow märkte att personer i ett peak-tillstånd ofta kände sig mer integrerade och hela
än i andra stunder. De universitetsstudenter han undersökte beskrev ofta en upplevelse
av att vara mindre splittrade i sig själv, med mindre inre konflikter och en sorts fred
med sig själv. Det förekom även berättelser om att vara mer harmoniskt organiserad,
mer synergiskt fungerande med en effektiv organisation mellan olika delar av sig själv
som samspelade friktionsfritt (Maslow, 1959). Denna typ av jagorganisation fann även
Maslow hos självförverkligade människor, fast nu på en mer konstant basis som ett mer
stabilt karaktärsdrag (Maslow, 2011). Maslow föreslog att en person i någon form av
peakupplevelse tillfälligt kunde anses vara i sitt högre potentiella funktionstillstånd då
en persons förmågor kommer samman på ett särskilt effektivt och förnöjsamt sätt.
Personen upplevde sig då som mer integrerad, öppen, uttrycksfull, kreativ, humoristisk,
självtranscendent och mindre beroende av lägre behov, vilket Maslow sammanfattade
som mer ”fullt fungerande”. Även dessa personlighetsattribut fann Maslow som mer
stabilt etablerade karaktärsdrag hos självförverkligade individer (Maslow, 2011).

Han konkluderade att peakupplevelser kan förekomma i vilken stund som helst hos
vilken person som helst, men hos självförverkligade individer verkar sådana episoder
ske mycket mer frekvent, intensivt och ihållande än hos andra. Utvecklingen mot
självförverkligandets högre former av funktion och perception verkar således gå genom
en serie transformativa peakupplevelser då en person tillfälligt går in i ”en högre växel
av potential”, som även blir mer lättillgängliga ju närmre denna potential för
självförverkligande personen kommer (Maslow, 2011).

För Maslow låg mycket av både det mänskliga lidandet och den mänskliga potentialen i
upplevelsen av världen utifrån antingen ett partiellt, bristande och jagcentrerat
perspektiv eller att i högre grad uppleva mer självtranscendent, mer i B-kognition.



10

Självtranscendens i omvårdnadsteori
Hur självtranscendens är relaterat till frågor om mänskligt lidande och mänsklig
potential har även undersökts på senare tid inom fältet för omvårdnadsteori. Inom detta
område har självtranscendensbegreppet använts i studier av hur människor som drabbas
av sjukdomar och kriser förändras i sin personlighet och i sin förmåga att hantera
svårigheter. Pamela Reed (2003) utvecklade en teori för omvårdnad som inkluderade
självtranscendens i sin teoretiska uppbyggnad och även ett sätt att mäta
självtranscendens kvantitativt. Med självtranscendens syftades här till förmågan att
expandera sina självgränser och sin medvetenhet på flera olika sätt: a) inåt, mot större
självacceptans och medvetenhet om ens värderingar, drömmar och livsfilosofi; b) utåt,
genom att sträcka sig ut mot att relatera till andra och omgivningen; c) tidsmässigt, mot
en integration av ens förgångna och ens framtid på ett sätt som har mening för nuet, d)
transpersonellt, mot att komma i kontakt med dimensioner bortom det som är synbart
och kontakt med ett högre syfte (Reed, 2003).

En persons förmåga till självtranscendens föreslås således kunna influera både
individens relation till sig själv, till andra, till omgivningen och till det som finns
bortom självet och den synliga världen. En persons möjlighet att uppleva kontakt och
samhörighet i dessa olika domäner beror på hennes nuvarande förmåga till
självtranscendens (Reed, 2003).

Reeds (2003) teori beskriver hur individer som möter sjukdomstillstånd, förluster,
kriser, åldrande eller hjälper andra genom dessa händelser, kommer i kontakt med sin
mänskliga sårbarhet och dödlighet. Enligt denna teori blir konfrontationen med
svårigheter under livets gång något som kan medföra ett uppluckrande av ens
självgränser, självdefinition, självbild och självupptagenhet. Det man kallar sitt själv
eller sin upplevelsesfär får då möjlighet att expandera i tidigare nämnda riktningar.
Livets många motgångar och svårigheter kan därmed leda till ett gradvist växande mot
inklusion och sammankoppling med mer av livet vilket enligt många studier visat sig
psykologiskt hälsosamt (Reed, 2003).

Idén om en livsloppsutveckling mot en självtranscendent perspektivförändring som
framförts i gerotranscendensteorin förekommer således även inom fältet för
omvårdnadsteori, fast med fokus på psykologiska mekanismer som följer på kris- och
sjukdomssituationer.



Självtranscendens som kvantifierbart karaktärsdrag
Inom fältet för personlighetspsykologi har självtranscendens använts och studerats som
ett mätbart konstrukt i studier kring människans personlighet och karaktärsdrag.
Cloninger, Svrakic och Przybeck (1993) utvecklade en modell över personligheten, ”the
psychobiological model of temperament and character”, som innehöll sju
personlighetsfaktorer där självtranscendens utgjorde en av dem. Självtranscendens
definierades här som “the extent to which a person identifies the self as an integral part
of the universe as a whole” (Cloninger et al., 1993, p. 975). Begreppet självtranscendens
återspeglar i denna teori ett karaktärsdrag som genomgår en utvecklingssekvens av olika
former av självtranscendenta variationer. Från att uppleva tillfälliga stunder av

11

absorption i den yttre omgivningen och en tillfällig upplösning av gränser mellan själv
och andra, till att erfara en relativt konstant upplevelse av existera i en enhet med andra,
med tillvaron, med naturen eller med universum. Sista steget i sekvensen karaktäriseras
av ett stabilt skifte i världsbilden som motsvarar den självtranscendenta upplevelsen
(Cloninger et al., 1993).

Genom frågebatteriet, the Temperament and Character Inventory (TCI; Cloninger,
Przybeck, Svrakic, & Wetzel, 1994) kunde olika nyanser av personlighetsfaktorn
självtranscendens kvantifieras och studeras i många olika sammanhang. TCI har använts
i nära 400 studier och gett en ansenlig mängd empirisk data inom olika områden som
psykometri, hjärnavbildning och genetik (Pelissolo et al., 2005).

Studier kring psykisk hälsa och välmående har visat att personer med hög grad av
personlighetsfaktorn självtranscendens tillsammans med höga värden i två andra
personlighetsfaktorer, ”cooperativness” och ”self-directedness”, upplevde generellt en
signifikant högre grad av subjektivt välmående och led mer sällan av psykiatrisk
problematik (Cloninger, 1999a). Hög grad av självtranscendens visade sig också i sig
själv vara ett psykologiskt adaptivt karaktärsdrag för äldre då de stod inför frågor kring
sin dödlighet och kring förluster (Cloninger et al., 1993), vilket går i linje med
Tornstams teori om gerotranscendens (Tornstam, 2005) och Reeds omvårdnadsteori
(Reed, 2003).

Flera studier i molekylär genetik har visat signifikanta associationer mellan
självtranscendens såsom det kvantifieras genom TCI och vissa genetiska uppsättningar
(Comings et al., 2000; Hamer, 2004; Kaaisinen et al., 2005). Upptäckten av mätbara
fysiologiska och genetiska korrelat till personlighetsfaktorn självtranscendens möjliggör
enligt Garcia-Romeu (2010) en nyfunnen validitet för konstruktet självtranscendens då
det inte längre enbart kan ses som baserat på vissa subjektiva upplevelsekvalitéer.
Hamer (2004) fann en moderat association mellan självtranscendens och VMAT 2-
genen (vesicular monoamine transporter 2) som kodar för ett membranprotein som
kapslar in och transporterar neurotransmittorer som dopamin, seretonin och
noradrenalin, i hjärnan. Enligt dess fynd så har personer med en viss genuppsättning
(A33050C) på kromosom 10, en signifikant högre poäng i TCI vad gäller
självtranscendens. Andra gener som kodar för olika neurotransmittorreceptorer som till
exempel Dopamin D4-receptorn har också visat sig vara kopplad till
personlighetsfaktorn självtranscendens (Comings et al., 2000). De mer precisa
relationerna mellan självtranscendens, dessa genetiska fynd samt de associerade
neurotransmittorsystemen, är dock fortfarande oklara. Trots detta så tydliggörs här en
empirisk länk mellan genetiska fynd samt konstruktet självtranscendens uppmätt genom
TCI, vilket talar för medfödda och ärftliga aspekter som kan påverka personers
benägenhet att se världen ur ett självtranscendent perspektiv (Garcia-Romeu, 2010).

I hjärnavbildningsstudier av Kaasinen et al. (2005) har det även observerats
korrelationer mellan graden av självtranscendens uppmätt med TCI och mängden grå
hjärnsubstans (nervcellskroppar) i den vänstra frontotemporala samt den högra
parietotemporala hjärnregionen. En ökande grad av självtranscendens visade sig
korrelera med en högre mängd grå substans i dessa regioner. Dessa regioner var även
kända för att genomgå åldersbetingad nedbrytning vilket pekar på möjliga hälsofördelar

12

av en högre grad av självtranscendens vad gäller bevarandet av viktiga hjärnregioner
som annars tillbakabildas med åldrandet (Kaasinen et al., 2005).

Neuroplasticitet
För en möjlig förståelse om hur erfarenheter av självtranscendens kan påverka
utvecklingen av mer självtranscedenta perspektiv appliceras principerna för
neuroplasticitet. Teorier om neuroplasticitet beskriver hur hjärnans funktion och
struktur kan förändras i respons till individens erfarenheter (Pascual-Leone, Amedi,
Fregni & Merabet, 2005). Enligt teorin kan upplevande, tänkande, inlärning, och
agerande, ändra både hjärnans fysiska struktur och funktionella organisation. En
fundamental princip för hur neuroplasticitet fungerar beskrivs av begreppet ”synaptisk
beskärning” vilket innebär att det pågår en konstant förändring av enskilda synaptiska
nervcellskopplingar i hjärnan beroende av hur de mycket de används. Nervceller som
aktiveras tillsammans blir ännu lättare aktiverade vid ett senare tillfälle, medan de som
inte aktiveras tillsammans tappar i funktionsgrad (Hebb, 1949). ”Cells that fire together,
wire together”, och ”use it or lose it”, är populära uttryck som fångar grundprinciperna i
teorin om neuroplasticitet (Pascual-Leone et al., 2005). Upplevelseflödet genom hjärnan
kan således lämna spår i hjärnans struktur och funktion. I en studie som undersökte
detta samband visade resultaten att de kortikala representationerna hos violinister var
större i den primära somatosensoriska kortex som korresponderade till fingrarna på
vänster hand, d.v.s. handen som formar ackord, jämfört med högerhanden som håller
stråken (Elbert et al., 1995). I en annan studie visade resultaten att taxiförare i London
med många års erfarenhet av att navigera i staden hade en större volym av grå
hjärnsubstans i hippocampus i jämförelse med taxichaufförer som var nybörjare
(Maguire, Woollett & Spiers, 2006). Utifrån detta uppstår frågan om även
självtranscendens och självtranscendensutveckling på liknande sätt ger upphov till
neuroplastiska förändringar i hjärnans struktur och funktion.

Deikmans beskrivning av “det observerande självet”
Arthur Deikman, professor i klinisk psykiatri, påtalar hur västerländsk psykologi sällan
gör en distinktion mellan medvetandet och medvetandets innehåll, och därmed går
miste om möjligheten att bli varse och förstå dessa som olika aspekter av den inre
världen. Enligt Deikman (1982) är medvetandet grunden för det medvetna livet och
själva bakgrunden eller fältet där allting vi upplever har sin existens. Inre fenomen som
tankar, sensationer och bilder beskrivs som att de pågår på en nivå skiljd ifrån
medvetandet, att bakomliggande dessa fenomen existerar själva medvetandet som något
grundläggande i människans inre värld. Allt som uppfattas utgör således ett objekt i ens
medvetande och ska enligt Deikman inte misstas för själva medvetandet, som istället
verkar ”hoppa ett steg längre bak” vid upplevelsen av ett objekt. Vardagsmedvetandet
innehåller alltså ett transcendent element som sällan noteras eftersom detta element
utgör själva grunden för varseblivning och percipierande. Deikman kallar detta för ”det
observerande självet” och menar att transcendent är en berättigad beskrivning eftersom
det troligen utgör en annan ordning eller nivå än det observerbara. Deikman beskriver
denna annorlunda natur hos ”det observerande självet” som något egenskapslöst och
formlöst ”som inte kan påverkas av världen mer än vad en spegel påverkas av bilderna
den reflekterar” (Deikman, 1982, s.94).



13

Objektrelationer och Buddhistisk psykologi
Inom psykoanalytisk och psykodynamisk teoribildning finns det mycket skrivet om
jagets funktion i den inre världen (Nunberg, 1955). Sällan påtalas dock möjligheterna
till transcendens och utveckling mot tillstånd av ”icke-jag” som är huvudteman i
buddhistisk utvecklingslära. Jack Engler (1984), klinisk psykolog och meditationslärare,
har genom sin erfarenhet av båda dessa kunskapsdomäner försökt förena
psykoanalytiska teorier om objektrelationer med buddhistiska perspektiv på psykologisk
utveckling.

Teorin om objektrelationer beskriver uppbyggnaden och dynamiken i den inre världen i
termer av själv- och objektrepresentationer och deras inbördes relationer. Fokus i denna
teori ligger på utvecklingssekvensen och kvalitén av barnets upplevelser med
interpersonella objekt, framförallt de primära vårdgivarna. Interaktionerna med dessa
objekt ansågs, enligt Engler internaliseras som en representation av ”själv” och en
representation av ”objektet”, som länkas till en viss affekt och kodas i minnesspår
såsom ”goda” eller ”onda”. Flertalet själv- och objektrepresentationer konsolideras
gradvis till sammansatta scheman av själv och objekt. Teorin bygger på att dessa
representationer utgör basen för utvecklingen av inre psykiska strukturer, särskilt
jagstrukturen med den tillhörande upplevelsen av att vara ett själv (Engler, 1984).

Engler ansåg att både buddhistisk psykologi och teorin om objektrelationer har
definierat essensen av självet eller jaget på ett samstämmigt sätt: som en process av
syntes och av anpassning mellan det inre livet och den yttre verkligheten, vilken skapar
en upplevelse av personlig kontinuitet och sammanhang i erfarenheten av att vara ”ett
själv”. Engler menade att självet i båda dessa psykologier sågs som en representation
vilken konstruerades på nytt från den ena stunden till den andra. Istället för en statisk
entitet i psyket utgjorde självet snarare en tidsbunden succession av bilder, känslor och
tankar. Men för att kunna bli varse denna process av självkonstruktion krävdes enligt
Engler viss träning i introspektion, till exempel genom meditation och mindfullness
(Engler, 1984).

En sund psykologisk utveckling mot ett mer allomfattande psykologiskt välmående
inbegrep enligt Engler (1984) både utvecklingen av ett inre separerat jag och en insikt i
denna jagkonstruktions illusoriska kontinuitet och egentliga icke-existens. Detta skulle
dock med fördel ske i en fasspecifik utvecklingssekvens där utvecklingen av ett
fungerande jag föregick självtranscendensutvecklingen. Med ett fungerande jag menade
han en formad identitet med möjligheten att differentiera den inre självrepresentationen
ifrån inre objektrepresentationer av andra. Försök att kringgå dessa mer grundläggande
psykologiska utvecklingsuppgifter genom en strävan efter transcendens av jaget, kunde
hindra möjligheterna för fortsatt utveckling och snarare förvärra patologiska symtom.
Övningar som meditation ansågs bidra till ökad medvetenhet och kontakt med psykiskt
obearbetat material som kunde bli ohanterbart för personer med en bristande jagstruktur,
exempelvis på borderlinenivå. Han observerade detta hos många som mediterade och
såg att det fanns en speciell attraktion mot självtranscendensinriktade läror som
buddhism hos personer med jagstrukturen på borderlinenivå. Den buddhistiska läran om
jagets implicita tomhet eller icke-existens var lockande då den gav individen hjälp att
förklara och rationalisera inre tomhetskänslor av att inte besitta ett sammansatt själv.
Läran om icke-fasthållande (non-attachment) kunde också omtolkas för att rationalisera

14

svårigheter att forma stabila, ihållande och närande relationer, vilket ofta förekommer
hos personer med denna personlighetsorganisation (Engler, 1984).

Engler framhöll också att psykologisk och buddhistisk förståelse inriktat sig på vissa
delar av människans utveckling och missade andra. Han menade att det som måste till är
en utvecklingspsykologi som inkluderar hela utvecklingsspektrumet, från tidig
jagstrukturell utveckling till senare utvecklingsfaser när jaget som separat instans i
psyket kan genomskådas och dekonstrueras. Denna form av psykologisk mognad, en
upplösning av jaget som separat psykisk entitet, var det som enligt Engler öppnade upp
för mer självtranscendenta perspektiv (Engler, 1984).

Mening och självtranscendens
Victor Frankl var en österrikisk psykiatriker som utifrån sina erfarenheter av fångenskap
på ett nazistiskt koncentrationsläger analyserade den mänskliga drivkraften mot mening
i tillvaron. Oavsett hur groteska eller godartade omständigheterna än var fanns det inom
människan en sorts grundläggande vilja till mening, enligt Frankl (2006). Denna drev
människan att finna mening och syfte i sin existens samt att fullfölja denna mening
vilket som bieffekt innebär välmående, glädje och självförverkligande. Saknades detta
kunde istället en tomhetskänsla eller ett vagt missnöje gro hos samhällsmedborgarna i
och med ett slags existentiellt vakuum av meningslöshet i tillvaron. Enligt Frankl var
detta ett vanligt samhällsfenomen som karaktäriserades av ett subjektivt tillstånd av
långtråkighet, apati och tomhet, där individen även kunde känna sig cynisk, sakna
riktning och ifrågasätta meningen med de flesta aktiviteterna i livet (Frankl, 1966).

Frankl beskrev självtranscendens som avgörande för människans förmåga att skapa
mening:

”Den mänskliga existensen, iallafall så länge den inte förvrängts i neuros, är alltid
inriktad på någonting annat eller någon annan än sig själv, om det så handlar om
att fullborda en meningsfull uppgift eller att bemöta en annan människa
kärleksfullt.” (Frankl, 1975, s.78).

Frankls perspektiv på självtranscendens och självförverkligande skiljde sig dock från
Maslows. Självförverkligande och upplevelser av lycka och glädje, var enligt Frankl
endast effekter som följer utav det han såg som primärt - upptäckten och inriktningen
mot mening via självtranscendens. Människan befinner sig enligt Frankl i ett
spänningsfält mellan realiteten och idealen. Idealen var det i livet som upplevdes
värderat och meningsfullt att sträva efter att materialisera. Ett autentiskt liv byggde
enligt Frankl på ett liv levt genom självtranscendens riktat mot högt värderade och på
djupet meningsfulla ideal. Frankl framhöll därför just vikten av högre värderingar och
ideal för att ge existensen en fördjupad mening och en för individen livsbärande
inriktning. Det han såg i dåtidens samhälle var istället hur ideal och värderingar bröts
ned i meningslösa beståndsdelar genom vetenskaplig reduktionism eller tolkades i
termer av naivitet och försvar utifrån psykoanalytiskt perspektiv. Detta var enligt Frankl
grunden till att den existentiella tomheten eller ”vakuumet” med sin karaktäristiska typ
av uttråkning, apati, tomhet och meningslöshet, bredde ut sig i samhället (Frankl, 1966).


15

Unfortunately, the existential vacuum is reinforced by the predominant and
prevalent reductionism so pervasive in present academic life. How can young
people find life worthwhile and meaningful if they are indoctrinated along the
lines of reductionism? How can they care for ideals and values interpreted as
nothing but defense mechanisms? One would assume that a sound philosophy of
life is what is needed to overcome the existential vacuum (Frankl, 1966, s.104).

Möjligtvis kan Frankls observationer appliceras på vårt nutida samhälle där unga verkar
präglas av en miljö som uppmanar till självcentrering och jagbespeglande, samtidigt
som ideal, värderingar och mening som riktar sig bortom jagets sfär sällan framförs
(Björk, 2012; Udovic, 2014). Frankls (1966) påkallande av en sund livsfilosofi eller
psykologi som innefattar frågor om mening, värderingar och ideal bortom jaget samt
självtranscendens i sitt teoretiska perspektiv, kan tillika vara relevant för idag och något
som denna studie syftar till att undersöka.

Syfte
Föreliggande studie ämnar undersöka självtranscendens i syfte att öka förståelsen för
hur självtranscendens kan utvecklas, upplevas och inverka på en människas perspektiv.
Detta genom att intervjua personer med erfarenhet av självtranscendens. Det finns redan
en del kunskap om fenomenet, men denna förståelse tillhandahålls sällan på ett sätt som
visar dess relevans för psykologin idag och för människors vardagliga strävan i
livsloppet. Studien avser även ta reda på hur moderna människors erfarenheter kan
sammanföras med tidigare teorier och fynd på ett sätt som kan förtydliga
självtranscendensfenomenets funktion i psykologin och i samhällslivet idag.


Metod

Undersökningsdeltagare
Undersökningsgruppen bestod av fem män och en kvinna inom ålderspannet 54 till 100
år, med medelåldern 72 år. Eftersom deltagarnas bakgrund kan vara av betydelse för det
studien ämnar undersöka redovisas följande bakgrundsinformation för varje deltagare.

Deltagare 1. Har arbetat som pedagog och föreståndare för förskolor med
Montessoriverksamhet. Kunde i sitt dagliga arbete bidra med en lugnt och stilla klimat
på förskolan och beskrev möjligheten att befinna sig i ett koncentrerat och meditativt
sinnestillstånd i sitt arbete med barnen.

Deltagare 2. Har ett långt liv av olika yrkesverksamheter bakom sig. Har bland annat
arbetat som timmerman i skogen, varit lärare och rektor för en folkhögskola, skrivit
böcker om pedagogik och organisationspsykologi. Är trots en hög ålder fortfarande
aktiv i samhället på olika sätt och håller exempelvis föreläsningar om människans
sociala utveckling.

Deltagare 3. Har under livet varit verksam som akupunktör enligt kinesisk medicin,
samtalsterapeut i psykosyntesterapi och hypnos, samt rektor för en skola i traditionell
kinesisk medicin och personlig utveckling. Sen 20-års ålder har ägnat sig åt meditation
samt rest och träffat läromästare inom österländsk filosofi och religion. Även själv

16

bedrivit undervisning i metoder för personlig och självtranscendent utveckling under en
längre tid.

Deltagare 4. Psykolog som under en lång period av sitt liv utövat meditation och varit
delaktig i en andlig rörelse. Rörelsen lämnades dock nyligen då upplevelsen alltmer var
av att vara delaktig i en sekt med en guru som influerade människor negativt.

Deltagare 5. Har varit yrkesverksam som lärare, journalist, företagare och skapare av
radio- och tv-produktioner. Beskrevs av andra som en intuitiv och känslig person.

Deltagare 6. Har arbetat som universitetslärare i vetenskapsteori och arbetar nu med
psykodynamisk och jungiansk psykoterapi. Har sedan 30 år undervisat i den
buddhistiska livsvägen och i meditation.

Urval och urvalskriterier
Valet av undersökningsdeltagare gjordes genom ett strategiskt urval som syftade till att
hitta personer med rika erfarenheter av självtranscendens, självtranscendensutveckling
eller gerotranscendensutveckling. Kriterier som hög ålder, lång erfarenhet av en
regelbunden självtranscendensaktiverande aktivitet (t.ex. meditation eller mindfulness),
ett yrkesliv med inslag av självtranscenderande aktivitet, antogs passande för studiens
syfte. Även attribut som en personlig utstrålning eller ett rykte om att ha ett lugn, en
känslighet, en medvetenhet eller en integritet som var utöver det vanliga, sågs som
fördelaktigt. Genom ett strategiskt urval valdes således sex personer som författaren
ansåg uppfylla ovanstående urvalskriterier.

Etiska överväganden
Etiska överväganden gjordes enligt vetenskapsrådets etiska principer
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, nyttjandekravet samt även
de etiska rekommendationer som där framförs (Vetenskapsrådet, 1990).
Möjliga undersökningsdeltagare kontaktades med ett introducerande e-mail som
informerade dem om syftet med studien. I brevet fanns även information om hur
datainsamlingen skulle gå till, om konfidentialitet gällande medverkan och insamlat
material, om att materialet endast kommer användas i uppsatssyfte, om frivillighet och
rätten att närsomhelst avbryta sitt samt om möjligheten att få ta del av den slutgiltiga
rapporten som studien resulterat i. Innan deltagandet fick undersökningsdeltagarna ge
sitt samtycke till deltagande i studien genom att signera ett dokument innehållande
ovanstående information (se appendix 1). För insamlat material som kunde tänkas vara
särskilt känsligt för deltagaren blev denne rådfrågad innan materialet publicerades i en
skriftlig rapport.

Datainsamling
De utvalda personerna kontaktades via ett introducerande e-mail som förklarade syftet
med studien samt ställde frågan om de själva hade erfarenheter av självtranscendenta
medvetandetillstånd eller av en utveckling mot ett mer självtranscendent perspektiv
såsom det beskrivs i teorin om gerotranscendens. Om svar uteblev kontaktades de per
telefon och tillfrågades huruvida de var intresserade eller inte. Alla personer som
kontaktades gick även med på att delta i studien.


17

Tillvägagångssätt
Datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade intervjuer med hjälp av en
förberedd intervjuguide (se appendix 2). Intervjuerna var dock relativt öppna och det
var till stor del upp till respondenten vilka aspekter av ämnet självtranscendens som
berördes. Frågorna användes dock som en struktur för att täcka av en mängd olika
områden och definitioner av självtranscendens. Dessa frågor kretsade kring personens
upplevelser av självtranscendens, självtranscendensutveckling, perspektivförändringar
samt psykologiska förändringar i samband med självtranscendens.

För att möjligöra att flera olika aspekter av självtranscendensfenomenet kunde urskiljas
och behandlas i samtalen, undersöktes inledningsvis hur respondenten förstod och vad
hen menade med begreppet självtranscendens. Efter detta informerades respondenten
även om andra sätt att förstå begreppet självtranscendens. För denna studies syfte
användes tre olika aspekter av självtranscendens. För det första självtranscendens som
ett tillfälligt medvetandetillstånd (Maslow, 1971), för det andra självtranscendens som
ett mätbart karaktärsdrag (Cloninger, Svrakic, & Przybeck, 1993) och för det tredje
självtranscendens som en utvecklingsmöjlighet i ett livsloppsperspektiv (Reed, 1991b;
Tornstam, 1996; Wade, 1996). Detta förfarande minskade även risken för missförstånd i
det att intervjuare och respondent menade olika saker i användandet av begreppet
självtranscendens. Tanken var även att få ledtrådar till hur olika aspekter av
självtranscendensfenomenet kunde relateras till varandra, exempelvis hur tillfälliga
upplevelser av självtranscendens är relaterade till utvecklingen av en mer
självtranscendent personlighet under livscykeln.

Platsen för intervjun bestämdes i samråd med respondenten och skedde antingen i deras
hem eller på deras arbetsplats, i en lokal där de kände sig bekväma och där
ljudupptagningen kunde ske utan störande omgivningsljud. Ljudupptagning av samtalet
inleddes först efter respondenten gett sitt skriftliga samtycke till att delta i studien.
Intervjuerna utfördes av studiens författare och pågick i 60-120 minuter.

Analys
För att besvara studiens frågeställningar valdes kvalitativa intervjuer och det insamlade
materialet analyserades utifrån tematisk analysmetod. Tematisk analys är en metod som
tillämpas för att identifiera mönster eller teman i insamlad data (Braun & Clarke, 2006).
En tematisk analys kan antingen vara deduktiv eller induktiv beroende av hur forskaren
väljer att lägga upp studien. Vid en deduktiv ansats utgår forskaren först från en teori
eller en hypotes som testas genom observationer och insamling av data. I den induktiva
ansatsen utgår forskaren istället först från observationer och insamlad data som blir
grunden för identifiering av teman och formulering av teorier (Hayes, 2000). I
föreliggande studie användes framförallt en induktiv ansats med vissa inslag av
deduktion. Studieförfattaren använde sig i viss mån av en förförståelse av fenomenet
som skulle studeras, utifrån den egna erfarenheten av självtranscendens samt de teorier
som redovisas under rubriken ”teoretisk bakgrund”. Trots detta har den huvudsakliga
ansatsen varit induktiv då författaren valt att formulera öppna intervjufrågor i syfte att
fånga deltagarnas upplevelser av fenomenet samt analyserat data utifrån induktiv
analysprincip där teman genereras ur det empiriska materialet.





18

Databearbetning
Intervjuerna transkriberades i sin helhet och de transkriberade intervjuerna bearbetades
med hjälp av datorprogrammet Open Code (4.02). Open Code är ett databaserat verktyg
som underlättar textbearbetning, särskilt i fasen när materialet kodas och vid skapandet
av relevanta teman. Den kvalitativa analysen utfördes i enlighet med de steg som
beskrivits av Braun & Clarke (2006).

Till och börja med transkriberades intervjuerna och varje intervju genomlästes en gång i
sin helhet i syfte att bekanta sig med intervjudata och få ett helhetsintryck av
respondenternas berättelser. Som nästa steg genomarbetades varje intervjutext
systematiskt i syfte att generera initiala koder. Med koder menas den mest
grundläggande segmentet av rådata som i anslutning till fenomenet (självtranscendens)
kan fastställas på ett meningsfullt sätt. Intressanta textavsnitt som möjligtvis kunde
utgöra en bas för återkommande teman, kodades d.v.s. identifierades, markerades och
namngavs i programmet Open Code. Kodningen av all intervjudata genererade en lista
med 74 olika koder. Därefter fokuserades analysen på att skapa mer övergripande teman
av koderna vilka då sorterades och kombinerades på sätt som möjliggjorde
beskrivningar av olika teman som framkom i respondenternas berättelser. Detta gav
upphov till 32 potentiella teman. De teman som tillsammans kunde användas för att
beskriva en viss aspekt av självtranscendens grupperades och bildade underteman under
ett nybildat huvudtema. I nästa steg av analysen genomgick författaren alla teman med
all tillhörande intervjutext i syfte att undersöka temats relevans för det som studien
ämnade undersöka. Analysen fokuserades även på att undersöka om data hängde
samman på ett meningsfullt sätt under varje tema samtidigt som det fanns klara och
distinkta skillnader mellan varje tema. Hela intervjumaterialet lästes igenom ytterligare
en gång för att se om det fanns ytterligare data som var relevant för några av de teman
som hade skapats. För att ytterligare stärka analysens och resultatets tillförlitlighet
gjordes parallellt en analys av studieförfattarens handledare. De båda analyserna
jämfördes och samstämmighet samt skillnader i bildandet av teman diskuterades. De
teman som framstod som mest relevanta och informativa utifrån studiens syfte fick gå
vidare i analysen. Dessa laborerades med tills det framkom ett sätt att ställa upp dem på
som kunde ge information om och fördjupa förståelsen av det som studien ämnade
undersöka. Efter det genomgicks varje tema på nytt för att definiera själva essensen av
vad varje tema handlade om samt namnge det på ett direkt och träffande sätt och ge det
en passande plats i berättelsen som helhet.

Intervjun och den efterföljande dataanalysen genomfördes med en strävan att sätta sin
egen förförståelse åt sidan och försöka fånga upplevelser och erfarenheter såsom de
uppenbarar sig hos försökspersonerna. Då ämnet för undersökningen var
självtranscendens, vilket just verkade innebära ett sorts perspektivmässigt
paradigmskifte (Kuhn, 2000), föreföll det viktigt att kunna sätta sina egna kunskaper,
antaganden, trosföreställningar och teorier ”inom parantes”. Detta för att eventuell data
som kan beskriva en paradigmatiskt annorlunda utgångspunkt och upplevelse inte skulle
omtolkas för att passa in i studieförfattarens rådande perspektiv. Strävan att inte alltför
mycket färga intervjumaterialet manifesterades genom öppna intervjufrågor som
respondenten själv fick utveckla vidare samt genom en systematisk induktiv analys där
teman genererades ur empirin. Som epistemologisk utgångspunkt valdes således ett
essentialistiskt och realistiskt perspektiv vilket innebar att det som intervjupersonerna

19

rapporterade om betraktades som data direkt länkad till deras faktiska upplevelser och
meningsskapande (Braun & Clarke, 2006).


Resultat

Ur analysen av intervjudata genererades fyra huvudteman: Utvecklingen av
självtranscendens;

Förändringar i perceptionen av den inre och yttre världen;
Jagupplevelse, identitet och självbild samt Hälsosam och patologisk självtranscendens.
Följande ges en presentation av varje huvudtema med tillhörande underteman.



Utvecklingen av självtranscendens
Det första huvudtemat som genererades ur intervjudata handlade om hur
självtranscendens manifesterade sig och utvecklades hos respondenterna. Förmågan till
självtranscendens visade sig vara något som enligt flera respondenter alltid funnits hos
dem, fast i mindre utvecklad grad och som sedan växte fram till en mer betydelsefull
aspekt av personligheten eller upplevelsekapaciteten. I respondenternas berättelser
framkom att denna framväxt påverkades och formades av uppväxtmiljön, av
möjligheten till daglig självtranscenderande aktivitet och av andras influens, men också
var beroende av inre faktorer som den egna viljan, motivationen och drivkraften. De
underteman som identifierades under detta huvudtema var följande:
självtranscendensförmåga som personlighetsdrag, uppväxtmiljön, andras influens, den
dagliga aktiviteten samt motivation och drivkrafter.

Självtranscendensförmåga som personlighetsdrag.
Majoriteten av deltagarna berättade att de ända sedan barndomen och under hela livet
haft en förmåga eller en fallenhet för att lätt komma in medvetandetillstånd som kan
karakteriseras som självtranscendenta. Dessa tillstånd beskrevs i termer av förhöjd
närvaro, stark tillit, förhöjd uppmärksamhet, meditativ koncentration, att bli fångad av
natur-, musik- eller läsupplevelser samt tillstånd av fritt associerande och fantiserande.

Jag har väl alltid ansett det vara ett personlighetsdrag eller en fallenhet för mig att
kunna lätta från just den här stunden och koppla upp mig till någonting lite större.
Du har nog rätt i det där att man (som äldre) ger sig mera tid att uppleva det
(stunder av självtranscendens), men jag tycker nog att jag gjorde det även som
ung. Det kan vara ett musikstycke, en bit man läser, det kan vara en händelse.

Uppväxtmiljön.
Hur man som barn påverkades av att växa upp i mer eller mindre
självtranscendensstimulerande miljöer var en annan aspekt som berördes av
respondenterna. Flera av dem beskrev hur de som barn påverkades av att växa upp i en
mer eller mindre självtranscendensstimulerande miljö, som i sin tur ansågs vara
avgörande för om ens medfödda förmåga till självtranscendens ”fick tas fram” och
komma till användning eller inte.

Jag växte upp hos mina farföräldrar. Jag var ju bara en bebis när de tog hand om
mig och de var rätt gamla, bortåt 70 år. Den värld jag kom in i som litet barn var
deras värld som bestod av stillhet, eftertanke, promenader, litteratur, så jag blev

20

indragen i åldringens värld. Det gjorde då att jag var väldigt ensam så då skapade
jag en egen värld utifrån dessa stämningsfulla stunder som de hade hemma. Det
gjorde nog att jag kanske utvecklade en förmåga till att skapa fantasier då det var
på det sättet så mycket. Så jag vet inte om det la grunden till att jag sen blev
väldigt mottaglig för den här typen av tillstånd, men jag ger den bakgrunden för
när man fantiserar väldigt mycket och upplever den världen så är det ju
transtillstånd i sig själv, som jag upplever det.

Samma respondent jämförde detta med skolan som en miljö där förmågan till
självtranscendens inte fick samma utrymme att ta plats som en användbar aspekt av det
psykiska fungerandet. I denna miljö prioriterades istället prestationer gällande
intellektuellt arbete, vilket resulterade i att mer självtranscendenta personlighetsdrag
hämmades. Han berörde även de konfliktartade svårigheter som kunde uppstå i miljöer
där enbart en sida av personligheten framhävdes som användbar och en annan inte togs
med i beaktning.

Och det var ju väldigt skilt ifrån skolan där betoningen låg på uppmärksamhet,
vakenhet och närvaro i logiken. Det var som två olika världar, fantasins värld – ett
transtillstånd av något slag, och den mera medvetna naturvetenskapliga höger
hjärnhalva stuket. Så för mig var det där en konflikt, jag hade svårt att riktigt
pendla mellan de här två.

En annan respondent beskrev upplevelser under uppväxten av att kunna uppfinna eller
upptäcka något som ingav en sorts transcendental trygghet och som inte byggde på yttre
företeelser. Vid 6 års ålder märkte han att han i svåra situationer kunde be till ”någon
som vill att vi ska ha det bra som bodde bakom luckan i taket”. Upplevelsen av att det
fanns någon som var nära men ändå bortom en själv kunde då inge en känsla av
trygghet och av att bli hjälpt. Möjligtvis utgör detta ett exempel på hur en medfödd
förmåga till självtranscendens kom till användning, förstärktes och därmed kunde
fortsätta utvecklas under uppväxtåren.

Och det var någon sorts religion i all sin enkelhet, ”om inte jag klarar det, så finns
det någon som klarar det”. Det gav oss en sådan enorm trygghet. Vi behövde inte
känna oss ensamma och utlämnade, fastän vår mor inte förstod våra problem. Det
fanns en trygghet som inte byggde på familjens närvaro utan som byggde på en
annan närvaro, eller på vår egen närvaro.



Andras influens.
Majoriteten av respondenterna tog upp influensen som andra viktiga personer hade haft
för utvecklingen av ett mer självtranscendent perspektiv. Det kunde handla om personer
med stor livserfarenhet inom något område eller personer som upplevdes vara väldigt
närvarande i mötet med andra. Exempel på dessa mogna personer var skollärare,
läromästare, gurus, mentorer och terapeuter.

Jag har under livet träffat kanske tjugo människor som jag minns som väldigt
mogna människor. Det har känts tryggt att sitta tillsammans med dem, de har

21

kanske inte sagt mycket, inte gjort mycket men de har funnits, och det de har gjort
har haft fullständig relevans för den situation man har befunnit sig i.

En respondent hade under livet mött många olika lärare, läromästare och gurus från
österländska andliga rörelser, såsom taoism och buddhism. Han beskrev utifrån sin
erfarenhet hur dessa personer influerat honom. Personer med självtranscendenta
perspektiv och värderingar tenderade att fungera efter mer harmoniska och fredliga
principer än gemene man och måna om naturen och livet, menade respondenten. Denna
integritet och principfasthet verkade kunna ha en ordlös påverkan på personer i sin
omgivning.

Därmed är deras livsföring ofta bättre, så de sköter sig bättre, och detta sprids ju
runtomkring. De är fyrar för omgivningen som kan snappa upp det ljuset. Det är
därför människor många gånger söker sig till läromästare och sånt där, inte kanske
för kunskapen i orden utan för närvaron hos en person som lever efter vissa
principer som gör dem hälsosamma och fredliga, för det här överförs bortom
orden.

En annan respondent lyfte istället fram erfarenheter av negativ påverkan och influens av
en guru, erfarenheter som kommit utav en längre tids medlemskap i en andlig rörelse.
Gurun i detta fall beskrevs som en person som visserligen utstrålade en stark närvaro
och en långt gången självtranscendensutveckling, men som samtidigt uppvisade
narcissistiska och psykopatiska drag. Enligt denna respondent blev guruns version och
definitioner av självtranscendens idealet för alla i gruppen. Denna yttre influens blev då
ett hinder för den egna förståelsen av det självtranscendenta medvetandetillståndet.

Vi pratade om integritet, autentiskt tillstånd och så där i sekten, men det var
absolut noll chans (att uppnå det) eftersom den enda som definierade allt det där
det var ju gurun. Han var den som definierade vad avslappnad är, vad det är att
vara impulsiv och intuitiv, äkta, harmonisk etcetera. Alla var ju utsatta för hans
dom, till exempel att ”du skrattade fel där”. Det var inte lätt att vara orädd (vilket
var idealet i gruppen) då man många gånger råkade ut för godtyckliga
utkastningar.

Självtranscendensutveckling som sådan verkade således inte vara en garanti för
mognad, visdom och en fredlig harmonisk personlighet. Personer med en mer
självtranscendent karaktär hade enligt respondenterna ovan en stark förmåga att kunna
influera och påverka andra med sin utstrålning eller sin närvaro vilket kunde få både
positiva och negativa konsekvenser för ”mottagaren”, beroende av ”sändarens”
mognadsnivå, personlighet och intentioner.

Den dagliga aktiviteten.
Nästan alla respondenter vittnade om att någon sorts självtranscenderande aktivitet på
daglig basis vara en viktig bidragande faktor till utvecklingen av självtranscendens hos
dem. Exempelvis att dagligen gå in i en ”bubbla av meditativ koncentration och
uppmärksamhet” tillsammans med de människor man arbetade med. Att arbeta med
skapande verksamhet i sin yrkesutövning där man ”lyfts i perspektivet” eller kommer i
”flow”. Att arbeta som kursledare i personlig utveckling eller som meditationslärare och

22

använda sin förmåga att komma in i självtranscendenstillstånd för att bättre kunna bidra
till människors utveckling, var andra exempel på regelbundna aktiviteter som lett till
självtranscendens hos respondenterna.

Att på sin fritid regelbundet ägna sig åt olika aktiviteter som meditation, bågskytte,
pistolskytte och att köra motorcykel, uppgavs också som dagliga källor till
självtranscendenta tillstånd associerade med psykologiska aspekter som koncentration,
meningsfullhet och rikedom.

Man kan säga att det framförallt är meditation, den sortens analytiskt terapiarbete
jag har och meditationsgrupper jag håller på lite olika nivåer (som inneburit
regelbundet återkommande självtranscendenstillstånd).

En av respondenterna berättade den vardagliga samvaron med ett barn ofta bidrog till att
han kom in i ett tillstånd av självtranscendens. Tillsammans med barnet blev allt annat
oviktigt och barnet fångade respondentens hela uppmärksamhet. Upplevelsen innebar
således en förändring i respondentens perception av barnet och av tillvaron.

Idag tycker jag ofta att det händer tillsammans med små barn att allt annat blir
ovidkommande, det är barnet och jag liksom. Ja då upplever jag det som
motsvarar det du beskriver (om gerotranscendens) ganska väl. Jag upplever att jag
varken älskar barnet eller avskyr det utan jag bara är med det på något sätt va.
Med sina egna barn har man ofta en känsla av att man älskar dem, men den
känslan går inte omkring till andras barn, men jag kan bli fascinerad av, och
fångad av barnet som sådant. Och barnet hjälper mig att lyfta lite grann från min
egen plattform, om man ska kalla det sänka sig ner eller höja sig upp, det spelar
ingen roll.

För en annan respondent genomsyrade självtranscendenstemat både den dagliga
arbetsaktiviteten och den övergripande verksamheten som egenföretagare. Förmågan till
självtranscendens upplevdes som en viktig del i utförandet av arbetsuppgiften.

Hela mitt värv, min verksamhet, det jag gör, handlar om att vara här, i det här
tillståndet, och det är det som gör mig speciell och intressant för grupper som jag
har att göra med, att jag så lätt hamnar här och kan leverera material från den
platsen.

Motivation och drivkrafter.
I detta undertema sammanställdes respondenternas beskrivningar av motivationen och
drivkrafterna som låg bakom deras självtranscendensutveckling. Precis som i
ovanstående citat framkom ofta en villighet att aktivt röra sig mot upplevelser och mot
användning av sin förmåga till självtranscendens. Utifrån respondenternas utsagor gick
det att urskilja många olika motiverande faktorer eller drivkrafter till att befinna sig i
självtranscendenta tillstånd och utvecklas mot mer självtranscendenta perspektiv. Några
tog upp existentiella drivkrafter mot självtranscendens som att söka djupare insikt i sig
själv, att uppleva sig som en del av någonting större, att söka Självet med stort S, att
utvecklas mot ”sin yttersta kant”, att uppleva en sorts transcendent tillit i att saker är
som de är och händer som det ska. Nyfikenhet över sig själv och över världen, framkom

23

också som en viktig drivkraft för att intressera sig för och ägna sig åt
självtranscendensutveckling.

Vissa tog upp att förnöjsamma och psykologiskt positiva medvetandetillstånd var
motiverande för dem, som att uppnå ett lugn, stillhet, tomhet i sinnet, harmoni och vila.
På liknade sätt var minskandet av negativa psykologiska tillstånd något som motiverade
till självtranscendens. Respondenterna tog upp faktorer som minskad oro, rädsla och
neurotiscism samt generellt en mindre frekvens av och mer distans till negativa tankar,
känslor och beteendemönster som grundlagts i vår barndom eller genom vår
evolutionära historia. Även att kunna uppnå en större valmöjlighet i relation till dessa
sågs som motiverande.

Flera respondenter uppgav att de även i sitt arbete ofta kände sig motiverade att gå in i
självtranscendenta tillstånd för att öka sin möjlighet att fungera och göra en bra
arbetsinsats. Det kunde innebära en högre koncentration, större medvetenhet om andras
signaler, en förmåga att leverera lösningar och intellektuellt material i viss situation
samt en förhöjd kreativitet i sitt skapande.

Man kan säga så här att det som kännetecknar mig huvudsakligen i det här
(självtranscendenta) tillståndet är om jag till exempel är i ett terapisammanhang
eller undervisningssammanhang där jag agerar så medför det att jag samtidigt som
jag är mycket medveten om vad som händer i rummet, så har jag tillgång till en
blixtsnabb logik bortom logiken, bättre timing i interventioner, mer intuition, plus
att jag på något sätt känner att jag utan att behöva tänka ändå har information och
svar som är korrekta och som går hem (hos mottagaren), ungefär som om jag vore
uppkopplad till en encyklopedi av kunskap.

Ett genomgående mönster i respondenternas utsagor var att framförallt viljan att
uppleva djupare mening, sammanhang, skönhet och rikedom, var en viktig drivkraft att
befinna sig i och röra sig mot självtranscendens. Känslan av förhöjd mening gällde både
för stora skeenden som för små detaljer, och var ofta kopplat till det egna självet eller
varandet. Det framkom en benägenhet att röra sig mot dessa upplevelser i en vetskap
om att dessa utgjorde något betydelsefullt och sant för en själv och för andra. Detta
kunde leda till att respondenterna sökte sig till just arbeten, aktiviteter, relationer och
rörelser där dessa meningsfulla upplevelser hade en naturlig plats och kunde utvecklas.

I ett vardagligt medvetandetillstånd där jag är tvingad eller vill vara väldigt
rationell och logisk av någon anledning, upplever jag att jag har en viss
begränsning. När jag glider in i det här (självtranscendenstillståndet i mitt arbete
som lärare), då känner jag att jag är en förmedlare av någonting, att jag liksom är
en kanal. Då är det ungefär som att de personerna som jag har att göra med i den
stunden, vi är ihopkopplade och deras nuvarande så att säga roll, personlighet,
identitet suddas ut och istället så blir de en del av mig och alltet. Det de säger till
mig är av yttersta betydelse och det jag säger till dem har också stor betydelse.
Det blir en slags resonans på en plats där informationen kan överföras mellan oss,
ungefär som två eller flera bifloder som sammansmälter i ett, det är den känslan
jag har, och då har inte jag så stor betydelse som individ utan det är flödet i det

24

här som är kraften. Känslan är att det är betydelsefullt och meningsfullt, absolut,
det är det.

En drivkraft mot självtranscendens kunde således vara en längtan efter större
meningsfullhet, t.ex. genom upplevelsen av helhet, förening och kontakt med tillvaron
och andra, samt att i detta tillstånd kunna förmedla något betydelsefullt. Här beskrevs
även en rörelse ifrån mentala tillstånd och yttre omständigheter där upplevelsen ansågs
präglas av begränsning och ensidig rationalitet.

På liknade sätt fanns det hos flera respondenter även ett avståndstagande och
problematiserande av många drivkrafter, värderingar och företeelser som vanligtvis
förekommer i vårt samhälle, men inte upplevdes innehålla samma meningsfullhet och
rikedom i perspektivet utan istället ledde till en förminskning av människan.

Och det i vårt samhälle som hindrar det du kallar självtranscendens, det är att vi
ska alltid få någonting, vi ska alltid ha omedelbar behovstillfredsställelse. Och
detta ligger i vägen för den verkliga tillfredsställelsen tycker jag. Ger man sig det
här att gå in i sig själv och glädjas åt det man har och se allt det är, då kan man ju
nästan tillfredställa sig själv bara genom den tanken. Och då minskar också
behoven, så då blir det ännu lättare att tillfredställa sig själv.

När man som människa förlorar sig själv och är reducerad till att vara en
”nobody” som konsumerar och betalar skatt och bara upplever lyckan genom den
välfärd man kan skapa ur materiella ting, det är så fjuttigt, det räcker inte. För vi
har ju en enorm mental kapacitet som ska stimuleras med värden, med tankar,
med upplevelser och när den inte får stimulans, då reduceras vi.

Respondenterna som citerades ovan beskrev således en generell drivkraft hos dem röra
sig mot större och mer på djupet tillfredställande meningssammanhang och samtidigt
undvika att fastna i livsomständigheter där deras kapacitet begränsades. Utvecklingen
av mer självtranscendenta perspektiv betydde även att respondenternas perception
förändrades, vilket behandlas vidare i nästa huvudtema.

Förändringar i perceptionen av den inre och yttre världen
Det som framkom ur respondenternas berättelser var hur sättet de uppfattade inre och
yttre fenomen förändrats i samband med utvecklingen av självtranscendens under livet.
Förmågan att varsebli den inre och den yttre världen var enligt dem inte en konstant och
stillastående funktion utan kunde expandera och ändra karaktär i och med utvecklingen
av självtranscendens. Förändringarna i perception innebar bland annat ökade
möjligheter till finkänslighet och subtilitet i sin perception samt möjligheten att kunna
uppleva en tomhet eller stillhet som en bakgrund till det som uppfattas. De rapporterade
även samstämmigt om ökade möjligheter att kunna observera inre fenomen med större
distans och objektivitet vilket gav upphov till ökade valmöjligheter. De underteman som
identifierades under detta huvudtema var förhöjd känslighet och förmåga att se bakom
strukturen, dramatiska förändringar i perceptionen samt undertemat objektivitet och
distans till inre fenomen.



25

Förhöjd känslighet och förmåga att se bakom strukturen.
En typ av perceptiva förändringar som många respondenter tog upp i samband med
framväxten av självtranscendens var en förhöjd känslighet för vad som pågår i en själv
och i omgivningen. Denna känslighet kunde också beskrivas som ”en förmåga att se
bakom”, att kunna se igenom yttre strukturer såsom en persons yttre fasad eller verbala
uttryck och istället uppfatta ett dennes verkliga behov och intentioner. Majoriteten av
respondenterna uttryckte att de på så vis var väldigt känsliga för andra personers inre
tillstånd i allmänhet och ofta kunde förnimma eller bli varse om vad som pågick hos den
andra, bakom själva beteendet och det som uttrycks. Denna känslighet uppfattades som
ett medfött personlighetsdrag men även att den hade växt fram under livsloppet.

Ja det är mycket lättare att förstå människors intentioner, vad som ligger bakom
handlingarna, nu än vad det var innan (utvecklingen av mera självtranscendenta
perspektiv).

Det framkom även berättelser om hur denna känslighet användes i arbetssituationer. För
en respondent blev det ett verktyg att använda sig av för att kunna läsa av barnen i
förskolan samt kunna se och bemöta deras autentiska behov som låg bakom det yttre
agerandet. Denna uppmärksamhet, lyhördhet, närvaro och ”förmåga att se bakom” blev
en del av den pågående relationen till barnen och beskrevs som utvecklande för alla
parter.

Ett annat perspektiv som uttrycktes var att känsligheten både kunde vara fördelaktigt i
arbetet samt även komplicera relationerna på arbetsplatsen då denne respondent
upplevde sig bli varse om för mycket i samspelen med andra.

Mmm, alldeles för mycket (kan jag känna vad som händer i rummet och i
relationer etc). Jag har ju inte en sån där uttalad högkänslighetspersonlighet, men
jag har ganska mycket av det, och det ställer till lite bekymmer för jag ser för
mycket. Och ibland blir folk ganska störda av vad jag har noterat.

Det kan vara lite jobbigt också i vissa sammanhang där man känner att någonting
är fel, ”de där två trivs inte riktigt ihop”, det är ju väldigt jobbigt på arbetsplatser.
Men det är också bra då jag kan se att ”de där två jobbar inte bra ihop, vad är det
som händer?” och då kan jag ju ta itu med det.

När det gäller sambandet mellan utvecklingen av självtranscendens och en förhöjd
känslighet uppgav en respondent att hans livsföring enligt den buddhistiska vägen
medfört en ökande förmåga att förnimma och differentiera sensationer, både vad gäller
seende, hörsel, lukt, smak och beröring. Det krävdes mindre stimuli nu än tidigare i
livet, för att aktivera dessa sinnen.

Utifrån sin erfarenhet av arbete med människors personliga utveckling beskrev en
respondent att utvecklingen mot en mer transcendent personlighet i allmänhet brukade
innebära en ökad känslighet, både vad gäller att uppfatta ens egna inre signaler och
genuina behov samt även vad som sker i relationer ”bakom kulisserna”. Enligt honom
medförde detta en starkare intensitet i själva upplevelsen av både smärta och obehag,
samt i behagliga tillstånd som glädje och meningsfullhet, vilket ledde till en större

26

förmåga att navigera i olika situationer och göra livsbejakande val. Den intensifierade
känsloupplevelsen förtydligade vad som leder till välgörande respektive destruktiva
konsekvenser i livsföringen. I jämförelse med någon med en mer avtrubbad känslighet
medförde självtranscendenspersonligheten större möjligheter att urskilja vad som är
gynnsamt och meningsfullt respektive vad som är destruktivt, t.ex. vad gäller mat,
relationer, arbete och andra vägval i livet.

Det är mycket smärtsamt, när man ser människor som går mot sin egen undergång
eller gräver sin grav med tänderna eller missköter sina barn eller smutsar ner och
förgiftar. Det är väldigt smärtsamt, man får en stark, intensiv upplevelse av det.
Det är därför många jag känner, eftersom de inte kan påverka det, så väljer de att
ta avstånd i perioder för att få lugn och ro.

Flera deltagare hade liknande erfarenheter av svårigheter som förorsakades av sin ökade
känslighet men hade utvecklat strategier för att hantera problemet. Några sådana
strategier som togs upp var att aktivt välja omständigheter i livet som utgår efter vad
man verkligen känner är meningsfullt. Även att söka sig till sammanhang, personer och
platser där man kan finna ro och därmed undvikit det mera ytliga livet i ”surret”.

Jag kan tänka mig att vissa människor (med mer självtranscendent personlighet)
har förmågan att skydda sig så att känsligheten inte omkullkastar dem. Är man
väldigt transcendental och lever i ett modernt samhälle, då lär man ju nog försöka
ha någon form utav förmåga att avskärma sig från det värsta surret. Man kanske
inte tittar så mycket på nyheter, inte läser tidningar eller undviker att umgås med
människor som är destruktiva.

Självtranscendensutveckling beskrevs även medföra möjligheten att bli varse ett större
lugn, en frid eller en stillhet som utgjorde en sorts bakgrund till den inre och yttre
aktiviteten i livet. När denna bakgrund ingick i det perceptiva fältet kom aktiviteten och
”surret” att upplevas som en intensiv och tydlig kontrast till stillheten.

Man kan väldigt tydligt se skillnaden (mellan ”surret” och lugnet). Den som bara
lever i surret hela tiden, vet ju inget annat och har ju ingen annan referens, men
den som mer har kan vi säga ”huvudet i himlen” (mer tillgång till
självtranscendens), vet ju hur stillsamt det kan vara.

Dramatiska förändringar i perceptionen.
Respondenterna rapporterade flertalet upplevelser av självtranscendens som medförde
plötsliga och dramatiska förändringar vad gäller perceptionen. Framförallt omnämndes
upplevelser av att jaget och även omgivningsföreteelser helt och hållet försvinner.

Men vad jag upplevde på ett retreat var ett djupt tillstånd av meditation som jag
kom in i då jag upplevde en smäll där jag kastades ut ur allt som jag kallade mitt
jag på ett katapultartat sätt och bara försvann och allting försvann under en period.
Om jag skulle prata om det i fysiologiska och vetenskapliga termer som vi kan
förstå så var det som att befinna sig i ett vakuumutrymme. Det fanns liksom en
känsla ungefär som att vara i en klinisk ren innemiljö men den var oändlig på

27

något sätt. Det kändes inte som att vara ute där det blåser, där det är kallt eller
varmt, där det finns en kropp, det var bara så…

Det var en spontan upplevelse. Det som hände var att den där tunga, tunga,
universitetsbyggnaden försvann rakt framför ögonen på mig och istället var där
klart ljus.

Dessa upplevelser innebar oftast tillfälliga perceptuella förändringar som efter en
kortare tid återgick till en konventionell rumslig och jagbaserad upplevelse. En
respondent berättade även om mera ihållande förändringar i hans benägenhet att
reflexmässigt behöva förutsäga och skydda sig mot vad som skulle hända härnäst.
Perceptionen var i detta tillstånd som fastlåst på de pågående skeendena i nuet medan
tankar inriktade på jaget och på framtiden inte fick plats i denna intensivt nubaserade
perception.

Den explosiva transcendensen, den gjorde att jag, och det har jag känt på fler
retreater, jag tappar oro och föraningar om saker och ting, då jag tänker att jag
projicerar eller anticiperar det som ska hända. Det som jag då råkade ut för var att
vi var uppe i bergen och jag ramlade, jag föll, det var kolmörkt och jag vet redan
då tror jag att det var noll anticipation på smärta eller oro för att jag skulle skada
mig när jag slog i marken. Det var liksom ”det var det livet”, nuet som upplysta
mästare kan prata om, det fanns bara nu. Så jag hade inte den här tanken ”oj,
kroppen är i fritt fall och snart kommer det smälla någonstans”. Och sen fortsatte
detta tillstånd länge. Jag hörde annorlunda, såg annorlunda.

Objektivitet och distans till inre fenomen.
Majoriteten av respondenterna berättade om att de i samband med
självtranscendensupplevelser samt självtranscendensutveckling hade märkt av ökade
möjligheter att förhålla sig med en sorts medveten distans till inre fenomen såsom
tankar, känslor och invanda beteendemönster. Detta innebar en större känslighet att
uppfatta och vara medveten om inre skeenden samtidigt som de kunde observera dessa
från en viss distans och en friare position i sig själv. De beskrev hur de kunde kliva ur
sitt inre eller yttre sammanhang till ett djupare seende där perceptionen fungerade med
en större objektivitet och distans till det som observerades. Samtidigt uppstod enligt
respondenterna ofta en kontakt med positiva upplevelser vilka benämndes som
livslycka, frihetsupplevelse, valmöjlighet, stillhet och vila. Med detta följde större
möjligheter att kontrollera sitt känslomässiga tillstånd och göra mer medvetna val
istället för att dras med i känslomässiga reaktioner. I och med utvecklingen av mer
självtranscendenta perspektiv blev denna möjlighet också till en mer varaktig funktion i
ens vardagliga psykologiska fungerande.

Från början (under ungdomen) så agerade jag utifrån mina starka känslor. Man
kan säga att mina starka känslor styrde mina tankar. Om jag var arg eller ledsen
eller någonting så kom det att påverka hur jag tänkte och agerade. Med åren (och
med ökade möjligheter till självtranscendens) så har det förändrats till att jag
stannar upp och förstår att ”nu har jag en stark illusion igång här”. Och jag kan
välja att inte agera i riktning av den här starka kraften, utan att agera efter andra
principer som är mera kärleksfulla eller solidariska eller schyssta. Ja, (jag har

28

separerat ut mig från emotionen och har distans till den) och jag kan kontrollera
den så att den inte tar över. Om man jämför nu mot när jag var ung så var jag
väldigt utåtagerande och väldigt emotionell.

Vissa respondenter beskrev självtranscendenta tillstånd då denna möjlighet till
objektivitet i perceptionen av sitt inre var särskilt påtaglig. En respondent berättade om
detta i samband med en meditationsretreat då han kom in i ett långvarigt
självtranscendent tillstånd.

I tre månader upplevde jag också en mycket transcenderande känsla, om jag ska
förstå transcendens inifrån mig, så var det att jag hade ungefär samma skitiga
tankeinnehåll, ungefär att ”nu kommer de blir arga för det” eller ”jag har inte gjort
det här”, men jag tittade på dem (tankarna) ungefär som de var ”spam-mail”. Att
det kom upp ett ”spam-mail” om att köpa något och man ser det men man går inte
igång på det. ”Shit, jag måste skaffa ett bättre filter” (mail-filter) ungefär, men det
berör inte.

För honom hade meditationsutövning varit en bidragande orsak till utvecklingen av
denna perceptiva möjlighet till något som han kan uppleva på mera vardaglig basis. Han
redogjorde även för hur det kunde gå till i det inre under denna utveckling. Det blev
lättare och lättare att urskilja det som hände inuti medan ett inre tomrum bredde ut sig
där inre fenomen stack ut mer än förut. Tankar och känslor blev mindre frekventa och
utspelade sig mer ”framme”, mer objektivt i upplevelsen. Inre fenomen hade mindre
benägenhet att fastna och påverka systemet på lång sikt och kunde rusa förbi utan en
jagmässig identifikation med dem.

Det blir mer tomt (som ett resultat av meditation) och när det är tomt så ser du när
det rör sig. Jag skrev en dikt om det häromdagen om de stressiga resenärerna, att
de syns mer då de är få. När det är många och man sitter på Södra station så är det
ju bara ett virrvarr liksom. Men är det bara en resenär så ser man när den rusar
förbi. Det är som när man mediterar, kommer det upp en tanke t.ex. i ditt huvud
att ”jag fattar inte, jag får inte med vad jag vill här i intervjun”, då kan du se det
om du mediterar. Om du inte mediterar så blir det lättare en känslomässig
anknytning till det. Om du mediterar så sticker denna tanke ut. Men om du inte
mediterar är denna tanke bara en del av allting och omöjlig att urskilja.

En respondent tog också upp hur självtranscendens ökat hans möjlighet att kontrollera
och styra vad han ville identifiera sig med och beskrev det som en teater där han mer
objektivt kan reflektera kring och välja vilka roller och perspektiv han ska anta.

För en annan respondent var möjligheten till ökad distans och medvetenhet som att ta
ett steg ur jaget som är identifierat med olika bekymmer till en djupare nivå i sig själv
där man inte uppfattar sig ha samma relation till dessa bekymmer. Istället domineras
upplevelsen av ett mera grundläggande varande eller liv vilket enligt honom beskrevs
vara berikande och en del av själva livslyckan.


29

Jag lyfts ur problem och når ett stadium av icke-problem. (Det innebär
möjligheten) att lämna sitt yttre bekymmersamma jag och gå in i det som ändå är
det inre av en, där man inte bär på bekymmer utan där man bär på ett liv.

En annan aspekt möjligheten att percipiera med distans från en djupare plats i sig själv
togs upp av en respondent som i valfri stund kunde kliva ur det yttre sammanhanget och
gå in i sig själv till upplevandet av ett vilotillstånd där omgivningens aktivitet och oljud
inte berörde. Denna vilomöjlighet var särskilt fördelaktig i arbetssammanhang och
gjorde att respondenten sällan blev uttröttad.

Jagupplevelse, identitet och självbild
I föregående undertema berättade flera respondenter om möjligheten att lyfta sig ur eller
transcendera jaget, tankarna och känslorna till en annan perceptionsnivå i sig själva som
ofta karaktäriserades av positiva upplevelser som livslycka, frihetsupplevelse,
valmöjlighet, stillhet och vila. Ytterligare berättelser om hur upplevelsen av jaget,
självbilden och identiteten förändrades vid självtranscendens genererade ett eget
huvudtema. Många respondenter beskrev en förminskning av jagupplevelsen vid
självtranscendens och istället en upplevelse av förening med allt och alla. Trots denna
förändring var det möjligt att ha en intakt jagfunktion som fungerade parallellt med den
självtranscendenta upplevelsen t.ex. vad gäller rationellt reflekterande och relaterande
till andra. Självtranscendens medförde även för en respondent att det psykologiska
arbetet med att uppehålla en viss självbild och en självmedvetenhet kring denna, avtog
vilket han fann personlighetsförändrande och befriande vad gäller oro och hämningar.
Identiteten och självbilden tenderade även att slipas ned genom livets gång av åldrande
och svåra livserfarenheter då medvetenhet om alltings förgänglighet kröp inpå. Detta
ledde enligt en respondent till en naturlig framväxt av självtranscendens genom livets
gång, om man kunde tillåta sig att acceptera och släppa taget om livets gång. Följande
underteman identifierades således under detta huvudtema: förändring av jagupplevelse,
intakt jagfunktion vid självtranscendens, självbild och självmedvetenhet samt identiteten
och alltings förgänglighet.

Förändring av jagupplevelse.
Flera respondenter berättade om förändringar i sin jagupplevelse när de befunnit sig i
självtranscendenta medvetandetillstånd där känslan av ens personliga jagupplevelse
förminskades samtidigt som andra människor upplevdes förenade eller
sammankopplade på djupet med en själv. En respondent beskrev ett tillstånd han ofta
kom in i när han undervisade då han transcenderade sin personliga jagupplevelse och
identitet samtidigt som han upplevde förändringar i perceptionen av andra och av
tillvaron.

När jag glider in i det här, då känner jag att jag är en förmedlare av någonting, att
jag liksom är en kanal. Och då är inte jag längre så viktig, med mina eventuella
tillkortakommanden och mänskliga brister. Det är ungefär som, om man skulle ge
en metaforisk bild av det, så är det ungefär som att de personerna som jag har att
göra med i den stunden, att vi är ihopkopplade och deras nuvarande så att säga
roll, personlighet, identitet suddas ut och istället så blir de en del av mig och av
alltet. Det de säger till mig är av yttersta betydelse och det jag säger till dem har
också stor betydelse. Det blir en slags resonans på en plats där informationen kan

30

överföras mellan oss, ungefär som två eller flera bifloder som sammansmälter i
ett, det är den känslan jag har, och då har inte jag så stor betydelse som individ
utan det är flödet i det här som är kraften.

Transcendensen eller upplösningen av ett mera jag-centrerat perspektiv ledde enligt
flera respondenter ofta till en spontan övergång till ett mera vi-centrerat perspektiv med
sammankoppling och samexistens med andra och med helheten som tema.

(Vid mer självtranscendensutveckling) blir det också att man har en
helhetsmedvetenhet om rummet, ”jaha hoppsan jaha, det finns visst inga egon, vi
är i samma båt allihop”. Och då blir det ju lite grann att ”jaa, de där andra, vad ska
man annars göra med hjälp av dem?”, ”ska jag sitta här bara och ha det bra?”, det
går ju inte om man är upplyst, då är det ”vi”.

Intakt jagfunktion vid självtranscendens
Trots en förminskning av den personliga jagupplevelsen och identiteten så framkom
ändå beskrivningar av att under självtranscendenstillståndet ändå ha en grundläggande
upplevelse av att vara sig själv, att vara trygg i sin identitet och veta vem man är.
Upplevelsen av förening med andra var på samma sätt inte heller en kollaps eller
sammansmältning av enskilda individers identitet utan medförde enligt respondenten
fortfarande möjligheten att skilja ut sig och relatera till andra som separata personer.
Men då framförallt ett relaterande riktat till de mer kärnfulla aspekterna av individen.

Jag är mig själv (i samband med självtranscendens), men jag är också… har ett
flöde genom mig. Men jag tappar inte bort rollerna, även om jag ser individerna
som ihopkopplade till mig och jag som ihopkopplad till dem, så förlorar de inte
sin identitet och jag förlorar inte den heller, men den upplöses något. Det är till
exempel inte så viktigt att Åke är doktor, utan Åke kanske är en kär person, en
underbar man, far, de sakerna är de viktiga. Det vill säga, vissa socialt vedertagna
masker faller av så att individen kommer fram.

En respondent berättade om hur han upplevde sig själv utifrån sin livserfarenhet av
självtranscendensutveckling. Självtranscendensperspektivet var inte något som totalt
dominerade hans självupplevelse utan han kunde uppleva självtranscendens parallellt
med en mer rationellt fungerande jagfunktion. Självtranscendensutvecklingen hade lett
till att han hade nära till att falla in i ett självtranscendent perspektiv i olika triggande
situationer som t.ex. i arbetet med terapi eller undervisning, via meditation eller
koncentrationssporter som pistol eller pilbågsskytte.

Idag så har jag väldigt lätt att hamna i det tillståndet, men jag är inte där hela tiden
utan jag upplever mig ibland att jag har de sidorna parallellt med en ganska så
rationell sida.

Självbild och självmedvetenhet.
En respondent beskrev sina tendenser att identifiera sig med vissa tankar, minnen och
känslor i uppehållandet av en viss självbild och hur det samtidigt låser en del av hans
medvetenhet inuti en bubbla av självmedvetenhet. Under upplevelsen av
självtranscendens påverkades dessa tendenser till självmedvetenhet och ”självbildande”,

31

vilket även kunde kopplas till en minskning av självtvivel, oro och neuroticism samt en
förhöjd självsäkerhet och spontanitet. Han beskrev självtranscendenta tillstånd som
uppkom i samband med meditationsretreater då han upplevde att självtvivel, oro och
neuroticism tenderade att minska eller helt försvinna samt att en spontan och
uttrycksfull självsäkerhet tog dessas plats. Denna personlighetsförändring kunde i
efterhand hålla i sig i månader, tills något större eller mindre stressmoment väckte
rädslorna till liv igen och tillståndet gled ifrån honom.

Vi hade ju många diskussionsgrupper (under meditationretreatet) och så satt jag
och pratade och var avslappnad, jag kände att jag inte behövde leta och hitta på
(vad jag ska säga) utan jag kunde lita på vad som kom upp och kunde välja fritt
utan att försöka hitta rätt för någon annans skull och så där. Och jag var så
förvånad över att jag kände mig stark och lät självsäker.

Denna ökade självsäkerhet verkade ha att göra med förändringar i hur mycket han
tyngdes eller hämmades av sin självbild eller sin självmedvetenhet. I
självtranscendenstillståndet var hans upplevelse att det egentligen inte fanns någon
fastgjuten självbild utan att det bara var några spridda inre fenomen han i stunden höll
upp som ett skydd eller en sorts ”bakdörr” där möjligheten finns att fly undan från att
delta med hela sig själv och med hela sin närvaro i livet. Att genom självtranscendens
uppnå viss distans till sin självbild och medvetenhet om dess förgänglighet och
föränderlighet blev psykologiskt befriande på många sätt för denna respondent.

Vad jag kände då (vid transcenderingstillfället) var att jag blev förvånad av att jag
inte hade den där back-upen, den där bakdörren, inte hade en självbild som gör att
jag kunde säga ”jag bara fake’ade, jag gav inte allt”. Jag gav allt, det blev bra,
förvånansvärt.

Identiteten och alltings förgänglighet.
En respondent förde på tal hur identiteten förändras genom att man under livets gång
blir mer och mer medveten om alltings förgänglighet. Även benägenheten att hålla fast
vid en viss identitet eller självbild minskade i och med denna ökade medvetenhet vilket
ledde till en mer öppen, accepterande och självtranscendent personlighet. Detta som ett
resultat av åldrandet i sig eller av livserfarenheter såsom svåra förluster som ger en
insikt i omöjligheten att hålla kvar det man är och har. Processen gick dock inte helt och
hållet av sig själv utan var även beroende av att man som person var villig att ta till sig
erfarenheterna på ett sätt som ledde till en inre tillåtelse att släppa taget om ”sina
fasthållanden och gripanden”. Det naturliga åldrandets svårigheter kunde således leda
till en allmängiltig väg för upptäckt och utveckling av nya mer självtranscendenta
dimensioner av ens personlighet.

Ofta identifierar man ju sig med sin kropp och jaget relateras ibland till det: ”jag
är sån”, ”jag är svensk”, man identifierar sig. Succesivt (genom åldrandet) så blir
det ju att man blir medveten om det här med förgängligheten och omöjligheten att
hålla sig fast vid det här. När man förstår att man ska lämna den här kroppen blir
man ju mera medveten om det och då blir ju ändå fasthållanden och gripanden lite
mera befriade. Och ju mer man kanske kan tillåta sig att bli medveten där, ja desto

32

mer tror jag nog man får upp ögonen för ett och annat (vad gäller möjligheten till
mer självtranscendenta perspektiv).

Hälsosam och patologisk självtranscendensutveckling
Vikten av en balanserad utveckling mellan jaget och den mera självtranscendenta
upplevelsekapaciteten var något som framkom i flera respondenters berättelser. Vid
brister i jagstrukturen kunde självtranscendensutvecklingen få en splittrande och
dissociativ karaktär och leda till psykologisk obalans. Självtranscendensmöjligheten
kunde då fungera som ett sätt att fly från inre smärta och vardagslivets problematik. Att
grunda sig i ett konventionellt vardagsliv kunde fungera som en hälsosam motvikt i
dessa fall. De underteman som identifierades i detta huvudtema var följande: obalans
mellan jag- och självtranscendensutveckling, självtranscendens som flyktmekanism och
grundad i den konventionella världen.

Obalans mellan jag- och självtranscendensutveckling.
Några av respondenterna hade genom sina arbeten som terapeuter och lärare arbetat
med att hjälpa människor med intresse för självtranscendensutveckling, att utvecklas på
ett balanserat sätt. De hade mött många där självtranscendensutvecklingen inte riktigt
var i fas med den övriga psykologiska funktionen eller mognaden, vilket kunde resultera
i en mer osund, splittrad eller dissociativ självtranscendens.

Och många gånger är det för oss människor att vi först behöver ha tillräckligt med
trygghet och starkt ego, och sen skala av oss det. Många kommer ju in på andliga
vägar lite för tidigt och då blir det trixit.
Man kan ibland kanske se transtillstånden som en dissociation, eller jag kan se det
ibland hos många människor att de hamnar i trans, kanske inte i transcendental
trans, men att de hamnar i någon sorts trans genom dissociation, det ser jag i
praktiken med patienter.

Det som framkom som ett generellt mönster i deras berättelse var vikten av en
balanserad utveckling mellan jaget och den mera självtranscendenta
upplevelsekapaciteten. Även det hälsosamma med att kunna uppleva båda dessa
aspekter parallellt med varandra. Jaget beskrevs som den psykologiska struktur som
upplevde och bearbetade information rörande den konventionella tids- och rumsbundna
verkligheten, medan självtranscendensupplevelsen beskrevs som en annan form av
subjektivitet, där tids-, rums- och informationsbearbetning var av en annan karaktär. En
självtranscendensutveckling grundad i ett psykologiskt fungerande jag, som vid en
uppväxt med tillräckligt med trygghet och möjlighet att separera från föräldrarna, hade
enligt dem bättre förutsättningar att hantera och integrera både de konventionella och de
självtranscendenta verklighetsupplevelserna. Hos människor med en bakgrund av
traumatisering eller otrygg uppväxt kunde utvecklingen av självtranscendenta
perspektiv riskera att få en mer patologisk karaktär, enligt vissa respondenter.

Ja, man är som sagt inte längre så identifierad med ”jag” (i det självtranscendenta
tillståndet), men då får det vara dags för det. Om man inte är tillräckligt trygg och
stabil och balanserad och kan balansera sig, ja då är det inte så lätt (att hantera mer
självtranscendenta tillstånd). Då går man till psykiatrikern som säger ”ja du är
splittrad”.

33


Jag har träffat en hel del i den psykiatriska världen som fått en diagnos men ändå
hamnat hos mig (som terapeut) av olika skäl, kanske för att de inte kände sig
förstådda av den psykiatriska vården. En del har öppnat för erfarenheter och
upplevelser som går en bra bit över det konventionella sättet att uppleva saker och
ting på. Men de har inte tillräckligt med resurser för att hantera dem och ta hand
om det.

Självtranscendens som flyktmekanism.
Förmågan att komma in i självtranscendenta tillstånd kunde även fungera som en
flyktväg från personliga problem och vardagslivets problematik, genom möjligheten att
kunna lyfta eller fjärma sig från sitt psykologiska jag.

Generellt sett har de flesta av dem (med obalans mellan jag- och
självtranscendensutveckling) en förmåga att dissociera för att kanske fjärma sig
från smärta. Jag har haft mycket att göra med de här människorna, väldigt mycket
och göra. Så där upplever jag att det är ett patologiskt transtillstånd.

En respondent berättade om hur han upplevde det när människor med hög
självtranscendensförmåga och samtidigt brister i jagstrukturen, levererade information
från sitt självtranscendenta tillstånd. Utifrån denna utsaga möjliggjorde
självtranscendensförmågan en allmänmänsklig kapacitet att komma i större kontakt med
en intuitiv förmåga att ”ladda ner” information. Men denna information gick via och
tolkades av en personlighet med en viss grad av psykologisk hälsa och mognad samt
dennes personliga syften. Att fly en aspekt av sig själv eller på ett kontrollerande sätt
försöka att införliva en viss världsbild hos sin omgivning, var exempel på syften som
omedvetet kunde ageras ut, enligt respondenten.

Jag upplever att det material som de kommer med och levererar är färgat, färgat
av sig själv. Och det är skillnaden mellan ett transtillstånd där man på något sätt
inte färgar informationen genom sin egen struktur, genom sin egen historia.
Däremot går det inte att frånta dessa människor som är i trans att de faktiskt kan
leverera information som är häpnadsväckande, det gör de. Men det finns alltid en
doft, en smak, av deras eget trauma på något sätt.

Grundad i den konventionella världen.
För att komma in i en psykologiskt hälsosam utveckling pekade flera deltagare på
vikten av att på ett balanserat sätt utvecklas både i konventionellt och i
självtranscendent avseende. En deltagare tog sig själv som exempel på någon som
genom sin erfarenhet hade nära till självtranscendens och behövt balansera upp det med
att bli mera grundad i den konventionella världen.

För min del så handlar det att komma in lite mer i den konventionella världen och
ta med mig min erfarenhet (av självtranscendens) dit in. Så där kan man säga är
mitt problem. Så jag behövde ta igen lite mer av vad man i viss mening kan kalla
för konventionellt liv. Jag levde i 20 år i hus med fru och barn. För många är det
kanske åt andra hållet (att växa ur det konventionella jagmedvetandet till

34

upplevandet av transcendenta tillstånd). Jag tycker den coolaste dagen, det är ju
när man är helt konventionell och vanlig.

Att ha en grundstruktur i livet med livsscenarier, arbetsuppgifter och relationer baserade
på ett konventionellt vardagsliv, verkade således kunna vara en motvikt vid en alltför
”högflygande” och livsfrånvänd självtranscendensutveckling. En respondent pekade på
att de faktiska prövningar och utmaningar man ställs inför i det konventionella livet
utgjorde viktiga steg i en självtranscenderande utveckling. Detta var utmaningar som
han själv kände att han gått miste om eller flytt ifrån under åren han spenderade som
medlem i en andlig rörelse.

Jag tror att ett recept för transcendens skulle vara att se till och ha nära vänner, se
till att ha familj, barn, gift kanske till och med, åtaganden och våga stanna kvar
när det blåser.

Sammanfattning av resultaten
Den övergripande bilden som framkom var av självtranscendens som ett karaktärsdrag
eller en förmåga som funnits med respondenterna sen tidig ålder men som även växt
fram beroende av omgivningsfaktorer och graden av regelbunden självtranscenderande
aktivitet. Omgivningsfaktorer som togs upp var uppväxtkontextens möjlighet att ge
utrymme och spegling av barnets självtranscendensförmåga, t.ex. av föräldrar och andra
vårdgivare samt i skolmiljön. Omgivningens givande av utrymme och spegling verkade
också kunna spela roll för självtranscendensutvecklingen under vuxenlivet där mentorer,
läromästare och ”mogna och visa andra” omnämndes som viktiga för utveckling av
självtranscendens, enligt flera respondenter.

Att dagligen aktivera sig i någon form av självtranscenderande aktivitet, i yrkeslivet
eller på fritiden, var något som i princip alla respondenter ägnade sig åt. Detta pekar på
möjligheten att se självtranscendens som en förmåga bland andra mänskliga förmågor
som gradvis byggs upp genom repetition och träning. Drivkraften för aktiveringen av
självtranscendens beskrevs dock i termer av en naturlig instinkt att röra sig mot en i nuet
förankrad grundupplevelse av djupare mening, sammanhang, skönhet och rikedom,
snarare än viljan att uppnå en framtida förbättrad förmåga. Denna drivkraft var det som
verkade leda respondenterna till sammanhang som arbeten, aktiviteter, relationer och
rörelser där dessa meningsfulla upplevelser hade en naturlig plats för daglig aktivering
och fortsatt utveckling.

Den under livet framväxande självtranscendenskapaciteten innebar förändringar i sättet
respondenterna uppfattade inre och yttre fenomen. Förmågan att varsebli den inre och
den yttre världen var enligt dem inte en konstant och stillastående funktion utan kunde
expandera och ändra karaktär i och med utvecklingen av självtranscendens.
Förändringarna innebar bland annat ökade möjligheter till finkänslighet och subtilitet i
upplevelsen samt att kunna förnimma en tomhet eller stillhet som en bakgrund till det
som uppfattas. De rapporterade även samstämmigt om ökade möjligheter att kunna
observera inre fenomen som tankar, känslor och inlärda beteendemönster med större
distans och objektivitet vilket även innebar ökade valmöjligheter. De beskrev
möjligheten att transcendera eller lyfta sig ur jaget, tankarna och känslorna till en annan

35

perceptionsnivå i sig själva som ofta karaktäriserades av positiva upplevelser som
livslycka, frihetsupplevelse, valmöjlighet, stillhet och vila.

Självtranscendens medförde även att själva jagupplevelsen blev en mindre central
aspekt av det som percipierades och ersattes av en upplevelse av förening med andra
och med tillvaron. Trots denna förändring var det möjligt att ha en intakt jagfunktion
som fungerade parallellt med den självtranscendenta upplevelsen t.ex. vad gäller
rationellt reflekterande och relaterande till andra. Självtranscendens medförde även för
en respondent att det psykologiska arbetet med att uppehålla en viss självbild och en
självmedvetenhet kring denna, avtog vilket han fann personlighetsförändrande och
befriande vad gäller oro och hämningar. Identiteten och självbilden befann sig enligt en
respondent i en nedslipningsprocess genom livets gång av åldrande och svåra
livserfarenheter då medvetenheten om alltings förgänglighet kryper allt närmare inpå.
Genom att släppa taget och acceptera denna ”avskalning” underlättades en naturlig
framväxt av självtranscendens under livet, menade respondenten.

Utveckling av självtranscendenta perspektiv under livet utgjorde dock inte bara en enkel
och självklar väg mot djupare mening, frid och expanderade perspektiv. Många
respondenter ansåg det även vara en process som sker i relation till utvecklingen av
andra psykologiska aspekter som jagets funktion och struktur. Med brister i
jagstrukturen kunde självtranscendensutvecklingen få en splittrande och dissociativ
karaktär och leda till ännu större psykologisk obalans. Självtranscendensmöjligheten
blev ett sätt att fly från inre smärta och vardagslivets problematik. Ett konventionellt
vardagsliv kunde fungera balanserande och som en hälsosam motvikt mot ett
obalanserat fokus på självtranscendens, enligt dessa respondenter.


Diskussion

Syftet med denna studie var att induktivt generera mer kunskap om självtranscendens
och om hur detta kunde upplevas, utvecklas och förändra en människas perspektiv.
Genom en tematisk analys av intervjudata genererades följande fyra huvudteman med
tillhörande underteman: Utvecklingen av självtranscendens; Förändringar i
perceptionen av den inre och yttre världen; Jagupplevelse, identitet och självbild samt
Hälsosam och patologisk självtranscendensutveckling. Alla dessa byggde på
respondenternas personliga erfarenheter och beskrivningar som berörde olika aspekter
av fenomenen självtranscendens och självtranscendensutveckling. Nedan följer en
diskussion av resultaten där resultatdelens fynd relateras till tidigare studier och teorier
om självtranscendens.

Självtranscendensutveckling och neuroplasticitet
Undersökningar utifrån Tornstams (2005) gerotranscendensteori, Reeds (2003)
omvårdnadsteori samt Cloningers (1993) självtranscendenta personlighetsdrag, har
funnit att människor skiljer sig i förmågan att se och uppleva tillvaron i ett
självtranscendent perspektiv. Det teoretiska perspektiv de framför pekar på ett
kontinuum av utveckling mot en mer självtranscendent personlighet vilket visat sig
kunna medföra vinster i livskvalité och psykisk hälsa och anses av dessa forskare som
en åtråvärd utveckling för människor i allmänhet. Även humanistiska och

36

transpersonella psykologer som Maslow (1969) och Wilber (2000) beskriver ett
kontinuum av utveckling där självtranscendenta perspektiv framhölls som ”de allra
högsta, mest inkluderande och holistiska nivåerna av mänskligt medvetande” (Maslow,
1969, s.66). Denna undersökning byggde på personer som antogs vara i den högre
änden av ett sådant kontinuum och som genom sina upplevelser och erfarenheter kunde
ge kvalitativ information om fenomenet självtranscendens och dess utveckling.

En aspekt av självtranscendensutveckling som framkommer i denna studie är
respondenternas medvetna val av livsomständigheter och återkommande aktiviteter som
under livet gett dem utrymme att fortsätta stimuleras och utvecklas i sin förmåga till
självtranscendens. Att dagligen aktivera sig i någon form av självtranscenderande
aktivitet, i yrkeslivet eller på fritiden, är något som i princip alla respondenter ägnar sig
åt. Möjligtvis skulle självtranscendens utifrån detta fynd kunna beskrivas som en
förmåga bland andra mänskliga förmågor vilken gradvis byggs upp genom repetition
och träning.

För att förstå detta fynd bättre kan teorier om neuroplasticitet användas vilka beskriver
hjärnans möjlighet att förändra sin funktion och struktur i respons till individens
upplevelser, tänkande och agerande. Enligt denna teori tenderar hjärnan att formas med
de oavbrutet pågående upplevelserna som genomflödar en persons liv. Om två
hjärnceller avfyras tillsammans så ökar sammankopplingen dem emellan och genom en
längre tids återupprepning kan både hjärnans anatomiska struktur och funktionella
kapacitet förändras (Pascual-Leone et al, 2005).

Respondenternas beskrivningar i den aktuella studien av att i en rad olika situationer
med lätthet eller viljestyrt kunna aktiveras i ett självtranscendent medvetandetillstånd
skulle kunna tyda på neuroplastiska förändringar som byggts upp genom ett liv av
regelbunden självtranscendensaktivering. När neurologin som motsvarar den subjektiva
upplevelsen självtranscendens gång på gång ”avfyras tillsammans” skulle det
hypotetiskt sett kunna leda till en gradvis uppbyggnad av mer och mer etablerade
hjärnstrukturer för detta. Golemans (1988) beskrivning av hur förmågan till förändrade
medvetandetillstånd kan tränas genom meditation exemplifierar denna princip i en
kontext av självtranscendensutveckling. Distinkta förändrade medvetandetillstånd
uppnås i början bara under en kort stund och under vissa specifika förutsättningar men
genom regelbunden meditation blir denna möjlighet gradvis alltmer under viljestyrd
kontroll. Mer erfarna meditatörer kan med lätthet gå in i dessa tillstånd när de vill och
stanna i dem så länge de väljer att göra det.

Resonemanget om ökande förmåga till självtranscendens genom daglig aktivering och
kopplingen till neuroplastiska förändringar styrks av studier gjorda på hjärnans anatomi
hos personer som regelbundet försätter sig i självtranscendenstillstånd genom
meditation. Lazar fann att kortikala hjärnregioner associerade med uppmärksamhet,
introspektion och sensorisk processning var tjockare hos mediterande individer än hos
matchade kontroller. Skillnaderna var störst hos äldre personer vilket talar för att
meditation skulle kunna motverka den kortikala förtunningen som kommer med
åldrandet (Lazar et al., 2005). Även Kaasinens fynd av korrelationer mellan mängden
grå hjärnsubstans och graden av personlighetsdraget självtranscendens stärker
resonemanget om neuroplastiska förändringar i samband med självtranscendens. En

37

ökande grad av självtranscendens korrelerade med en högre mängd grå substans i vissa
hjärnregioner (Kaasinen et al., 2005). Enligt samma neuroplastiska princip skulle
medfödda möjligheter till självtranscendens även kunna degenerera om de inte används,
exempelvis i en omgivningskultur där självtranscendens sällan registreras eller
aktiveras.

Träning som aktiverar ett självtranscendent perspektiv såsom mindfulness verkar efter
relativt kort tid kunna ge upphov till neuroplastiska förändringar med nya
funktionsmöjligheter som följd. Farb et al. (2007) undersökte förmågan att objektifiera
medvetandets innehåll och disidentifiera från mental aktivitet i en fMRI-studie av
hjärnans aktivitet. För personer som tidigare genomgått ett 8-veckor långt
träningsprogram i mindfulness, deaktiverades till stor del vissa ”jagrefererande”
hjärnstrukturer associerade till medvetenhet om sin självbild och personliga
karaktärsdrag, medan dessa fortsatte vara aktiverade hos individer utan
mindfulnessträning. Detta resultat bekräftar tidigare förda resonemang om
neuroplasticitet och självtranscendens samt verkar åskådliggöra neurologiska
korrelationer till de subjektiva förändringar i jagupplevelse och självbild som
respondenterna ger uttryck för.

Kopplingen mellan neuroplasticitet och självtranscendens belyser hur förhållningssättet
som en individ möter varje ny stund med kan ha en aktiv påverkan på hur denne formas
neurologiskt och därmed på dennes framtida möjligheter till självtranscendent
perception. Möjligheter till fortsatt utveckling och förändring avgörs neurologiskt sett i
varje stund och är således inte redan ”satta i sten” såsom det kan upplevas i exempelvis
ett depressivt tillstånd. Det går även att se terapeutiska fördelar med en sådan hållning.
Att trots det psykologiska lidandet, kunna leva med vetskapen om en ständigt
närvarande potential till mening och förändring, skulle kunna ge en annan kontext för
smärtan och motivera steg i en värderad riktning.

Motivation och drivkraft mot mening
Hur kan viljan hos respondenterna att dagligen återaktivera sig i självtranscendenta
tillstånd förstås? Drivkraften för aktiveringen av självtranscendens beskrivs av
respondenterna framförallt i termer av en naturlig instinkt att röra sig mot en i stunden
förankrad grundupplevelse av djupare mening, sammanhang, skönhet och rikedom. En
respondent beskriver hur möjligheten att hitta ett läge i sig själv som rymmer ”den
verkliga behovstillfredställelsen”, ett läge som för honom utgör något signifikant,
bortom sökandet av omedelbar behovstillfredställelse. Utifrån denna förändrade
utgångspunkt blev själva seendet i sig själv något som berikade stunden med mening.
Detta påminner om de perceptiva och kognitiva förändringar som Maslow kartlagt och
sammanfattat i begreppet B-kognition (Maslow, 2011). Under tillfälliga
peakupplevelser och även på mer konstant basis hos vissa, kunde percipierandet fungera
genom B-kognition och då ske utifrån ett läge där ens självfokus transcenderas eller
glöms bort och upplevandet i sig innebär meningsfullhet, skönhet, perfektion och
fulländning, oavsett objektets specifika karaktär och betydelse. Respondentens
beskrivning samstämmer även med Maslows B-kognition i det att istället för att söka
upplevelser utifrån olika inre bristtillstånd upplevdes det eftersökta redan vara uppnått
och fullbordat utan att behöva något mer eller vilja ha något annat.


38

De perceptiva förändringarna i självtranscendens
Att människans perceptiva möjligheter på detta sätt skulle vara föränderliga och även
utvecklingsbara är något som sällan påtalas i psykologin och samtidskulturen idag.
Perceptionen som sådan verkar enligt denna studie genom livserfarenhet och träning
kunna öppnas upp mot ökade möjligheter att registrera meningsfulla kvalitéer i stunden,
vilka inte är lika registrerbara i ett mer konventionellt och jagcentrerat perceptivt
tillstånd. Maslows kartläggning av B-kognition (2011) och Tornstams (2005) teori om
gerotranscendens innehåller många exempel på utökade perceptiva möjligheter hos
människor som genomgått en utveckling mot mer självtranscendenta perspektiv.
Respondenterna i studien bekräftar flera av dessa och framhåller även ytterligare några
perceptiva förändringar som kan ske i samband med självtranscendensutveckling. En
större sensibilitet för händelser, relationer och vad som sker bakom de synbara
strukturerna och fasaderna. Även en möjlighet till objektivitet och distans till inre
fenomen samt möjligheten att kunna observera utifrån en bakomliggande stillhet eller
tomhet.

Dessa fynd är i linje med beskrivningar av meditativa och kontemplativa
medvetandetillstånd såsom de beskrivs av Goleman (1988) och West (1987).
Upplevelsen under meditation kan präglas av en ökande tomhet eller av ett utrymme
som breder ut sig i den inre världen, en tomhet som den mediterande i högre grad
identifierar sig med och upplever som sitt jag (Goleman, 1988). West (1987) beskriver
ett metakognitivt skifte i meditativa tillstånd där tankar och känslor kan observeras som
tillfälligt uppstående fenomen istället för att ockupera ens fulla uppmärksamhet (West,
1987).

En fördjupad självupplevelse att observera från
Deikmans (1982) observationer gällande distinktionen mellan medvetandet och
medvetandets innehåll bidrar också med en förtydligande kontext för respondenternas
upplevelse av tomhet och ökande objektivitet i samband med självtranscendens.
Deikmans beskriver ett bakomliggande ”observerande själv” som är egenskapslöst,
formlöst och inte påverkas av världen mer än vad en spegel påverkas av bilderna den
reflekterar.

En respondent beskrev exempelvis möjligheten att bli varse ett större lugn, en frid eller
en stillhet som utgjorde en sorts bakgrund till den inre och yttre aktiviteten i livet. När
denna bakgrund ingick i det perceptiva fältet kom aktiviteten och ”surret” att upplevas
som en intensiv och tydlig kontrast till stillheten. En annan respondent beskrev
möjligheten att ta ett steg ur jaget som är identifierat med olika bekymmer till en
djupare nivå i sig själv där han inte upplever sig ha samma relation till dessa bekymmer.
Istället dominerades upplevelsen av ett mera grundläggande varande eller liv vilket
enligt honom beskrevs vara berikande och en del av själva livslyckan. Att denna
möjlighet att ”kliva ur” även gällde yttre företeelser framkom ur en respondents
berättelse när hon beskrev hur hon i valfri stund kunde kliva ur det yttre sammanhanget
och gå in i sig själv till ett sorts vilotillstånd där omgivningens aktivitet och oljud inte
berörde henne.

Självtranscendens och självtranscendensutveckling i föreliggande studie kan kanske
förstås som en ökande förmåga till icke-identifikation eller transcendens av tankar,

39

bilder, känslor och koncept som tidigare identifierats som jaget. Självupplevelsen verkar
i och med detta kunna ”landa” på en nivå bakom eller bortom alla fenomen där den mer
har karaktären av en tomhet, ett utrymme, ett medvetet fält däri medvetandets innehåll
hela tiden sker, i linje med både Deikmans (1982) och flera respondenters beskrivning.
Denna djupa självkänsla kan förmodligen även kopplas till en förhöjd upplevelse av
mening och kan då ses som en viktig motiverande faktor för rörelsen mot
självtranscendent aktivitet. I respondenternas beskrivningar av självtranscendens går det
att se mönster som just tyder på hur närmandet av djupare självaspekter och
integreringen av dessa förstärker känslan av meningsfullhet. Denna inre rörelse mot en
intimare kontakt med djupare lager av subjektivitet kan kanske även ligga till grund för
flera beteendeförändringar som beskrivs i teorin för gerotranscendens som ett ökat
behov av positiv ensamhet (solitude), ett mindre aktivt liv med mer tid spenderad i
djupgående kontemplation, reflektion, meditation eller observation av naturens och
livets vardagsflöde (Tornstam, 2005).

Överlag verkar således denna självtranscendenta perceptionsmöjlighet kunna medföra
en ökad distinktion mellan vad som är medvetandets innehåll och vad som är utgör en
sorts bakgrund av stillhet och tomhet däri detta innehåll sker. En fördjupad
självupplevelse att observera från verkar därmed bli mer tillgänglig och medveten i och
med utvecklingen av självtranscendens. Deikmans (1982) beskrivning av ”det
observerande självet” bekräftas således av respondenternas rapporter och förtydligar
även elementet av oberördhet och osårbarhet som enligt Deikman associeras till denna
självaspekt. ”Det observerande självet” beskrivs existera opåverkat som sig själv oavsett
vilka fenomen som framträder för stunden. Respondenternas beskrivningar av möjlighet
till vila oavsett omständigheter, ökad tillit till sakernas tillstånd samt minskning av oro
och rädsla, kan möjligen förstås som en ökad kontakt med en aspekt av sig själv som
existerar som medvetenhet om inre fenomenen, men existerar fristående och oberoende
av inre fenomen. Även tänkvärt att dra paralleller till den minskning av existentiell
ångest och rädsla för döden som gerotranscendenta personer tenderar att beskriva
(Tornstam, 2005). Den självtranscendenta självupplevelsen med en ökande objektivitet
till inre fenomen, kan tänkas vara terapeutiskt verksamt och skulle möjligtvis kunna
motverka tendenser till psykisk stress, ohälsa och meningsbrist. Metoder som ACT och
mindfulness används i nuläget för att motverka dessa tillstånd och möjligen är det delvis
genom ovan beskrivna mekanismer som terapeutiska effekter uppstår.

Förändring av jagupplevelse, självbild och identitet
Även en positiv självupplevelse där personligheten upplevs mer helgjuten och ”fullt
fungerande” i samband med självtranscendens kan anses som eftersträvansvärt ur
terapeutisk synpunkt. En respondent beskrev hur han under självtranscendenstillståndet
blev varse att självbilden egentligen bestod av några spridda inre fenomen som både var
föränderliga och förgängliga. Detta blev psykologiskt befriande och han blev mer
självsäker, ohämmad, spontan och uttrycksfull samtidigt som oro och neuroticism
avtog. Respondentens upplevelse samstämmer med Maslows (2011) beskrivningar av
personlighetsförändringar vid peakupplevelser då personlighetens olika aspekter kan
komma samman på ett effektivt och förnöjsamt sätt vilket resulterar i en inre
integration, kreativitet, spontanitet samt en minskning av inre konflikt, rädslor och
psykologiska försvar. Således verkar respondentens självtranscendens och
dekonstruktionen av självbilden i detta perspektiv kunna medföra en spontan

40

sammankomst av olika psykologiska aspekter till en mer effektivt fungerande helhet.
Enligt Maslow innehåller dessa ”tillfälliga upplevelser av självförverkligande” även en
möjlighet att gradvis transformera individens självförståelse genom att bidra med en
kännbar erfarenhet av vad dennes högre potential av självförverkligande skulle kunna
innebära (Maslow, 2011). Den erfarenheten kan tänkas utgöra något eftersträvansvärt
och meningsfullt att fortsätta utforska och i högre grad förkroppsliga. Således skulle
ung, medelålders som gammal, kunna gynnas i aktiveringen av en för dem meningsfull
riktning, som ett resultat av återupprepade upplevelser av självtranscendenta tillstånd.

Respondentens beskrivning av självbildens dekonstruktion under
självtranscendenstillståndet kan även associeras till Deikmans (1982) beskrivning av det
”observerande självet” samt Farb et als. (2007) upptäckter av möjligheten efter
mindfulnessträning att neurologiskt ”losskoppla” hjärnstrukturer associerade till
medvetenhet om sin självbild. Den psykologiskt befriande aspekten kan utifrån detta
förstås som en frikoppling av det inre refererandet till självbilden och istället en
etablering av uppmärksamheten i en mer nubaserad perception. I denna perception
verkar jaget förskjutas som det centrum vilken upplevandet hela tiden refereras till, till
att strömmen av direktupplevda fenomen i sig blir perceptionens utgångspunkt. Flera
respondenter i denna studie beskriver på liknade sätt hur själva jagupplevelsen blir en
mindre central aspekt av det som percipierades och ersätts av en upplevelse av förening
med andra och med tillvaron. Trots denna förändring framhölls ändå att i den
hälsosamma självtranscendensen bottnar upplevelseflödet i ett kroppsförankrat jag som
fungerar parallellt med den självtranscendenta upplevelsen. Denna jagfunktion beskrevs
möjliggöra ett rationellt reflekterande och relaterande till andra, trots ”inbäddningen” i
förening och sammanhang. Den mindre hälsosamma självtranscendensen beskrevs
istället med termer som dissociation, inre splittring och undvikande av inre smärta som
följde med en förlust av ovan nämnda jagfunktion.

Jagets roll för hälsosam och patologisk självtranscendensutveckling
I psykoanalytisk litteratur beskrivs jagets funktionella roll bland annat som ”ett
jämviktsorgan” inom den inre världen, som integrerar och organiserar olika inre
fenomen och komponenter som t.ex. motstridiga impulser (Nunberg, 1955). Freud
(1923) menade att denna jagfunktion var precis tvärtemot funktionen av bortträngning
där konfliktfyllt material splittas av och isoleras från medvetandet. Jagets syntetiserande
roll är istället ”att assimilera produkterna av ett ständigt fluktuerande och i ökande grad
differentierat psyke, utan att tränga bort, vilket underlättar skapandet av en stabil och
koherent upplevelse” (Nunberg, 1955, s.153).

Respondenternas utsagor om obalanserad självtranscendensutveckling kan möjligtvis
förstås som brister i den integrerande och organiserande psykologiska funktion som
jaget enligt psykoanalytisk teoribildning har. Dessa brister verkar kunna förvärras
ytterligare när personen utvecklar förmågan att lämna eller transcendera det mer
jagbundna psykologiska fungerandet i ett tillstånd av självtranscendens, vilket kan
resultera i ökad inre splittring och dissociativa personlighetsdrag. Som nämnt tidigare
kan upplevelsen av självtranscendens ofta vara mättad av motiverande och på djupet
meningsfulla kvalitéer vilket sporrar ett fortsatt sökande. Så starkt motiverande att
personer kan ge upp hela sin livssituation och världsbild för en viss livsåskådning en
andlig guru eller en sektliknande rörelse, vilket en respondent berättade om utifrån sin

41

personliga upplevelse. Positiva upplevelser i självtranscendens kanske leder till
tolkningar hos upplevaren av att ha funnit ”den enda rätta vägen” och på basis av detta
ta avstånd från många aspekter av livet och av sig själv som inte tolkas som viktiga eller
som ”de rätta”. En hypotes är att aspekter av jaget som exempelvis dess integrerande
funktionsroll då lämnas därhän samtidigt som det konventionella livet ses som mindre
viktigt i ljuset av storslagenheten och ”meningstyngden” i de självtranscendenta
perspektiven. Vardagslivets normaliteter kan då ytterligare distanseras, undvikas eller
dissocieras från medvetandet genom jagets försvarande aktivitet. Respondenterna
framhåller istället vikten av ett fungerande jag som grund för självtranscendent
utveckling och det psykologiskt hälsosamma i att grunda sig genom ett konventionellt
liv och psykoterapeutiska insatser, särskilt då självtranscendensutvecklingen har en
negativ påverkan på jagutvecklingen och jagfunktionerna.

Psykologisk utveckling bortom jaget
I Englers (1984) perspektiv på en sund psykologisk utveckling inkluderas både
utvecklingen av ett inre separerat jag och en insikt i jagkonstruktionens illusoriska
kontinuitet och icke-existens, i en fasspecifik utvecklingssekvens. Det saknas en
utvecklingspsykologi som inkluderar hela utvecklingsspektrumet, menar Engler, från
tidig jagstrukturell utveckling till senare utvecklingsfaser när jaget som separat instans i
psyket kan genomskådas och dekonstrueras vilket öppnar upp för självtranscendenta
perspektiv (Engler, 1984).

En reflektion utifrån detta är att många idag som har sina basbehov tillgodosedda har
också uppnått en adekvat jag- och identitetsutveckling och skulle enligt den
utvecklingspsykologiska progression som Engler (1984) förespråkar, kunna fortsätta en
psykologisk utveckling bortom eller bakom jagkonstruktet, jagrepresentationen eller
självbilden. Möjligtvis kan en avstannad utveckling av detta slag ligga till grund för
känslor av uppgivenhet, resignation och meningslöshet som enligt journalister,
författare, filmskapare och musiker utgör vanliga inslag i dagens tidsanda (Wiman,
2014), trots alla möjligheter som finns idag att servera jaget ”den direkta
behovstillfredställelsen”. Det är under dessa omständigheter som en bättre förståelse för
olika typer av psykologisk utveckling kan vara värdefull för att ge individen skäl att
pröva nya förhållningssätt och aktiviteter med fokus på den inre kapaciteten. Aktiviteter
som meditation och mindfulness tränar individen i kapaciteten att medvetet observera
sin inre och yttre värld vilket enligt Engler kan leda till att den ihållande jagupplevelsen
dekonstrueras i kommande och gående fragment av bilder, tankar och känslor som med
tiden kan ersättas av ett jaglöst flöde av nubaserade upplevelser (Engler, 1984), i likhet
med det perceptiva läge Maslow kallar B-kognition (Maslow, 2011). Enligt flera
respondenter samt teoretiker som Engler och Maslow, framträder i detta perceptiva läge
just en kapacitet att uppleva en meningsfullhet i stunden såsom den är, vilket också kan
tänkas utgöra en förmåga som kan anses vara i brist i dagens samhällsklimat. I vårt
samhälle har individen ofta vad som behövs för att fylla basbehoven men verkar sakna
möjligheten att uppfatta en implicit meningsfullhet utav det som redan befinner sig i ens
perceptiva fält. Detta kan enligt ovanstående resonemang möjligtvis påverkas av en
avstannad utvecklingsprogression mot en mer självtranscendent eller jaglöst fungerande
perceptionsförmåga.



42

Cyklisk modell för självtranscendensutveckling
Följande presenteras ett förslag på en modell för självtranscendensutveckling där teman
och aspekter som framkommit i studien syntetiseras tillsammans med tidigare teori.
Modellen åskådliggör en möjlig förändringscykel i flera återkommande steg som med
tiden medför en gradvis ökning av självtranscendenta perspektiv.


Figur 1. Cyklisk modell för självtranscendensutveckling.

Ingång i cykeln.
Livet innan en person kommer in i denna cykel pågår i figuren till vänster där olika
faktorer, händelser och förutsättningar visas som kan stimulera utveckling mot
självtranscendens: medfödda självtranscendenta personlighetsdrag, uppväxt och
åldrande som tillåter självtranscendent utveckling (Tornstam, 2005), spontana
peakupplevelser (Maslow, 1959), visa och mogna andras influens samt kriser och
konfrontationer med sin sårbarhet, sjukdom och död (Reed, 2003). Dessa faktorer utgör
exempel som ensamma eller i kombination skulle kunna inleda en utvecklingscykel mot
självtranscendenta perspektiv.

Ändrade perceptionsmöjligheter.
Självtranscendensutveckling kan innebära förändringar i det perceptiva systemet mot
karaktärsdrag liknade Maslows B-kognition där självfokus transcenderas eller glöms
bort och upplevandet i sig innebär en större meningsfullhet, skönhet, perfektion och
fulländning, oavsett objektets specifika karaktär och betydelse (Maslow, 2011). I
föreliggande studie framträder även en större sensibilitet för händelser, relationer och
vad som sker bakom de synbara strukturerna och fasaderna. Även en möjlighet till
objektivitet och distans till inre fenomen samt möjligheten att kunna observera utifrån
en bakomliggande stillhet eller tomhet.



43

Förändrad jagupplevelse, identitet, självbild.
Förändringar i perceptionen av den inre världen ligger även till grund för förändringar i
jagupplevelsen då jaget som separat instans i psyket kan genomskådas och
dekonstrueras vilket öppnar upp för en djupgående självupplevelse präglad av attribut
som tomhet, perceptivt flöde, meningsfullhet, förening och sammanhang med andra och
med tillvaron (Deikman, 1982; Engler, 1984).

Ändrad motivation.
Ovanstående förändringar i perception kan möjliggöra en förändring i personens
motivationssystem mot att även inbegripa behovet av meningsfyllande
självtranscendens. Med en ökande kontakt med en upplevelse av meningsfullhet i
självtranscendens kan även upplevelsen av brist tänkas växa när denna typ av
meningsfullhet saknas. Det kan ge upphov till ett manifest sökande mot
meningsfullheten i dessa stunder, samtidigt som individen kan tendera att skygga ifrån
det som inte återspeglar detta (eftersom ”surret upplevs värre” utifrån ett
självtranscendent perspektiv).

Ökad självtranscendent aktivitet.
En förändrad motivation kan innebära en förändrad inriktning mot yrken,
fritidsaktiviteter, litteratur, rörelser, relationer, där självtranscendensförmågan har en
naturlig plats för daglig aktivering och fortgående utveckling.

Hälsosam respektive patologisk självtranscendensutveckling.
Självtranscendensutveckling verkar både kunna ta en hälsosam och en mer patologisk
inriktning. Den hälsosamma varianten verkar kunna främjar framväxten av nya
möjligheter till perception, livskvalité och psykisk integration (Tornstam, 2005; Engler,
1984). Vid mer patologisk inriktning kan självtranscendensutveckling istället bli ett
alibi för att kringgå personlig problematik som trauma, inre smärta, relationssvårigheter
och en avstannad jagstrukturell utveckling, vilket kan leda till ökade tendenser till inre
splittring, undvikande och dissociation, både från aspekter av sig själv och från
vardagens realiteter (Engler, 1984). I dessa fall kan det enligt respondenterna vara
fördelaktigt att föra in element av jagstrukturell utveckling exempelvis i form av
psykoterapi eller ett större engagemang i ett det konventionella vardagslivet.

Neuroplastiska förändringar.
En ökad självtranscent aktivering har i tidigare studier visat sig kunna medföra
neuroplastiska förändringar vilket med tiden kan ge upphov till funktionella och
strukturella förändringar i hjärnan (Lazar et al., 2005; Kaasinen et al., 2005). Med detta
uppstår återigen förändrade möjligheter till perception och ett gradvis växande eller
närmande av en mer lättriggad eller mer ihållande upplevelsekapacitet för
självtranscendens. Det neuroplastiska perspektivet och resultaten från denna studie
pekar på att just återupprepad aktivering av förmågan till självtranscendens verkar vara
en grundläggande aspekt för fortgående utveckling av mer självtranscendenta
perspektiv.

En modell för själv- och gerotranscendent utveckling.
Cykeln blir tillsammans med tidsdimensionen en spiralformad tillväxtkurva av ändrade
perceptionsmöjligheter, ändrad motivation, ändrad aktivitet, neuroplastiska förändringar

44

vilket innebär ytterligare förändring av de perceptiva möjligheterna o.s.v. Cykeln pågår
hos individer med en viss jagstrukturell utveckling vilket kan prägla utvecklingen mot
en mer hälsosam eller en mer patologisk inriktning. Gradvis kan ett mer lättaktiverat
och ihållande självtranscendent perspektiv växa fram vilket skulle kunna innebära mer
frekventa och ihållande peak- och platåupplevelser, samt mer signifikanta tecknen på
gerotranscendens. Modellen utgör således ett förslag på hur självtranscendent
utveckling kan gå till. Den tar även upp aspekter på hur själva utvecklingen på ett
balanserat och hälsosamt sätt kan gynnas samt med tiden resultera i en hög nivå av
självtranscendent utveckling och gerotrancendens, vilket verkade vara fallet för
respondenterna i denna studie.



Metoddiskussion
Valet av kvalitativ metod, tematisk analys och en induktiv ansats, gjordes då dessa
metoder uppfattades av författaren som de mest fördelaktiga för studiens syfte att
generera information om upplevelsen, utvecklingen och psykologin kring fenomenet
självtranscendens.

Studiens styrkor och begränsningar.
Braun och Clarke (2006) understryker betydelsen av att uppskatta hur de egna teoretiska
utgångspunkterna och värderingarna har påverkat de olika momenten i en kvalitativ
studie. Erfarenhet av österländska kontemplativa traditioner som buddhism och taoism
samt en längre tids praktisering av meditation och mindfulness har varit utgångspunkten
för studieförfattarens intresse för självtranscendensutveckling. Den egna erfarenheten av
dylika medvetandetillstånds ökning i frekvens och omfång har grundlagt ett perspektiv
hos författaren där denna utvecklingsmöjlighets existens förutsätts och förtjänar att
undersökas samt förstås även som en gren av utvecklingspsykologin, vilket också varit
syftet med denna studie.

Att ha en gedigen förförståelse om undersökningsområdet kan både förstärka och
försämra en kvalitativ studies tillförlitlighet (Braun & Clarke, 2006; Lantz, 2008).
Enligt Lantz (2008) utgör förförståelsen en förutsättning för att kunna vara lyhörd för
nyanser såväl under intervjun som vid analysen. Detta gällde även för undersökningen
av fenomenet självtranscendens där författarens förförståelse gav en ökad möjlighet att
empatiskt och lyhört sätta sig in i respondenternas perspektiv och ställa intervjufrågor
som kunde föra vidare resonemang och förtydliga olika aspekter av fenomenet.
Samtidigt är det viktigt med en medvetenhet om hur mycket författarens förförståelse,
värderingar och teoretiska utgångspunkter oundvikligen formar och färgar en kvalitativ
studie (Braun & Clarke, 2006). Ambitionen under insamlingen och analysen av data har
därför varit att åsidosätta min egen förförståelse av fenomenet och försöka ge en röst åt
respondenternas berättelser och erfarenheter genom att lyfta fram aspekter av
självtranscendens såsom de upplever det. Detta förfarande har förmodligen bidragit till
analysens och resultatens tillförlitlighet. För att ytterligare stärka tillförlitligheten
gjordes parallellt en temagenererande analys av studieförfattarens handledare. De båda
analyserna jämfördes och ledde till en diskussion kring samstämmighet och skillnader i
bildandet av koder och teman. Innan analysen fortgick kontrollerades att teman var
relevanta för studiens syfte och väl förankrade i respondenternas berättelser. För att
ytterligare stärka tillförlitligheten hade det varit bra att återkoppla till respondenterna för

45

att få deras kommentarer på det som presenteras i resultaten. Tyvärr har det i mån av tid
inte gått att genomföra.

Urval och Generaliserbarhet.
Urvalet av respondenter styrdes av syftet att generera en så rik och informativ data om
fenomenet självtranscendens som möjligt. Därför gjordes ett strategiskt urval av
personer som kan tänkas ha en ansenlig mängd personlig erfarenhet av detta. Detta gör
dock att resultatens generaliserbarhet kan diskuteras. Gäller resultaten endast för
individer med liknande erfarenheter, karaktäristika och kontexter, eller går de att
generaliseras till den större populationen? Det är svårt att svara på men skulle vara ett
intressant upplägg för en framtida studie där undersökningen upprepas på ett slumpvis
urval av personer. Då mängden kvalitativ information om självtranscendens under dessa
förutsättningar förmodligen är mindre skulle det då vara lämpligt med ett större antal
respondenter. Resultat och teman som framkommer skulle kunna jämföras med
föreliggande studie vilket eventuellt kan ge leda till mer kvalificerade slutsatser om
fenomenets generaliserbarhet och förekomst i samhället i stort. Ett sätt att mer objektivt
styra urvalet skulle vara att i en framtida studie först mäta undersökningsdeltagarnas
självtranscendens kvantitativt, exempelvis genom personlighetstestet TCI (Cloninger et
al., 1993). Urvalet görs då på basis av ett etablerat test snarare än genom observationer
och antaganden som i föreliggande studie, vilket även skull kunna göra studien lättare
att replikera och jämföra med tidigare studier där TCI använts. En annan viktig
urvalsfråga är den manliga dominansen som förekom i föreliggande studie med fem
män och en kvinna, vilket gör att resultaten framförallt speglar ett manligt perspektiv på
självtranscendens. I en framtida studie skulle en jämnare könsfördelning vara att föredra
vilket skulle kunna ge mer kvalitativ information om självtranscendens utifrån ett
kvinnligt perspektiv.

Praktisk och teoretisk nytta av studien.
Föreliggande studie belyser psykologiska möjligheter att genom livsloppet förändras i
kapaciteten att observera från ett mer självtranscendent perspektiv. Detta verkar enligt
studiens resultat kopplat till psykologiskt hälsosamma och terapeutiska konsekvenser
vad gäller upplevelse av mening, en positiv självupplevelse, objektivitet och distans till
inre fenomen samt en ökad känslighet, exempelvis i möjligheten att utröna och följa
sina värderingar. Utifrån dessa hälsofördelar skulle självtranscendensutveckling
möjligtvis kunna utgöra en motvikt mot negativa psykologiska tillstånd som stress,
ångest, depression, problem med självbild, meningsfattigdom och avsaknad av riktning i
livet. Genom att studien uppmärksammar och sätter ord på inre företeelser som
självtranscendens samt ger dem ett teoretiskt sammanhang bidrar studien till att dessa
hälsofördelar görs mer tillgängliga. Individers diffusa upplevelser och möjliga latenta
förmågor till självtranscendens kan speglas i studiens resultat och bli mer igenkännbara
och kännbara samt mer möjliga att förstå och konceptualisera. Upplevelser i samband
med självtranscendens som exempelvis förändrad perception, jagupplevelse, identitet,
mening eller motivation kan förstås som betydelsefulla beståndsdelar i en psykologiskt
hälsofrämjande utveckling genom den cykliska modellen som studien beskriver. Detta
skulle även kunna bidra till att normer och samhällsvärderingar som hindrar en
hälsosam självtranscendensutveckling får mindre influens över individen som då i högre
grad kan tillåta sig själv att ”gå sin egen väg”. I studien framkommer att särskilt en
regelbunden aktivering av självtranscendenstillstånd verkar ha betydelse för

46

utvecklingen mot ett mer ihållande självtranscendent perspektiv, såsom Tornstams
(2005) gerotranscendens eller Maslows (2011) platå-tillstånd.


Referenser

Björk, N. (2014). Lyckliga i alla sina dagar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Braam, A. W., Bramsen, I., van Tilberg, T. G., van der Ploeg, H. M., & Deeg, D. J. H. (2006). Cosmic
transcendence and framework of meaning in life: Patterns among older adults in The Netherlands.
Journal of Gerontology, 61B (3), 121–128.

Braun, V. & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in
Psychology, 3, 77-101.

Cloninger, C. R., Svrakic, D. M., & Przybeck, T. R. (1993). A psychobiological model of temperament
and character. Archives of General Psychiatry, 50 (12), 975-990.

Cloninger, C. R., Przybeck, T. R., Svrakic, D. M., & Wetzel, R. D. (1994). The Temper...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Självtranscendens - utveckling, upplevelse och psykolgiska förändringar

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2014-12-14]   Självtranscendens - utveckling, upplevelse och psykolgiska förändringar
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=59516 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×