Digerdöden

Digerdöden

Digerdöden, också kallat ”svarta döden” och ”den stora döden”, var en pandemi som spreds mellan djur och människor under 1300- talet i Europa och Asien. Det påstås att 1/3 av Europas befolkning dog på några år. Det är den värsta pestsjukdomen man vet om som drabbat Europa.

Digerdödens uppkomst och spridning

Digerdöden uppstod i Asien år 1334. Redan första året dog 5 miljoner av invånarna i Kina och sammanlagt dog 25 miljoner personer i Asien. Digerdöden kom i mitten av 1300-talet till Svarta havets kuster med hjälp av handelsmän som färdats längst sidenvägen från Kina.

Första beskrivningarna av digerdödens härjningar kommer från slaget om staden Kaffa, en handelsstad som ligger på Krimhalvön. 1346 var Kaffa belägrat av tatarerna, ett mongoliskt krigarfolk. Men tatarerna tvingades snart att ge upp då väldigt många av dem blev sjuka och dog. Innan de gav sig av kastade de in de dödas kroppar innanför stadsmuren med hjälp av sina kastmaskiner. Glädjen i staden byttes mot skräck för pestsmittan. Handelsmän från både Asien och Europa som varit instängda i staden skyndade sig iväg i sina skepp, omedvetna om att de redan var smittade. År 1347 anlände minst ett fartyg till Messina på Sicillien och spred därmed sjukdomen vidare i Europa där den snabbt bredde ut sig.

På medeltiden var framför allt svartråttan värd för bakterien. Den kallas också för hus- eller skeppsråtta och levde i nära anslutning till människornas bostäder och på skepp. Loppan angrep vanligtvis inte människan, men kunde göra det om råttan dött och blivit kall. Den söker sig då till en levande, varm kropp i närheten. När människorna väl blivit sjuka överförde de smittan till varandra. En bidragande orsak till att digerdöden spreds så otroligt mycket och snabbt var att folk ofta själva tog med sig smittan då de flydde från sin pestdabbade hembyggd.

Digerdöden kommer till Norden

I augusti 1349 gled ett engelskt handelsskepp in i den norska staden Bergen. Alla människor ombord på fartyget var döda. Skeppet togs in i hamnen och lasten lossades. De sjömän som lastat av fartyget drabbades snart av huvudvärk och hög feber. Några fick mörka fläckar på kroppen, andra fick stora bölder i armhålorna. De flesta dog efter ett par dagar. Våren 1350 spred sig pesten vidare till Sverige och Danmark. Människor dog som flugor. Värst drabbades städerna. Där bodde människorna tätt och sjukdomen spred sig snabbt. Många fattiga, som inte hade så stor motståndskraft, dog snabbt. Men alla fick sjukdomen, adelsman som bonde, köpman som tjänstekvinna. Av Sveriges befolkning på 600 000 invånare dog kanske nästan en tredjedel (200 000 människor) på ett par år. Norge drabbades ännu värre.

Sjukdomen och dens sympton

Pesten förekom i tre olika former: böldpest, lungpest och blodpest. Drabbades man av böldpest slog stora bölder ut vid lymfkörtlarna i ljumskar och armhålor, lungpesten angrep lungorna och gjorde att den smittade hostade blod och blodpesten orsakade en allmän blodförgiftning. Dödligheten för böldpest var hög, ända upp till 90 procent. Fick man lung- eller blodpest var dödligheten 100 procent. Sjukdomsförloppet var snabbt, i regel dog man inom två-fem dygn. Pestbakterien, Yersinia pestis, fungerar kraftigt genom att den slår ut immunförsvaret. Människans tankar kring sjukdomen Människorna var livrädda för den hänsynslösa och snabbt spridda pandomin som kommit från ingenstans. Ingen visste vad den berodde på eller hur den skulle stoppas. Det fanns olika teorier. Den svenska Birgitta Birgersdotter, även kallad den heliga Birgitta, sa att pesten var "Guds vrede över människornas synder" och att den enda möjligheten att stoppa den var att blidka Gud. Birgitta sa att hon hade sett det i en uppenbarelse. På vissa håll anklagades judar för att ha spridit pesten genom att ha förgiftat b.la brunnar. Det ledde till massmord på judar i många länder för att dämpa övrigas skräck för smittan. De fanns även de som trodde att pesten spred sig med vinden och att man kunde skydda sig genom att stänga ut den förgiftade luften. Bara om nordanvinden blåste ren och klar omkring middagstiden, kunde man utan fara släppa in den. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.

Digerdöden ”försvann”

Digrerdöden ”försvann” lika plötsligt som den kommit vid 1360-talet. Efter 1300-talets pestutbrott återkom pesten gång på gång, men i mindre omfattning. Detta troligtsvis för att den svarta råttan blev utträngd av den starkare mer folkskygga brunråttan och för att människan förmodligen utvecklade ett visst imunförsvar mot sjukdomen. Under 1700-talet ebbade den ut i Europa, men på andra ställen i världen finns den fortfarande.

Digerdödens följder

Av Europas ...